En framtid där datorer kan tänka, är smartare än människor och tar över världen har framställts i många olika science fiction-filmer. Samtidigt finns det en stor fascination för den tekniska utvecklingen och de många fördelar som den medför. Det snabbt växande tekniska området artificiell intelligens (AI), som närmast beskrivs som mjukvara som kan tänka och lösa komplexa problem likt oss människor, har därför bemötts med en skräckblandad förtjusning. Framförallt finns det en oro för hur den tekniska utvecklingen, särskilt AI, respekterar de grundläggande rättigheterna, varav kommission år 2021 gav ut ett förslag till förordning med harmoniserade regler för artificiell intelligens (AI-förordningen). I förslaget till AI-förordning fastställs skyldigheter för leverantörer av AI-system som klassificeras som högrisksystem. Därutöver innehåller förordningen ett förbud för AI-system där risken för kränkning av de grundläggande rättigheterna bedöms som oacceptabelt hög. De skyldigheter som AI-förordningen ålägger leverantörer av AI-system med hög risk är både kostsamma och administrativt betungande. För att uppnå de omfattande kraven i förordningen kommer leverantörer som utvecklar och använder AI behöva anpassa en stor del av verksamheten. Det innebär en direkt begränsning av näringsfriheten. Kärnan i näringsfriheten, som återfinns i både EU:s stadga för de grundläggande rättigheterna och i nationell rätt, är att näringsverksamheter ska få drivas på valfritt sätt utan statens inblandning. Men näringsfriheten kan även betraktas utifrån ett vidgat perspektiv där rätten att konkurrera och utvecklas på lika villkor ingår. Förutom den inskärning som förordningen gör på näringsverksamheters individuella rättigheter riskerar den att hämma både konkurrens- och innovationskraften på marknaden. Kommissionen menar att denna begränsning av näringsfriheten är proportionerlig i förhållande till förordningens syfte. Men det finns många delar av förordningen som kan diskuteras och ifrågasättas. I själva verket kan förslaget till AI-förordning snarare beskrivas som en rädsla för den tekniska utvecklingen än en berättigad begränsning av näringsfriheten. / A future where computers can think, outsmart humans and take over the world has been portrayed in many science fiction movies. At the same time, there is a growing fascination for technical advantages and the endless possibilities it can bring. The rapidly expanding area of artificial intelligence (AI), software that can take intelligent decisions and solve complex problems similar to humans, has therefore been met with a mix of excitement and concern. A prominent concern raised in recent years has been regarding how the technical development, especially the application of artificial intelligence, respects the fundamental rights. As a result, the Commission published a proposal with harmonized rules on artificial intelligence (AI-act) in 2021. The AI-act contains a set of requirements for providers of AI systems classified with high risk of violating the fundamental rights. In addition, some AI systems which are considered to have an unacceptable risk of violating the fundamental rights, are prohibited. The proposed obligations imposed on providers of high-risk AI systems are both expensive and administratively burdensome. In order to fulfill the comprehensive requirements, providers of systems utilizing artificial intelligence are forced to make extensive adaptions to their business. This is a direct restriction on the freedom to conduct business. The core of the freedom to conduct business, stipulated in The Charter on Fundamental Rights of the European Union as well as in national law, is the right to conduct a business in any way, without the intervention of the state. Furthermore, the freedom to conduct business can be interpreted through a broader perspective, including the right to compete and innovate in a fair market on equal terms. In addition to the restriction on the individual rights of businesses, the AI-act risks limiting the competition and innovation in the market.  The Commission considers the restriction of the freedom to conduct business proportionate in regard to the purpose of the regulation. But there are many parts of the regulation that can be discussed and questioned. In fact, the proposal to the AI-act can be described as an unjustified fear of the technical evolution, rather than a justified restriction on the freedom to conduct business.

Disputes involving emerging technology, often leave a grey area on applicable law, as it is unlocated in the physical world. The problem with crypto-assets is partly driven by their underlying technology, allowing for the assets to be distributed in an international, digital sphere, and making it hard to pinpoint their territorial location and solve legal issues. This thesis, therefore, aims to clarify the questions of qualification and connecting factors for the choice of law when dealing with disputes concerning crypto-assets under a cross-border contractual agreement. It particularly seeks to examine consumer protection and the predictability of the choice of law in cryptocurrency trading. The thesis concludes that, for some specifically listed contracts, the applicable law is determined through hard and fast rules, but for other more complex contracts, the applicable law is determined by primarily examining the habitual residence of the operator of the characteristic performance, and secondarily, the closest connection. As to consumer contracts, a special rule appoints the law of the country where the consumer has his habitual residence, but only when several requirements are met. The rules pose problems with predictability and finding a territorial connection when the location of the assets or parties cannot be located. It is particularly a problem in decentralized cryptocurrency exchanges. Regarding the qualification, the thesis concludes that the current rules and statements do not provide a definite answer to the characterization of crypto-assets and require technically complex interpretations. Crypto-assets are mainly categorized based on their purpose, and the parties’ expectations. Therefore, fictional objectification of cryptocurrencies as movable property is possible when accepted as such by the parties. Moreover, cryptocurrency trading does not fall within traditional financial regulations but can be categorized as a service where the coins constitute a means of payment. Although the views are divided, causing uncertainty in the market, the obligations of traders are expected to be clarified through upcoming regulations.

No description available.

I Europa kan omkring 20 miljoner människor vara exponerade för dricksvatten som innehåller evighetskemikalien PFAS. Tidigare har försök att begränsa enskilda PFAS-ämnen endast resulterat i att det förbjudna ämnet i fråga har bytts ut till ett annat PFAS-ämne. Den europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har utfärdat rapporten Annex XV Restriction Report, Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) där två förslag om hur begränsningen av PFAS-ämnena kan utformas har introducerats. Rapporten presenterar möjligheten att utfärda ett generellt förbud av alla PFAS-ämnen. Om beslutet om en generell begränsning fattas i den Europeiska unionen (EU) kan det bli ett av de största förbuden någonsin mot kemiska ämnen i Europa. Arbetets syfte är att utreda huruvida de presenterade förslagen för hur PFAS ska begränsas i begränsningsrapporten är ändamålsenligt utformade utifrån konceptet av effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen analyseras med hjälp av miljörättsvetenskaplig metod och ställs i relation till begreppet hållbar utveckling. Att undersöka om begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade är särskilt intressant, eftersom ett beslut som begränsar PFAS-användningen enligt de presenterade förslagen skulle påverka såväl EU:s ekonomi som ekologi. Om ett juridiskt beslut fattas, måste det vara väl avvägt och nå önskad effekt, särskilt när det påverkar hela EU. I uppsatsen utreds vidare vilket begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av god dricksvattenkvalitet och människors hälsa, samt hurbegränsningsförslagen förhåller sig till en hållbar utveckling. Efter en analys av begränsningsrapporten dras slutsatsen att båda begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade utifrån effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen är utformade så att de riktar begränsningar mot aktörer (människor) för att motverka att deras agerande har negativ inverkan på reaktörer (naturen och miljön). Begränsningsförslagen är dock olika orienterade. Begränsningsförslag två är mer aktörsorienterat än begränsningsförslag ett, eftersom begränsningsförslag två tar en större hänsyn till industrisektorns intressen. Båda begränsningsförslagen har ändå en starkt reaktörsfokuserad karaktär, eftersom de hindrar PFAS-användning från att förorena miljön. Ohållbar miljöpåverkan till följd av användning av PFAS kan motiveras i vissa fall, om det tillgodoser allmänna intressen eller är nödvändigt av lagtekniska skäl. Vidare dras slutsatsen att det begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av goddricksvattenkvalitet är begränsningsförslag ett. Behovet av god hälsa bör kunna tillgodoses bäst genom begränsningsförslag ett för den största gruppen människor, eftersom detbegränsningsförslaget inte tillåter några undantag från PFAS-förbudet. Ett begränsningsförslagsom inte tillåter undantag möjliggör för en mindre mängd PFAS-exponering. Den gruppmänniskor i EU som är i behov av PFAS i medicinskt syfte kan dock dra nytta av att begränsningsförslag två tillåter användningsspecifika undantag. Avslutningsvis dras slutsatsen att båda begränsnignsförslagen leder till en reduktion av PFAS-utsläpp samt PFAS-exponering och är således hållbara utifrån ekologisk hållbarhet. Utifrån ekonomisk hållbarhet bör begränsningsförslag två vara mest gynnsamt, eftersom det är mest troligt att tillåta en hanterbar omställning för de olika industrisektorerna. Utifrån sociala aspekter av hållbarhet såsom hälsa, välbefinnande och privatekonomi, bör begränsningsförslagett vara det mest gynnsamma begränsningsalternativet. Detta trots att begränsningsförslag två tillåter medicinsk användning av PFAS samt tar en större hänsyn till industrisektorns ekonomi,vilket påverkar enskildas privatekonomi.

The EU jurisdictional scheme, known as the “Brussels Regime”, confers competence to national courts to adjudicate over international matters. The main rule in Article 4(1) of the Brussels Ibis Regulation sets out that the defendant should generally be sued in the courts of the Member State where he is domiciled. For certain subject matters, the scheme allows the action to be brought elsewhere. The raison d’être is to provide an adequate counterbalance to the one-sided rule of Article 4(1). Articles 7(1) and (2) enable the claimant to launch the suit, “in matters relating to a contract”, at the court of the Member State where the contractual obligation was to be fulfilled, and, in “matters relating to tort”, in the courts for the place where the harmful event occurred. Whether to invoke Article 7 is entirely the claimant’s choice, but the final decision on its interpretation is vested in the Court. Thereby, the manner in which the Court views the provisions will effectively decide the extent of the claimant’s choice to invoke so-called special jurisdiction. It also means that greater emphasis on special jurisdiction will reduce the importance of the main rule in Article 4. Conversely, if the Court were to interpret Article 7 narrowly, its intended effect within the system would be denied. In both cases, the balance between Articles 4 and 7 has been upset. In the former case, the claimant is favoured because of the increased possibilities to choose the forum for the dispute, while in the latter case, the defendant is favoured because he retains the advantage of litigating in his home turf. The starting point for this essay is this very idea of a purported balance between litigants’ interests in EU cross-border litigation. The thesis analyses whether the Court’s case-law on general vis-à-vis special jurisdiction has transitioned from being generally defendant-friendly to claimant-friendly. It is argued that already from the first judgments rendered on the original Brussels Convention in 1976, increasingly more disputes have been launched at special fora, which has amounted to a claimant-friendly scheme. It is also argued that this development has been at the expense of the defendant. Greater choice for the claimant means in turn that the defendant’s ability to foresee before what courts he may be sued has been largely impaired. The thesis highlights how this imbalance is the result of inherent challenges in the Brussels Regime, particularly in relation to how the relevant connecting factors are designated. It is proposed that the unwanted effects of the Court’s practice as well as the shortcomings of the scheme itself are to be considered in the Commission’s evaluationof the Brussels Ibis Regulation, which is presently in the works.

No description available.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.