I Sverige under kalla kriget pratade inte politisk och militär ledning så mycket om strategi. Det fördes vissa strategiska resonemang i försvarsberedningar och -beslut, och det var ett ämne som officerare läste på sina skolor på sin höjd. Fokus låg mer på operativ planering som sköttes av militärområdesbefälhavarna med sina tilldelade resurser i form av armé-, marin- och flygförband. Hela landet skulle försvaras. Man uppdaterade sin planering och det handlade mer om att tänka administrativt snarare än strategiskt. Efter kalla krigets slut började det föras lite mer varierade strategiska resonemang i försvarsbesluten, men oftast låg tyngdpunkten på att anpassa hotbilden så att man kunde göra reduceringar i Försvarsmakten vilket gjordes fram till 2005. Nu var Försvarsmakten så liten – och tillsammans med krigen i Georgien 2008 och Ukraina 2014 som blev påminnelser om att världen fortfarande innehöll existentiella hot mot staters frihet och självständighet – så insåg både politiker och militärer att man måste bli tydligare med vad som förväntades av Försvarsmakten. 2002 kom Militärstrategisk doktrin ut, vilket var Försvarsmaktens första försök att tänka strategiskt. De strategiska diskussionerna blev mer dynamiska i försvarsberedningarna under 2000-talet, tills regeringen 2017 släppte Nationell säkerhetsstrategi. För första gången i modern tid fanns nu politiska och militära strategiska inriktningsdokument samtidigt. I Clausewitz berömda citat ”kriget är en fortsättning av politiken med andra medel” menar han att det är politiken som skapar kriget och det är politiken som ska leda kriget och medlet för det är strategi. Försvarsmakten förekom regeringen med 15 år när det gäller strategiska tankar, men nu när det finns en nationell säkerhetsstrategi på plats så infinner sig frågan om de är koherenta med varandra? Leder politiken militären strategiskt? Talar man i samma eller likalydande termer? Identifierar de samma mål, medel, metod och miljö? Är Försvarsmakten en lojal utförare av politisk vilja? Denna uppsats beskriver skillnader och likheter mellan Nationell säkerhetsstrategi och Militärstrategisk doktrin för att få svar på frågan om det råder överensstämmelse dem emellan.

No description available.

The Swedish armed forces deterrent strategy today has a lot of similarities with the deterrent strategy applied by Sweden’s armed forces during the cold war era. However the resources, which constitutes the foundation on which the deterrent threats are based, differ a lot and have decreased severely since the 1960s.   This paper compares the deterrence strategy applied by the Swedish armed forces from the 60s with the one today and examines similarities and differences in order to put a military perspective on Swedish deterrence strategies and shine a light on problems regarding the Swedish deterrence strategy and its limited resources.   The result shows a lot of similarities within the deterrent threat issued by Sweden from the two eras and concludes that the biggest difference lies within the change towards a more collective actor deterrence. Which in turn constitutes a problem because it implicitly undermines Sweden’s military capability and doesn’t guarantee any kind of military support from another state, if attacked, what so ever.

Försvarsmakten har under 00-talet succesivt reducerats mot bakgrund av att hotet mot Sverige har bedömts som lågt. De försvarsbeslut som har legat till grund för utformningen av försvaret under 00- och 10-talet har visat sig vara underfinansierade. Detta har inneburit en vikande trend avseende försvarsförmåga. I samband med ett försämrat omvärldsläge under 10-talet har nya politiska krav på̊ ökad försvarsförmåga åter hamnat i fokus. Studien fokuserar på̊ utformningen av, och processen bakom försvarsbeslutet 2015, vars avsikt var att möta den försämrade omvärldsutvecklingen. Resultatet visar på̊ ännu ett underfinansierat försvarsbeslut, där de dominerande drivkrafterna har varit andra än att säkerställa en tillräcklig försvarsförmåga för att kunna möta det försämrade omvärldsläget. Istället har ekonomi utgjort den dimensionerande faktorn när försvarsbeslutet skulle realiseras.

No description available.

Denna forskning i svensk och finsk strategisk kultur svarar på forskningsproblemet: hurdan strategisk kultur har Sverige och Finland påvisat efter slutet av kalla kriget och på vilket sätt skiljer dessa sig åt. Syftet med forskningen är att öka förståelsen av svensk och finsk strategisk kultur, belysa vilka skillnader det finns mellan dessa samt vad skillnaderna beror på. Forskningen genomfördes som en tolkande fallstudie med fokus på tre strategiska normer kopplade till militär våldsanvändning, samt tre förändringsmekanismer. Avseende svensk strategisk kultur observerades att Sverige påvisat en förändringsbenägenhet som framförallt är riktad mot förändringar i målsättningar för användning av militärt våld. Förändring har skett via samtliga förändringsmekanismer. Ett internationellt fokus med strävan till globalt ansvarstagande färgar svensk strategisk kultur. Aktivitetsnivån inom användning av militärt våld samt diversifieringen av internationellt försvarssamarbete påvisar ett uttryckt beroende av extern hjälp. Den finska strategiska kulturen karakteriseras av att hålla fast vid vikten av nationellt försvar. Målbilden för användning av militärt våld har endast fluktuerat lite med inslag av internationellt ansvarstagande, men försvaret av finskt territorium har förblivit centralt. Utöver en relativt stabil målbild har dock finska normer om hur militärt våld skall användas samt föredragen samarbetsform utvecklats i samma riktning som i Sverige. Även ett explicit uttryck för beroende av internationellt stöd har vuxit fram.  Skillnaderna mellan ländernas strategiska kultur verkar främst basera sig på en skillnad i tolkning av hotbild, men även på olik inverkan av internationella organisationer samt olika tolkningar av innebörden av lärdomar ifrån internationella kriser. Denna skillnad i kulturer tar sig även uttryck genom staternas nationella identiteter som är beroende av såväl en nationell som internationell kontext.

Den 16 juni 2009 röstades regeringens proposition igenom som innebar att Sverige gick från ett värnpliktsförsvar till ett frivilligt försvar. Redan 2017 beslutade sedan regeringen att återaktivera plikten igen. Sveriges val att på relativt kort tid byta metod och system för att bygga och skapa sitt militära maktmedel kan ytterst ses som en förändring i dess militärstrategi som berör både resurs- och insatsstrategier baserat på politiska styrningar, det vill säga hur militära resurser ska skapas, utvecklas och hur de ska användas.  Denna fallstudies syfte är att pröva hur ett konstruktivistiskt perspektiv kan öka förståelsen för bakomliggande motiven och drivkrafter till dessa förändringar i den svenska försvarsstrategin. Genom att bättre förstå de bakomliggande resonemangen och avvägningar som gjorts från den politiska nivån ökar den militära professionens förmåga att verkställa den politiska viljan samt förståelsen för vilken typ av beslutsunderlag som den politiska nivån behöver. Debatt i media och offentliga politiska dokument analyseras med stöd av textanalys samt konstruktivistisk teoribildning. Resultatet visar att det konstruktivistiska perspektivet, i form av uppsatsens teoretiska lins, fungerar för att ur en stor mängd empiri kunna belysa faktorer, argument och idéer som skapar en mer komplett bild av beslutsfattandet vid och omkring fallets två analysenheter och genom detta bättre förstå besluten. Förståelsen innebär att perspektiven vidgats och fokuserats samt identifierat andra aspekter än de som vanligtvis lyfts fram i de rationella och konsekvenslogiska förklaringsmodellerna.

During the main part of the 20th century, Swedish security politics was mainly focused on the Soviet Union and the cold war. In case the world was likely to see another large war between the great powers, there was a frightening chance that Sweden would be involved. This was motivation enough to have a large-scale military organization that could defend the nation. Post 1991 a large part of the threat seemed to be neutralized and the usefulness of a large-scale military organization was examined. The defense decision of year 2000 suggested cutbacks in military spending. In year 2020 another defense decision was determined due to new possible threats to the country’s safety. Through an analysis of arguments, this paper will focus on the realistic and liberal theory to analyze the critique against both of the defense decisions. / <p>Betyg D.</p>

This thesis examines how the Swedish threshold concept can be understood and developed at the highest political and strategic level. The problem is that understanding the threshold concept with its dynamics is in its infancy. The Swedish debate shows that a disagreement exists about the concept, in particular about the extent to which the threshold can be equated with deterrence. In addition, it is problematic to use deterrence in isolation since the theory of coercive power also contains compellence. An actor that focuses on deterrence must also be prepared to use coercive diplomacy if deterrence fails. The two concepts have the same basis but operate on different dynamics. A state with a strategy that is conceptually based on deterrence alone risks being exposed to conceptual and doctrinal surprise in the event of conflict, as the difference between deterrence and coercive diplomacy disappears in conflict. In addition, it is up to the adversary to decide which of the two concepts is governing. The dissertation argues that the concept of threshold includes more than deterrence, “defense/obstacles”, marker, alarm clock and trip wire. This is done by applying discourse analysis to Swedish official political and military strategic documents dealing with the concept of threshold. This analysis is important today because of hostile actions are now taken place in the grey zone between war and peace. By examining how deterrence and coercive diplomacy are related, the dissertation increases the understanding of the concept of threshold as a conflict management tool in the gray zone. The study concludes that the threshold concept needs to be further developed, if it is to be used as a conflict management tool in the gray zone.

Syftet med denna uppsats är att undersöka Sveriges inställning till det permanenta strukturerade samarbetet (PESCO) utifrån teorierna om småstaters säkerhetsdilemman med betoning på dikotomin mellan autonomi och inflytande. Undersökningen genomfördes med en textanalys av framförallt propositioner, motioner, partiprogram, debattartiklar, samt med samtalsintervjuer av Socialdemokraternas, Moderaternas, Vänsterpartiets och Liberalernas försvarspolitiska företrädare. Resultatet indikerar en dominans av parti-strategiska argument för samarbetet och kulturbaserade argument emot det. Slutsatsen är att Sveriges inställning till PESCO är i stort sett positiv, men att den präglas av en ambivalens som beror på pragmatiska argument kontra kulturbaserade argument.