This is a study of how knowledge producing actors, like professors of economics, ecological economics and investigators at public institutions, portray the monetary system in general and fractional reserve banking specifically. The methodology of Political Discourse Analysis, with focus on argumentation and legitimisation, is used to identify and compare how different actors portray the monetary system. The outcome shows that there exist competing knowledge discourses that are diametrically different in how they define keywords and describe the relation between the monetary system, societal power relations and environmental impact. Some important concepts under academic debate include the origin of money, which actor (the state or commercial banks) controls the money supply and seigniorage (money issuer’s revenue), if private banks really are intermediaries and multiply central bank money, and if interest-bearing money is a cause of socioecological unsustainability. By critically analysing the moral norms within knowledge discourses that otherwise might be naturalised as portraying ‘facts’ or ‘truth’, this thesis helps identify needs for further research – especially regarding how the financial system can be better adapted for socioecological sustainability.

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.

Bilderboken Sagan om den lilla hinden kom ut 1924, bara några år efter att kvinnlig rösträtt införts i Sverige. Denna studie pekar på forskning som uppmärksammat att Beskow tidigt förde in samhällskritik i sina barnbokstexter och att kvinnors yttrandefrihet låg henne varmt om hjärtat. Studien bekräftar och fördjupar den bilden och visar bland annat att Beskow i Sagan om den lilla hinden använder sig av sofistikerade litterära strategier för att uppmana till motstånd mot snäva och inskränkta samhällsnormer samt plädera för en friare samhällsdebatt. Med hjälp av en ramberättelse skapar Beskow i bild och text ett dualt/jämlikt tilltal som når både vuxna och barn. Hon lyfter fram en aktiv flicka och visar redan i den inledande ramberättelsen på skapandet och läsandet som en jämlik sysselsättning, där generationer och kön kan mötas på jämbördig nivå. Studien visar därtill att Elsa Beskow använder sig av naturen för att peka på patriarkala och andra samtida maktrelationer och att hon uppmanar till motstånd och visar andra möjliga, friare könsroller och föreställningar. Uppsatsen visar också att Beskows "nya sköna gröna värld" tangerar modern debatt. Ett underliggande budskap är att vad som är ”normalt” bestäms genom maktutövning, och att snäva normer krymper oss som människor och gör avvikelsen till ett samhällsproblem. Bilderboken kan delvis ses som ett inlägg mot alltför normerande kroppsuppfattningar och på så vis kopplas till dagens ätstörningsproblematik.

No description available.