Uppsatsen handlar om förekomst av improvisation i tidig instrumentalundervisning på kultur- och musikskolor. Jag avsåg undersöka hur instrumentallärare beskriver sin undervisning, i vilken utsträckning de använder improvisation på lektionerna, genom att låta ett urval av lärare svara på frågor i en enkät. En annan del av arbetet bestod av att studera 25 pianoböcker som riktar sig till unga nybörjare. I dessa läromedel letade jag efter hur vanligt förekommande improvisationsmoment var. Det framgår av min enkät att användande av improvisation under lektionen varierar bland respondenterna. I min läromedelstudie visar det sig improvisationsmaterial vara relativt ovanligt och förekommer endast sporadiskt. Jag talar i uppsatsen också om hur improvisation kan integreras i instrumentalundervisningen med syfte att ge eleven rum för kreativitet och personlighet. Jag önskar att mitt arbete kan motivera lärare att låta sina elever improvisera på sina instrument för att öka spelglädjen och nå de positiva effekter improvisation kan ge. / This study aims to elucidate the presence of improvisation in early instrumental teaching in culture- and music schools. Two issues will be explored within this context. Firstly I intended to examine how instrumental teachers describe their teaching and the extent to which they use improvisation in class, by inviting a selection of teachers to answer a questionnaire. The second aspect of the work consisted of the study of 25 piano books for young beginners. In these teaching materials the presence and frequency of improvisational moments were examined. The results suggested that the use of improvisation during lessons varies between respondents. Furthermore, the findings from the study of piano books for young beginners demonstrate that improvising material is relatively rare and occurs only sporadically. Suggestions are made for how improvisation can be integrated into instrumental teaching to encourage students to develop creativity and personality in their music. It is hoped that this study can encourage teachers to support their students to improvise on their instruments. This would likely increase students’ creativity and achieve positive effects associated with improvisation.

Syftet med denna studie är att identifiera skillnader och likheter i olika pianolärares undervisningsupplägg, samt undersöka om deras synsätt och metoder går att knyta till de respektive genrer som de undervisar i. Inom forskning och litteratur har motsättningar som kan kopplas till afro och klassiskt undersökts och framställts i kontraster såsom gehör kontra noter eller improvisatoriskt kontra återgivande. Sådana motsättningar ligger till grund för föreliggande studies intresseområde. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv, vilket innebär att lärande ses som en social aktivitet, där kunskap finns i kommunikation och de redskap som har växt fram i samhället. Datamaterialet består av kvalitativa intervjuer med fyra mer eller mindre aktiva musiker/pianopedagoger (två afrolärare och två klassiska lärare) med olika arbetssituationer. Resultatet visar att individanpassning och musikalisk mening samt glädjefullhet värderas högt i samtliga informanters pianoundervisning. Målet tycks vara att eleverna får uppleva glädje av att kunna musicera, snarare än att de ska bli ”stora” och kända pianister. Motivationen och det främsta ansvaret till att utvecklas anses ligga hos eleven. Fokus på teknik och övning ges efter elevens behov. Musikalitet ska alltid finnas i fokus. Omusikaliska övningar anses vara hämmande för uttrycket och motivationen. Att inkludera improvisation i undervisningen ses som viktigt. Informanterna har dock något olika arbetssätt och mål med improvisation. De klassiska lärarna arbetar efter rytmiska och tonala mallar med syfte att få eleven att utvecklas och/eller våga spela utan noter. Afrolärarna fokuserar mer på att spela till en särskild låt och att hitta personliga uttryck i improvisationen. / The purpose of this study is to identify differences and similarities in various piano teachers’ teaching approach, and investigate whether their approach and methods relate to the respective genres they teach. In research and literature, contradictions that can be linked to ”afro” and ”classical” have been investigated and described in contrasts like ear for music versus sheet music or improvisation versus reproduction. Contractions like that form the basis to this study’s area of interest. The study is based on a socio-cultural perspective, which means that learning is seen as a social activity, where knowledge exists in communication and the tools that have been developed in the community. The data consists of qualitative interviews with four more or less active musicians/piano teachers (two “afro” teachers and two classical teachers) with different work situations. The result shows that personalization, musical meaning and joyfulness are highly valued in all their piano teaching.  The goal seems to be the students´ experiences of joy in making music, rather than that they should become "great" and famous pianists. It is considered that the student has the primary responsibility in evolving and staying motivated. Focus on technique and training is connected to the student's needs. Musicality will always be in focus. “Unmusical” exercises are considered to be inhibiting the expression and motivation. To include improvisation in teaching is seen as important. The informants have somewhat different approaches and goals with improvisation. The classical music teachers work with rhythmic and tonal templates designed to get students to evolve and/or get courage to play without sheet music. “Afro” teachers focus more on playing a particular song and finding personal expressions in improvisation.

Pianoundervisningen i kultur- och musikskolan formas i hög grad av pianolärarna. Syftet med föreliggande studie är att bidra med mer kunskap i skillnaden mellan två kultur- och musikskolsystem genom att jämföra pianolärarnas beskrivning av handställning och spelteknik i arbetet med nybörjarelever. Denna studie undersöker vilken undervisningsmetod som används i Sverige och Armenien avseende arbetet med nybörjarelever vad gäller handställning och speltekniska övningar. Semistrukturerade intervjuer, där informanterna fick diskutera kring ett antal frågeställningar angående sina metodiska val vid arbetet med nybörjarelever, analyserades kvalitativt. Resultatet visar att arbetet med handställning och speltekniska övningar med nybörjarelever är varierande. Arbetet med handställning och speltekniska övningar tycks vara utgångspunkt för pianolärarna i Armenien. Det vill säga att pianolärarna använder skalor och små etyder som speltekniska övningar. Pianolärarna i Sverige som deltog i studien prioriterade i stället andra moment, exempelvis elevens kreativitet och inflytande. Det visar sig att det finns skillnader i enskild pianoundervisning i dessa två länder utifrån intervjumaterialet som togs fram i studien. Detta gör att undervisningsmetoder är växlande från fall till fall. Det vill säga att informanterna har olika arbetsmetoder rörande handställning och speltekniska övningar. Däremot har de liknande metoder i arbetet med ergonomi. Pianolärarnas ambitioner verkar vara anslutna skolsystemets krav och målsättningar.

Syftet med denna studie är att undersöka de musikpedagogiska idéer som utvecklades av Jaques-Dalcroze, Kodály, Orff och Suzuki för att se hur de väletablerade metoderna kan användas i pianoundervisning med förskolebarn i syfte att främja deras motoriska, språkliga och socioemotionella utveckling. Som metod i min studie har jag valt att analysera de fyra musikpedagogernas idéer och principer kartlagda i deras ursprungliga texter och övningsböcker. Den teorin som jag har använt mig av i min analys är från det traditionella utvecklingspsykologiska perspektivet. Jag väljer att begränsa mig till tre områden i förskolebarns utveckling: motorik, socioemotionell kompetens och språk. Analysen har visat att alla fyra metoder innehåller didaktiska medel som kan användas med förskolebarn. Min slutsats är dock att ingen av de fyra pedagogiska metoderna kan gynna barns utveckling i alla tre utvecklingsområden i lika hög utsträckning. Det är i stället en kombination av metoderna som på bästa vis kan hjälpa lärare att organisera pianoundervisning med förskolebarn.

Syftet i denna studie är att utifrån ett sociokulturellt perspektiv utforska pianolärares syn på kreativt skapande inom pianoundervisning. Detta görs med forskningsfrågorna: Hur ser pianolärare på kreativt skapande i pianoundervisning? Hur beskriver de att de arbetar med kreativt skapande i sin undervisning? Vilka förutsättningar anser de behövs för att kunna arbeta med kreativt skapande i pianoundervisning? Studien är kvalitativ och ett sociokulturellt perspektiv används som teoretisk utgångspunkt. Den forskningsmetod som använts är kvalitativa intervjuer där fyra pianolärare har intervjuats. Intervjuerna har transkriberats och analyserats genom tematisk analys. I resultatet framgår de olika lärarnas synsätt och arbetssätt, uppdelat i tre huvudteman: Pianolärares syn på kreativt skapande, att arbeta kreativt i pianoundervisning, samt förutsättningar för en kreativ miljö. I studiens avslutande kapitel diskuteras resultatets teman med studiens teoretiska perspektiv samt tidigare litteratur och forskning. / The purpose of this study is to explore what creativity means to piano teachers at schools of culture and music, and how they consider themselves working creatively when teaching. This is performed by the following research questions: How do piano teachers see creativity in piano teaching? In what ways do they describe how they work with creativity in their teaching? What conditions do they consider is necessary to be able to work with creativity in piano teaching? This study is qualitative and a sociocultural perspective is used as a theoretical perspective. Qualitative interviews are used as research method, and four piano teachers have been interviewed.  The interviews has been transcribed and analysed through thematic analyse. In the result, the four teachers approach and working are being presented and divided into three main subjects: Piano teachers view of creativity, to work creatively in piano teaching, and conditions for a creative environment. The final chapter discusses the result, the theoretical perspective, the literature and the previous research.

Denna studie bygger på en jämförelse mellan hur pianopedagoger förändrar sina didaktiska val beroende på undervisningsform, i detta fall enskild undervisning eller gruppundervisning. Tre pianopedagoger har intervjuats och sex observationer har genomförts. En då vardera pedagog undervisade i grupp och en då pedagogerna undervisade enskilda elever. Undersökningen har genomförts med hermeneutik och det sociokulturella perspektivet som teori med inslag från Lev. S. Vygotskijs tankar kring kamratlärande och den proximala utvecklingszonen. De visuella, auditiva och kinestetiska lärstilarna valdes ut som särskilt viktiga för undersökningen samt sången och rytmikmetoden som redskap i undervisningen. Dessa redskap valdes ut med grund i dess positiva påverkan på inlärning och kontinuerliga närvaro under min utbildning på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. En koncentration har funnits kring de redskap, enligt den sociokulturella teorin, som pedagogerna använt i sin undervisning och hur faktorer som samspel och kamratlärande har använts och speglats i undervisningen. Resultatet presenteras i två delar. Tre intervjuer med pianopedagoger visar att de inte anser sig göra någon skillnad i sina didaktiska val beroende på undervisningsform. Däremot motsäger resultatet från observationerna detta till viss del. Störst är skillnaden mellan hur informanterna ser på sångens roll i undervisningen och hur de använder den. Undersökningen visar att pedagogernas didaktiska val till större del beror på deras egna preferenser i kombination med individanpassad undervisning än beroende på undervisningsform. I resultatet kan man utläsa att fler moment och redskap användes under gruppundervisningen än under de enskilda lektionerna. Detta kan bero på att pedagogerna behöver anpassa materialet efter fler individers preferenser och möjligheter för inlärning i gruppundervisningen, under de enskilda lektionerna har pedagogerna större möjlighet att individanpassa efter den aktuella eleven. / This study is based on a comparison between how piano teachers change their didactics depending on the teaching method, particularly individual teaching or group teaching. Three piano teachers have been interviewed and six observations have been conducted. One where the teacher taught an individual student and one where the teacher taught a group. The study has been conducted with the sociocultural perspective as overarching theory with elements of Lev. S. Vygotsky’s thoughts about cooperative learning and the Zone of Proximal Development, and with hermeneutics as a method of analysis. Focus was maintained on the tools the teachers use during the lessons and how the cooperative learning is visual during the lessons. Some tools and methods were selected as particularly relevant. These where the three learning styles as tools. That is, visual, auditory and kinesthetic learning. In addition, singing as a tool were chosen as well as the Dalcroze-method. These were chosen because of their continuous presence during my education at the Royal College of Music in Stockholm and their recognition withing the particular scientific field. The results are presented in two parts. The interviews show that the teachers claims to not change their didactics depending on the teaching method, that is individual or group lessons. This is partly contradicted by the result from the observations. The most significant and striking differences is between the teacher’s thoughts about using singing as a tool and how they actually uses it. The study shows that the teacher’s didactic choices largely depend on their own preferences in combinations with the particular needs and abilities of the student. The number of methods and tools used during the group lessons are greater than the ones used during the individual lessons. This could be caused by the fact that the teachers need considerate every students preferences in learning during a group lesson whereas the teacher can concentrate on just one student during a individual lesson.

Studiens syfte är att undersöka vad verksamma pianopedagoger har för erfarenheter av gruppundervisning och samspelsmöjligheter för nybörjarpianoelever. I bakgrundskapitlet ges en överblick vad som finns skrivit om samspel, pianogruppundervisning, traditioner inom pianoundervisning och material för grupper. Därefter följer en presentation av tidigare forskning inom ämnesområdet. Den teoretiska utgångspunkten för studien utgörs av det sociokulturella perspektivet på lärarande och kommunikation. Det insamlade datamaterialet består av kvalitativa intervjuer med fyra verksamma pianopedagoger som har erfarenheter av samspel och gruppundervisning för piano. I resultatkapitlet beskrivs informanternas erfarenheter av gruppundervisning, samspel, förutsättningar och material. Resultatet berättar att yttre ramfaktorer (som instrument och tjänst) liksom inre ramfaktorer (som pedagogens intresse och motivation) har stor betydelse för hur undervisningen blir. Andra aspekter som tas upp av informanterna är bland annat gruppdynamik, vikten av puls och lyssnande i samspelssituationer samt tillvägagångssätt för att hitta passande material. I det avslutande diskussionskapitlet lyfts delar av studiens resultat till diskussion i relation till det sociokulturella perspektivet på lärande samt till tidigare litteratur och forskning. En slutsats är att pianoeleven i grupp får möjlighet att tillägna sig andra kunskaper än den individuella eleven. En annan slutsats är att om inte gruppdynamiken fungerar så fungerar inte heller det musikaliska samspelet eller något annat moment. / The purpose of this study is to investigate active piano teachers’ experiences of group teaching and interaction opportunities for new beginner in piano. The background chapter provides an overview of what's written about the interplay, piano tutorials, traditions in piano teaching and materials for groups, followed by a presentation of previous research in the field. The theoretical starting point for the study consists of the socio-cultural perspective on learning and communication. The collected data material consists of qualitative interviews with four active piano teachers who have experience of interaction and group lessons for piano. The results chapter describes the informants' experiences of group work, interaction, conditions and materials. The result tells that external frame factors (such as instruments and services) as well as internal frame factors (as educator interest and motivation) have important implications for how the teaching will be. Other issues raised by informants are group dynamics, the importance of pulse and listening in interaction situations and approaches to find suitable materials. The concluding discussion chapter highlights parts of the study’s results discussed in relation to the socio-cultural perspective on learning, and the previous literature and research. One conclusion is that piano students in a group have the opportunity to learn other skills than the individual student. Another conclusion is that if the group dynamic doesn’t function, so does not the musical interaction, or any other elements.

Föreliggande studies syfte är att undersöka hur kulturskolelärare ser på gemensamhetsskapande aktiviteter i sin pianoundervisning samt hur dessa påverkar elevers sammanhållning och lärande. I bakgrundskapitlet presenteras litteratur som behandlar positiva effekter av användning av gemensamhetsskapande aktiviteter. Litteratur som behandlar motsatta effekter saknas. Studiens teoretiska utgångspunkter utgörs av det sociokulturella perspektivet med dess fokus på appropriering, mediering, situerade aktiviteter, den proximala utvecklingszonen och scaffolding. En kvalitativ forskningsansats används med fokus på hur lärare tolkar, förstår och konstruerar gemensamhetsskapande aktiviteter. Som datainsamlingsmetod används semistrukturerade intervjuer och som analysmetod används tematisk analys. I resultatet framkommer att användning av gemensamhetsskapande aktiviteter i pianoundervisningen medför både fördelar och svårigheter. Några fördelar med gemensamhetsskapande aktiviteter är att elever lär sig att lyssna på varandra, utvecklar rytm-, puls och tempokänsla, vågar spela upp inför andra samt provar olika musikaliska roller. Några nackdelar med gemensamhetsskapande aktiviteter är att de är tidskrävande och svåra att organisera samt svåra att hitta bra notmaterial till. De gemensamhetsskapande arbetssätt som används är bland annat spel med läraren på enskild lektion, fyrhändigt/flerhändigt pianospel/spel i grupp och lekar i grupp. I diskussionen förs resonemang kring hur fördelar och nackdelar av gemensamhetsskapande aktiviteter påverkar elevernas sociala sammanhållning och musikaliska lärande. Exempelvis kan kammarmusikspel bidra positivt, då elever lär sig olika roller i ensemble och skapar en specifik stämning i den. Samtidigt kan samma aktivitet bidra till negativa konsekvenser om pianoeleven får för svår stämma eller om medlemmar i en ensemble umgås inte utanför lektionssammanhang. / The purpose of the present study is to investigate how cultural school teachers view community-creating activities in their piano teaching and how these affect students' cohesion and learning. The background chapter presents literature that deals with the positive effects of using community-building activities. There is a lack of literature that deals with opposite effects. The theoretical starting point of the study consists of the socio-cultural perspective with its focus on appropriation, mediation, situated activities, the proximal development zone and scaffolding. A qualitative research approach is used with a focus on how teachers interpret, understand and construct community-creating activities. Semi-structured interviews are used as the data collection method and thematic analysis is used as the analysis method. The results show that the use of community-creating activities in piano teaching has both advantages and difficulties. Some of the benefits of community-building activities are that students learn to listen to each other, develop rhythm and pulse as well as a sense of tempo and try different musical roles, learn to dare to play in front of others. Some disadvantages of community-building activities are that they are time-consuming, difficult to organize and difficult to find good sheet music material for. The community-creating ways of working that are used include playing with the teacher in a single lesson, four-handed/multi-handed piano playing/group playing and games in group. The discussion deals with how the advantages and disadvantages of community-creating activities affect students' social cohesion and musical learning. For example, chamber music can contribute positively as students learn different roles in ensemble and create a specific mood in it. At the same time, the same activity can contribute to negative consequences if the piano student gets too difficult parts to play or if members of the chamber music ensemble do not see each other outside the classroom.

Syftet med denna studie är att synliggöra en grupp pianolärare och en grupp musiklärarstudenters förståelse av individualisering. Forskningsfrågan behandlar synsätt och arbetssätt i en grupp yrkesverksamma lärare och en grupp lärarstudenter. Studien utgår från det sociokulturella perspektivet, då studien undersöker hur lärare planerar och organiserar lärande vid mötet med olika individer. Data samlas in genom två fokusgruppintervjuer med dessa två separata grupper som sedan analyseras. I resultatet presenteras deltagarnas synsätt och deras användning av undervisningslitteratur i individualiseringsarbetet. Resultatet visar att individualiseringsarbetet är något som kan motivera elevers lärande och arbetet kräver lärarkompetenser. Dock visar det sig att det finns vissa oklarheter gällande definitionen av individualiseringsarbetet. Det framgår också i resultatet att respektive grupper har olika kriterium för valet av undervisningslitteratur i arbetet med individualisering, och stödjande undervisningslitteratur kan ibland även utmana individualiseringsarbetet. I diskussionen behandlas och problematiseras resultatet ytterligare, i relation till tidigare presenterad forskning och litteratur. / The purpose of this study is to investigate the understanding of individualized teaching in a group of piano teachers at “Kulturskolan” and a group of piano teacher students. The research questions deal with the views and working methods of a group of professional teachers and a group of student teachers. The study is based in the socio-cultural perspective, as it examines how teachers plan and organize learning at the meeting with different individuals. Data is collected through two separate focus group interviews with these two groups which are then analyzed with thematic analysis. The results present the attitudes of the participants and their use of teaching literature in the individualization work. The result shows that the individualization work is something that can motivate students' learning and the work requires teacher skills. However, it turns out that there are some ambiguities regarding the definition of individualized teaching. It is also evident from the result that the respective groups have different criteria for the choice of teaching literature in the work of individualization and supporting teaching literature can sometimes also challenge the individualization work. In the discussion, the results are further discussed and problematized in relation to previously presented research and literature.