<p>Döva personer i Sverige och världen lever nästan uteslutande i ett hörande majoritetssamhälle och har således på ett eller annat sätt en fortlöpande kontakt med hörande människor i såväl privat- som arbetsliv. De flesta döva i arbetslivet arbetar som enda eller som en av få döva på en hörande arbetsplats och ofta anlitas tolk för möten mellan hörande och döva kollegor. Föreliggande uppsats är en etnografisk studie av tolksituationen på en arbetsplats där en döv samt ett tjugotal hörande kollegor arbetar tillsammans. Med hjälp av fältanteckningar, intervjuer och videofilmning har en bild av tolksituationen genererats. I resultaten visas tecken på att den döva deltagaren till stor del lider av informationsbrist på olika plan. Därtill verkar det finnas en stor kunskapslucka hos de hörande kollegorna gällande teckenspråk och dövas villkor i ett hörande samhälle. Resultatet visar även tendenser till att den döva deltagaren genom det omgivande majoritetsspråkssamhället själv medverkar till sin egen underordning. I den komplexa tolksituationen verkar tolken fungera som en grindvakt. Tolken kan ha en svår och inte alltid definierad roll att översätta och samordna turer mellan hörande och döva och föra samtalet framåt i en gemensam riktning. Det verkar även som att den döva deltagaren och hennes hörande kollegor har olika uppfattning om tolkens roll. Tolkens arbete verkar härigenom kunna försvåras, något som i sin tur skulle kunna påverka relationen mellan den döva deltagaren och hennes hörande kollegor. Resultaten har diskuterats utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv för att visa på samband mellan mikro- och makronivå med kopplingar till språkideologi, språkpolitik, maktrelationer samt teorin om Deafhood.</p> / <p>Deaf people in Sweden and worldwide live with few exceptions in a hearing society, and thereby in one way or another they have connections with hearing people in their private and professional lives. Most Deaf people in working life have no or few Deaf co-workers at hearing workplaces and hence a Sign Language interpreter is often hired to facilitate the communication between deaf and hearing co-workers. This thesis is an ethnographic study of the interpreting situation at a workplace where one Deaf and about 20 hearing co-workers work together. With field notes, interviews and video recording an illustration of the situation has been generated. The results show a tendency that the Deaf participant to a great extent suffers from information loss in several areas. In addition, the hearing co-workers seem to have a gap in knowledge about Sign Language and the conditions of Deaf people. Also, the Deaf participant seems to participate in her own subordination through the surrounding majority society. In the complexity of the interpreting situation, the interpreter seems to serve as a gatekeeper. She also has a challenging and not always easily definable role in translating and coordinating turns between Deaf and hearing participants, thus moving the conversation forwards in a mutual direction. Nevertheless, the Deaf participant and her hearing co-workers often seem to have different views of the responsibilities of the interpreter, something that might make the interpreter’s job even more challenging. This, in turn, can influence the relationship between hearing and Deaf co-workers. The results of the thesis have been discussed from a poststructural perspective to show a connection between the intimate workplace situation and language ideology, language policy, power relations and the theory of Deafhood.</p><p> </p>

No description available.

<p>The following inquiry begins with one simple question: who is the margin? In other words, what is the referent of the term margin? Is it possible for language to capture connotations of an intended and supposed reality beyond its own limits? My supposition is that margin is a valuable concept to critical studies of the hegemonic order and dominant culture in various contexts. It is therefore necessary to expose the term itself to a critical analysis by attempting to trace its position in different discourses. The intention is to illustrate that the term margin is not merely an abstraction, confined within the framework of intricate theoretical rhetoric.</p><p>In a deconstructive analysis of Gender Trouble by Judith Butler and Can the Subaltern Speak? by Gayatri Chakravorty Spivak, based on the work of Jacques Derrida, I study the significance of the term margin and explore how the use or non-use of concrete examples affects the reception of both the term margin and ultimately the text as a whole.</p><p>The study of these two texts reveals that some of the very same critique raised by Butler and Spivak is itself applicable to the authors’ own theory production. Consequently, the authority of Butler and Spivak is put to the test through deconstructive analysis by disclosing the discrepancies between concrete examples, the authors’ philosophical stance as well as statements and positions found in other examples of their intellectual work.</p>

<p>I uppsatsen undersöker jag ur ett queerteoretiskt perspektiv, och med diskursanalys och dekonstruktion som metoder, heteronormativitet i skönlitterära bilderböcker. Analysen stödjer sig dels på Michel Foucaults samt Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteorier, dels på Judith Butlers beskrivningar av samhällets heterosexuella matris och identitet som en performativ processuell konstruktion. Jag undersöker om och på vilka sätt heterosexualitet framställs som given sexuell identitet i de mest lånade bilderböckerna på Stockholms stadsbibliotek de senaste åren och i ett urval böcker som skildrar hur familjer får barn. Det innefattar granskning av såväl vilka relationer som representeras i böckerna som vilka subjektspositioner som böckerna erbjuder läsaren. Har läsaren möjlighet att identifiera sig med litterära figurer utan att först ta ställning till kön, undrar jag. Och om subjektspositionerna är knutna till genuspositioner i böckerna, vilka sätt att vara flicka/kvinna och pojke/man framställs? Det är avgörande i undersökningen, mot bakgrund av Butlers teorier, för att förstå i vilken utsträckning och på vilka sätt uppfattningen om könen som heterokulturellt komplementära – en uppfattning som naturaliserar heterosexualitet som given sexuell identitet – framställs i bilderböckerna. Jag undersöker även vilken betydelse möjligheten att kunna göra olika läsningar av bilderböcker har för läsarens konstruktion av mening och innebörd i dem. Därtill avslutar jag uppsatsen med att diskutera dels vilka konsekvenser ett heteronormativt utbud i bilderböcker i förskolan kan få för barns skapande av identitet samt av uppfattningar om såväl hur flickor och pojkar kan vara som om normalitet i fråga om sexuell identitet, dels hur utbudet kan utgöra grund för diskriminering av regnbågsbarn.</p>

<p>Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.</p>

<p>Dematerialiseringen av konsten är inget nytt fenomen, den har pågått länge. Under konceptkonsten ansåg många att konsten är en idé och tankeprocess som inte alltid behöver materialiseras. I samtidskonsten är verken allt oftare virtuella eller relationella och nomadism och impermanens betraktas som progressiva egenskaper. Dematerialiseringen av konsten är parallell med annan dematerialiserande samhällsutveckling och immateriell form utvecklas på internet och i virtuella världar. </p><p>Konstens dematerialising för med sig förändrade konstnärsroller. Det handlar inte längre om att skapa konstobjekt utan om att ställa frågor och finna nya kontexter för konsten. Konstnären agerar som kritiker, nomad, curator, etnograf, sociolog och virtuell kreatör. </p><p>Verk som exemplifierar konstens dematerialisering diskuteras i uppsatsen liksom de konsekvenser verkens genomförande får. Teorier om hur konstinstitutionerna kan komma att se ut i framtiden och hur den dematerialiserade konsten kan kategoriseras, återskapas och presenteras för kommande generationer behandlas.</p><p>Konstens utveckling hänger samman med det politiska och sociala klimat som råder i samhället. Konsten försöker stå fri men även de mest radikala konstformer fångas upp och integreras i institutioner som tar över och normaliserar dem.</p>

<p>Uppsatsens övergripande syfte är att utröna huruvida ett specifikt samtida populärkulturellt verk – den amerikanska filmen John Q (2002) – i representationen av sina karaktärer befäster en kolonialistisk diskurs eller om dessa gestaltas på ett sätt som skiljer sig från denna diskurs representationsmönster. Med kolonialistisk diskurs avser jag här en diskurs som fundamentalt gror ur de idémönster som var verksamma under den egentliga kolonialismen. Utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv med teoretiska analysinstrument från diskursteori och postkolonialism analyseras kvalitativt filmens karaktärer som indelas i fyra subjektspositioner; icke-vit man/kvinna och vit man/kvinna. Dessas identiteter undersöks i analysen utifrån fem huvudsakliga aspekter; 1/ funktion/roll i narrativet, 2/ personlighet och icke-fysiska egenskaper, 3/ agerande och förehavanden, 4/ utseende och slutligen 5/ eventuellt tydligt intertextuellt förhållande till den skådespelare som representerar honom/henne.</p><p>Analysen visar att filmen John Q i upprättandet av en gynnad dikotomi mellan människa och system konstruerar karaktärernas identiteter på ett sätt som nästintill fullständigt följer den kolonialistiska diskursens representationsmönster. Icke-vita gestaltas på för diskursen typiskt stereotypa sätt och bland filmens vita karaktärer representeras de som intar en god narrativ roll i enlighet med den kolonialistiska diskursens vita ideal. Samtidigt tillskrivs de vita karaktärer som manifesterar en ond gestalt en systemidentitet som får funktion av förklaring till deras misslyckande att fullgöra vithet. Det fåtal försök till diskursiv förändring i vissa karaktärer undergrävs effektivt genom ett framhävande av andra aspekter i karaktären ifråga som gestaltas på för diskursen typiska sätt. Endast en karaktär skiljer sig härvidlag från de övriga och upptar en paradoxal och diskursivt icke-tillsluten position.</p>

Uppsatsens övergripande syfte är att utröna huruvida ett specifikt samtida populärkulturellt verk – den amerikanska filmen John Q (2002) – i representationen av sina karaktärer befäster en kolonialistisk diskurs eller om dessa gestaltas på ett sätt som skiljer sig från denna diskurs representationsmönster. Med kolonialistisk diskurs avser jag här en diskurs som fundamentalt gror ur de idémönster som var verksamma under den egentliga kolonialismen. Utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv med teoretiska analysinstrument från diskursteori och postkolonialism analyseras kvalitativt filmens karaktärer som indelas i fyra subjektspositioner; icke-vit man/kvinna och vit man/kvinna. Dessas identiteter undersöks i analysen utifrån fem huvudsakliga aspekter; 1/ funktion/roll i narrativet, 2/ personlighet och icke-fysiska egenskaper, 3/ agerande och förehavanden, 4/ utseende och slutligen 5/ eventuellt tydligt intertextuellt förhållande till den skådespelare som representerar honom/henne. Analysen visar att filmen John Q i upprättandet av en gynnad dikotomi mellan människa och system konstruerar karaktärernas identiteter på ett sätt som nästintill fullständigt följer den kolonialistiska diskursens representationsmönster. Icke-vita gestaltas på för diskursen typiskt stereotypa sätt och bland filmens vita karaktärer representeras de som intar en god narrativ roll i enlighet med den kolonialistiska diskursens vita ideal. Samtidigt tillskrivs de vita karaktärer som manifesterar en ond gestalt en systemidentitet som får funktion av förklaring till deras misslyckande att fullgöra vithet. Det fåtal försök till diskursiv förändring i vissa karaktärer undergrävs effektivt genom ett framhävande av andra aspekter i karaktären ifråga som gestaltas på för diskursen typiska sätt. Endast en karaktär skiljer sig härvidlag från de övriga och upptar en paradoxal och diskursivt icke-tillsluten position.

The following inquiry begins with one simple question: who is the margin? In other words, what is the referent of the term margin? Is it possible for language to capture connotations of an intended and supposed reality beyond its own limits? My supposition is that margin is a valuable concept to critical studies of the hegemonic order and dominant culture in various contexts. It is therefore necessary to expose the term itself to a critical analysis by attempting to trace its position in different discourses. The intention is to illustrate that the term margin is not merely an abstraction, confined within the framework of intricate theoretical rhetoric. In a deconstructive analysis of Gender Trouble by Judith Butler and Can the Subaltern Speak? by Gayatri Chakravorty Spivak, based on the work of Jacques Derrida, I study the significance of the term margin and explore how the use or non-use of concrete examples affects the reception of both the term margin and ultimately the text as a whole. The study of these two texts reveals that some of the very same critique raised by Butler and Spivak is itself applicable to the authors’ own theory production. Consequently, the authority of Butler and Spivak is put to the test through deconstructive analysis by disclosing the discrepancies between concrete examples, the authors’ philosophical stance as well as statements and positions found in other examples of their intellectual work.

Dematerialiseringen av konsten är inget nytt fenomen, den har pågått länge. Under konceptkonsten ansåg många att konsten är en idé och tankeprocess som inte alltid behöver materialiseras. I samtidskonsten är verken allt oftare virtuella eller relationella och nomadism och impermanens betraktas som progressiva egenskaper. Dematerialiseringen av konsten är parallell med annan dematerialiserande samhällsutveckling och immateriell form utvecklas på internet och i virtuella världar. Konstens dematerialising för med sig förändrade konstnärsroller. Det handlar inte längre om att skapa konstobjekt utan om att ställa frågor och finna nya kontexter för konsten. Konstnären agerar som kritiker, nomad, curator, etnograf, sociolog och virtuell kreatör. Verk som exemplifierar konstens dematerialisering diskuteras i uppsatsen liksom de konsekvenser verkens genomförande får. Teorier om hur konstinstitutionerna kan komma att se ut i framtiden och hur den dematerialiserade konsten kan kategoriseras, återskapas och presenteras för kommande generationer behandlas. Konstens utveckling hänger samman med det politiska och sociala klimat som råder i samhället. Konsten försöker stå fri men även de mest radikala konstformer fångas upp och integreras i institutioner som tar över och normaliserar dem.