<p>The following inquiry begins with one simple question: who is the margin? In other words, what is the referent of the term margin? Is it possible for language to capture connotations of an intended and supposed reality beyond its own limits? My supposition is that margin is a valuable concept to critical studies of the hegemonic order and dominant culture in various contexts. It is therefore necessary to expose the term itself to a critical analysis by attempting to trace its position in different discourses. The intention is to illustrate that the term margin is not merely an abstraction, confined within the framework of intricate theoretical rhetoric.</p><p>In a deconstructive analysis of Gender Trouble by Judith Butler and Can the Subaltern Speak? by Gayatri Chakravorty Spivak, based on the work of Jacques Derrida, I study the significance of the term margin and explore how the use or non-use of concrete examples affects the reception of both the term margin and ultimately the text as a whole.</p><p>The study of these two texts reveals that some of the very same critique raised by Butler and Spivak is itself applicable to the authors’ own theory production. Consequently, the authority of Butler and Spivak is put to the test through deconstructive analysis by disclosing the discrepancies between concrete examples, the authors’ philosophical stance as well as statements and positions found in other examples of their intellectual work.</p>

<p>I uppsatsen undersöker jag ur ett queerteoretiskt perspektiv, och med diskursanalys och dekonstruktion som metoder, heteronormativitet i skönlitterära bilderböcker. Analysen stödjer sig dels på Michel Foucaults samt Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteorier, dels på Judith Butlers beskrivningar av samhällets heterosexuella matris och identitet som en performativ processuell konstruktion. Jag undersöker om och på vilka sätt heterosexualitet framställs som given sexuell identitet i de mest lånade bilderböckerna på Stockholms stadsbibliotek de senaste åren och i ett urval böcker som skildrar hur familjer får barn. Det innefattar granskning av såväl vilka relationer som representeras i böckerna som vilka subjektspositioner som böckerna erbjuder läsaren. Har läsaren möjlighet att identifiera sig med litterära figurer utan att först ta ställning till kön, undrar jag. Och om subjektspositionerna är knutna till genuspositioner i böckerna, vilka sätt att vara flicka/kvinna och pojke/man framställs? Det är avgörande i undersökningen, mot bakgrund av Butlers teorier, för att förstå i vilken utsträckning och på vilka sätt uppfattningen om könen som heterokulturellt komplementära – en uppfattning som naturaliserar heterosexualitet som given sexuell identitet – framställs i bilderböckerna. Jag undersöker även vilken betydelse möjligheten att kunna göra olika läsningar av bilderböcker har för läsarens konstruktion av mening och innebörd i dem. Därtill avslutar jag uppsatsen med att diskutera dels vilka konsekvenser ett heteronormativt utbud i bilderböcker i förskolan kan få för barns skapande av identitet samt av uppfattningar om såväl hur flickor och pojkar kan vara som om normalitet i fråga om sexuell identitet, dels hur utbudet kan utgöra grund för diskriminering av regnbågsbarn.</p>

<p>Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.</p>

<p>Dematerialiseringen av konsten är inget nytt fenomen, den har pågått länge. Under konceptkonsten ansåg många att konsten är en idé och tankeprocess som inte alltid behöver materialiseras. I samtidskonsten är verken allt oftare virtuella eller relationella och nomadism och impermanens betraktas som progressiva egenskaper. Dematerialiseringen av konsten är parallell med annan dematerialiserande samhällsutveckling och immateriell form utvecklas på internet och i virtuella världar. </p><p>Konstens dematerialising för med sig förändrade konstnärsroller. Det handlar inte längre om att skapa konstobjekt utan om att ställa frågor och finna nya kontexter för konsten. Konstnären agerar som kritiker, nomad, curator, etnograf, sociolog och virtuell kreatör. </p><p>Verk som exemplifierar konstens dematerialisering diskuteras i uppsatsen liksom de konsekvenser verkens genomförande får. Teorier om hur konstinstitutionerna kan komma att se ut i framtiden och hur den dematerialiserade konsten kan kategoriseras, återskapas och presenteras för kommande generationer behandlas.</p><p>Konstens utveckling hänger samman med det politiska och sociala klimat som råder i samhället. Konsten försöker stå fri men även de mest radikala konstformer fångas upp och integreras i institutioner som tar över och normaliserar dem.</p>

<p>Uppsatsens övergripande syfte är att utröna huruvida ett specifikt samtida populärkulturellt verk – den amerikanska filmen John Q (2002) – i representationen av sina karaktärer befäster en kolonialistisk diskurs eller om dessa gestaltas på ett sätt som skiljer sig från denna diskurs representationsmönster. Med kolonialistisk diskurs avser jag här en diskurs som fundamentalt gror ur de idémönster som var verksamma under den egentliga kolonialismen. Utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv med teoretiska analysinstrument från diskursteori och postkolonialism analyseras kvalitativt filmens karaktärer som indelas i fyra subjektspositioner; icke-vit man/kvinna och vit man/kvinna. Dessas identiteter undersöks i analysen utifrån fem huvudsakliga aspekter; 1/ funktion/roll i narrativet, 2/ personlighet och icke-fysiska egenskaper, 3/ agerande och förehavanden, 4/ utseende och slutligen 5/ eventuellt tydligt intertextuellt förhållande till den skådespelare som representerar honom/henne.</p><p>Analysen visar att filmen John Q i upprättandet av en gynnad dikotomi mellan människa och system konstruerar karaktärernas identiteter på ett sätt som nästintill fullständigt följer den kolonialistiska diskursens representationsmönster. Icke-vita gestaltas på för diskursen typiskt stereotypa sätt och bland filmens vita karaktärer representeras de som intar en god narrativ roll i enlighet med den kolonialistiska diskursens vita ideal. Samtidigt tillskrivs de vita karaktärer som manifesterar en ond gestalt en systemidentitet som får funktion av förklaring till deras misslyckande att fullgöra vithet. Det fåtal försök till diskursiv förändring i vissa karaktärer undergrävs effektivt genom ett framhävande av andra aspekter i karaktären ifråga som gestaltas på för diskursen typiska sätt. Endast en karaktär skiljer sig härvidlag från de övriga och upptar en paradoxal och diskursivt icke-tillsluten position.</p>

Uppsatsens övergripande syfte är att utröna huruvida ett specifikt samtida populärkulturellt verk – den amerikanska filmen John Q (2002) – i representationen av sina karaktärer befäster en kolonialistisk diskurs eller om dessa gestaltas på ett sätt som skiljer sig från denna diskurs representationsmönster. Med kolonialistisk diskurs avser jag här en diskurs som fundamentalt gror ur de idémönster som var verksamma under den egentliga kolonialismen. Utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv med teoretiska analysinstrument från diskursteori och postkolonialism analyseras kvalitativt filmens karaktärer som indelas i fyra subjektspositioner; icke-vit man/kvinna och vit man/kvinna. Dessas identiteter undersöks i analysen utifrån fem huvudsakliga aspekter; 1/ funktion/roll i narrativet, 2/ personlighet och icke-fysiska egenskaper, 3/ agerande och förehavanden, 4/ utseende och slutligen 5/ eventuellt tydligt intertextuellt förhållande till den skådespelare som representerar honom/henne. Analysen visar att filmen John Q i upprättandet av en gynnad dikotomi mellan människa och system konstruerar karaktärernas identiteter på ett sätt som nästintill fullständigt följer den kolonialistiska diskursens representationsmönster. Icke-vita gestaltas på för diskursen typiskt stereotypa sätt och bland filmens vita karaktärer representeras de som intar en god narrativ roll i enlighet med den kolonialistiska diskursens vita ideal. Samtidigt tillskrivs de vita karaktärer som manifesterar en ond gestalt en systemidentitet som får funktion av förklaring till deras misslyckande att fullgöra vithet. Det fåtal försök till diskursiv förändring i vissa karaktärer undergrävs effektivt genom ett framhävande av andra aspekter i karaktären ifråga som gestaltas på för diskursen typiska sätt. Endast en karaktär skiljer sig härvidlag från de övriga och upptar en paradoxal och diskursivt icke-tillsluten position.

The following inquiry begins with one simple question: who is the margin? In other words, what is the referent of the term margin? Is it possible for language to capture connotations of an intended and supposed reality beyond its own limits? My supposition is that margin is a valuable concept to critical studies of the hegemonic order and dominant culture in various contexts. It is therefore necessary to expose the term itself to a critical analysis by attempting to trace its position in different discourses. The intention is to illustrate that the term margin is not merely an abstraction, confined within the framework of intricate theoretical rhetoric. In a deconstructive analysis of Gender Trouble by Judith Butler and Can the Subaltern Speak? by Gayatri Chakravorty Spivak, based on the work of Jacques Derrida, I study the significance of the term margin and explore how the use or non-use of concrete examples affects the reception of both the term margin and ultimately the text as a whole. The study of these two texts reveals that some of the very same critique raised by Butler and Spivak is itself applicable to the authors’ own theory production. Consequently, the authority of Butler and Spivak is put to the test through deconstructive analysis by disclosing the discrepancies between concrete examples, the authors’ philosophical stance as well as statements and positions found in other examples of their intellectual work.

Dematerialiseringen av konsten är inget nytt fenomen, den har pågått länge. Under konceptkonsten ansåg många att konsten är en idé och tankeprocess som inte alltid behöver materialiseras. I samtidskonsten är verken allt oftare virtuella eller relationella och nomadism och impermanens betraktas som progressiva egenskaper. Dematerialiseringen av konsten är parallell med annan dematerialiserande samhällsutveckling och immateriell form utvecklas på internet och i virtuella världar. Konstens dematerialising för med sig förändrade konstnärsroller. Det handlar inte längre om att skapa konstobjekt utan om att ställa frågor och finna nya kontexter för konsten. Konstnären agerar som kritiker, nomad, curator, etnograf, sociolog och virtuell kreatör. Verk som exemplifierar konstens dematerialisering diskuteras i uppsatsen liksom de konsekvenser verkens genomförande får. Teorier om hur konstinstitutionerna kan komma att se ut i framtiden och hur den dematerialiserade konsten kan kategoriseras, återskapas och presenteras för kommande generationer behandlas. Konstens utveckling hänger samman med det politiska och sociala klimat som råder i samhället. Konsten försöker stå fri men även de mest radikala konstformer fångas upp och integreras i institutioner som tar över och normaliserar dem.

I uppsatsen undersöker jag ur ett queerteoretiskt perspektiv, och med diskursanalys och dekonstruktion som metoder, heteronormativitet i skönlitterära bilderböcker. Analysen stödjer sig dels på Michel Foucaults samt Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteorier, dels på Judith Butlers beskrivningar av samhällets heterosexuella matris och identitet som en performativ processuell konstruktion. Jag undersöker om och på vilka sätt heterosexualitet framställs som given sexuell identitet i de mest lånade bilderböckerna på Stockholms stadsbibliotek de senaste åren och i ett urval böcker som skildrar hur familjer får barn. Det innefattar granskning av såväl vilka relationer som representeras i böckerna som vilka subjektspositioner som böckerna erbjuder läsaren. Har läsaren möjlighet att identifiera sig med litterära figurer utan att först ta ställning till kön, undrar jag. Och om subjektspositionerna är knutna till genuspositioner i böckerna, vilka sätt att vara flicka/kvinna och pojke/man framställs? Det är avgörande i undersökningen, mot bakgrund av Butlers teorier, för att förstå i vilken utsträckning och på vilka sätt uppfattningen om könen som heterokulturellt komplementära – en uppfattning som naturaliserar heterosexualitet som given sexuell identitet – framställs i bilderböckerna. Jag undersöker även vilken betydelse möjligheten att kunna göra olika läsningar av bilderböcker har för läsarens konstruktion av mening och innebörd i dem. Därtill avslutar jag uppsatsen med att diskutera dels vilka konsekvenser ett heteronormativt utbud i bilderböcker i förskolan kan få för barns skapande av identitet samt av uppfattningar om såväl hur flickor och pojkar kan vara som om normalitet i fråga om sexuell identitet, dels hur utbudet kan utgöra grund för diskriminering av regnbågsbarn.

Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.