Ambulanssjuksköterskan utsätts i sitt yrkesutövande för en rad olika påfrestningar som kan påverka den psykiska hälsan. Genom avlastande samtal kan dessa påfrestningar bearbetas dock är nyttan med denna form av stöd omdiskuterad. Syftet med studien var därför att undersöka om ambulanspersonal upplever att de har behov av avlastande samtal samt vilka erfarenheter ambulanspersonal har av avlastande samtal. Studien genomfördes som en enkätundersökning som skickades via ett internt datanätverk till nio ambulansstationer i Stockholms län. De 102 besvarade enkäterna delades in i en kvantitativ del som bestod av de bundna svarsalternativen i enkäten. De kvantitativa svaren analyserades av systemet Ping Pong och sammanställdes till deskriptiv statistik. Den kvalitativa delen bestod av de obundna svarsalternativen och de analyserades med en metod för textanalys som var influerad av Giorgi. Resultatet visade att av de 102 svarande så ansåg 50 % att det i mycket hög grad fanns ett behov av avlastande samtal. Även erfarenheter från avlastande samtal fanns, 66 personer hade under det senaste året deltagit i någon form av avlastande samtal. Det framfördes både negativa och positiva erfarenheter, de negativa erfarenheterna handlade mest om samtalens upplägg medan de positiva erfarenheterna belyste det positiva med att samtal erbjuds och genomförs. Mer forskning efterlyses i ämnet då ambulanspersonalens psykiska välbefinnande kan påverka omvårdnaden av patienten negativt.

Det huvudsakliga syftet med vår studie har varit att undersöka hur lärare i år 3-6 arbetar så att deras elever når goda resultat i läsförståelse och uppvisar läslust. Vi har gjort kvalitativa intervjuer utifrån en fenomenografisk ansats. De sex pedagoger som intervjuats har ett särskilt intresse för undervisning i läsning och läsförståelse och är verksamma inom tre olika kommuner. Vår slutsats är att ett starkt engagemang och betoning på strukturerade och genomtänkta samtal förenar våra pedagoger. Enligt de intervjuades egna bedömningar blir eleverna genom deras undervisning bättre på att tränga in i texter och uppvisar större läslust. Lärarna har kunskap om flera olika undervisningsmodeller men använder ingen speciell.De pedagoger som intrvjuats anser att det inte finns någon genväg till god läsförståelse men ser samtalet som den gemensamma nämnaren.

Bakgrund Samtal mellan barn och förskollärare är av betydelse med tanke på språkutvecklingen hos barn. Det finns olika kompetenser som barn får med sig genom att samtala med andra personer. Att lyssna på varandra är också betydelsefullt för att det ska bli ett bra samspel mellan människor. Det är även av vikt att som förskollärare arbeta med språk och vara medveten om hur samtal med barn kan genomföras. Att finnas med och stötta barnen i sitt lärande och ge dem utmaningar som är på en lagom nivå är även positivt att göra som förskollärare. Sociokulturell teori är basen för undersökningen vilket eftersom lärande sker i samspel med andra. Syfte Syftet med undersökningen är att ta reda på hur den verbala kommunikationen ter sig mellan förskollärare och barn i förskolan. Vi ville även få reda på vilka olika sorters samtal som förekom och om det fanns något mönster i när de olika samtalen användes. Hur förskollärarna tog tillvara på barnens spontana kommentarer eller frågor var också en del av undersökningen. Metod Undersökningen genomfördes med hjälp av observation som är ett redskap i kvalitativ metod. Observationerna genomfördes i tamburen, vid måltidssituationen, fri lek och vid utevistelse på förskolorna och då observerades samtalen mellan förskollärare och barn. Resultat Undersökningen visade att det fanns flera olika sorters samtal mellan förskollärare och barn samt att det fanns mönster i när de olika samtalskategorierna användes. Exempelvis var berättande samtal vanligt förekommande vid måltiden. Barnens spontana kommentarer och frågor togs tillvara på av förskollärarna och även där förekom olika samtalskategorier samt olika lång respons från förskollärarna. Då barnen ställde en fråga blev responsen ofta kortare och bekräftande jämfört med när de kom med något mer spontant som ofta utvecklades till ett berättande samtal.

Bakgrund Forskning om samtal kring bilder i undervisningen visar att detta kan användas för träning av olika förmågor och språkligt stärka elever i deras verbala- såväl som skriftliga språkutveckling. Genom "sokratiska samtal" kring samhällsaktuella problem skapas möjlighet för eleverna att utvecklas till goda demokratiska samhällsmedborgare. Syfte Syftet med denna studie är att skapa kunskap om i vilka sammanhang pedagogerna upplever att det samtalas kring bilder i undervisningen med fokus på "när" och "hur" samt huruvida pedagoger upplever att de ser individuella språkutvecklingsskillnader mellan elever när det samtalas kring bilder. Metod Metoden för studien är av kvalitativ art med intervju som redskap för datainsamling. Studien omfattar intervjuer av sex pedagoger på tre olika skolor i årskurserna 1-3. Resultat I studien framkommer att pedagoger i skolan idag upplever att de använder samtal kring bilder som förtydligande av ämnesinnehållet, som en intresseväckare och som underlag för diskussioner för ett nytt ämnesområde. Pedagogerna upplever också att samtal kring bilder främjar elevernas utveckling av förmågor och samtalen fungerar stödjande för elevernas enskilda skrivande. Pedagogerna upplever också att de använder samtal kring bilder med hjälp av IT, böcker och elevernas egenproducerade bilder. Vidare anser pedagogerna att de upplever skillnad på språkligt svagare och språkligt starkare elever när det kommer till hur de samtalar kring bilder. En tydlig önskan om vidareutbildning inom området hur man väljer bilder och samtalar kring dessa finns hos de flesta av pedagogerna.

2010ht4697

Denna uppsats avhandlar i vilken utsträckning det förekommer jämlika samtal mellan lärare och elever i klassrummet. Vi valde att använda oss av intervjuformen för att kunna besvara den frågan, samt våra fyra grundläggande forskningsfrågor som gällde de variabler som enligt tidigare forskning kan ha påverkan på samtal i klassrummet. För att definiera vad vi menar med jämlika samtal bestämde vi oss för Jan Einarssons definition: ”samtal är ett naturligt samspel mellan någorlunda jämlika deltagare”. Urvalsgruppen som låg till grund för under-sökningen bestod av åtta informanter, fyra lärare och fyra elever, samtliga från en år 7-9-skola i ett av Örebros skolområden. De resultat vi kom fram till var följande: När det gällde variabeln kön och dess betydelse för hur man hävdar sig i samtal i klass-rummet visade det sig att pojkarna var dem som hördes mest. Detta skulle kunna innebära att flickornas möjlighet till samtal med läraren blir sämre än pojkarnas. Möbleringen har betydelse för hur samtal utformar sig i klassrummet. Våra informanter satt i grupper om fyra och fyra vilket främjade samtal eleverna emellan, men samtal mellan lärare och elever främjades inte i större mån än om eleverna hade suttit i traditionell föreläs-ningssittning. Den optimala klassrumsmöbleringen för jämlika samtal mellan lärare och elever torde vara att sitta i cirkel eller hästskoformation. Dock är, enligt vår mening, den allra viktigaste variabeln som kan påverka hur samtal i klassrummet formas, lärarens tillämpade grundfilosofi om undervisning. Lärarnas pedagogik i den undersökta urvalsgruppen verkade, av vad vi kunde finna, inte vara på ett sådant sätt att den skapade ett klimat för jämlika samtal i klassrummet. Vår slutsats är följaktligen att det av vår uppsats framgår att det inte förekommer samtal i klassrummet mellan lärare och elever enligt definitionen.

Kunskaps- och attitydprogrammet (KAP) är ett preventivt föräldrastödsprogram för föräldrar till barn med funktionsnedsättning utvecklat av psykolog Thomas Persson. Programmet är utformat utifrån dessa föräldrars specifika förutsättningar och behov av stöd. Dess mål är att öka föräldrars kunskaper om, samt förändra deras attityder till, barnets diagnos och funktionsnedsättning. Målen antas minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer för psykisk ohälsa hos barnet, i relationen mellan föräldrar och barn. Programmet har sju syften: Förbättra förälderns tolkning av barnets beteende, minska föräldrastress, förbättra föräldrabeteendet gentemot barnet, minska risken för psykiskt ohälsa hos barnet, öka tilltron till den egna föräldraförmågan, ge hjälp i föräldrarollen samt främja samarbetet mellan föräldrar och sjukvårdens personal. Examensarbetet presenterar en pilotstudie av KAP. Utprovningen ägde rum på barn- och ungdomshabiliteringen (BUH) vid Sunderby sjukhus, Norrbottens Läns Landsting, med 12 föräldrar till barn med diagnos inom grupperna autismspektrumtillstånd, cerebral pares samt intellektuell utvecklingsstörning. En enkätundersökning genomfördes i syfte att utvärdera programmets effekt på föräldrarna samt deras uppfattning om dess innehåll. Tio föräldrar svarade på enkäten. Resultatet visade att nio föräldrar upplevde ökad kunskap, sju upplevde förändring i attityd samt fyra upplevde förändring i beteende gentemot barnet. Vidare upplevde samtliga föräldrar hjälp i föräldrarollen och var nöjda med samtalen. Slutsatsen blev att programmet hade effekt på föräldrarnas kunskaper, attityder samt beteende, vilket förhoppningsvis kan hjälpa dem att klara av föräldraskapets utmaningar samt minskar risken för psykisk ohälsa hos barnet. Vidare forskning rekommenderas. Kunskaps- och attitydprogrammet (KAP) har visat sig vara effektivt som föräldrastöd och kan rekommenderas som preventiv insats i verksamheter som möter familjer som har barn eller ungdomar med funktionsnedsättning, framför allt inom barn- och ungdomshabilitering, barn- och ungdomspsykiatri samt barn- och ungdomsmedicinsk mottagning.

Föreliggande studie handlar om föräldrars upplevelser av mötet med skolans personal samt om samtalet där åtgärdsprogram upprättas. Målgruppen för undersökningen är föräldrar. Den genomgående metoden är kvalitativa intervjuer, där sex föräldrar ingår. Av resultatet framgår att dessa föräldrar anser sig ha ett bra samarbete med skolans lärare. Det som nämns av föräldrarna som avgörande för en bra respektive mindre bra dialog med skolan är läraren. Grunden till att en elev får stöd eller inte återfinns i utvecklingssamtalet. Samtliga föräldrar i undersökningen refererar till det samtalet och dess betydelse för fortsatt samarbete mellan skola och hem. En bestämmande faktor för om stöd ska sättas in eller inte är även i detta fall läraren. Studien visar att i de fall dialog finns mellan föräldrar och skola, upprättas åtgärdsprogrammet genom samarbete. Dessa föräldrar känner att de har möjlighet att påverka utformningen av åtgärdsprogrammet. Inga åtgärder är på förhand formulerade från skolans sida.

Syftet med studien var att undersöka pedagogernas uppfattningar om gruppstorlek relaterat till språkutvecklande arbetssätt. Mina frågeställningar var: Hur anser pedagogerna att en stor respektive liten barngrupp påverkar barnens språkutveckling? Hur beskriver de intervjuade pedagogerna att de arbetar med barnens språkutveckling i en stor grupp respektive i en liten grupp? Finns det likheter och skillnader i arbetssätt? Vilka eventuella för- och nackdelar anser pedagogerna att det finns med små respektive stora barngrupper? I studien har jag använt mig av kvalitativ metod där jag intervjuat sex pedagoger inom förskola som samtliga hade erfarenhet av att jobba i både liten och stor barngrupp. Studien tar utgångspunkt från ett sociokulturellt perspektiv. Enligt den sociokulturella teorin lär barn i samspel, lek och kommunikation med varandra. Sammanfattningsvis kom jag fram till att samtliga pedagoger ansåg att barngruppens storlek kan ha betydelse för barns språkutveckling. I resultatet framkommer det både likheter och skillnader i arbetssätt som används i stor och liten barngrupp. En likhet i arbetssätt är att pedagogerna delar in barnen i mindre grupper under dagen oavsett storlek på barnsgrupp. I en stor barngrupp var det mer vuxenstyrt och krävdes mer organisation, planering och struktur än i en mindre grupp. Fördelar med att ha många barn i gruppen var enligt pedagogerna att barnen får höra mycket språk och barnen har tillgång till många kompisar att samtala och leka med. Nackdelarna med stor barngrupp var att det kan vara svårt för pedagogerna att hinna uppmärksamma, stimulera och tillgodose alla barns behov. En stor barngrupp kan innebära mindre samtalsutrymme, färre möjligheter att integrera och samspela med en vuxen. Mindre barngrupp kan skapa fler möjligheter för pedagogen att se, höra och stödja varje enskild individ, samt mer tid att delta i dialog, samspel och barnens lek. Slutsatsen är att större barngrupper inte behöver innebära några större hinder eller sämre kvalitet alla gånger. Eftersom pedagogerna delar upp gruppen i mindre grupper tycks det bli fullt möjligt att kunna bedriva en god pedagogisk verksamhet trots barnantalet.

I den här uppsatsen presenteras hur personliga filmsamtal kan bidra till främjandet av ett etiskt reflekterande förhållningssätt i en interkulturell undervisning. Fyra ungdomar i två mångkulturella gymnasieskolor delar med sig av sina reflektioner över en vald favoritfilm genom individuella samtal. Mina analyser av data jämförs med Axelssons (2008) studie Film och mening varifrån jag också hämtar analysverktygen som delvis ligger till grund även i denna studie. Min studie visar på både likheter och skillnader i respondenternas utsagor kring deras upplevelse av filmens presenterade berättelse och sina egna reflektioner över personliga etiska och moraliska val. Resultatet visar värdet av att följa upp ungdomarnas egna berättelser av upplevd verklighet som ett interkulturellt undervisningsinnehåll. Genom att följa upp med två olika samtalsformer, dialogiska klassrum och deliberativa samtal, borde möjligheten finnas att låta alla elever komma till tals i den mångkulturella gymnasieskolan