Studiens syfte var att utveckla kunskap om vilka föreställningar förskollärare har om platsens betydelse för undervisning. Forskningsfrågorna i studien är: Var väljer förskollärarna att bedriva undervisning? På vilka platser beskriver förskollärarna att den spontana undervisningen sker? Vilka förutsättningar för undervisning menar förskollärarna att platserna ger? Datainsamlingen har skett genom tre fokusgruppssamtal, sammanlagt har nio förskollärare deltagit i studien. För att få fram förskollärarnas föreställningar om platsens betydelse för undervisning har vi använt oss av stimulusmaterial. Resultatet i studien visar att planerad undervisning sker på bestämda platser, exempelvis på samlingsmattan. Förskollärarna i studien menar att den spontan undervisningen sker på de platser där nyfikenhet uppstår. Det framgår även i resultatet att olika platser ger barn olika upplevelser, exempelvis skapar platser utomhus fler sinnliga upplevelser. Utifrån studiens resultat är vår slutsats att förskollärarnas inställning till olika platser får inverkan för vilka platser som används vid undervisningen.

Utgångspunkten för detta arbete är mitt intresse för hur vi kan uppmärksamma erfarenheter som så att säga ”sitter i kroppen” så att vi kan reflektera kring dem och därigenom utveckla och fördjupa kunskap. I undersökningen behandlas frågeställningen; Vilken betydelse kan performativa arbetssätt med fokus på sinnliga erfarenheter ha i arbetet med avbildande bildframställningar för elever i grundskolan? Detta har undersökts genom ett bildpedagogiskt experiment samt intervjuer som ett led i att utveckla bilddidaktiska arbetssätt. Studien motiveras utifrån en fenomenologisk kunskapssyn där den reflekterade erfarenheten ses som en förutsättning för kunskap. Den performativa delen av experimentet då uppmärksamhet riktades till sinnliga erfarenheter tycks inte på ett avgörande sätt ha underlättat avbildandet rent tekniskt utifrån min tolkning av gestaltningar och samtal. Istället verkar den ha belyst ett subjektivt perspektiv som visade sig i deras gestaltningar. När deltagarna uppmärksammar och reflekterar över den subjektiva upplevelsen och lyckas gestalta den med, visar sig ett uttryck av närvaro även om bilden rent tekniskt är enkelt gjord. En sinnlig dimension blir synlig och bilderna berättar något om hur det kan upplevas att vara i en viss situation. Detta är en viktig aspekt i estetiska lärprocesser. Ett par av deltagarna tycks ha reflekterat en del kring erfarenheterna i själva görandet men min uppfattning är att det generellt var så att reflektionerna gjordes i intervjusamtalet efter experimentet. Då satte deltagarna ord på upplevelsen och kunde därmed resonera kring skillnader i sina gestaltningar. Detta pekar på vikten av att göra lärprocessen synlig genom reflektion för att kunskap ska omvandlas kvalitativt.

Syftet med mitt arbete är att ta del av pedagogers erfarenheter av att arbeta med sinnligt lärande på en gymnasiesärskola. Hur skapar pedagogerna en kreativ lärmiljö för sina elever? Använder de sig av några sinnliga lärmetoder och i så fall hur? Min metod består bl.a. avdeltagande observationer och semistrukturerade intervjuer i en etnografisk studie. Analysen har visat att innebörden av ett framgångsrikt pedagogiskt arbete med dessa ungdomar på gymnasiesärskolan kan ses som en god praktik där fenomen som individuella mål, erfarenhet, intresse, delaktighet, sinnligt lärande, upplevelse, synliggörande samt att lära av varandra är centrala och viktiga delar. Min uppfattning är att pedagogerna försöker variera sina lärmiljöer och använder sig av sinnliga lärmetoder i undervisningen. Hela läsårets löpande arbete läggs upp i olika tema-moduler där undervisningen sker både inne och ute i natur och kulturlandskap. För vidare forskning kan det vara intressant att ta reda på om lärdomar från en lärmiljö kan överföras till en annan lärmiljö, och om ungdomarnas sociala erfarenheter och lärande i sinnliga rum blir överfört till vardagen hemma eller till skolarbetet generellt. / The subject of my paper is to examine the experiences of teachers using a multi-sensory teaching approach when working with pupils with learning disabilities in upper secondary school. How can they create a creative learning environment for their students? Do they use any multisensory teaching methods and, if so, how? My methodology has mainly consisted in participating observation and semi-structured interviews in an ethnographic study. Analysis has shown that the significance of a successful educational effort with these young people at upper secondary school can be seen as a good practice, in which phenomena such as individual objectives, experience, interest, participation, multi-sensory learning, experiential learning, visualization and learning from each other, are central and essential elements. My view is that the teachers try to vary their learning environments and that they are using different multi-sensory teaching methods. All the day-to-day schoolwork is set-up in different theme modules, where teaching takes place both indoors and outdoors in wilderness and cultivated landscapes. For further research, it might be interesting to find out if the lessons learned from one learning environment can be transferred to another, and if the social experiences and lessons learned in multi-sensory environments will be transferred to the young people’s everyday home life or to their schoolwork, in general.

Inledning: Utomhuspedagogik är tänkt att användas som ett komplement till den ordinarie undervisningen i skolan och forskning visar hur utomhuspedagogik har visat sig ha positiva effekter som indirekt främjar lärandet. Många aktiva lärare förespråkar ett användande av utomhuspedagogik i sin ordinarie undervisningen men erfarenheter är ändå att det sällan används. Genom utomhuspedagogik får eleverna en möjlighet att använda sina erfarenheter och sinnen i sitt kunskapsskapande och enligt studiens använda teori bidrar detta till ett ökat lärande för individen. Det är därför intressant att se om elever lär sig mer med hjälp av utomhuspedagogiska inslag som ett komplement i den ordinarie undervisningen.Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka om elever lär sig mer genom att utomhuspedagogik används som ett komplement i undervisningen. Hypoteser görs gällande att utomhuspedagogiska inslag i undervisningen bidrar till ett ökat lärande.Metod: Undersökningen är en kvalitativ studie där en experimentell ansats har används för att undersöka om elever lär sig mer med hjälp utomhuspedagogik som komplement i undervisningen. I undersökningen ingår 18 elever fördelat på två olika grupper, en innegrupp och en utegrupp. Båda grupper har en gemensam lektion om lövträd följt av en skogspromenad som enbart utegruppen har. Några dagar efter genomför samtliga deltagare ett kunskapsprov. Detta kunskapsprov genomfördes med hjälp av intervjuer där samtliga deltagare fick svara på samma frågor.Resultat: Resultatet av det genomförda kunskapstestet visar hur utegruppen presterade bättre på testet i jämförelse med innegruppen. I en jämförelse med det förkunskapstest som eleverna deltog i innan den primära undersökningen genomfördes visade det sig att båda grupperna presterat betydligt bättre på det primära testet än på förkunskapstestet. Resultatet visade även att eleverna som ingick i utegruppen presterade närmare 30 % bättre än vad innegruppen gjorde. Sammanställningen av resultatet gav indikationer på att det förbättrade lärandet bland annat kunde bero på de sinnliga erfarenheter som utegruppen haft möjlighet att använda sig av.

Med sitt ofullbordade verk Le Visible et l’invisible påbörjade Maurice Merleau-Ponty formulerandet av en poetisk ontologi – en filosofi som sätter konsten i centrum för erfarenheten av Varat och som därmed går att förstå som en estetik. Uppsatsen undersöker Merleau-Pontys Le Visible et l’invisible som en estetik i den dubbla bemärkelsen av en teori om sinnlighetens relation till tänkandet och vilken betydelse konsten har för denna relation. I fokus är sinnlighetens öppenhet gentemot en värld bortom det enskilda subjektet, som detta subjekt står i kontakt med genom sin kroppslighet. Här undersöks hur konstens sinnliga idéer indirekt frambringar en erfarenhet av Varats osynliga lager, de latenta samband mellan Varats framträdelser som följer och bär upp det synliga, och hur konsten därmed kan sägas frambringa en ny sanning. Här undersöks hur dessa sinnliga idéer kommer till uttryck, vilka former de antar. Med det aktiveras frågan om konstverkets form och innehåll, uttryck och mening. Sinnligheten förstås som samtidig gräns och öppning, som plats för den händelse som skapar världen. / With his unfinished work Le Visible et l’invisible Maurice Merleau-Ponty began to formulate a poetic ontology – a philosophy that places art in center of the experience of Being, and which is therefore possible to understand as an aesthetics. The essay examines Le Visible et l’invisible as an aesthetics in the double sense as a theory of how perception relates to cognition and what impact the arts has to this relation. It focuses on the perception’s openness towards a world beyond the subject, a world that the subject is connected to through its corporeality. It examines how the sensuous ideas of the arts indirectly brings forth the experience of the invisible layers of Being, the latent connections that lines and supports the visible, and how the arts therefore can be said to bring forth a new truth. It examines how these sensuous ideas come into expression, which forms they take. With that the question about form and content, expression and meaning, of the art work is activated. Perception is understood as the simultaneous limit and opening, as the place of the event that creates the world.

Examensarbetet ”Avträdets Arkitektur” utgår både från en problematisering av vår tids användning av vattentoaletten och använder också utedassets arkitektur som generator för projektet. Avträdet är en bortglömd byggnad, som kan berätta mycket om hur vi levt förr, men framförallt ett exempel på en arkitektur som för människan närmare naturen. Det är framförallt denna aspekt som legat till grund för detta projekt. Arbetets frågeställning har varit: Hur kan en arkitektur, som tar avstamp i det traditionella utedasset, bidra till att minimera samhällets vattenförbrukning och samtidigt addera sinnliga kvaliteter till den arkitektoniska upplevelsen i en bostad? Efterforskningen har innefattat hur rening av vatten fungerar, vilka miljökonsekvenser de för med sig och vilka alternativ som finns, samt utedassets funktion, utseende och historiska värden. Arbetet har resulterat i en ny typologi, ett slags större radhus, på Gotland. Tack vare ett gemensamt, mer lokalt, reningsverk och en toalettlösning som baseras på en vakuumlösning med urinseparation kan man bättre ta tillvara på resurser och minska användningen av vatten. Byggnaden inspireras på flera sätt av utedassens utseende och funktion, exempelvis genom att integrera kalla och varma utrymmen och en ständig närhet till naturen. / The thesis "Architecture of the privy" is based on both questioning our contemporary use of the flush toilet as well as using the privy as a generator for the project. The outhouse is a forgotten building, which can tell a lot about how one lived in the past, but above all an example of an architecture that brings us closer to nature. It is primarily this aspect that has been the base for the architectural question. The working question of this thesis has been: How can an architecture, which uses in the traditional outhouse as a generator, help to minimise society's water consumption and at the same time add sensual qualities to the architectural experience in a house? The research has included how purification of water works, the environmental consequences they bring and what the alternatives are, as well as the privy’s function, appearance and historical values. The work has resulted in a new typology, a kind of larger row house, in Gotland, Sweden. Thanks to a common, more local, wastewater treatment plant and a toilet solution based on vacuum with urine separation, one can better utilise resources and reduce the use of fresh water. The building is in many ways inspired by the appearance and function of the privy, for example by integrating cold and warm spaces and a constant proximity to nature.

Syftet med vårt examensarbete har varit att undersöka hur några valda pedagoger förhåller sig till utomhuspedagogik som en pedagogisk undervisningsmetod och diskutera dessa olika perspektiv av vad pedagogerna säger utifrån frågeställningarna i vårt syfte. Med hjälp av intervjuer har vi ställt frågor till fyra utvalda pedagoger som besitter skilda kunskaper och erfarenheter av utomhuspedagogik. I litteraturstudien mötte vi begrepp som forskare och teoretiker förknippade med utomhuspedagogik. Begrepp som direktkontakterfarenhet, sinnlig erfarenhet, autentisk lärandemiljö. Resultatet åskådliggör att pedagogerna ser fler fördelar än nackdelar med utomhuspedagogik. Några fördelar gällande utomhuspedagogiken framkom som mer rörelse i lärandet, bättre hälsa och att lära om objekt i sin verkliga miljö m.fl. En nackdel som flera av pedagogerna var överens om var personalbrist, tidsbristen gällande planering och de praktiska förberedelserna. Pedagogerna visade olika intresse för utomhuspedagogik men alla var överens om att det var en bra undervisningsmetod och några av dem ville gärna använda sig mer av det i sin undervisning i framtiden.

In this essay, The Politics of Sound on the Stage of Art. The Political Potential of Sound in Lawrence Abu Hamdan’s Saydnaya (the Missing 19dB), the aesthetical tensions between sound, art and politics are explored. The aim of this study is to examine the conditions and configurations of the perceptibility of sound within artistic contexts, and the political implications positioned therein. The inquiry is based on the ways in which sound is produced, theorized and negotiated in the sound installation Saydnaya (the Missing 19dB) by the artist Lawrence Abu Hamdan. This is conducted by analyzing the political problem of the whisper, as it is framed within the artwork, in correlation to Jacques Rancière’s notion of the voice as a division of phone and logos, as well as Brandon LaBelle’s concept of sonic agency. The essay also compares Earwitness Testimony to Rancière’s discussion of the sensorium of art, in order to examine the aesthetical conditions of the experience of art. I argue that sound entails different modes of perceptibility, due to its material conditions, and that it renegotiates visual representation within the conditions of the artistic scene. / Denna uppsats, Sonisk politik på konstens scen. Ljudets politiska potential i Lawrence Abu Hamdans ljudinstallation Saydnaya (the Missing 19dB), behandlar brytpunkterna mellan ljud, konst, och politik. Med utgångspunkt i gestaltningarna och tematiseringarna av ljud i Lawrence Abu Hamdans ljudinstallation Saydnaya (the Missing 19dB) syftar uppsatsen till att undersöka ljudets estetiska möjligheter och politiska implikationer. Detta görs genom en analys av den politiska potentialen i viskningen, såsom den gestaltas i verket, utifrån Rancières idé om rösten som uppdelad i läte och språk, samt Brandon LaBelles begrepp sonisk agens. Därtill undersöks öronvittnesmålets roll i relationen mellan konst och politik, utifrån Rancières idé om sensorium under konstens estetiska regim. Uppsatsen visar på hur ljudets materiella förutsättningar omförhandlar och problematiserar visuell representation, samt hur det inrättar en egen akustisk sfär genom vilken politik kan uppstå.