Studiens syfte är att undersöka hur lärare uppger att de arbetar med extra anpassningar i det ordinarie klassrummet. Studien ämnar behandla vilken typ av anpassningar lärare uppger att de utformar och i vilken utsträckning beskrivna anpassningar utformats för enskilda elever respektive hela elevgrupper, hur en ändring i skollagen enligt lärarna påverkat arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd samt lärarnas inställning till den egna förmågan att möta elevers olikheter. Studien utgår från befintliga perspektiv på specialpedagogik, inkludering och delaktighet. Undersökningen har skett genom en analys av sex intervjuer med lärare som arbetar i grundskolans årskurs ett till tre. Analysen visar att en tydlig majoritet av de anpassningar som lärarna beskriver är individuella. Vidare visar den att skilda utgångspunkter och perspektiv verkar påverka vilka typer av anpassningar som görs. Dessa perspektiv verkar också i viss mån påverka lärarnas inställning till den egna och skolans förmåga att möta elevers olikheter, och i förlängning även hur lärare upplever en ändring i skollagen.

Individer med utvecklingsstörning har betydligt sämre levnadsstandard än de övriga samhällsgrupperna. Tidigare forskning belyser speciellt konkurrensen på arbetsmarknaden som en faktor. Min studie lägger fokus på elever med utvecklingsstörning avseende deras tankar inför vuxenlivet, som då omfattar arbetslivet, och det stöd de fått av omgivningen och erfarenheter när det gäller praktikarbete. Syftet med studien var att få en inblick i elever med utvecklingsstörning egna tankar och erfarenheter angående ett så ”normalt” vuxenliv som möjligt och hur skolan förbereder dem inför det. I analysen har jag använt mig av ett teoretiskt perspektiv på normalisering. För att genomföra detta har jag använt mig av kvalitativa intervjuer, med semistrukturerad grund. Informanterna var sex stycken elever som antingen går eller har gått på Yrkesträningsprogrammet på Ålands Yrkesgymnasium. Intervjuerna spelades in och transkriberades för att sedan analyseras. Studien visade att skolan försöker skapa så normala förutsättningar som möjligt för att eleven skall lära sig olika färdigheter både i skolan och på praktikplatsen. Eleverna uttrycker att den sociala förmågan har varit den som utvecklats mest vilket kan ses som ett resultat av att skolan försöker skapa en sådan normal miljö för eleverna som möjligt. Eleverna ansåg även att den sociala förmågan var viktig i vardagslivet. Dock tyckte eleverna att det ställdes krav från olika håll. Detta kan vara en krock av de sociala arenorna som eleven lever i. Att ständigt hoppa från en normal situation på boende till en annan normal situation, med regler och normer som finns, i skolan och i hemmet så är det fullständigt förståeligt att de känner av kraven från olika håll. Inför framtiden hade samtliga elever en önskan till ett helt normalt liv. De önskade sig ett jobb, ett boende och familj och ville helst inte leva inom omsorgens dörrar utan målet var att bli frisk från sitt avvikande beteende.

Sammanfattning Syftet med den här studien var att undersöka hur lärare organiserar undervisning för elever med språkstörning, för att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens negativa konsekvenser. Skollagen utgår från FN:s bestämmelser om att säkerställa mänskliga rättigheter som jämlikhet och delaktighet. Hur förverkligas egentligen de här reglerna för elever med språkstörning i skolans praktik? För att belysa lärares perspektiv på fenomenet användes kvalitativa intervjuer i studien. Sex lärare deltog och samtliga undervisade i grundskolans åk två till fem. Lärarna hade en eller flera elever med utredd språkstörning i klasserna. Undersökningen genomfördes i två kommuner. Dessutom intervjuades två specialpedagoger med inriktning mot tal och språk i en av kommunerna. Studien genomfördes med hermeneutiken som utgångspunkt. Undersökningen visar att det i praktiken finns ett gap mellan logopedins rekommendationer och konkreta åtgärder omkring språklig träning i skolan. Kontinuitet, systematik och tid för att planera anpassningar som främjar tillgänglighet, hänger samman med enskilda rektorers eller lärares förståelse och engagemang. Brister omkring organisering av effektivt stöd drabbar elever med språkstörning särskilt hårt. På sikt påverkar det deras möjligheter att aktivt delta i samhällets demokratiska processer. Att ordna pedagogiska miljöer i möte med språkstörning kräver förståelse om elevernas hela situation i samarbete med föräldrar. Dessutom fordras tvärprofessionell samverkan mellan logopeder och skola. Lärarnas uppfattning är att de inte får tillräckliga möjligheter att förbereda och kontinuerligt reflektera över insatser som görs i samarbete med logopeder. Struktur för konkret dokumentation om framgångsrika anpassningar och stödåtgärder vid stadieövergångar eller lärarbyten, förefaller viktiga för hur elever med språkstörning bemöts i skolan eller hur tillgänglig undervisning ordnas.

Syftet med denna studie var att analysera nyanlända elevers berättelser om lärmiljöns sociala klimat, samt att urskilja och definiera olika dimensioner av möjligheter och hinder i skolans lärmiljö. Studiens kvalitativa forskningsansats innebär att empirin har samlats in med hjälp av intervjuer. I syfte att få svar på studiens två frågeställningar, ”Hur beskriver nyanlända elever lärmiljöns sociala klimat?” och ”Hur beskriver nyanlända elever möjligheter och hinder skolans lärmiljö?”, har sex nyanlända elever mellan 10 och 13 år intervjuats. Resultatet visar på hur eleverna längtar efter att få räknas in; att få tillhöra. Likt en röd tråd genom berättelserna beskrivs den betydelsefulla vänskapen, en vänskap som möjliggör stödjande relationer och som är avgörande för att de nyanlända eleverna ska finna sin tillhörighet i lärmiljöns sociala sammanhang. I berättelserna hörs även en klang av ensamhet och rädsla, men trots de svårigheter som de nyanlända eleverna möter återger de hopp inför framtiden. Anmärkningsvärt för studien är hur få elever spontant reflekterar över relationer till lärare. Sammanfattningsvis indikerar studien på vikten av att utveckla lärmiljöns sociala klimat i syfte att skapa inkluderande lärmiljöer för nyanlända elever.

Åtgärdsprogram uppkom i och med att skolan blev mer mål- och resultatinriktad samt att kravet på dokumentation ökade. Åtgärdsprogram ska upprättas framförallt till de elever som, av olika orsaker, riskerar att inte nå skolans mål. Syftet med denna studie är att, utifrån lärares och specialpedagogers perspektiv, undersöka åtgärdsprogrammens effekter för skola, elever och skolpersonal. Centralt för studien är att ta reda vilka åtgärder som är effektiva, vilka effekter åtgärderna har, vilken betydelse åtgärdsprogrammen har för den pedagogiska verksamheten samt om det finns en skillnad mellan specialpedagogers och lärares perspektiv. Den tidigare forskningen som undersökts har främst berört vad som skiljer pedagogik mot specialpedagogik, vilken roll lärarens kunskap och kompetens har för åtgärdsprogrammens effekter, samt på vilket sätt effekterna av åtgärdsprogram och särskilt stöd har för elever. Den teori som används för att tolka och förstå det empiriska materialet är en ansats som skiljer mellan det relationella och kategoriska perspektivet inom specialpedagogiken. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer med två lärare och två specialpedagoger. Resultatet visar att åtgärdsprogrammen både verkar ha positiva och negativa effekter för både elever, skolpersonal och skolverksamhet samt att det finns en kunskap bland lärare och specialpedagoger om vad som ska göras men inte alltid hur det ska gå till.

Det övergripande syftet med denna studie var att undersöka vilka frågor som ställs i undervisningen i några klassrum i gymnasiesärskolan. Målsättningen var att se närmare på interaktionsprocesser mellan lärare och elever i några klassrum i gymnasiesärskolan. Vi fokuserade på vilka frågetyper som ställs i särskolans klassrum. I denna studie använde vi oss av två kvalitativa metoder, sex strukturerade observationer av första ordningen och sex semistrukturerade intervjuer. Studien genomfördes i två kommuner i mellersta Sverige. Teorier om interaktion och förutsättningar för goda samtal tas upp i studiens bakgrund. I studien var vi intresserade av det relationella perspektivet. Resultatet visade att de klart dominerande frågorna var de så kallade slutna frågeställningarna, 67% av de 479 frågor som ställdes av lärare och elever var av den karaktären det vill säga 321 frågor. Data samlades in under observation av sex lektioner. Ur analysen framkom att generellt låg frågorna och kommunikationsmönstret på en grundläggande nivå under lektionerna, det vill säga resonemanget i samtalen fördes inte vidare mellan lärare och elever. Under intervjuerna med lärarna påpekade de vikten av en strukturerad lektions planering och även att skapa goda relationer med eleverna för att nå framgång. Genom det relationella synsättet kunde man fånga upp elevernas intressen och därigenom använda dessa för att utveckla elevernas kunskaper och förmågor. När det gäller lärarnas medvetenhet om att ställa frågor uttryckte de att de anpassade frågorna efter vilken elev som fick frågan. De använde också frågor för att upprätthålla kommunikationen i klassrummet och att kontrollera elevernas kunskaper.

I det här examensarbetet undersöks vilken specialpedagogisk forskning som finns i matematik för elever i gymnasieåldern via en systematisk litteraturstudie. Granskningen av empirin har skett med hjälp av en komparativ kunskapskritisk analys som har besvarat frågeställningar om bland annat vilket innehåll och vilken metod som använts i de granskade studierna. Empirin består av tolv internationella studier som uppfyllde de sökkriterier som valts för arbetet. Resultatet visar på att ingen svensk forskning bedrivs inom området och att den vanligaste undersökningsmetoden för de internationella arbetena var intervention. Interventionerna har riktats in mot olika områden av matematik såsom algebra, geometri, procent och bråk. Eleverna blev hjälpta av virtuella och konkreta hjälpmedel samt av grafiska organisatörer och modell-rita-strategin. Några av interventionerna undersökte istället om konkreta hjälpmedel, mentometerknappar och svarskort, kunde öka elevernas lärande genom att de blev mer delaktiga och motiverade. De studier som inte intresserade sig för interventioner granskade vilka fel eleverna gjorde och vilka matematikkurser samt program elever med inlärningsstörning (learning disability) 1 valde att gå. Det framkom att elever gör fel för att de har en permanent förståelse av bråk, men blev hjälpta av att få bråk presenterade som areamodeller. Elever i behov av stöd gick färre matematikkurser på sekundär nivå och de valde att gå program som inte innehöll någon större mängd matematik. Det visade sig också att vissa icke-kärnämneskurser kunde förbättra elevernas prestation i matematik. Det framkom även att eleverna i större utsträckning än andra elever inte fullföljde sina studier på sekundär nivå.

Denna studie syftade till att undersöka hur yrkesverksamma inom förskolan uppfattar lågaffektivt bemötande. Samt fokuserade vi på mötet med barn som uttrycker ett problemskapande beteende i förskolans verksamhet, tillsammans med begreppet inkludering titta närmare på hur det används i samband med lågaffektivt bemötande. För studien valde vi att utföra kvalitativa intervjuer i två delstudier, den ena med förskollärare och den andra med specialpedagoger där frågorna fokuserade på informanternas uppfattning kring lågaffektivt bemötande och inkludering. Resultatet visade att informanterna uppfattar lågaffektivt bemötande mer som ett förhållningssätt än en metod där man som pedagog bemöter barnet på ett etiskt, respektfullt, lugnt och reflekterande sätt. Genom att främja ett samarbete mellan pedagog och barn skapar pedagogen ett relationellt perspektiv att förhålla sig till barn med beteendeproblem samt se hur man kan ändra på yttre faktorer som exempelvis miljön, kan pedagogen åstadkomma en lösning där barn i svårigheter får stöd. Inkluderingsarbetet med ett lågaffektivt bemötande ansåg informanterna var ett resultat utav korrekt hantering av metoden / förhållningssättet. Med denna studie önskar vi ge en inblick i lågaffektivt bemötande genom de yrkesverksamma informanterna vi intervjuat inom förskolans verksamhet.

I denna studie kommer vi undersöka hur läroplattan används i förskolan inom specialpedagogiken. Vi har fördjupat oss i hur barn med särskilda behov kan använda läroplattan för att underlätta sin vardag på förskolan. Studien belyser även vad förskollärarna har för inställning till att använda läroplattan i förskolan. IKT (informations- och kommunikationsteknik) är något som är väldigt aktuellt och börjar ta allt mer plats i förskolorna. Detta beror på att samhället utvecklas och blivit mer digitaliserat. Även en ny reviderad läroplan är på gång där de kommer handla mer om IKT. Resultatet är framtaget utifrån studiens två frågeställningar. 1. Hur använder förskollärare läroplattan som stöd för specialpedagogiken i förskolan? 2. Hur ser förskolläraren på användning av läroplattan i verksamheten?  För att nå fram till resultatet har intervjuer med pedagoger på tre olika förskolor utförts. Resultatet av studien visar att barn som behöver stöd i att kommunicera har ett stort behov av läroplattan som stöd i verksamheten. Vi har sett hur läroplattan används i verksamheten och att den börjar ta allt mer plats som en naturlig del av verksamheten. Vidare i studien tar vi upp att användandet av läroplattan sker genom ett sociokulturellt perspektiv där individer lär av varandra. Då studiens teoretiska utgångspunkt handlar om det sociokulturella perspektivet utgår vi ifrån begreppen kommunikation, kulturella redskap och proximala utvecklingszonen. Inkludering och samspel är något som uppkommer när man använder sig av läroplattan i verksamheten, detta hävdar intervjupersonerna. Sammanfattningsvis av studien är att både pedagoger och barnen har en positiv inställning till användandet av läroplattan i verksamheten. Den börjar ta mer och mer plats som en naturlig del i vardagen. Det har även visat sig att barn i behov av särskilt stöd utvecklats mer i användandet av läroplattan i verksamheten.

Skrivande är en central del i elevers utbildning och skrivande förekommer i de flesta skolämnen. Skrivande försiggår också i andra sammanhang än i skolan.  Syftet med denna studie är att undersöka och få en förståelse för hur elever upplever skrivande och att diskutera hur speciallärares arbete utifrån en sådan förståelse kan bidra till att stärka elevers skrivande. 45 texter skrivna av elever i årskurs 8 har analyserats och tolkats med hjälp av en hermeneutisk metodansats. Resultatet visar att elevtexterna lyfter många skilda skrivsituationer och texttyper. Elevtexterna ger uttryck för ambivalens i förhållande till skrivande såsom att det är både roligt och tråkigt, och för att det finns skrivande som är meningsfullt antingen för att det är ett måste eller för att det är något som man vill och har ett personligt intresse av. Det finns synpunkter på vad skrivande är och innebär, där bland annat stavning och innehåll tas upp. Elevtexterna lyfter fram det digitala skrivandet. De visar också vad som kan bli svårt med skrivande och hur dessa svårigheter kan upplevas. När resultaten av den empiriska undersökningen diskuteras i relation till tidigare forskning blir skiljelinjen mellan privatskrivande och skolskrivande framträdande. Motivationens roll för skrivande träder också fram, liksom upplevelsen av att ha svårigheter med att skriva. Speciallärare kan i sitt arbete verka för att synliggöra skrivandets komplexitet och uppmärksamma elevers privata digitala skrivande som ett stöd när skolskrivandet ska erövras. De kan också uppmärksamma vikten av meningsfulla sammanhang för skrivande.