Bakgrund: Studier har visat att demenssjukdom inte tillhörde det normala åldrandet utan berodde på skador i hjärnan. Demenssjukdomarna påverkade minnet, humöret samt kommunikationsförmåga. Oro, ångest och andra beteendesymtom har förorsakats av sjukdomen. Ångestdämpande och sedativa läkemedel mot symtomen var en vanlig behandling. Tidigare forskning visade att det fanns andra behandlingsmetoder att tillgå. Syfte: Att belysa aktiviteter som minskade negativa symtom och ökade välbefinnandet hos personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie av vetenskapliga artiklar genomfördes. Vid granskning framkom olika aktiviteter vilka indelades i en kategori, underkategorier samt effekterna av valda aktiviteter. Resultat: Visade att med olika aktiviteter lindrades negativa symtom och ökade välmåendet samt minskade användandet av sedativa läkemedel. Metoddiskussion: De metoder och strategier som har beskrivits i litteraturen, vilka motsvarade studiens syfte gjorde det möjligt att använda metoden. Resultatdiskussion: Studien visade att det inte fanns några effektiva farmakologiska behandlingar för demenssjukdomar. Det fanns dock olika icke-farmakologiska metoder i kombination med en personcentrerad vård som visade sig haft positiv effekter på beteendemässiga psykiska symtom.Slutsats: Samtliga personer med demenssjukdom hade beteendemässiga psykiska symtom och behövde lindrande åtgärder. Ytterligare forskning sågs som nödvändig inom området för demenssjukdomar. / Background: Studies have shown that dementia did not belong to normal aging but was due to damages to the brain. Dementia affects memory, mood and the ability to communicate. Uneasiness, anxiety and other behavioral symptoms are caused by the disease. Treatment was directed at the symptoms and it was common with anxiety-reducing and sedative drugs. Previous research showed that there were other treatment methods available. Purpose: To elucidate activities and strategies to relieve symptoms and increased wellbeing of people with dementia, as well as the effects of the aforementioned. Method: A qualitative literature review of scientific articles was made. After reviewing different activities emerged that were categorized into headings, subheadings and shown effects. Result: Different activities relieved negative symptoms and increased wellbeing as well as reduced usage of sedative pharmaceuticals. Method discussion: Searches showed that previous research existed. Result discussion: The study showed that there were no effective pharmacological treatments of dementia. The need for non-pharmacological methods in combination with person-centered care existed. Conclusion: People with dementia were showing behavioral mental symptoms and in need of relieving activities. Further research is necessary in the field. / <p>Datum för godkännande: 2019-11-05</p>

No description available.

Syftet med denna studie är att utveckla kunskapen om sambandet mellan ADHD-symptom och utsatthet för brott genom att undersöka sambandet mellan särskilda symptom relaterade till ADHD, rutinaktiviteter och utsatthet för brott. Det finns inte mycket forskning om hur ADHD-symptom kan påverka utsattheten och därav ämnar studien att minska kunskapsluckan. Studien är en kvantitativ studie där 203 respondenter, män och kvinnor, mellan åldrarna 16-100 år besvarar en enkät med olika frågor om ADHD-symptom, rutinaktiviteter och utsatthet för brott. Först gjordes deskriptiv univariat analys av de beroende respektive oberoende variablerna. Vidare gjordes bivariata analyser av ADHD-symtom och utsatthet för brott i kombination med rutinaktiviteter. Slutligen gjordes den binära logistiska regressionsanalysen som undersökte ifall ADHD-symtom kan predicera utsatthet som utfall, vilken jämförs med modeller för rutinaktiviteter. Resultatet påvisar statistiskt signifikanta samband mellan ADHD-symtom och utsatthet för brott, respektive upprepad utsatthet för brott. I den binära logistiska regressionsanalysen framkommer det att både ADHD-symtom och rutinaktiviteter enskilt kan predicera utsatthet för brott, respektive upprepad utsatthet för brott som utfall, men förmågan att predicera utsatthet ökar när symtom och rutinaktiviteter kombineras. Den primära slutsatsen av denna studie är således att kombinationen av ADHD-symtom och rutinaktiviteter är den bästa prediktorn för utsatthet för brott, respektive upprepad utsatthet för brott som utfall. / The aim of this study is to evolve the knowledge of the relationship between symptoms of Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) and crime victimization, by examining correlations between particular symptoms related to ADHD, routine activities and crime victimization. There isn't much research on how ADHD-symptoms can affect victimization and therefore this study aims to reduce the knowledge gap. The study is performed as a quantitative survey, where 203 respondents, male and female, between the ages 16-100 years answer questions about different symptoms related to ADHD, routine activities and crime victimization. The analysis began with a descriptive univariate analysis of the dependent and independent variables, followed by a bivariate analysis of ADHD-symptoms combination with routine activity. Finally the binary logistic regressionanalysis was used to create models of prediction to test if symptoms of ADHD can predict crime victimization and repeated crime victimization in comparison with routine activity. The results show statistically significant associations between symptoms related to ADHD, crime victimization and repeated crime victimization. In the binary logistic regression analysis it appears that both symptoms of ADHD and routine activities individually can predict crime victimization and repeated crime victimization. However, the combination of these increase the ability to predict crime victimization and repeated crime victimization The primary conclusion of this study is thus that the combination of ADHD symptoms and routine activities is the best predictor of crime victimization and repeated crime victimization.

Psykisk ohälsa är ett växande samhällsproblem, både globalt och i Sverige och risken att drabbas ökar med stigande ålder. Depression hos en äldre person kan vara svårt att uppmärksamma. Äldre som utsätts för en ökad psykisk belastning, som till exempel i samband med sjukdom, förluster av närstående och ensamhetskänslor, riskerar att utveckla depressiva symtom. Dessa symtom utsätter den äldre för ett stort lidande, ökar risken att dö i förtid samt utgör en stor samhällskostnad. Syftet var att studera distriktssköterskans erfarenheter när det gäller att uppmärksamma och förbättra depressiva symtom hos äldre inom kommunal hemsjukvård. Metoden var kvalitativ och hade en induktiv ansats. Åtta distriktssköterskor i fem olika kommuner i södra Sverige intervjuades i 30-60 minuter. Med hjälp av en intervjuguide delgav distriktssköterskorna fritt sina erfarenheter. Innehållsanalysen var kvalitativ och innebar att meningsbärande enheter identifierades och processades till underkategorier samt abstraherades till kategorier. I resultatet framkom att distriktssköterskan använde sin intuitiva förmåga samt förlitade sig på sin erfarenhet, då han/hon i mötet och samtalet med den äldre uppmärksammat depressiva symtom. Mötet och samtalet med den äldre visade sig även vara viktiga redskap för att förbättra dessa symtom. Skattningsinstrument nyttjades inte i någon av kommunerna. Distriktssköterskan i hemsjukvården har en unik möjlighet att på ett tidigt stadium uppmärksamma depressiva symtom samt genom olika omvårdnadshandlingar förbättra dessa symtom. Genom att stå upp för den äldres rättighet till den vård och behandling han/hon är i behov av, får distriktssköterskan en nyckelfunktion i rollen som den äldres företrädare. / Mental illness is a growing problem in society, both global and in Sweden and the risk of suffering from depressive symptoms (DS) increases with ageing. It can be difficult to identify DS in an older person. Elderly people are sometimes at a higher risk of mental pressure, when at the same time dealing with sickness, loss of close relationships and loneliness, which often lead to DS. These symptoms cause the elderly person a great suffering, increases the risk of dying prematurely and is a big cost for the society. The aim was to study district nurses experiences when it comes to identify and improve DS by elderly people in municipal home nursing. The method was qualitative and had an inductive approach. Eight district nurses from five different municipalities in southern Sweden were interviewed for 30-60 minutes. The analysis was qualitative which means that parts with meaning contents were identified and processed into categories and subcategories. The result showed that district nurses used their intuitive ability and leaned on their experience, when in an encounter and in a conversation with an elderly person identified DS. The encounter and the conversation with an elderly person turned out to be an important instrument even when it came to improve these symptoms. A valuation scale was not used in any of the municipalities. The district nurse in home nursing has and unique possibility to, in an early stage, identify DS and by different caring actions improve these symptoms. By standing up for the elderly person's right to get the care and treatment he/she is in need of, the district nurse has a key function in the role as the elderly person’s representative.

Bakgrund: Sjuksköterskor har delade attityder till psykisk ohälsa. Mest förekommande var attityder gällande rädsla och behandling, samt auktoritära attityder. Majoriteten av patienterna erhöll negativa upplevelser av sjuksköterskors attityder, inkluderat stigmatisering, nedvärdering och sedering. Syfte: Denna litteraturöversikt syftade till att skapa en översikt över sjuksköterskestudenters attityder gentemot psykisk ohälsa. Metod: Tillämpad metod var en allmän litteraturöversikt där 16 artiklar analyserades. Resultat: Sjuksköterskestudenterna hade delade attityder till psykisk ohälsa. Vanligt förekommande attityder delades in i kategorierna; ”synen gentemot personer med psykisk ohälsa”, ”upplevelser i mötet med personer med psykisk ohälsa” samt ”närvaro, eller frånvaro, av kunskap och förståelse”. Många sjuksköterskestudenter ansåg personer med psykisk ohälsa som farliga, våldsbenägna och att symtomen inte var äkta. Sjuksköterskestudenterna ansåg även att patienten bär ansvaret till sin sjukdom. Sjuksköterskestudenter såg även psykisk sjuka personer som någon utanför den egna gruppen. Dock visade en stor del av sjuksköterskestudenterna inkluderade attityder och mod till att vårda en psykisk sjuk och en förståelse för patientens symtom och sjukdomsbild. Slutsats: Rädsla och segregerande attityder riktade mot personer med psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland sjuksköterskestudenter. En stor del sjuksköterskestudenter tar inte heller patienters symtom på allvar och det finns en bristande förståelse gällande psykisk ohälsa. / Background: Nurses held divided attitudes towards mental illness. Most commonly emerged attitudes were those related to different forms of fear, authoritarian attitudes and treatment. Patients experiences of nurses’ attitudes towards mental illness were for the most part negative, including being stigmatized, the staff being degrading towards the patient, as well as sedation. Aim: The aim of this study was to create an overview of nursing students’ attitudes toward mental illness. Method: The method used were a general literature review containing 16 articles which were analyzed. Results: Nurse students held divided attitudes towards mental illness. Commonly emerged attitudes were categorized into “the view on persons with mental illness”, “experiences and feelings of contact with mentally ill persons” and “the presence, or absence, of knowledge and understanding”. Many nursing students viewed the mentally ill as dangerous and more prone to violence, that the patients’ symptoms were not real and that the individual is responsible for becoming mentally ill. Nursing students also viewed the mentally ill as someone outside of the own group. However, many nursing students also showed including attitudes and courage regarding caring for a mentally ill patient, as well as showing an understanding for the patients’ symptoms and diagnosis. Conclusion: Fear and segregated attitudes aimed towards mentally ill persons commonly emerge amongst nursing students. A large number of nursing students does not take patient’s symptoms seriously, and there is a short understanding regarding mental illness.

Författarna till uppsatsen hade i sin kliniska erfarenhet liknande upplevelser kring en bristfällig adressering av trauma i patienters historia samt en känsla av ökande antal ADHD-diagnoser. Tankar och funderingar uppstod kring om det förelåg samband mellan dessa tillstånd och hur trauma används i den kliniska verkligheten. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats var att undersöka upplevelsen av klinisk utredning gällande trauma och ADHD hos psykologer verksamma på BUP, samt undersöka om psykologer på BUP upplever ett eventuellt samband mellan trauma och ADHD samt om trauma förbises inom klinisk utredning till förmån för ADHD. Inom ramen för dessa frågor genomfördes åtta semistrukturerade intervjuer med psykologer verksamma på BUP vid olika regioner i Sverige. Den insamlade datan bearbetades genom tematisk analys. Resultatet redovisas genom de tre huvudteman som identifierats: Vad är trauma egentligen?; Symtomöverlapp; Att hitta eller inte hitta trauma, det är frågan. Det framkom att trauma är brett och svårdefinierat, underdiagnostiserat sett till de manualer som finns tillgängliga och tenderar att undvikas i kliniskt arbete. Resultatet visade också att ADHD troligtvis är både över- och underdiagnostiserat och är en diagnos där det inte råder samstämmighet kring etiologi. Det är också tydligt att de två tillstånden har ett omfattande symtomöverlapp och att differentieringen mellan dem är mycket problematisk. Slutsatser som dras utifrån resultatet innefattar att psykologer vid BUP dels upplever att trauma förbises vid klinisk utredning och dels att ADHD felaktigt kan tillskrivas i vissa kontexter när trauma föreligger som primär problembild för patienten. / The authors of the study had similiar experiences from their clinical work regarding an insufficient focus on trauma in patients history and a feeling that the number of ADHD-diagnosis was increasing. Questions emerged about whether there was a connection between the two conditions and how trauma is used in clinical practice. The main purpose of the study was to examine psychologists experience of clinical assessment regarding trauma and ADHD working within the child and adolescent psychiatry, as well as examining if psychologists experience a possible connection between trauma and ADHD and if trauma is overlooked in clinical assesment in favor of the ADHD-diagnosis. Eight semistructured interviews with psychologists working at child and adolescent psychiatry in Sweden was carried out. The collected data was processed through thematic analysis. It emerged that trauma has a wide understanding and is difficult to define, that it is underdiagnosed looking at the manuals available and tends to be avoided in clinical work. The findings also showed that ADHD probably is both over- and underdiagnosed and that it’s a diagnosis where there is not unanimity regarding etiology. It is also clear that these two conditions have a symtom overlap that is extensive and differentiating between the two is very difficult. Conclusions drawn from the findings include that psychologists working within child and adolescent psychiatry experience partly that trauma is overlooked in clinical assessment and partly that ADHD may be ascribed inadequately in certain contexts when the primary problem for the patient is trauma.

Bakgrund: Sepsis är en sjukdom där en infektion ger ett systemiskt inflammationssvar i kroppen. Symtombilden kan vara varierande och även ospecifik. Både incidensen och mortaliteten är hög i världen. Sjukdomen innebär stort lidande för patienterna både under den akuta sjukdomsfasen och i efterförloppet för de överlevande. Framtagna bedömningsinstrumenten grundar sig främst på patientens vitalparametrar, vilka nödvändigtvis inte är avvikande initialt. Genom en ökad kunskap om både subjektiva och objektiva värden har ambulanssjuksköterskan goda möjligheter att identifiera fler patienter med misstänkt sepsis prehospitalt. Syfte: Att beskriva kännetecken och symtom hos patienter med sepsis inom ambulanssjukvården.   Metod: En systematisk litteraturstudie gjord med en integrativ metod enligt Whittemore &amp; Knafl (2005) och en induktiv ansats. Resultatet baseras på 15 vetenskapliga artiklar med kvantitativ, kvalitativ och mixad metod.  Resultat: Resultatet visade att de subjektiva kännetecknen och de objektiva symtomen alla var viktiga delar som gav en helhetsbild av sepsis. Åtta subkategorier gav de två kategorierna En känsla av sjukdom och att inte vara sig själv och En kropp som sviker. De bildade sedan huvudkategorin Helhetsbilden av sepsis – kännetecken och symtom av betydelse.  Slutsats: Symtombilden vid sepsis kunde vara komplex och varierande. Patienterna beskrevs kunna ha kännetecken och symtom från alla kroppens organsystem. Patienterna var ofta mycket påverkade, hade ett stort lidande samt stor risk att avlida i sin sjukdom. / Background: Sepsis is a disease in which an infection produces a systemic inflammatory response in the body. The presentation of signs and symptoms can be varied and non-specific. Both the incidence and mortality are high in the world. The disease leads to great suffering for the patients both during the acute phase of the disease but also in the aftermath for the survivors. The assessment tools are mainly based on the patient's vital signs, which are not necessarily deviating initially. Through an increased knowledge of both subjective and objective parameters, the ambulance clinicians have good possibilities to identify more patients with suspected sepsis in the prehospital setting. Aim: To describe the signs and symptoms in patients with sepsis in the ambulance services. Method: A systematic literature review done with an integrative method according to Whittemore &amp; Knafl (2005) and an inductive approach. The result is based on 15 scientific papers with a variety of quantitative, qualitative and mixed methods. Results: The results showed that subjective signs and objective symptoms were important pieces of the overall picture of sepsis. 8 subcategories formed two categories A feeling of illness and not being oneself and A body that fails. These shaped the main category The overall picture of sepsis – signs and symptoms of significance. Conclusion: The presentation of sepsis could be complex and varied. Patients were described as having signs and symptoms from all the body's organ systems. The patients were often very affected, had a great deal of suffering and a high risk of dying from their disease.

Bakgrund: Hjärt- och kärlsjukdom är den vanligaste dödsorsaken för både mänoch kvinnor i Sverige. Tidigare forskning visar att det kan vara en skillnad isymtombild mellan män och kvinnor vid hjärtinfarkt. Hälso- och sjukvården skavara jämlik. Trots detta kan det finnas skillnad avseende vårdens utformning ur ettgenusperspektiv. Sjuksköterskan har en viktig roll att i ett tidigt skedeuppmärksamma tidiga tecken på misstänkt hjärtinfarkt.Syftet var därför att belysa kvinnors upplevelser av symtom samt erfarenheter ochagerande vid hjärtinfarkt.Metod: Studien är en litteraturöversikt och baserad på 15 vetenskapliga artiklarmed kvalitativ ansats.Resultat: Det är vanligt att kvinnors symtom på hjärtinfarkt är mångtydiga ochsvåra att tolka. I ett tidigt skede kan symtomen yttra sig såsom orkeslöshet ochtrötthet. Sedermera tilltar symtombilden som sällan stämmer med kvinnorsförväntningar på hur en hjärtinfarkt ska yttra sig. Detta kan innebära att kvinnorstartar en individuell beslutsprocess där olika faktorer påverkar huruvida debestämmer sig för att uppsöka sjukvård.Slutsats: Det finns stora variationer i hur kvinnor upplever symtom, erfarenheteroch hur de agerar tiden innan en hjärtinfarkt. Samhället behöver uppmärksamma attdet fortfarande råder ojämlikhet i vården mellan kvinnor och män. Sjuksköterskanska sträva efter att anta ett personcentrerat förhållningssätt och bemöta den unikaindividen med kunskap och respekt för kvinnors svårtolkade symtom som kanorsakas av en hjärtinfarkt. / Background: Cardiovascular disease is the most common cause of death for bothmen and women in Sweden. Previous research shows that there may be a differencein symptoms between men and women in heart attacks. Health care must be equal.Despite this, there may be differences regarding the design of care from a genderperspective. The nurse has an essential role in paying attention to early signs ofsuspected myocardial infarction at an early stage.This study aimed to highlight women's experiences of symptoms and theirexperiences and actions in heart attacks.Method: The study is a literature review and based on 15 scientific articles with aqualitative approach.Results: Symptoms of a heart attack in women are ambiguous and difficult tointerpret. At an early stage, the symptoms may manifest as weakness and fatigue.Later, the symptom picture increases, which rarely matches women's expectationsof how a heart attack should manifest itself. The results also demonstrate is canmean that women start an individual decision-making process where differentfactors affect whether they seek medical care.Conclusion: There are significant variations in how women experiencesymptoms, experiences and how they act in the time before a heart attack. It isurgent to pay attention that there is still inequality in care between women and men.Nurses should strive to adopt a person-centered approach and treat the uniqueindividual with knowledge and respect for women's difficult-to-interpret symptomsthat a heart attack can cause.

The aim of the study is to examine if family therapists who work with traumatized clients in family treatment and investigation are affected by secondary trauma and whether there are opportunities to recover from work. To answer the study’s aim and questions, a qualitative method has been used where ten semi-structured interviews have been conducted. The collected empirical data has subsequently been interpreted and analyzed of the basis of previous research and Isdal's and Figley's psychological explanations of concepts. The results show that the family therapists experience secondary traumatic stress at work, but that a few have developed severe or long-term symptoms of secondary trauma as a result from the work. The results also indicate that family therapists who have experienced previous trauma feel strengthened in their professional role, while others feel that the event has weakened their ability to treat and provide support towards the client. Furthermore, the results show that several family therapists possess individual resources and strategies that enable their chances of recovery. However, the organization lacks methods in terms of offering organizational support that leads to deteriorating conditions for the family therapist’s recovery. / Syftet med föreliggande studie är att undersöka om familjebehandlare som arbetar med traumatiserade klienter i familjebehandling och utredning påverkas av sekundär traumatisering och om det finns möjligheter att återhämta sig från arbetet. För att besvara studiens syfte och frågeställningar har en kvalitativ metod använts där tio semistrukturerade intervjuer genomförts. Den insamlade empirin har därefter tolkats och analyserat utifrån tidigare forskning samt Isdals och Figleys psykologiska begreppsförklaringar. Resultatet visar att familjebehandlarna upplever sekundär traumatisk stress i arbetet men att ett fåtal har utvecklat allvarliga eller långvariga symtom för sekundär traumatisering till följd av arbetet. Resultatet indikerar även att familjebehandlare som erfarit tidigare trauman upplever sig stärkta i yrkesrollen medan andra upplever att händelsen försvagat deras förmåga att bemöta och tillhandahålla stödjande verktyg för klienten. Vidare synliggör resultatet att flera familjebehandlare besitter individuella resurser och strategier som möjliggör deras chans till återhämtning. Verksamheten brister dock i avseende att erbjuda organisatoriskt stöd som leder till försämrade förutsättningar till familjebehandlarnas återhämtning.

Syftet med den föreliggande studien var att undersöka hur yogautövare, motionsutövare och kombinationsutövare skiljer sig åt i psykologiskt välbefinnande, stress, somatiska symtom och emotionsreglering. Vidare undersökte studien antal yoga tillfällen i veckan och dess samspel till de fyra variablerna (psykologiskt välbefinnande, stress, somatiska symtom och emotionsreglering). En kvantitativ design användes för att studera syftet och datainsamlingen genomfördes via webbenkät. Webbenkäten innehöll fyra olika frågeformulär: PSS-14, DERS, RPWB och SCL-90. Studien rekryterade totalt 152 deltagare, varav 98 kvinnor och 54 män. Av dem 152 deltagarna var 45 yogautövare, 56 motionsutövare och 51 kombinationsutövare. Studiens resultat visar att deltagare som utövar yoga tenderar att skatta sig lägre i upplevd stress, svårigheter av emotionsreglering och somatiska symtom samt högre i psykologiskt välbefinnande, i jämförelse med deltagare som endast utövar motion. Antal yoga tillfällen i veckan indikerade enbart ha ett positiv samband till psykologiskt välbefinnande, inget signifikant samband visades till resterande variabler stress, emotionsreglering och somatiska symtom. / The purpose of the present study was to investigate how yoga practitioners, exercisers andcombination practitioners differ in psychological well-being, stress, somatic symptoms andemotions regulation. Furthermore, the study examined the number of yoga sessions per weekand its interaction with the four variables (psychological well-being, stress, somaticsymptoms and emotions regulation). A quantitative design was used to study the purpose andthe data collection was carried out via a web survey. The web survey contained four differentquestionnaires: PSS-14, DERS, RPWB and SCL-90. The study recruited a total of 152participants, of which 98 were women and 54 men. Of these, 152 participants were 45 yogapractitioners, 56 exercisers and 51 combination practitioners. The results of the study showthat participants who practice yoga tend to rate themselves lower in perceived stress,difficulties of emotions regulation and somatic symptoms and higher in psychological wellbeing, in comparison with participants who only practice exercise. The number of yogasessions per week indicated only a positive association with psychological well-being, nosignificant association was shown with the remaining variables stress, emotions regulationand somatic symptoms.