Barns rätt till delaktighet och inflytande lyfts fram i både barnkonventionen, FNs konvention om barnets rättigheter (2009) och i Läroplan för förskolan Lpfö18 (2018) och är samtidigt ett ämne som intresserar oss mycket. Under våra verksamma år inom förskolans värld har vi blivit bekanta med begreppens komplexitet och ställt oss frågan om hur barns delaktighet och inflytande kommer till uttryck men även hur detta kan förstås. Det finns en mängd studier inom ämnet men hittills har ingen påträffats som undersöker barns delaktighet och inflytande i den fria leken utomhus. Därmed är vårt syfte att undersöka möjligheter och hinder i den fria utomhusleken för att skapa kunskap om hur barns delaktighet och inflytande kommer till uttryck i den aktivitet som anses vara barnens ”egna”, nämligen leken, och då specifikt den lek som sker utomhus. Studiens syfte besvaras utifrån tre frågeställningar gällande barnens sociala initiativ i leken, pedagogernas roll samt vilka förutsättningar som finns för barnens delaktighet och inflytande och hur detta kommer till uttryck.  Studien genomförs med en kvalitativ metod i form av observationer och intervjuer med barnen. Resultatet analyseras utifrån Foucaults maktteori, Corsaros teori om barndomssociologi samt de centrala begreppen delaktighet och inflytande.  Resultatet av studien visar att barnen är aktiva aktörer som både anpassar sig efter och förhandlar om utomhuslekens möjligheter. De använder sig av olika metoder för att få vara med i leken likväl som för att exkludera och inkludera andra barn. Därmed både skapar och begränsar barnen förutsättningarna för delaktighet och inflytande. Maktutövande och styrning blir på så vis synligt barnen sinsemellan men även mellan pedagoger och barn. Pedagogernas förhållningssätt har visat sig utgöra en betydelsefull faktor för utomhuslekens möjligheter. Deras sätt att agera i de situationer som uppstår skapar på olika sätt både möjligheter och hinder för leken likväl som de skapar eller begränsar förutsättningarna för barnens delaktighet och inflytande i utomhusleken.

Syftet med studien var att undersöka hur barnens kamratkultur kom till uttryck på en förskoleavdelning med utgångspunkt i Corsaros barndomssociologi. I studien har en kvalitativ metod använts och empirin har samlats in med hjälp av videoobservationer. Empirin analyserades utifrån begrepp som tolkande reproduktion, interaktionsutrymme, tillträdesstrategier, sekundär anpassning, agens och positioneringsteori. Slutsatser för studien visar att de äldre barnen på avdelningen intar en högre position och att de i högre grad kan styra lekutrymmet och villkoren för leken än de yngre barnen. Barnen skyddade sitt interaktionsutrymme mer om de lekte med barn i samma ålder eller med barn som de hade en mer etablerad relation med. Resultatet visade också att barnen ville dela sina upplevelser med varandra och att de prövade flera olika tillträdesstrategier för att få tillgång till den pågående leken. Studien visade att flera barn först cirklade runt området där leken pågick innan de trädde in i interaktionsområdet och använde sig av andra tillträdesstrategier. Barnen är kompetenta förhandlare i leken och om leken inte är meningsfull för barnen drar de sig ur den.

Barn idag tillbringar en stor del av deras barndom på förskolan och mycket av dagarna där spenderas i utemiljöerna. Att förskolan ska erbjuda och sträva efter att barnen ska mötas och behandlas på jämlikt vis är en viktig fråga inom förskolan men det krävs kunskap och förståelse för hur jämlikt tolkas och användas. Syftet med denna studie är att undersöka om de lekredskap och ytor som förskolans utemiljö erbjuder påverkar barns lek ur ett genusperspektiv.    Studien baseras på en kvalitativ metod genom intervjuer av två förskollärare samt deltagande observation av sex barn som visat och berättat om vad och hur de leker i förskolans utemiljö. För att tolka och analysera min insamlade empiri så utgick jag ifrån barndomssociologiska teoretiska begrepp som kamratkultur, tolkande reproduktion och det miljöpsykologiska begreppet affordance.    Resultatet av min studie visar på att utemiljön på förskolan inte är så genusneutral som den oftast antas vara. I intervjuerna som gjorts framkom det att grupper av barn tar sig an utemiljön och dess innehåll olika beroende på könstillhörighet. Studien vill bidra till kunskap om hur utformningen av förskolans utemiljö kan påverka barnens lekar ur ett genusperspektiv.

I den här uppsatsen har syftet varit att få en förståelse hur barnens kamratkulturer är i deras fria lek inomhus kontra utomhus. Syftet med studien var att få en förståelse för hur barnen skapar platser och kulturer i sin fria lek inomhus samt utomhus på förskolan. Studiens syfte har besvarats med hjälp av följande frågeställningar: Vilka platser för lek skapar barn inomhus respektive utomhus? Skiljer sig barnens kulturskapande/ strategier för lek och kulturskapande beroende på om de befinner sig utomhus eller inomhus? Studien genomfördes med en kvalitativ metod i form av observationer med barn. Barnens fria lek inomhus på deras avdelning och utomhus på förskolans gård observerades. De teoretiska utgångspunkter som använts i analysen av empirin är Corsaros teori om tolkande reproduktion, kamratkultur, Halldéns platsbegrepp och Rasmussens begrepp platser för barn och barns platser. Resultatet visade att barnen skapar egna platser både inomhus på avdelning som till exempel soffan och utomhus på förskolans gård i buskarna. Platserna som finns inomhus samt utomhus erbjuder barnen olika aktiviteter och barnen använder platserna utifrån sina egna föreställningar. Deras egna platser som barnen skapar erbjuder dem gemenskap, där barnen kan prova olika roller, värderingar och normer. Barnen förvandlar material och utrymme för att det skall anpassa till deras barnkultur. Resultatet visade att barnen imiterade vuxenkulturen, där barnen sedan producerade sina egna tolkningar för att anpassa till deras kamratkulturer och detta sker både inomhus samt utomhus. Barnens kamratkulturer skiljer inte sig så mycket åt, det beror på var barnen befinner sig. Det som skiljer sig åt är att barnen springer och leker andra lekar utomhus jämfört med inomhus på förskolan.

Syftet med vårt examensarbete är att undersöka och öka kunskap om barns kamratkulturer i fri lek med fokus på fysiska artefakter, regler och strategier. För att undersöka detta använder vi oss av Corsaros teorier som teoretiskt perspektiv. Studien utförs i en barngrupp utifrån en svensk förskolekontext i inomhusmiljöer. Genom etnografisk ansats, alltså med en kvalitativ metod, undersöker vi hur barn i kamratkulturer interagerar med varandra, deras användning av fysiska artefakter, strategier och regler under fri lek i form av observationer. Studien betonar också lekens betydelse i förskolan för barns utveckling och lärande med koppling till Lpfö 18 (2018, ss.5–19) där det beskrivs hur leken har en väsentlig roll i förskolans vardag. Resultatet visar på att barn är flitiga aktörer som använder olika strategier både för att skydda sin kamratkultur och för att träda in i pågående aktiviteter med bl.a. artefakter, regler och tillträdesstrategier.

Syftet med denna studie var undersöka vilka arbetsmetoder och redskap förskollärare använder för att stötta barn genom lek i förskolans verksamhet. Vi redogör för tidigare forskning om hur lek används i olika situationer för att stötta barn, men även hur barn och vuxna kan ha olika synsätt på vad lek innebär och dess syfte. Vårt metodval för att undersöka detta var att använda oss av kvalitativa intervjuer som var onlinebaserade. I intervjuerna deltog tio förskollärare. Anledningen till att vi undersökte lek som arbetsmetod till examensarbetet var att vi upplevde att det fanns en osäkerhet och ett behov från förskollärare om hur lek kan användas och i vilka situationer. Resultatet visar att förskollärare tillämpar olika arbetsmetoder och redskap i sitt arbete för att stötta barn genom lek i flertalet situationer. Vi sammanställde respondenternas exempel och erfarenheter och dessa kan användas av förskollärare som upplever ett behov av att få inspiration om hur lek kan användas.  Vi har även sammanställt och jämfört tidigare litteratur med studiens resultat för att se hur leken framställs och hur den har använts för att stötta barn i olika situationer. Utifrån ett vuxet perspektiv diskuterar vi även hur barn använder leken och jämför detta med tidigare forskning för att ge läsaren en förståelse till tolkande reproduktion.

The preschool is often looked upon as an institution for the parents and guardians, with an aim to influence the children. If we change the perspective, from the adult to the child´s perspective, we might find that the preschool with its places and activities is created by the children who live their everyday lives there. Through an ethnographic study, consisting of observations, I examined how the children in a preschool, ages three to five, enter a specific place in a certain time during the preschool day – a so-called time space. This time space is an occasion for waiting on each other and waiting for a new activity to start - a small crack in the preschool structure. In what way can children´s agency be expressed in this small time space? To find the answer to my question I observed the social interactions of the children, with a perspective of childhood sociology and Corsaro´s (2014) theories of peer cultures, interpretive reproduction, and sharing and controlling as a starting point and as a tool for my analysis. The results show that children constantly seek to gain control of their lives through different strategies of getting themselves in and out of interaction and activities. They create their own space within the time space and during this study they clearly influence the meaning of the time space by re-creating and creating new routines and meaning. Through their peer cultures, the constant control seeking, and by just being in the room, the children can be seen as active agents by their interpretation and reproduction of the meaning of the time space. My conclusion is that children take whatever space they´re given in the preschool structure and make it their own. In this way they are active agents of the preschool.

Syftet med studien har varit att belysa barns perspektiv på kamratkulturer samt inkluderande och exkluderande handlingar. Barn som ingår i en kamratkultur i förskolan blir både inkluderade och exkluderade. Vi har valt att utgå från barns perspektiv då vi upplevt att det finns ett behov att få en inblick i hur barn ser på inkluderande och exkluderande handlingar. Vi har valt att utgå från Corsaros (2015) teori om kamratkulturer med flera olika begrepp kopplade till denna teori. Studien är skriven utifrån en kvalitativ metod med två olika typer av intervjuformer med barn i mindre grupper. Empirin samlades in på två förskolor i Skåne och sammanlagt 20 barn deltog i intervjuerna. Vi genomförde en semistrukturerad intervju utifrån en gestaltning som barnen sedan fick reflektera kring och en ostrukturerad intervju där vi tillsammans med barnen skapade en mindmap om vänskap. Empirin strukturerades upp i teman kopplade till frågeställningarna. Utefter dessa teman är sedan analysen strukturerad.Resultatet från intervjuerna visar att barn talar om flera olika typer av tillträdesstrategier för att bli inkluderade i kamratkulturen men att det är verbala frågor om tillträde som är mest förekommande. Resultatet från intervjuerna visar även att barn framförallt använder sig av fysiskt våld och verbala handlingar för att exkludera andra barn i kamratkulturen. Beroende på om barnen blir exkluderade eller exkluderar upplever de olika typer av känslor. Utifrån ett perspektiv av tolkande reproduktion synliggörs barnens perspektiv på inkluderande och exkluderande handlingar som en reproduktion av vuxenkulturen men även som en produktion av informationen från den vuxna världen. När barnen beskrev en bra kompis framkom det fyra olika teman vid bearbetningen av empirin. Dessa är verbala yttranden, vad man kan göra tillsammans, vad man kan lära sig och lekar vilket kan ses som positivt och inkluderande. När de beskrev en dålig kompis framträdde tre teman vid bearbetningen av empirin vilka var verbala yttranden, strategier att dra sig undan och fysisk våld vilka kan uppfattas som negativa och exkluderande handlingar.

Studiens syfte var att undersöka pedagogers uppfattningar av och kunskaper kring att arbeta med genus och drama samt att belysa vilka eventuella utmaningar de möter i arbetet. Studien präglas av kvalitativ metod och utgår ur ett socialkonstruktionistisk perspektiv. Vår ambition var att samla in pedagogernas erfarenheter och uppfattningar i relation till hur normkritisk pedagogik och genusfrågor synliggörs i barns dramalek därför har vi använt intervjuer som datainsamlingsmetod. Resultatet visade att samtliga intervjuade pedagoger uppfattar och använder drama som en pedagogisk kontext för att undersöka jämställdhet tillsammans med barn på ett lekfullt sätt. Detta, i sin tur, belyser dramas kraft som ett normbrytande pedagogiskt verktyg. Resultatet visade även hur pedagogernas förhållningssätt i relation till normer och stereotyper påverkar och utformar sättet barn upplever normer och stereotyper samt hur dramapedagogik bidrar till barns normkritiskt tänkande. Till sist, tydliggjordes hur viktigt pedagogernas medvetandegörande och närvaro är för att styra lärandet utifrån barns behov, medan olika utmaningar som uppstår bör lösas genom en god kollegial och föräldrasamverkan. / The purpose of the study was to investigate educators' perceptions of and knowledge about working with gender and drama and to shed light on the possible challenges they face in their work. The study is characterized by a qualitative method and is based on a social constructionist perspective. Our ambition was to collect the educators' experiences and perceptions in relation to how norm-critical pedagogy and gender issues are made visible in children's drama play, which is why we have used interviews as a data collection method. The results showed that all interviewed educators perceive and use drama as a pedagogical context to investigate gender equality with children in a playful way. This, in turn, highlights the power of drama as a norm-breaking pedagogical tool. The results also showed how the educators' attitudes in relation to norms and stereotypes affect and shape the way children experience norms and stereotypes and how drama pedagogy contributes to children's norm-critical thinking. Finally, it was clarified how important the educators' awareness and presence is to guide learning based on children's needs, while various challenges that arise should be solved through good collegial and parent collaboration.