Abstrakt: Okontrollerade symptom och upprepade sjukhusinläggningar kännetecknar den sista tiden i livet hos en del patienter med mycket svår KOL. Trots att det finns en växande insikt att tidig integration av palliativ vård förbättrar patientens symtombehandling och livskvalitet, dör majoriteten av patienter med KOL utan tillgång till palliativ vård. Sjuksköterskor i hemsjukvården har en central roll när det gäller att identifiera och hantera patienternas palliativa vårdbehov. Syfte: Syftet med denna studie är att belysa hur sjuksköterskor i hemsjukvården upplever den palliativa vården av patienter med mycket svår KOL. Metod: Kvalitativ studie där 11 semistrukturerade intervjuer bearbetats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Insamlat datamaterial resulterade i tre kategorier som påvisar förutsättningar för god palliativ vård i hemmet: 1) Personella och organisatoriska resurser i hemsjuk- och primärvården där stora brister i samarbetet med primärvården samt bristande resurserna för god vård i hemmet noteras. 2) Planering och kommunikation där bristande kommunikation med patienten och mellan olika vårdinsatser samt planering kring patientens vård poängteras. 3) Kunskap där ett behov av att utöka kunskapen om KOL och palliativ vård hos alla yrkeskategorier uppmärksammas. Konklusion: Patienter med mycket svår KOL får ofta en god palliativ vård i livets absoluta slutskede. Resultatet visar dock att patientens vård under de sista månaderna i livet ofta upplevs som oklar och diffus, vilket pekar på att palliativ vård behöver integreras tidigare i vården av patienter med mycket svår KOL. I kommunikations- och planeringsprocessen med patienten har sjuksköterskor en samordnande roll som behöver specificeras och utrustas med de erforderliga personella och organisatoriska resurserna, kunskaperna och befogenheterna. / Abstract: Uncontrolled symptoms and repeated hospitalizations characterize the last period of life in some patients with very severe COPD. Although there is a growing recognition that early integration of palliative care improves the treatment of patient's symptoms and quality of life, the majority of patients with COPD dies without access to palliative care. Nurses in home care have a central role in identifying and managing patients' palliative care needs. Aim: The purpose of this study is to examine how nurses in home care and in nursing homes experience palliative care of patients with severe COPD. Method: Qualitative study in which 11 semi-structured interviews processed using qualitative content analysis. Results: Collected data resulted in three categories that indicate conditions for good palliative care in the home: 1) Human and organizational resources in home- and primary care, where serious deficits within primary care and resources for good home care is noted. 2) Planning and communication, where the lack of communication with the patient and between different health care institutions as well as care planning is emphasized. 3) Knowledge, where a need to improve knowledge of COPD and palliative care for all care professions is recognized. Conclusion: The result shows that the patient's care during the last months of life is often perceived as vague and diffuse, suggesting that palliative care needs to be integrated earlier in the care of patients with very severe COPD. In the communication process and care planning with patients, nurses have a coordinating role that needs to be specified and equipped with the requisite human and organizational resources, skills and competences.

Bakgrund: Rapporter och studier belyser utvecklingsbehovet inom hälso- och sjukvården avseende salutogena förhållningssätt. Få systematiska hälsofrämjande arbetsmetoder existerar samt att ett helhetsperspektiv där den enskilde patientens resurser tillgodoses, bör vara centralt. Denna studie avser att skapa ökad kunskap om hur arbetet med patientens resurser ser ut. Syfte: Syftet var att undersöka hur specialistsjuksköterskan i psykiatrisk vård identifierar, värderar och använder sig av resurser hos patienter med psykisk ohälsa. Metod: Kvalitativ design valdes för att ge svar på syftet. Datainsamlingsmetoden var intervju där sex specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård deltog. Forskningsfrågorna besvarades via frågor av öppen karaktär. Datamaterialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys, induktiv ansats. Resultat: Informanterna beskrev att patientens resurser identifierades i alliansskapande möten, kartläggande samtal samt motiverande samtal. Vad informanterna värderade som resurser resulterade i kategorierna interna respektive externa resurser. Exempel på betydelsefulla resurser är att ha ett socialt nätverk, att ha insikt över sin situation samt motivation att göra förändringar i sin tillvaro. Att formulera resursdiagnoser och att interagera dem med åtgärderna i omvårdnadsplanen, beskrevs som ett effektivt verktyg för att förvalta patientens resurser. Samtliga informanter upplevde påtagliga förbättringsområden avseende resurshanteringen, till exempel saknades ett gemensamt språk angående hur resurser skall tillvaratas, arbetet upplevdes alltför probleminriktat samt önskades ett processmässigt tankesätt istället för att endast det akuta åtgärdas. Diskussion: Studiens resultat diskuterades gentemot Antonovskys salutogena perspektiv, vilken understryker vikten av att se det friska hos patienten och vilka resurser som bidrar till hälsa. Flera studier lyfter fram att det salutogena perspektivet och begreppet KASAM kan användas i praktiken samt ha betydelse i återhämningsprocessen mot psykisk hälsa. / Background: Studies show a need for development in mental health service for salutogenic approaches. Few systematic health promoting activities exist and a holistic perspective, where the patient’s individual resources are catered, should be the focus. This study intends to provide a better knowledge of how the work with the patient’s resources look like. Aim: The aim of this study was to examine how psychiatric nurses identify, value and use the resources of patients with mental illness. Method: A qualitative design was chosen. The data collection was done by interviews, in which six psychiatric nurses participated. Open-ended questions were used to answer the research questions. Data was analyzed according to qualitative content analysis, using an inductive approach. Results: The participants described that the patient’s resources were identified in sessions where the emphasis was laid on building a therapeutic alliance, information gathering and motivational interviewing. The resources that the participants valued resulted in two categories, internal versus external resources. To have a social network, to have awareness of one’s situation and motivation to change were all examples of meaningful resources according to the participants. To formulate resource diagnosis and to integrate these with the interventions in the care plan were described as effective tools in order to look after the patients’ resources. All participants experienced significant improvements in terms of managing their resources. For instance, there was no agreed understanding of how to utilize resources, the work was perceived as too problem focused and a preference for a more process focused way of thinking was expressed. Discussion: The study’s results were discussed against Antonovsky’s salutogenic         perspective, which emphasises the importance of viewing the healthy aspects in patients as well as the factors that contributes to good health. Many studies highlight that the salutogenic perspective and KASAM can be applied in practice and is useful for the recovery process in mental health.

Individuella vårdplaner för cancerpatienter infördes 2009 i och med den nationella cancerstrategin och syftar till att ge varje patient en samlad bild av besök, behandling och sjukdom. I den här uppsatsen undersöks olika strategier för mottagaranpassning i fyra regioners Min vårdplan för patienter med bröstcancer. Med utgångspunkt i den systemisk-funktionella grammatiken görs en interpersonell analys av tilltal och omtal respektive modalitet, för att dels kunna beskriva vilka mottagare som pekas ut i texten och erbjuds identifikation, och dels undersöka hur avsändarna kommunicerar information av olika karaktär till mottagarna. För att besvara det senare grundar sig analysen även till viss del i indirekthet och artighetsstrategier. Resultatet visar att de fyra vårdplanerna alla har ett relativt konsekvent du-tilltal, särskilt i introduktionsavsnitt som fungerar relationsskapande. Ibland specificeras du:et genom efterställda attribut av typen ”[du] som har fått diagnosen bröstcancer”. Men ibland övergår tilltalet till ett mer distanserat omtal i information av mer känslig eller hotande karaktär, till exempel i beskrivningar av känslor, sociala påföljder eller biverkningar. I sådan information är det även vanligt att använda modalitet av lägre sannolikhets- och vanlighetsgrad, som ett sätt att förmildra det som påstås. Resultatet visar också en skillnad i hur uppmaningar uttrycks: instruktioner av viktigare, och kanske därmed mer hotande, karaktär uttrycks oftare inkongruent med du-tilltal och förpliktelsemodalitet, möjligen som ett sätt att rikta dessa viktiga uppmaningar till mottagaren och med modalitetsmarkörer förklara hur viktigt det är att uppmaningen följs. De största skillnaderna mellan de fyra vårdplanerna visar sig i omtal av kvinnor och män och därmed vem man signalerar att mottagaren av texten är. Det leder till en avslutande diskussion om för- och nackdelar med mottagaranpassning – kan inkludering bli exkluderande?

Bakgrund: Var tredje sekund insjuknar en person i demenssjukdom i världen. Demenssjukdom är en progressiv sjukdom som medför förlust av den mentala kapaciteten och individen får svårare att vara delaktig i beslut. Att vara anhörig till en person med demenssjukdom är utmanande då ens närstående sakta försvinner. Förlusten av mental kapacitet innebär att anhöriga väljer att inte involvera PMD i beslutsfattande. Enligt patientlagen 5 kap. 1 § samt patientsäkerhetslagen 6 kap. 1 § ska vården och behandlingen utformas och genomföras i samråd med patienten i största möjliga mån. PMD lägger stor tillit till sina anhöriga att ta beslut när stunden för vård i livets slut inträffar. Regelbunden och kontinuerlig kommunikation och information från vårdpersonal till anhöriga och PMD främjar en kvalitetssäkrad vård- och omsorg.  Syfte: Syftet med uppsatsen var att beskriva anhörigas upplevelser av avancerad vårdplanering för personer med demenssjukdom med fokus på vård i livets slutskede.  Metod: Examensarbetet är en allmän litteraturöversikt. Resultatartiklar har analyserats i syfte att skapa en kvalitativ innehållsanalys enligt Harden & Thomas (2008). Kvalitativa artiklar från Pubmed och Cinahl har analyserats.  Resultat: Resultatet presenteras med tre analytiska teman för att svara på examensarbetets syfte. Anhöriga uttryckte svårigheter att finna rätt tidpunkt för avancerad vårdplanering och en önskan om att skydda PMD från sjukdomen. Avancerad vårdplanering kunde också ses som en process över tid för att skapa en relation till sjukdomen men också till vårdgivare för att finna tillit och trygghet. Slutligen sågs avancerad vårdplanering som en strategi för att minska bördan hos anhöriga att fatta beslut när de slutligen ofta blir ställföreträdande beslutsfattare.  Slutsats: Avancwerad vårdplanering är inte ett engångstillfälle utan bör följas upp regelbundet under sjukdomsförloppet. Kunskap och information om sjukdomen är viktigt och en stor del i den avancerade vårdplaneringen kan i längden minska bördan på anhöriga som ställföreträdande beslutsfattare. / Background: One person every three seconds develops dementia. Dementia is a progressive disease and entails loss of mental capacity and makes it difficult to participate in decisions. Being a relative of a person with dementia is challenging as one's loved ones slowly disappear. This loss of mental capacity means that relatives choose not to involve the PWD in decision-making. According to the Patient Act ch. 5 § 1 and the Patient Safety Act ch. 6 § 1 care and treatment must be designed and carried out in consultation with the patient as far as possible. PWD leaves it up to relatives to make decisions when the end-of-life approaches. Regular and continuous communication and information from healthcare staff to relatives and PWD promotes quality-assured healthcare. Aim: The purpose of this essay was to describe relatives' experiences of advanced care planning for people with dementia in the early stages of the disease with a focus on end-of life care. Methods: The thesis is a general literature review. Result articles have been analyzed with the aim of creating a qualitative content analysis according to Harden & Thomas (2008). Both qualitative and quantitative articles from PubMed and Cinahl have been analyzed. Results: Relatives expressed difficulty finding the right time for advanced care planning and a desire to protect PWD from the disease. Advanced care planning was seen as a process over time to create a relationship with the disease but also with caregivers to create trust. Finally, advanced care planning was seen to facilitate decision-making for relatives when they ultimately often become substitute decision-makers. Conclusion: Advanced care planning is not a one-time event but should be followed up. Knowledge and information is important and a large part of the advanced care planning can in the long run reduce the burden on relatives as substitute decision makers.

Andelen äldre i befolkningen blir fler och fler och med det behövs ökade insatser från vård och omsorg. Om förändrat vårdbehov upptäcks hos en patient i samband med sjukhusvistelse bör ett planeringsmöte bokas inför utskrivningen från sjukhuset. Under planeringsmötet skapas en vårdplan som ska vara individuell och personcentrerad där patientens resurser ska tillvaratas. Syftet med studien var att belysa den äldre patientens upplevelse av sitt planeringsmöte vid utskrivning från sjukhus. En kvalitativ metod genomfördes med en induktiv ansats. Åtta patienter intervjuades. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys och resulterade i två huvudkategorier: osäkerhet inför planeringsmötet och underläge under planeringsmötet. Resultatet visade att informationen som ges inför mötet ofta upplevs otydlig men det uppskattas att det är en sjuksköterska som ger informationen. Patienterna upplevde även anhörigas närvaro som en trygghet under mötet. Resultatet visar även på att det under mötet framkommer många okända begrepp och att informationen under mötets gång är överväldigande. Tydlig information, individuella förutsättningar och patientens delaktighet är förbättringsområden för en hållbar utveckling inom området. / The proportion of older people in the population is increasing and with this increased health efforts are needed. If a changed need for care is daiscovered in connection with a hospital stay, a discharge meeting can be booked upon discharging from the hospital care. During the discharge meeting, a care plan is created that should be individual and person-centered where the patient's resources are to be utilized. The aim of the study was to illustrate the older patient's experience of their discharging meeting. Eight patients were interviewed using a qualitative method with inductive approach. The interviews were then analyzed through a qualitative content analysis and resulted in two main categories: uncertainty before the discharge meeting and be at a disadvantage during the discharge meeting. The result showed that the information given before the discharge meeting was often unclear but it was appreciated by the patients that it was a nurse who provided the information. The patients also experienced the presence of relatives created the feeling of being safe for the patient during the discharge meeting. The results also show that many unknown concepts emerged during the meeting and that the information during the meeting is overwhelming. Distinct information, individual prerequisite and the patients participation are clear areas of improvement for sustainable development in the area.

Bakgrund: Malnutrition hos geriatriska patienter är vanligt och ger negativa hälsoeffekter som genererar ökade vårdbehov. Sjuksköterskor har en nyckelfunktion i behandlingen. Syfte: Syftet var att kartlägga omvårdnadsdokumentationen kring nutrition hos geriatriska patienter på ett länssjukhus. Metod: En retrospektiv, kvantitativ tvärsnittsstudie genomfördes där 37 journaler inkluderades och granskades. Urvalet var konsekutivt. Resultat: Samtliga journaler innehöll någon form av grundläggande information i status. Strukturerade riskbedömningar och generella vårdplaner vid bedömd risk fanns i majoriteten av journalerna. Alla vårdplaner innehöll åtgärder men många saknade kompletterande information om huruvida åtgärden sedan genomförts eller ej. Åtgärderna i den generella vårdplanen var allmänt uttryckta och det var oklart vad patienten i praktiken fått för åtgärd. I 35 % av vårdplanerna fanns en diskrepans mellan dokumenterad måluppfyllelse och övrig dokumentation. Epikrisen innehöll i 51% av journalerna brister som innebär att den inte motsvarar en sammanfattning av given vård och/eller fortsatt behov av åtgärder. Konklusion: Resultatet tyder på att det finns en medvetenhet kring nutrition som omvårdnadsområde med riskbedömning och behov av åtgärder vid risk för malnutrition. Kvaliteten på dokumentationen minskar dock för varje led i omvårdnadsprocessen och behov av förbättringar föreligger både på IT-systemnivå och individ/vårdenhetsnivå hos sjuksköterskorna. / Background: Malnutrition in geriatric patients is common and causes negative health effects that increases further need of care. Nurses have a crucial part of its treatment. Purpose: The purpose was to survey the nutritional documentation of geriatric patients in a county hospital. Method: A retrospective, quantitative cross-sectional study was performed where 37 records where included and reviewed. A consecutive sampling method was used. Results: All records contained some sort of basic nutritional information.  Structured risk assessment and general care plans at assessed risk, was to be found within the majority of the records. All care plans contained planned treatments, but many lacked supplementary information on whether the endeavor was fulfilled or not. The treatments in the care plans were generally expressed and therefore lacks the ability to tell what kind of treatment the patient had received. A discrepancy was found in 35% of the care plans between the reported achievements and other recordings.  Of the epicrisis, 51% did not correspond to delivered care and/or further need of intervention. Conclusion: The result indicates an awareness of the nutritional role in the field of nursing and the importance of risk assessments as well as the need of treatment in patients at risk of malnutrition. The quality of the documentation is successively decreasing in every step of the nursing process. There is a need of improvement in the IT systems as well as the performance of nurses and care settings routines.

Type 2 diabetes is a chronic disease whose incidence has increased with more than 200% during the past 20 years. The increasing number of type 2 diabetes patients could result in more patients suffering from lower quality of life and life threatening complications. Furthermore, the growing need of care will increase the load on healthcare. To counteract this effect, digital tools could be used to put more care responsibility on the patient.  The aim of this project was to find and implement the relevant features for a digital type 2 diabetes tool for newly diagnosed patients. The final goal was to encourage self-care, reduce anxiety and thus improve quality of life, while decreasing the risk of complications. The research process of this project consisted of five phases: literature study (to find relevant features and their clinical evidence), interviews (to find the desires of patients and practitioners), data analysis (to prioritise features), development of the features and evaluation of the tool.  The results showed that important features were documentation of blood glucose measurements, patient education, data transfer, communication and care plan overview, but even more importantwas the possibility to individualise the tool for different patients. The evaluation indicated that a clear care plan overview that was easy to understand could help the patient prioritise care activities. Furthermore, patients could be encouraged by reminders, seeing improvements and having continuous communication with healthcare. It was found that for positive clinical outcomes, high usability is essential. To reach patient acceptance the tool must be relevant and easy to use. It must also give valuable output, such as decision support for self-care or new knowledge. To reach practitioner acceptance the tool should be based on evidence based methods and integrate well with existing systems.  Finally it was concluded that the knowledge and technology needed to build a successful tool is already present, they only need to be put together and formulated in a way which is understandable and useful for both patients, caregivers and developers. / Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom vars incidens har ökat med mer än 200% de senaste 20 åren. Det stigande antalet patienter med diabetes typ 2 kan leda till att fler patienter blir lidande av lägre livskvalitet och livshotande komplikationer. Dessutom ökar det stigande vårdbehovet belastningen på vården. För att motverka denna effekt kan digitala verktyg utvecklas så att mer ansvar kan läggas på patienten. Syftet med detta projekt var att hitta och implementera relevanta funktioner för ett digitalt verktyg för nydiagnostiserade patienter med diabetes typ 2. Målet var att uppmuntra egenvård, minska oro och därmed öka livskvaliteten samt minska risken för komplikationer. Projektets forskningsprocess bestod av fem faser: litteraturstudie (finna relevanta funktioner och deras evidens), intervjuer (kartlägga krav från patienter och vårdgivare), dataanalys (prioritera funktioner), utveckling av funktioner i HOPE platform och slutligen utvärdering av verktyget i HOPE platform. Resultaten visade att dokumentation av blodglukosmätningar, patientutbildning, dataöverföring, kommunikation och vårdplansöversikt var viktiga funktioner, men ännu viktigare var möjligheten att individanpassa verktyget för varje patient. Utvärderingen indikerade att en tydlig vårdplansöversikt som är enkel att förstå hjälper patienten att prioritera de viktigaste vårdaktiviteterna. Vidare kan patienter motiveras av påminnelser, att se förbättring och att ha kontinuerlig kontakt med vården. Det konstaterades att hög användbarhet är nödvändig för att uppnå positiva kliniska effekter. För att nå acceptans hos patienterna måste verktyget vara relevant, enkelt att använda och ge något värdefull tillbaka, så som beslutsstöd för egenvård eller ny kunskap. För att nå acceptans hos vårdgivarna bör verktyget baseras på evidensbaserade metoder och vara kompatibelt med nuvarande system. Slutligen drogs slutsatsen att kunskapen och tekniken för att skapa ett lyckat verktyg redan finns, men att kraven måste sammanställas och formuleras på ett sätt som är förståeligt och användbart för både patienter, vårdgivare och utvecklare.