Syftet med denna studie har varit att undersöka hur yrkesverksamma lärare uppfattar begreppet digital kompetens och hur de använder digitala verktyg i undervisningen i So-ämnena i årskurs 1–3. För att få svar på studiens syfte och frågeställningar har jag använt en kvantitativ datainsamlingsmetod i form av en enkät och en kvalitativ datainsamlingsmetod i form av intervjuer med yrkesverksamma lärare. Resultatet från undersökningarna visar att lärare har skilda uppfattningar om vad digital kompetens innebär, såväl för dem själva som för eleverna. En stor del av de tillfrågade lärarna anser sig själva ha den digitala kompetens som krävs för att utföra sitt arbete, men den kvalitativa undersökningen visar att det fortfarande finns en osäkerhet hos många lärare när det gäller arbete men digitala verktyg i undervisningen. Resultatet visar också att det finns brister när det kommer till adekvat fortbildning inom området digital kompetens för lärarna. De lärare som deltog i den kvalitativa undersökningen uttryckte att användning av digitala verktyg i undervisningen såväl som undervisning om digital kompetens och källkritik sker mycket utifrån den enskilde lärarens egna intresse och engagemang för frågorna. Någon vägledning, särskilda riktlinjer eller information kring läroplanens reviderade delar har inte funnits i något fall. / <p>Pedagogik</p>

Från och med 2017 har Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 reviderats och har nu allt större fokus på digitalisering och att utveckla elevernas digitala kompetens. I samband med revideringen förändrades läroplanens två första kapitel samt flera kursplaner där undervisningen i de olika ämnena nu ska fokusera allt mer på elevernas utveckling av digital kompetens. Ansvarsfullt användande av digitala medier utifrån sociala, etiska och rättsliga aspekter är ett av de centrala innehåll som tillkommit i samhällskunskapen i och med revideringen. Syftet med denna studie är att undersöka lärares kunskaper inför att undervisa utifrån det nya centrala innehållet men med ett fokus på enbart sociala medier. Studien avser också att undersöka vilken fortbildning lärare fått i och med läroplanens revidering samt hur lärarna ser på det centrala innehållet ansvarsfullt användande av sociala medier. Studiens frågeställningar besvaras genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Resultatet visar på att lärare anser att de har goda kunskaper inom tekniska verktyg och pedagogik men att en grupp av lärare saknar väsentliga ämneskunskaper för att kunna bedriva undervisning om ansvarsfullt användande av sociala medier. Lärare anser att de fortbildningar som erbjuds är bristfälliga och att kunskapsnivån på dessa kurser inte matchar deras individuella behov. Studien visar dock att trots bristen på ämneskunskaper och relevant fortbildning ser lärare fram emot att undervisa om ansvarsfullt användande av sociala medier eftersom de anser att det är ett viktigt och aktuellt ämne. / <p>SO</p>

Digitalisering och användande av datorer har ökat kraftigt i samhället, så även i skolans värld. Under de senaste åren har allt fler skolor försett varje elev med en egen dator, så kallade en-till-en-datorer. Syftet med denna studie är att undersöka lärares upplevelse relaterad till så kallade en-till-en-datorer, det vill säga att varje elev har en egen dator, gällande möjligheter, farhågor, direktiv och arbetssätt. Frågeställningarna är följande avseende en-till-en-datorer: Vilka möjligheter och farhågor upplevde lärarna vid införandet? Vilket stöd och vilka krav på förändring har lärarna från ledningen? Hur har lärarnas arbetssätt förändrats? Studien genomfördes med kvalitativa intervjuer som redskap. Som respondenter valdes pedagoger som arbetat som lärare både före och efter införande av en-till-en-datorer. Totalt intervjuades 16 lärare som tjänstgör i grundskolans senare år eller på gymnasiet. Respondenternas beskrivna undervisning efter införandet skattas med SAMR-modellen som utgångspunkt. Studiens resultat visar att de möjligheter som respondenterna upplevde vid införandet låg ganska nära deras praktiska vardag. Respondenterna i grundskolans senare år upplevde ett svagt eller obefintligt stöd från sin ledning medan respondenterna på gymnasiet upplevde både delaktighet och stöd. Inga av respondenterna känner något egentligt krav, utan endast önskemål, från sin ledning på att använda datorerna i undervisningen. Respondenterna har emellertid förändrat sin undervisning i flera avseenden till att nyttja datorerna. Bortsett det enda praktiska ämnet, Idrott och hälsa, som förekommer i studien använder de flesta respondenterna datorerna i sin undervisning på ett sätt som innebär förbättringar eller som vore svårt att genomföra utan datorstöd.

Denna uppsats handlar om hur programmering som verktyg i matematisk problemlösning har implementerats sedan det infördes som obligatoriskt i flera av gymnasiets mattekurser hösten 2018. Syftet är att reda ut vilka programmeringsspråk och programbibliotek som används ute i klassrummen och hur det upplevs av elever och lärare med avseende på svårighetsgrad, nytta för matematiken och om det bidragit till ett ökat intresse för programmering i allmänhet hos eleverna. Även eventuella könsrelaterade skillnader i dessa frågor har undersökts, då en av de politiska intentionerna med införandet varit att en förhoppning att främja flickors it-intresse. Arbetet tar sitt teoretiska avstamp i en genomgång av den politiska bakgrunden till införandet, tidigare studier i ämnet och en kort historik om programmeringens roll i läroplanerna. Med hjälp av digitala enkäter har fallstudier företagits i två klasser från olika gymnasieskolor i Skåne, där elever och lärare fått ta ställning till antal påstående genom att gradera på en skala hur väl påståendena stämmer samt komplettera med eventuell textkommentar. Enkäterna var anonyma men utformade på ett sådant sätt att lärare och elever kunnat kopplas samman klassvis. Av resultatet har framkommit att många elever visserligen uppfattar programmeringen som svår och inte anser att den underlättar förståelsen för matematik. Men det framkom också att skillnaden var stor i dessa frågor och svaren tycks hänga samman med lärarens tidigare erfarenhet av programmering och i vilken omfattning programmeringen lärts ut. Intresset för programmering i allmänhet tycks inte ökat nämnvärt p.g.a. att det ingår i matematiken, men det låter sig heller inte entydigt sägas om någotdera könet var mer positivt eller negativt inställd till programmeringen. En något större andel tjejer än killar valde det allra mest negativa alternativet i enkätfrågorna, men klumpar man samman de mest negativa respektive de mest positiva alternativen på varsin halva om mitten, var tjejerna å andra sidan något överrepresenterade bland de positiva alternativen. Python verkar vara ett lämpligt programmeringsspråk att använda. Det är viktigt att tillse att lärare har tillräcklig kunskap i programmering och att omfattningen i utlärandet av programmering inte blir alltför ytlig, för att eleverna skall tillägna sig nyttan av det. Obligatorisk programmering i matematik kan potentiellt bidra till att fler för upp ögonen för ämnet och på sikt minska den sneda könsfördelningen bland yrkesprogrammerare.

Forskaren har undersökt vilken förståelse de verksamma utbildarna har för pedagogisk digital kompetens, utifrån tre nivåer, mikro-, meso-, samt makronivå. Studien har även gett förslag på hur de verksamma utbildarna kan arbeta för att främja pedagogisk digital kompetens (PDK) ytterligare. Studien genomfördes som en intervjustudie, där respondenterna berättade om sin förståelse för pedagogisk digital kompetens. I studien framkom att respondenterna har en bra förståelse för vad och hur man besitter PDK som utbildare. Vidare framkom att för att kunna utforma en kurs/utbildning behövs en viss typ av kunskap och kompetenser samt att förutsättningarna på makronivå är viktiga för att kunna utveckla PDKn på de övriga nivåerna. Till sist väcktes frågan om hur mycket som går att digitalisera av en utbildning och när kvalitén går isär.

Skolan idag står inför stora utmaningar i att erbjuda elever en likvärdig utbildning oavsett varman bor i Sverige. Detta avspeglas framförallt i glesbygdsskolan där det råder brist i behöriga lärare och elevunderlag, vilket som fjärrundervisning kan råda bot på. Denna studie har därför ur ett lärarperspektiv, samt inom ramen för kulturhistorisk aktivitetsteori ämnat att analysera och förstå fjärrundervisning samt strukturella och organisatoriska förutsättningar förutveckling av PDK som en förutsättning för fjärrundervisning. För att besvara syftet användes följande forskningsfrågor: Hur förstår lärarna objektet med fjärrundervisning inom ramen för svensk skola? Hur upplever fjärrlärare sin pedagogiska digitala kompetens och hur kan det förstås som en förutsättning för att utveckla och bedriva fjärrundervisning? Hur upplever fjärrlärare möjligheter och begränsningar i det skolorganisatoriska stödet som förutsättning till att utveckla pedagogisk digital kompetens som ett stöd för fjärrundervisning? Undersökningen genomfördes på 10 stycken fjärrlärare där TPACK-enkätundersökningar samt intervjuer analyserats, diskuterats och presenterats inom en hermeneutisk metodansats samt i grund av kulturhistorisk aktivitetsteori. Resultatet visade genomgående att samtliga skolorganisationer med huvudmän och ledning bör arbeta ytterligare för att skapa en gemensam samsyn på vad fjärrundervisning är samt förutsättningar för PDK då det saknas på flertalet skolor, men slutsatsen framförallt är att förutsättningar måste skapas på nationell nivå då det blir avgörande för en likvärdig skola nu och i framtiden.

Mobiltelefonen är viktig på individ- och systemnivå men mobiltelefonens roll i skolans värld är inte lika självklar enligt samhällsdebatten och svensk politik. Digitalisering genomsyrar däremot både samhället och skolan vilket visar sig i olika digitaliseringsstrategier med digital kompetens som en gemensam nämnare. Med respekt för mobiltelefonens roll i samhället ämnar den kvalitativa fallstudien undersöka mobiltelefonens roll i skolan genom forskningsfrågan “Vad är lärares uppfattningar om undervisning av digital kompetens kopplad till mobilanvändning?”. Fem intervjuer har genomförts med lärare och materialet har analyserats med teoretisk utgångspunkt i Skolverkets konkretisering av adekvat digital kompetens. Resultatet visar att lärare har gemensamma uppfattningar om att skolan ska ta ett ansvar för undervisning av vissa aspekter av adekvat digital kompetens kopplad till mobilanvändning. Det råder splittrade uppfattningar om hur undervisningen ska genomföras och om mobiltelefonen bör inkluderas i klassrummet.

Det har tillkommit nya mål i Lgr 11 (Skolverket 2018) gällande elevers digitala kompetens, vilket gör att skolan behöver höja den digitala kompetensen likvärdigt på alla skolor. Därmed behöver lärarna få ett bättre stöd i sitt användande av digitala verktyg och sin kompetensutveckling för att bemöta de digitala målen. Detta har även framkommit i tidigare forskning samt i den uppföljning som Skolverket genomförde under 2018. Syftet med denna undersökning är att få en inblick i hur lärare, i en stad i västra Sverige, både väljer att ta sig an implementeringen som skett gällande användning av digitala verktyg i svenskundervisningen och hur deras förutsättningar ser ut vad det gäller tillgång till digitala verktyg och utbildning. För att uppnå studiens syfte och kunna besvara frågeställningarna valde vi att analysera vår empiri från enkäter utifrån det teoretiska ramverket implementeringsteorin (förstå, kunna och vilja). De frågeställningar som bearbetats i studien är: Vad är lärarnas tolkning av hur mycket de behöver arbeta med digitala verktyg för att uppnå målen i svenskämnet? och Hur ser tillgången till olika digitala verktyg ut på skolorna? Resultatet av studien visar att lärarna i undersökningens tolkningar gällande hur mycket de behöver arbeta med digitala verktyg för att uppnå målen skiljer sig åt. Vissa lärare anser det är svårt att veta, medan andra använde beskrivningar så som att eleverna behövde känna sig säkra i användandet, att de digitala verktygen skulle ses som en naturlig del av den vanliga undervisningen, stöttning för elever i behov av särskilt stöd och varierat arbete. Det förekommer även olikheter angående tillgången till digitala verktyg då det är en tredjedel av F-3 lärarna som inte har tillgång till en klassuppsättning digitala verktyg. Det är även 25 av 30 lärare som inte fått någon form av utbildning inom användandet av digitala verktyg. Studiens resultat bör uppmärksammas av alla inom skolväsendet för att möjliggöra en vidare utveckling av den digitala kompetensen och det digitala användandet i skolan.

Syftet med föreliggande studie är att fördjupa kunskaperna om lärares uppfattningar om vilka möjligheter elever har för att utveckla digital kompetens från årskurs 1 till årskurs 3. Ansatsen är kvalitativ och med utgångspunkt i ett läroplansteoretiskt perspektiv. Genom intervjuer med sju grundskollärare framkom det att elever i viss mån får möjlighet att utveckla digital kompetens, men att lärare har uppfattningen att de inte riktigt har de förutsättningar som behövs för att eleverna fram till årskurs 3 skall kunna utveckla en adekvat digital kompetens.

Bakgrund: Sedan 1 juli 2018 har läroplaner och kursplaner reviderats med ett stärkt fokus på skolans uppdrag att utveckla och stärka elevernas digitala kompetens. Kursplanen i svenska för invandrare omfattas också av revideringen där arbetet med digital kompetens i SFI-undervisningen betonas. Syfte: Undersökningens övergripande syfte har varit att undersöka hur SFI-lärare definierar begreppet digital kompetens och arbetar med att integrera digital kompetens i SFI-undervisningen. Metod: Den metod som tillämpas är kvalitativ metod med fenomenografisk ansats. För datainsamling användes ett webbaserat frågeformulär och fenomenografisk analysmodell i kombination med SAMR-modellen i databearbetningen. De teoretiska modeller som har använts i analysen är TPACK-modellen och Tony Bates riktlinjer för användning av teknologi i undervisningen. Resultat: Resultaten visar att digital kompetens definieras utifrån grundläggande datakunskap där centrala IKT-färdigheter ingår. Digital kompetens omfattar även förmågan att hämta, utbyta och bearbeta information i formella och informella sammanhang i vardagslivet. Av undersökningen framgår att envägsmedia används i SFI-undervisningen i större utsträckning än kommunikativ media. Slutligen visar undersökningen på att lärare integrerar den digitala kompetensen utifrån ämnesinnehåll och de förmågor eleverna ska utveckla inom ramen för SFIundervisningen. Däremot integreras inte samtliga delar, pedagogik, teknologi och ämnesinnehåll, på samma gång utan i separata former.