Syftet med studien är att undersöka hur ett antal förskollärare anser sig kunna påverka barns språkutveckling och vad som kan begränsa utvecklingen. Den teoretiska utgångspunkten har sin grund i sociokulturell teori. Studien utgår från de två forskningsfrågorna Vad anser förskollärarna om sin betydelse för barns språkutveckling? och Vad anser förskollärarna kan begränsa och gynna barn i deras språkutveckling? Metoden utgörs av strukturerade intervjuer med åtta förskollärare. Centrala begrepp för att tolka resultat i studien är socialt samspel och barns närmaste utvecklingszon. Studien visar att utsagorna som förskollärarna delat med sig av i intervjuerna backas upp av tidigare forskning. I resultatet framgår det att det sociokulturella perspektivet ligger till grund för innehållet i förskollärarnas utsagor och studiens övergripande resultat visar att barn utvecklas när de deltar i sociala sammanhang i både lek och i samtal. Studiens övergripande resultat visar att förskollärarna har en betydande roll i barns språkutveckling genom att förskolläraren anpassar sig till varje individ och ser till barnets närmaste utvecklingszoon. Studien visar att förskollärare bör ha en medvetenhet kring hur de arbetar didaktiskt med barnen för att kunna stödja barns språkutveckling, när förskolläraren medvetet utnyttjar alla situationer och gör dessa till undervisningstillfällen bidrar det till barns utveckling av språket. Studiens övergripande resultat visar också att det enskilda barnets och hela barngruppens språkutveckling gynnas när förskolläraren är delaktig i barnens vardag och genom att ha kunskap om barns språkutveckling. Resultatet påvisar att rutiner i förskolan kan skapa hinder på grund av tidsbrist och storleken på barngruppen.

Det har länge funnits en tradition av att dokumentera i svensk förskola. Det förändrade undervisningsuppdraget i förskolan har även inneburit att dokumentation fått en större plats i verksamheten, men reflektioner kring etiskt hänsynstagande för barn har inte följt med i utvecklingen. Syftet med denna undersökning är att studera förskollärares och barns förståelse för fenomenet integritet. Genom kvalitativa intervjuer samt en blandad form av deltagande observationer och fokusgruppsamtal har vi studerat förskollärares förhållningssätt till, och barns upplevelse av, personlig integritet i relation till dokumentationspraktiken. Vi har utgått från Merleau-Pontys livsvärldsteori som utgår från tanken om en odelbar relation mellan människan och världen. Resultatet visar att det finns en etisk aspekt i Skollagen och Läroplanen för förskolan, som säger att barns rätt till integritet ska respekteras. Förskollärare är medvetna om detta, men det efterlevs inte alltid i praktiken. Barns integritet i dokumentationspraktiken är ett komplext ämne. Vuxna och barn i förskolan har en relation till, och ett ömsesidigt beroende av, varandra. Det måste finnas en kommunikation mellan förskollärare och barn om vilka regler och förhållningssätt som ska råda i dokumentationspraktiken. Vi menar att det måste finnas en muntlig överenskommelse om hur förskollärare och förskolebarn ska agera i dokumentationspraktiken för att barns rätt till integritet ska kunna respekteras. Vi finner även att barn har utvecklat strategier för att påverka dokumentationspraktiken och menar att dessa kan ses som barns uttryck för deras rätt till integritet.

Syftet med denna studie är att erhålla fördjupad kunskap om hur förskollärare ger uttryck åt läroplanens uppdrag angående musik och hur musik som innehåll och som metod används i förskolepraktiker. För att undersöka för detta har semistrukturerade intervjuer med åtta verksamma förskollärare i lika många förskolor gjorts utifrån följande forskningsfrågor: 1) Hur tolkar förskollärare de mål gällande musik som finns i läroplanen? 2) Hur gör förskollärare för att uppnå dessa mål? Intervjumaterialet har transkriberats, analyserats och presenteras i förhållande till tidigare forskning och det sociokulturella perspektivet med fokus på begreppen den proximala utvecklingszon, stöttning, kulturellt redskap, mediering samt undervisning. Studiens resultat visar att förskollärarna är medvetna om läroplanens mål kring musik att de ska undervisa med musik som ett innehåll och de ska använda musik som en metod för lärande i andra ämnen. Många av de musikaktiviteter de gör använder musiken både som ett eget ämne för barnens lärande i och om musik och som metod för annat ämneslärande. Undervisning i och om musik som ett innehåll genomförs av förskollärarna både spontant och planerat genom att skapa, utforska ljud, spela musikinstrument och uppleva olika sorters musik. Undervisning med musik som metod genomförs för lärande i andra ämnen såsom matematik och språk. Musik används även som stöttning i omsorgssituationer. Musik som kopplas med glädje, gemenskap och kommunikation har betonats av förskollärarna under intervjuerna. Kollegialt samarbete och stöd, samt förskollärares kreativitet, intresse och engagemang poängteras av förskollärarna som avgörande förutsättningar för undervisning i musik som metod och innehåll.

Syftet med studien är att belysa förskollärares beskrivningar av arbetet med motorik i förskolans inomhusmiljö, med hjälp av två frågeställningar: vad beskriver förskollärare att de skapar för förutsättningar för barns motorik i inomhusmiljön? samt vad ser förskollärarna för möjligheter och utmaningar i arbetet med motorik i inomhusmiljön? Som teoretiskt perspektiv för att analysera studiens resultat används de sociokulturella begreppen: den proximala utvecklingszonen, scaffolding samt medierande redskap. Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer med sex legitimerade förskollärare. Resultatet visar att förskollärarna skapar förutsättningar för barnen att utveckla sin motorik genom att planera en pedagogisk miljö, genomföra planerade och spontana aktiviteter samt genom att ge barnen utmaningar och stöttning under hela dagen. Resultatet visar även att utmaningen som förskollärarna ser i arbetet med motorik i inomhusmiljön är det begränsade utrymmet. De möjligheter som förskollärare ser i inomhusmiljön är att de kan anpassa miljö, aktiviteter samt storlek på barngrupp för att ändå kunna arbeta med motorik inomhus.

Kultti (2014) beskriver att när det kommer till det flerspråkiga barnets lärande så sker mycket av den språkliga dimensionen i förskolans lärmiljö. Läroplanen för förskolan belyser en likvärdig utbildning för barnet där språket och utvecklingen hör ihop (Skolverket, 2018). Förskolan ska erbjuda en miljö där språket får ta plats och utmanas. Syftet med denna studie är därför att utifrån ett sociokulturellt perspektiv bidra till kunskapen om förskollärares arbete med det flerspråkiga barnets språkutveckling i förskolans verksamhet. Särskilt fokus har riktats mot förskollärares erfarenheter kring det flerspråkiga barnets språkutveckling och vilka metoder som används för att stödja det flerspråkiga barnet i sin språkutveckling. För att undersöka detta har semistrukturerade intervjuer genomförts med 11 förskollärare. Resultatet visar att förskollärares erfarenheter kring arbetet med det flerspråkiga barnet i förskolan främst handlar om att använda sig av digitala verktyg och bildschema i sin undervisning i verksamheten. Användbara metoder och verktyg i arbetet med det flerspråkiga barnets lärande var enligt resultatet att använda olika applikationer genom det digitala verktyget lärplattan, vilket ansågs främja det flerspråkiga barnets språkförståelse liksom skapade goda förutsättningar till ett utvecklat talspråk. Resultatet visar att leken till stor del användes i arbetet för det flerspråkiga barnets språkutveckling. Genom leken skapas goda samtal, kommunikationer och gemenskaper som kan främja dem i att använda samt öva sina språkkunskaper i samspelet med andra barn och vuxna. Resultatet visade även på att förskollärare ansåg att ett behov fanns av att få möjlighet till specifika utbildningar kring flerspråkighet för att kunna stödja det flerspråkiga barnets lärande ännu mer än vad de ansåg sig kunna göra i nuläget.

Syftet med detta examensarbete är att synliggöra förskollärares arbetssätt kring små barns anknytning. Arbetet sätter fokus på anknytningens betydelse och hur förskollärare resonerar angående små barns första tid i förskolan. För att undersöka syftet användes halvstrukturerade kvalitativa intervjuer som metod. Intervjuerna har spelats in med ljudupptagning.    Teorier som har använts för att kunna tolka och analysera materialet är Bowlby´s anknytningsteori. I arbetet används begreppen anknytning, trygg bas samt trygg och otrygg anknytning för att lättare kunna se anknytningen som en viktig faktor när det kommer till att skapa trygga barn i förskolan.    Resultatet visar förskollärarnas arbetsprocess i förskolan, hur de arbetar och vad anknytning betyder för trygghetsarbetet i förskolan. Förskollärarna belyser innebörden med ordet anknytning och hur de upplever kopplingen till omsorg. I resultatet framkom att förskollärarna saknar skrivningar i förskolans läroplan om anknytning.

I arbetet undersöker vi vad förskollärare säger om utomhuspedagogik och hur de använder uterummet i sin verksamhet. Via studien besvaras undersökningsfrågan vilka faktorer som förskollärare ser som betydande för arbetet med utomhuspedagogik i förskolan. 19 förskollärare har genomfört en enkätundersökning online. I bakgrunden tas relevant litteratur och tidigare forskning upp, som beskriver utomhuspedagogik och dess möjligheter samt vad förskollärare internationellt och nationellt säger om utomhuspedagogik och uterummet. Vidare beskrivs hur utevistelse och uterummet kan stödja barns lek, utveckling och lärande. Det teoretiska ramverket, sociokulturellt perspektiv och begreppet scaffolding har använts i diskussionen för att synliggöra hur förskolläraren vägleder barnen, till ett möjligt lärande och utveckling genom att agera stödfunktion i uterummet. Resultatet visar på att de faktorer som förskollärarna i studien anser vara betydelsefulla för arbetet med utomhuspedagogik i förskolan är; Upplevelsebaserat lärande, Kroppslig utveckling, Hälsoaspekter, Förskollärarens förhållningsätt, Fri lek kontra undervisning, Fortbildning & kompetensutveckling, Förskolegårdens utformning, Aspekter som begränsar samt Vinster med utomhuspedagogik och aspekter som stödjer. Utifrån vårt resultat kan vi dra slutsatsen att förskollärarna i studien tycker att utomhuspedagogiken är viktig och att de anser sig ha tillräckligt med kompetens för att bedriva undervisning utomhus. Trots detta visar resultatet på att förskollärarna oftast genomför spontan undervisning i uterummet.

Syftet med denna studie är att belysa det inkluderingsarbete förskollärare och fritidspedagoger gör i fritidshem respektive förskola utifrån pedagogiskt ledarskap i relation till möjligheter och förutsättningar försedda av verksamheten. Studien är formad efter kvalitativ metod med hermeneutisk ansats, eftersom studien handlat om att förstå, tolka och uppfatta den information som uppkommit i samband med intervjuerna. Semistrukturerade intervjuer valdes som datainsamlingsmetod, dessa analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Tillvägagångssättet har underlättat processen och bidragit till att resultatdelens viktigaste delar följt en röd tråd i förhållande till syfte och frågeställningar. I studien framkommer det att förskollärare och fritidspedagoger arbetar med inkludering på olika sätt, de anpassar miljöer och aktiviteter så att alla barn kan delta oavsett vilka förutsättningar eller bakgrund dem har. Aktiviteter anpassas efter gruppnivå snarare än individnivå. Ytterligare resultat som framkommit i studien visar hur viktig den pedagogiska relationen är i både fritidshem och förskola. Med hjälp av den pedagogiska relationen skapas bland annat trygghet, förtroende och förståelse mellan pedagoger och barn. Vidare visar studiens resultat att det pedagogiska ledarskapet är betydelsefullt för att barn och elever ska förstå vad som förväntas av dem i relation till lärande- och kunskapsmål.

Syftet med studien var att öka kunskapen om förskollärares uppfattningar om inkludering av barn i behov av särskilt stöd. Frågeställningar som styrde studien var hur förskollärarna definierar begreppet inkludering samt vilka möjligheter och hinder de ser med inkludering av barn i behov av särskilt stöd. För att uppnå syftet med studien användes en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju verksamma förskollärare. Studiens teoretiska ansats utgick från Nilholm och Göranssons tre definitioner av inkludering: den gemenskapsorienterade definitionen, den individorienterade definitionen samt den placeringsorienterade definitionen. Den teoretiska ansatsen användes för att analysera förskollärarnas olika uppfattningar om inkludering av barn i behov av särskilt stöd. Resultatet i studien visar att förskollärarna uppfattar inkluderingsbegreppet som mer än en placeringsdefinition då de använder sig av begrepp som delaktighet, tillhörighet och individens förutsättningar. Resultatet visar att förskollärarna anser att inkludering av barn i behov av särskilt stöd ger alla barn möjlighet till att lära av varandra samt att acceptera olikheter. De hinder som framkommer i studiens resultat är saknad av personal och kompetens. Studien bidrar med en förståelse för att förskollärarnas vision om den gemenskapsorienterade definitionen av inkludering försvåras på grund av de hinder som de möter. När hinder uppstår ger förskollärarna uttryck för att det blir en placeringsorienterad inkludering då de inte kan säkerställa alla barns aktiva deltagande i förskolan.

Studien inleddes med en kort beskrivning av specialpedagogisk historia. Efter en presentation av specialpedagogikens innebörd, policydokument samt förskollärares kompetenser inom specialpedagogik presenterades den tidigare forskningen. Därpresenterades en förskola för alla samt inkludering ur ett nationellt och internationellt perspektiv. De teoretiska utgångspunkterna i studien var relationellt-, kategoriskt- och dilemmaperspektiv. De centrala begreppen var dilemma samt inkludering. Syfte var att undersöka vilka specialpedagogiska dilemman förskollärare möter i förskolan. Utifrån syftet formulerades två forskningsfrågor ”Vilka centrala dilemman inom specialpedagogik möter förskollärarna på de ordinarie avdelningarna respektive resursavdelningen?” samt ”Hur beskriver förskollärarna att de får stöd i det specialpedagogiska arbetet?” Metoden som använts i studien är en kvalitativ metod Semistrukturerade intervjuer användes som datainsamlingsmetod. De analysmetoder som användes i studien var tematiskanalys Resultatet i studien delades upp i sex teman och dessa var specialpedagogisk handledning för förskollärarna, specialpedagogiska hjälpmedel för barnen, tidsbrist, balans mellan barnen, utbildning/kunskap och personalbrist. I resultatet jämfördes resursavdelning med ordinarie avdelningar. De teoretiska perspektiven som tillämpades i studien var det relationella, det kategoriska samt dilemma perspektivet. Slutsatsen av studien var att specialpedagogiken i förskolan är komplext, vilket skapar dilemman för förskollärarna. Resultatet påvisade fyracentrala dilemman. Förskollärarna beskrev att de fick stöttning och hjälpmedel i arbetet, dock uppstod ändå dilemman. På resursavdelningen upplevdes inte sammaspecialpedagogiska dilemman. Detta indikerade på att verksamhetens förutsättningar var det som skapade specialpedagogiska dilemman.