Syftet med denna uppsats är att undersöka hur kommunikation i instrumentalundervisning kan förstås i förhållande till teorier om dialog och dialogisk undervisning. Med avstamp i den ryske litteraturteoretikern Michail Bachtins dialogbegrepp och med tankar och forskning om dialogisk undervisning som referenspunkter undersöks det i denna uppsats hur kommunikation i individuell instrumentalundervisning respektive ensembleundervisning kan se ut och förstås. En instrumentallärare som arbetar på en kommunal kulturskola har observerats när denne undervisar elever individuellt samt i ensemble. Observationerna har strukturerats och analyserats med hjälp av begrepp och idéer om dialogisk undervisning i klassrumssituation. Under observations- och analysprocessen har begreppen omarbetats för att kunna belysa det specifika i den instrumentalpedagogiska situationen i allmänhet och den individuella undervisningsformen i synnerhet. Några dialogiska huvudteman har visat sig förekomma i den observerade lärarens undervisning och dessa har kopplats samman med de redan befintliga begreppen om dialogisk undervisning för att på så vis söka förståelse i hur kommunikationen i de observerade undervisningssituationerna kan förstås i förhållande till tidigare forskning. Den musikaliska kommunikationen var det som tydligast skiljde resultatet av undersökningen från den tidigare forskning om dialogisk undervisning som presenterats, och just denna typ av kommunikation visade sig också skilja sig i hur den användes i individuell undervisning respektive ensemble. Det finns i allmänhet grundläggande skillnader i hur kommunikation i grupp och kommunikation mellan enbart två individer fungerar och detta var också något som resultatet av undersökningen underströk. Kommunikationen i de individuella lektionerna kännetecknas av en tät ord- eller yttrandeväxling mellan lärare och elev. Generellt sett kan sägas att huvuddelen av den kommunikation som förekommer i ensembleundervisning också förekommer i individuell undervisning, men i mer koncentrerad form i den senare undervisningsformen.

Syftet med den här studien är att få kunskap om på vilket sätt dialogen förekommer i ett specifikt klassrum med fokus på lärarens praktiska arbetssätt i att skapa möjligheter för dialoger i klassrummet. Studien har samtidigt ett syfte att försöka förstå lärarens undervisning genom att höra lärarens tankegångar kring dialogens förekomst och betydelse i undervisningen. Studiens fokus riktar sig mot lärarens undervisning ur ett dialogiskt perspektiv och tar sin utgångspunkt i att undersöka de frågor som läraren ställer till eleverna och vad som vidare görs med elevernas svar, samtidigt som undersökningen dessutom vill få syn på om och hur läraren uppmuntrar eleverna till att initiera en dialogisk interaktion. De begrepp som i studien därför är centrala är frågor, uppföljning, dialog och dialogisk undervisning. Studiens empiri samlades in genom kvalitativa forskningsmetoder där observation av undervisningens dialogiska aspekter utgjorde det huvudsakliga underlaget i materialet. En intervju med den medverkande läraren utfördes dessutom för att försöka få en bredare bild av det insamlade materialet och för att få ta del av lärarens synsätt angående dialogiska aspekter. Studiens resultat uppvisar en undervisning som inte är dialogisk i den bemärkelsen som studiens teoretiska ståndpunkter påstår. Resultatet visar ändå en undervisning där dialoger mer eller mindre förekommer. Lärarens frågor varierar och har olika syften, men ställs främst för att kontrollera elevernas kunskaper. Uppföljning är ovanligt men respons ges vanligtvis på elevernas svar. Elevernas svar används inte ofta som ett underlag för diskussion eller som ett bidrag till nästkommande fråga. Lektionerna innehåller sällan moment där dialogen i klassrummet är en utgångspunkt för kommande arbete. Återkommande visar ändå empirin en strävan, en vilja, tankegångar och intressanta exempel på att läraren ser en betydelse av att driva en dialogisk undervisning. Några generella stora slutsatser av studien går naturligtvis inte att dra, eftersom studiens omfattning är begränsad. Det gick däremot att framhålla mindre slutsatser och betydelsefulla insikter som kan bidra till vidare forskning och ge kunskap för yrkesverksamma lärare. Några exempel är att dialogisk undervisning kräver ett arbetssätt där kommunikationen är central, att öppna och autentiska frågor krävs för att skapa vidare diskussioner och att det faktiskt är lätt att tro att man som lärare ställer öppna och autentiska frågor fastän de egentligen är slutna.

Denna studie syftade till att synliggöra lärares uppfattning om faktorer som främjar ett dialo- giskt klassrum i matematiken, samt lärares erfarenheter och arbetssätt för en dialogisk under- visning. Studiens teoretiska utgångspunkt utgår från tidigare forskning inom dialogisk mate- matikundervisning, sociomatematiska normer samt det sociokulturella perspektivet på läran- de. Studien genomfördes genom en semistrukturerad kvalitativ intervju med en fenomenolo- gisk metodansats. De deltagande informanterna i studiens intervju bestod av fyra verksamma lärare som ansåg sig använda dialogisk matematikundervisning. Lärarnas erfarenheter och år inom yrket varierade mellan 8 till 37 år. Vid den tematiska analysen av den insamlade datan synliggjordes tematiska mönster som låg till grund för besvarandet av studiens frågeställ- ningar, samt studiens hypotes.  Faktorer som lärarna ansåg vara centrala och främja ett dialogiskt klassrum i matematiken var; samtalets givna plats i undervisningen, tydlighet, ett tillåtande klassrumsklimat och vari- erande arbetssätt. Resultatet från denna studie visade att samtliga lärare använde sig av en dialogisk undervisning i matematikklassrummet, vilket skedde i olika utsträckningar och i olika former. Användandet av samtalet i undervisningen motiverades genom att lärarna ansåg att samtalet möjliggjorde en delaktighet bland eleverna. Detta genom att samtalet engagerade och motiverade eleverna att delta på ett annat sätt i matematikundervisningen.  Nyckelord: samtal, delaktighet, dialogisk undervisning, matematik.

Med svenska som andraspråk och engelska som våra andraämne har vårt gemensamma intresse för språk lett oss till ämnet bildsamtal och studien syftar till att undersöka förutsättningar för bildsamtal som didaktisk resurs för lärande i bildundervisningen. För detta har följande frågeställningar framställts: Vilka olika former av bildsamtal förekommer i bildundervisningen?, Vad används bildsamtalen till? och Vad möjliggör respektive hindrar meningsfulla bildsamtal? Studiens teoretiska ramverk utgörs av sociokulturell teori och metoden av etnografiska observationer. För hantering av det empiriska materialet används Mortimer och Scotts (2003) analytiska ramverk för kommunikativa förhållningssätt i klassrummet. Deras modell identifierar två kommunikativa dimensioner som vidare delas in i fyra subkategorier vilka vi använder för att kategorisera de olika former av bildsamtal vi observerat. Resultatet visar att bildsamtalen förekommer kontinuerligt under samtliga lektioner, främst med lärarna som samtalsledare. Lärarna använder flertalet dialogiska och kommunikativa resurser och förhållningssätt. Även eleverna engagerar sig i bildsamtalen men behärskar färre kommunikativa resurser för att bedriva utvecklande och dialogiska samtal. I stort används bildsamtalen till att utveckla elevernas bilder och bildanalyser, likaså utveckla idéer, tankar och kunskap tillsammans. Ytterligare identifieras utmaningar vilka utgör hinder för meningsfulla bildsamtal såsom språkliga barriärer, stökiga klassrumskulturer och destruktiva könsnormer. Slutligen diskuterar vi resultatets didaktiska implikationer, lärarens centrala roll som samtalsledare och betydelsen av att ge tid för bildsamtalen under bildundervisningen.

The purpose of this study is to investigate whether and how three teachers’ ways of verbally asking questions and following up student’s utterances either create opportunities or hinderances for dialogue about religious related topics for grades 5-6. This study answers these questions: 1. What types of questions does the teacher ask in the classroom? 2. What types of response does the teacher give to the students’ answers? 3. Do the questions create opportunities or hindrances for dialogue in the classroom? The method used for this study is qualitative observations which were done in three different classes. Each class was observed three times. The theories used are Michail Bakhtin’s dialogic theory and Olga Dysthe’s theories about the monologic and dialogic classroom. Dysthe’s dialogic classroom is categorized into authentic questions, follow-up and positive assessment. IRE and IRU communication patterns are also used. The result differs in each class. Teacher A created opportunities for dialogue by asking authentic and closed questions, following up the students’ answers and giving a positive assessment. A reason for this could be that she sat down together with the students while initiating interaction and showing interest in students’ experiences. Teacher B created hinderances for dialogue by only asking closed questions and giving responses that indicated if students’ answers were right or wrong. Teacher C had possibilities to create dialogue by asking open questions. Instead, they hindered dialogue because the teacher gave a response that indicated if the students’ answers were right or wrong.

Studiens syfte är att undersöka hur yrkesverksamma lärare i årskurserna F-3 upplever fördelar respektive begränsningar i arbetet med kooperativa lärandemetoder och hur lärare legitimerar användningen av kooperativa lärandemetoder i språkutvecklande syfte hos elever med svenska som andraspråk i språkligt heterogena klassrum. Teoretiska perspektiv som används är dialogisk undervisning, muntlig interaktion ur ett andraspråksperspektiv, kooperativt lärande och kooperativa strukturer. Studien bidrar med lärares uppfattningar om användningen av kooperativa lärandemetoder i de yngre skolåren. Det är en kvalitativ intervjustudie med åtta yrkesverksamma lärare från olika kommuner i Skåne. För att analysera vår insamlade empiri har vi utgått från en tematisk analys genom våra transkriberingar, kodning av empirin och tematisering. I resultatanalysen har vi sammanställt lärarnas syn på kooperativa lärandemetoder generellt och för elever med svenska som andraspråk, med både fördelar och begränsningar. Genom att eleverna får arbeta i mindre grupper har lärarna upplevt att de vågar språka vilket de i förlängningen anser gynna språkutvecklingen, speciellt hos elever med svenska som andraspråk. Begränsningar som framkom var främst tid och personalresurser. Sammanfattningsvis legitimerar lärarna kooperativa lärandemetoder genom att gruppinteraktionen ger eleverna större talutrymme vilket gynnar elevernas språk- och kunskapsutveckling. Vi diskuterar den rådande enspråksnormen i svenska klassrum och diskuterar kooperativa lärandemetoder utifrån ett flerspråksperspektiv.

Syftet med denna uppsats är att undersöka vilken påverkan utomhuspedagogik som arbetssätt kan ha för att befästa kunskap vid den tidiga bokstavsinlärningen för elever i de tidiga skolåren. Detta i utifrån två frågeställningar; 1. Hur kan elever ta till sig bokstavsinlärning med hjälp av utomhuspedagogik som stimulerar flera olika sinnen för inlärning i en autentisk miljö? 2. Hur kan elever med hjälp av en lärande dialog ta till sig bokstavsinlärning vid lektioner i elevernas utomhusmiljö?Detta gjordes genom att via en förintervju undersöka elevernas förkunskaper. Därefter gjordes en undervisningssekvens i utomhusmiljö där dialog och bokstavsinlärning stod i centrum. Avslutningsvis gjordes en efterintervju. En analys av för- och efterintervjuerna visade att undervisningssekvensen påverkat elevernas bokstavskunskap.

Detta arbete syftar till att undersöka lärares förhållningssätt till användningen av olika texttyper i historieundervisningen. Vi ville ta reda på hur lärare arbetar med olika texttyper och vilka de anser bäst bidrar till historisk kunskap. Slutligen ville vi undersöka huruvida valet av texttyp kan påverka utvecklingen av elevers historiska empati. Arbetet utgår från tidigare forskning om historiedidaktik och litteraturdidaktik. Detta blandas med forskning om centrala definitioner av texttyper samt Dysthes tankar om det dialogiska klassrummet. För att besvara vår frågeställning användes till en början en kvantitativ forskningsansats genom en förstudie i form av ett frågeformulär. I denna kartlades elevernas syn på användandet av texttyper i undervisningen och visar att de föredrar gruppdiskussioner som arbetssätt vid arbete med olika texter. Vidare framhölls historietidningar som den texttyp de lärde sig mest historia av. Denna förstudie låg sedan till grund för den kvalitativa ansatsen i arbetet där vi genomförde fördjupade intervjuer med undervisande lärare i klasserna. Informanterna berättade att de använder olika texttyper i undervisningen, oftast i kombination med gruppdiskussioner. De vill inte rangordna texttyperna utan menar att valet av texttyp hänger ihop med undervisningens syfte. Då kursplanen för historia säger att eleven ska ges möjlighet att kunna sätta sig in i hur historiska personer agerat och varför de gjorde som de gjorde, är det viktigt att arbeta med elevernas historiska empati. Dock påverkar inte valet av texttyp utvecklingen av den historiska empatin, utan det rör sig snarare om en blandning av textens innehåll, syftet med undervisningen och de arbetsformer man inkluderar i undervisningen.

Den framgångsrika ungdomsromanen Cirkeln (2011) har dragit till sig en stor mängd läsare, såväl yngre som äldre. Studien syftar till att, genom närläsning och stilistisk analys, undersöka på vilket sätt engagemang och närhet till läsaren konstrueras språkligt. Studien grundar sig i en dialogisk språkförståelse och olika stilistiska verktyg. Resultatet av analysen visar på vilket sätt engagemang och närhet till läsaren konstrueras språkligt genom ett mycket starkt perspektiv knutet till de centrala gestalterna, aktualiseringar vid emotionella klimax samt luckor i texten. Studien har även ett didaktiskt syfte: att applicera den stilistiska analysen på den didaktiska teorin om dialogisk undervisning. I den didaktiska analysen diskuteras på vilket sätt den stilistiska analysen av skönlitteratur är förenligt med en dialogisk undervisning och ett flerstämmigt klassrum.

Ett gemensamt meningsskapande i skolans naturvetenskapliga klassrum förutsätter en interaktion som i allt högre grad kommer att präglas av ett naturvetenskapligt språkbruk. Utvecklingen av ett naturvetenskapligt ämnesspråk innebär ofta en stor utmaning för flerspråkiga elever som lär sig naturvetenskap på sitt andraspråk och vars behov av stöttning därför är särskilt stort. Denna studie utforskar döva och hörselskadade elevers lärande naturvetenskap i ett tvåspråkigt NO-klassrum där meningsskapandet sker genom svenskt teckenspråk och skriven svenska. Avhandlingens övergripande frågor är hur svenskt teckenspråk och svenska används i dialogen och hur dessa språk, i interaktion med andra modaliteter, bidrar till meningsskapandet i naturvetenskap. En grupp på två lärare och åtta elever, alla döva och teckenspråkig tvåspråkiga, filmades i totalt sjutton NO-lektioner. Klassrumskommunikation i denna teckenspråkigt tvåspråkiga miljö med naturvetenskapliga artefakter som modeller, tabeller och övrig naturvetenskaplig utrustning analyseras sedan från ett multimodalt socialsemiotiskt perspektiv där språk och modaliteter diskuteras som potentiella resurser i meningsskapandet. Resultaten visar en komplex dialog där språk och modaliteter hela tiden växlar på ett sätt som starkt bidrar till att driva dialogen framåt. Vidare framstår det visuella-gestuella teckenspråket som en kraftfull modalitet. I synnerhet spelar avbildande tecken en framträdande roll i dialogen och i det naturvetenskapliga meningsskapandet. Språkväxlingar i den teckenspråkiga dialogen sker dynamiskt i form av sömlösa och spontana växlingar men utnyttjas även som pedagogiskt verktyg. Teckenspråkets kontextbundenhet kräver dessutom ibland tvärspråkliga resonemang på metanivå där oklarheter såväl som likheter och skillnader mellan olika språkliga uttryck kan redas ut. Resultaten uppmärksammar också lärarnas viktiga roll för att stötta eleverna i det naturvetenskapliga meningsskapandet liksom för utvecklingen av ett naturvetenskapligt språk. I diskussionen lyfts behovet av pedagogiska strategier som stärker stöttningen av döva och hörselskadade elevers teckenspråkiga tvåspråkiga meningsskapande i naturvetenskap. / A collaborative meaning-making process in the natural science classroom presupposes an interaction that to an increasing extent is characterised by scientific language usage. Developing a scientific subject-oriented language is often a great challenge for multilingual pupils learning natural science in their second language and whose consequent need of scaffolding is especially great. This study examines how natural science is learned amongst deaf and hard-of-hearing students in a bilingual science classroom where the meaning-making is conveyed through sign language and written Swedish. The primary questions of the thesis are how Swedish Sign Language and Swedish are used in dialogue and how these languages, in interplay with other modalities, contribute to the meaning-making process in the teaching of natural science. A group consisting of two teachers and eight pupils, all deaf or hard-of-hearing and sign bilingual, were filmed during a total of seventeen science lessons. Communication within the classroom, consisting of a sign bilingual environment with natural science artefacts, such as models, tables and other science equipment, is then analysed from a multimodal social semiotic perspective, where language and modalities are discussed as potential resources in the meaning-making process. The results depict a complex dialogue where languages and modalities are shifted between in a manner highly conductive to the further progress of dialogue. In addition, the visual-gestured aspects of the sign language appear as a potent modality. Especially depicting signs play a prominent role in the dialogue and the scientific meaning-making process. Dynamic language shifting occurring in the signed dialogue in the form of seamless and spontaneous transitions and used actively as a pedagogical tool is analysed and discussed within a framework of translanguaging. The contextual restrictions of sign language also require cross-linguistic discussions on a meta-level in instances where uncertainties as well as differences and similarities between various linguistic expressions are sorted out. The results also emphasise the important role of teachers in supporting pupils in the scientific meaning-making process as well as in the development of a scientific language. In the discussion, the need for pedagogical strategies is stressed in order to strengthen support for the sign bilingual scientific meaning-making process of deaf and hard-of-hearing pupils.