The purspose of this study is to investigate how teachers are working to individualize mathemathics education relative to high-performing students and how they define the therm individualization. According to the Swedish curriculum the teaching process should be based on the students prevoius knowledge and experiences. The teachers should in their preperation take every student in to consideration. To be able to investigate these subjets I prepared following questions: What does the concept of individualization in mathematics mean for the teachers? What does it mean to work with an individualized mathematics teaching? How does teachers individualizes teaching mathematics relative to high performing students? This study is based on a qualitative method with both interviews and observations. The theoratical approaches I have used refers to the term invidualization and how to implement an idvidualized education in matematics to stimulate high-performing students. The results of the study shows that invidualization is a complex concept and for the teachers it is about finding out the students level of development to be able to give them tasks at a level which is challenging. The high-performing student either gets more advanced tasks or get paired up with other high-performing students where they get to solve problems at a level which is challenging.

Föreliggande studie baserar sig på en kvalitativ metod som belyser hur åtta lärare arbetar med högpresterande elever i årskurs 1-3 i matematik. Detta syfte har besvarats genom semistrukturerade intervjuer. Resultatet visade att samtliga lärare använder sig av liknande utmanande uppgifter i arbetet med de elever som är högpresterande. Vidare betonar lärarna i studien att fokus ofta läggs på de elever som är lågpresterande eller som har svårigheter i matematik och att det är av denna anledning som dessa elever åsidosätts. Vår slutsats är att det krävs både tid och resurser för att kunna möjliggöra arbetet att utmana de elever som är högpresterande i matematik. Lärarna i studien önskar att man kunde nivågruppera eleverna i syfte att ge dessa elever utmanande uppgifter som de kan arbeta med tillsammans. Lärarna lyfter dock fram betydelsen av att läraren måste ge eleverna feedback och vägledning, eftersom att det är så eleverna utmanas vidare.

Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om hur lågstadielärare definierar och identifierar högpresterande respektive särbegåvade elever. Genom studien ville vi även undersöka vilka metoder som lärarna ansåg vara gynnsamma i mötet med dessa elever i matematikundervisningen samt se om lärarna får stöd av organisationen i bemötande av dessa elever. Undersökningen är av kvalitativ ansats och vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer vid datainsamlingen. Intervjuerna genomfördes med åtta lågstadielärare i Skåne och Blekinge. Det teoretiska ramverk som användes i denna studie var Renzullis (2016) teori “The three-ring conception of giftedness” och som innefattar de tre klustrena “förmåga över genomsnittet”, “motivation” och “kreativitet”. För att få en matematisk inriktning i teorin, användes även Krutetskiis (1976) matematiska förmågor i Renzullis kluster “förmåga över genomsnittet”. Resultatet som framkom, visade att lärarna karakteriserade högpresterande respektive särbegåvade elever på samma vis, men använde inte samma begrepp för att benämna dessa elever. Ingen av lärarna hade någon specifik identifieringsmetod för att identifiera dessa elever, men hade genom erfarenhet fått fram olika metoder som ansågs fungera. Det visade sig att lärarna arbetade med undervisningsmetoderna acceleration, berikning och nivågruppering för att bemöta de högpresterande och särbegåvade eleverna i undervisningen. Alla lärare ansåg även att dessa eleverna behövde stöd i undervisningen för att komma vidare i sin utveckling. Några av lärarna ansåg att det stöd de hade behövt från organisationen uteblev i bemötandet av högpresterande och särbegåvade elever. Det var endast en av lärarna som presenterade att de hade gemensamma handlingsplaner för att bemöta dessa elever i matematikundervisningen.

Syftet med mitt examensarbete var att undersöka hur pedagoger identifierar särbegåvade elever och högpresterande elever. Jag var också intresserad av att undersöka pedagogers erfarenheter av och uppfattningar om möjligheter och hinder för att dessa elever ska lyckas i skolan. Mina informanter var sexverksamma lärare i grundskolan med olika erfarenheter av undervisning. Jag har genomfört en kvalitativ studie med enskilda intervjuer som datainsamlingsmetod. Intervjuerna var halvstrukturerade med möjlighet att ställa följdfrågor. Det empiriska materialet har bearbetats genom tematisk analys. Jag redovisar mitt resultat utifrån följande teman: definitioner, relationer, förmågor, prestationer, struktur och organisation. Resultaten i studien visar att det råder viss osäkerhethos pedagoger hur de kan identifierarsärbegåvade elever. Vidare visar studien att det kring högpresterande elever fanns en kunskap som var i linje med aktuell forskning, nämligen att de bland annat är motiverade för att lära, har lätt för att lära, får ofta höga betyg och har hög närvaro i skolan. Resultatet visar också att planering och arbetssätt är viktigt för båda dessa elevgrupper.

Sedan skollagen infördes 2010, har skolinspektionens granskningar visat att många skolor inte klarar av att ge eleverna tillräcklig stimulans och ledning för att så långt som möjligt nå sin kunskapsutveckling. Syftet med examensarbetet är att undersöka hur lärare uppfattar begreppet högpresterande samt hur de arbetar för att utmana högpresterande elever i ämnet matematik. Studien har gjorts med hjälp av gruppintervjuer på tre olika skolor vid tre olika tillfällen. Resultatet visar att lärarnas uppfattning av begreppet högpresterande är, ett välutvecklat tänkande, utmärker sig vid problemlösning samt att de blir omotiverade om de inte utmanas. Studien visar att lärarna har bra metoder och material till att utmana högpresterande elever men att de sällan får lärarledd tid. Det viktigaste kanske inte är om man är högpresterande eller begåvad. Det viktigaste är att upptäcka att individen har lätt för sig och kan få material samt anpassad undervisning som utmanar dem på sin rätta nivå.

Syftet med denna studie är att ta reda på hur undervisningen är anpassad för högpresterande elever i årkurserna 4–6 i ämnet svenska, utifrån skolinspektionens fyra utvecklingsområden. Det är en kvalitativ studie med insamlade data från tre semistrukturerade intervjuer med lärare, där följdfrågor har ställts vid behov. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv. Resultatet visar att det ligger mer fokus på de lågpresterande eleverna än de högpresterande i undervisningen. Även samverkandet mellan lärarna sker bara för de lågpresterande eleverna. medan det inte sker alls för de högpresterande. Det finns utmaningar i form av nivåanpassade uppgifter, matriser som visar mål och riktlinjer samt att samarbeta med högre årskurser. Motivationshöjande åtgärder visas i mer avancerade uppgifter och i en genomgripande återkoppling som visar eleverna hur och vad de ska arbeta med för att utveckla sina kunskaper. För att motverka stressen sker många diskussioner med både elever och föräldrar. Viljan finns hos de intervjuade lärarna att arbeta mer främjande för de högpresterande eleverna, men oftast motverkas detta av tidsbrist och att det inte finns några resurser.

Studien fokuserar och belyser vilka kunskaper och erfarenheter lågstadielärare besitter för att undervisa högpresterande elever respektive särbegåvade elever i matematikklassrummet. Den undersöker vilka erfarenheter och kunskaper lärarna har sett utifrån Shulmans sju kunskapskategorier. Studien har genomförts för att få ökad kännedom om lärare i årskurs F-3 har kunskap och erfarenheter för att möta högpresterande och särbegåvade elever i ett matematikklassrum. Studien vill även ta reda på vilka kunskaper och erfarenheter lågstadielärare besitter för att undervisa högpresterande respektive särbegåvade elever på ett som främjar deras lärande inom matematik. Metoden som använts är en kvalitativ intervjustudie. Sex legitimerade lågstadielärare har intervjuats med hjälp av en strukturerad intervjuguide. Intervjusvaren har sedan transkriberats, tolkats och analyserats efter studiens teoretiska referensram, vilken är Lee Shulmans teori. Den innefattar sju kunskapskategorier som både intervjuguiden samt resultatet är kategoriserad utefter.  Studiens resultat påvisar att lärarna som är delaktiga i studien besitter många delar från Shulmans sju kunskapskategorier, men inte alla. Resultatet visar på att lärarna har utvecklingsmöjligheter i sin yrkesroll vilket är något Shulman hävdar är möjligt genom att utveckla sina kunskaper. Utsagorna tyder på att kunskap om särbegåvade elever i matematik samt pedagogisk kunskap för att tillgodose dessa elever är bristande. Självständighet bland de särbegåvade eleverna samt att tiden mer läggs på elever som behöver stöd kan vara en anledning till att lärarna upplever det som tidsbrist.

Högpresterande elever tenderar att lämnas ensamma i undervisningen samtidigt som Skollagen påpekar att dessa elever ska ges möjligheten att utvecklas så långt som möjligt. Det finns en brist på forskning i en svensk kontext inom området och därför är förhoppningen att denna studie ska bidra med mer kunskap inom området. Studien syftade till att undersöka lärarstudenters beskrivningar av sina kompetenser kring en utmanande skrivundervisning för högpresterande elever i årskurs 4–6. För att besvara studiens frågeställningar genomfördes sex intervjuer med lärarstudenter som läser sin sista termin på lärarutbildningen. Intervjuerna kategoriserades tematiskt utifrån ett differentierat arbetssätt och delar ur den sociokulturella teorin. Studiens resultat visade att lärarstudenterna hade generell kompetens om en utmanande skrivundervisning för högpresterande elever inom den ordinarie undervisningen. Däremot upplevde de kompetensen som otillräcklig och analysen av deras svar indikerade att de behöver mer kompetens kring undervisningsstrategierna accelerering och berikning.

Grundat på tidigare erfarenhet och forskningsöversikter har det bildats en uppfattning om att högpresterande elever är en grupp som tyvärr oftast inte ges den ledning och stimulans som de behöver för att komma vidare i sin kunskapsutveckling. Syftet med denna studie har således varit att undersöka om och på vilket sätt högpresterande elever ges utmaning och stimulans i sin matematikundervisning i årskurserna 1–6. Undersökningen i studien har utgått från en kvalitativ metod i form av intervjuer varav frågorna skickats ut via e-mail till sex stycken verksamma lärare som har erfarenheter av högpresterande elever i matematik. Resultatet visade att lärarna erbjuder de högpresterande eleverna utmaning och stimulans främst i form av acceleration och differentiering. Resultatet visade även att högpresterande elever har en risk att inte prioriteras i en skolvärld där skolan bör fokusera på de elever som är lågpresterande. Slutsatsen är att högpresterande elever enligt verksamma lärare utmanas och stimuleras tillräckligt men att aspekter som tid, resurser, kunskaper och att lågpresterande elever prioriteras kan göra att de högpresterande kommer i andra hand.

Syftet med undersökningen är att ur ett elevperspektiv åskådliggöra huruvida högpresterande elever inom ämnet matematik på högstadiet får tillräckligt med stöd och motivation, samt förslag på hur detta kan förbättras. Genomförandet gjordes utifrån ett fenomenologiskt förhållningssätt med semistrukturerade kvalitativa intervjuer som metod, och utfördes på två olika skolor, en kommunal skola och en friskola.Resultatet visar att de högpresterande eleverna i många fall känner sig övergivna av lärarna som tvingas fokusera på elever med svårigheter inom ämnet. Samtliga elever som deltog i undersökningen önskar högre lärartäthet och mer enskild lärartid, för att få ökad stöttning att utmanas och motiveras mer. Eleverna på den kommunala skolan är betydligt mer kritiska till den egna skolan och möjligheten till stöd än vad eleverna på friskolan är. De önskar såväl nivågruppering som acceleration och berikning, och saknar detta helt i sin nuvarande undervisning. Eleverna på friskolan är till största delen nöjd med både skola, lärare samt undervisning. De har arbetat nivågrupperat under hela sin högstadietid och vittnar om både acceleration och berikning vad gäller undervisningen. Slutsatsen utifrån resultatet är att högpresterande elever vill motiveras till att utveckla sina kunskaper inom matematik så långt som det är möjligt utifrån deras egna förmåga, och de önskar även att få göra det i ett tempo som de själva finner lämpligt. Lärarens roll, både vad gäller undervisning som engagemang, är betydande för att utmana dessa elever, vilket de är väl medvetna om. Sammanfattningsvis kan man säga att högpresterande elever i matematik på högstadiet önskar anpassningar i form av nivågruppering, acceleration och berikning för att stimulera till att vidareutvecklas inom ämnet.