No description available.

<p>Idag är personalen en allt viktigare tillgång för de flesta företag. I dessa företag finns ofta dolda tillgångar, i form av personal, som inte får synas i balansräkningen. På 1960-talet</p><p>började man använda sig av personalekonomisk redovisning, HRA, då man ansåg att även</p><p>företagets resurser i form av personal borde tas upp som en immateriell tillgång i</p><p>balansräkningen. Trots detta är det sällsynt med personalekonomiska balansräkningar,</p><p>förutom i idrottsvärlden där många fotbollsföreningar tar upp sina spelarkontrakt som</p><p>immateriella tillgångar. I Sverige finns något som heter elitlicensen, vilken reglerar hur</p><p>externt förvärvade fotbollsspelare får redovisas och värderas. Utgifterna för dessa spelare får</p><p>antingen kostnadsföras direkt eller aktiveras som en immateriell tillgång i balansräkningen,</p><p>därmed utesluts aktivering av utgifter för egna spelare. Genom en kombinerad kvalitativ och</p><p>kvantitativ metodansats försökte vi uppnå vårt syfte med uppsatsen, vilket var att undersöka</p><p>hur man kan redovisa egna spelare i sin balansräkning för att ge en rättvisande bild av</p><p>klubbens ställning och resultat. Vi ville även ta reda på ifall redovisningen av externa</p><p>spelarförvärv påverkar den rättvisande bilden. Undersökningen omfattade en intervju med en</p><p>väl insatt person inom ämnet, samt en enkätundersökning med fotbollslag i herrallsvenskan</p><p>2006. Resultatet av vår undersökning visade att våra respondenter inte anser att det finns ett</p><p>behov av att värdera de egna spelarna, beroende på att det inte tillåts av UEFA samt att det</p><p>saknas en tillförlitlig värderingsmodell. Vi anser dock att det kan vara bra att värdera de egna</p><p>spelarna då detta gör att samtliga spelare behandlas på likartat sätt, vilket ger en mer</p><p>rättvisande bild av föreningens ställning och resultat. Eftersom samtliga spelarkontrakt ser</p><p>likadana ut och enligt oss uppfyller samma tillgångskriterier, anser vi att de borde behandlas</p><p>på likartat sätt.</p>

No description available.

Idag är personalen en allt viktigare tillgång för de flesta företag. I dessa företag finns ofta dolda tillgångar, i form av personal, som inte får synas i balansräkningen. På 1960-talet började man använda sig av personalekonomisk redovisning, HRA, då man ansåg att även företagets resurser i form av personal borde tas upp som en immateriell tillgång i balansräkningen. Trots detta är det sällsynt med personalekonomiska balansräkningar, förutom i idrottsvärlden där många fotbollsföreningar tar upp sina spelarkontrakt som immateriella tillgångar. I Sverige finns något som heter elitlicensen, vilken reglerar hur externt förvärvade fotbollsspelare får redovisas och värderas. Utgifterna för dessa spelare får antingen kostnadsföras direkt eller aktiveras som en immateriell tillgång i balansräkningen, därmed utesluts aktivering av utgifter för egna spelare. Genom en kombinerad kvalitativ och kvantitativ metodansats försökte vi uppnå vårt syfte med uppsatsen, vilket var att undersöka hur man kan redovisa egna spelare i sin balansräkning för att ge en rättvisande bild av klubbens ställning och resultat. Vi ville även ta reda på ifall redovisningen av externa spelarförvärv påverkar den rättvisande bilden. Undersökningen omfattade en intervju med en väl insatt person inom ämnet, samt en enkätundersökning med fotbollslag i herrallsvenskan 2006. Resultatet av vår undersökning visade att våra respondenter inte anser att det finns ett behov av att värdera de egna spelarna, beroende på att det inte tillåts av UEFA samt att det saknas en tillförlitlig värderingsmodell. Vi anser dock att det kan vara bra att värdera de egna spelarna då detta gör att samtliga spelare behandlas på likartat sätt, vilket ger en mer rättvisande bild av föreningens ställning och resultat. Eftersom samtliga spelarkontrakt ser likadana ut och enligt oss uppfyller samma tillgångskriterier, anser vi att de borde behandlas på likartat sätt.

Frågeställningar:                  Vilket tillvägagångssätt används för att samla in relevant information för värderingen? Finns det en generell metod för varumärkesvärdering eller använder sig företag inom bankbranschen av olika metoder? Hur redovisas kostnaderna för varumärket i årsredovisningen?   Syfte:                                     Syftet med studien är att jämföra två företag inom banksektorn med internt upparbetade varumärken genom att studera likheter och skillnader i hur de värderar sitt varumärke.   Metod:                                   Metoden som använts i denna studie är en kvalitativ metod med en deduktiv ansats. Både sekundärdata och primärdata har använts till denna studie. För att samla in den primärdata som behövdes för att besvara de frågeställningar som tas upp i denna studie har det genomförts tre semistrukturerade intervjuer. Två av dessa intervjuer skedde via mail. Den tredje var en telefonintervju.   Slutsats:        Både SEB och Länsförsäkringar Södermanland mäter kundlojalitet och kundnöjdhet genom att göra undersökningar där frågor till konsumenter ställs om deras uppfattning av varumärket. Dock finns det skillnader i hur de värderar sitt varumärke genom val av metod vilket främst beror på att Länsförsäkringar Södermanland är ett onoterat företag och att SEB är börsnoterat

Ever since its conception, Intellectual Capital has undergone substantial transformation both in terms of its general definition and its prevalence in external reports. Although consistently focusing on intangibles, over time, intellectual capital has become an area focused on intangibles in accordance with the basic principles of the Resource-Based View regarding how assets can be used to acquire sustainable superior performance. Proponents of intellectual capital adhere to its framework and classification of different intangibles, claiming that it offers increased understanding as to how value is derived from intangible assets. The understanding of the measurement and subsequent reporting of intellectual capital being value creating is, however, a disputed claim. The field of intellectual capital has also been stated to be suffering from a lack of empirical studies focused on specific sectors. Although organisations from among the banking sector have been included in empirical studies within the realm of intellectual capital, there are few such studies which include Swedish banks, let alone studies focused on the Swedish bank sector. The question of whether organisations among the Swedish banking sector are dedicating themselves towards measuring intangible assets included in the intellectual capital framework has so far not been closely studied. Neither has a study focused on exploring the underlying motivations as to why organisations within this sector would choose to dedicate themselves to such work been made. By means of a qualitative research method focused on interviews with respondents from three banks belonging to the Swedish banking sector, this study demonstrates that although intellectual capital is virtually unknown within the sector, examples of the organisations’ measuring practises of intangibles included in the intellectual capital framework are numerous. By implementing resourced-based view and legitimacy theory, the primary motivation behind organisations implementing such measurements is suggested to primarily be to better understand and utilise the resource. The findings of this study also suggest that disclosure of intellectual capital is not viewed as legitimising, despite similarities between organisations in the sector leading to expressed wishes of certain intangibles being disclosed for differentiation purposes. / Intellektuellt Kapital har gått igenom en omfattande förvandling både vad gäller dess generella definition och sin utbredning i externa rapporter sedan begreppet först myntades. Även om begreppet konsekvent har fokuserat på immateriella tillgångar har intellektuellt kapital, över tid, blivit ett område där immateriella tillgångar behandlas i enhet med de grundläggande antaganden hos Resursbaserad Teori i fråga om hur tillgångar kan användas för att uppnå varaktiga konkurrensfördelar. Förespråkare av intellektuellt kapital ansluter sig till dess ramverk och klassificering av olika immateriella tillgångar och påstår att det erbjuder en ökad förståelse gällande hur värde härleds från dessa tillgångar. Huruvida mätningen och följaktiga rapportering av intellektuellt kapital är värdeskapande är däremot ett omtvistat område. Intellektuellt kapital har även hävdats lida av en brist av empiriska studier fokuserade på specifika sektorer. Även fast organisationer från banksektorn har varit inkluderade i empiriska studier inom området intellektuellt kapital så finns det få sådana studier som inkluderar svenska banker, för att inte tala om studier som fokuserar på den svenska banksektorn. Frågan om huruvida organisationer från den svenska banksektorn aktivt mäter immateriella tillgångar som inkluderas i ramverket av intellektuellt kapital har hittills inte studerats grundligt. Inte heller har en studie gjorts som fokuserar på att utforska de underliggande motivationerna varför organisationer inom denna sektor skulle ägna sig åt sådant arbete. Genom en kvalitativ studie baserad på intervjuer med respondenter från tre banker från den svenska banksektorn demonstrerar denna studie att trots att intellektuellt kapital är praktiskt taget okänt inom sektorn så återfinns ett flertal exempel av mätning av immateriella tillgångar som inkluderas i ramverket hos intellektuellt kapital bland dessa organisationer. Genom implementering av resursbaserad teori och legitimitetsteorin så framgår att den huvudsakliga orsaken till att organisationer implementerar sådan mätning är att få ökad förståelse för resursen och bättre kan utnyttja den. Resultaten visar även på att redovisning av intellektuellt kapital inte ses som legitimerande, trots att likheter mellan organisationer i den svenska banksektorn tycks leda till att vissa immateriella tillgångar redovisas för att organisationen ska kunna differentiera sig från sina konkurrenter.

<p>År 2005 infördes IASBs redovisningsstandarder i EU-länderna. IASBs föreställningsram innehåller kvalitativa egenskaper vars ändamål är att öka de externa användarnas använd-barhet av informationen i företagens finansiella rapporter. De ökade kravet på användbarhet har lett till att fokus på immateriella tillgångar ökat och en sådan immateriell tillgång är varumärken. Idag får internt upparbetade varumärken inte redovisas i de finansiella rapporterna enligt IAS 38. Åsikterna går isär huruvida avsaknaden av internt upparbetade varumärken i balansräkningen har betydelse för investerare eller ej när de fattar investeringsbeslut.</p><p>Syftet med denna uppsats är att ge läsaren en fördjupad förståelse för investerarnas intresse angående att internt upparbetade varumärken inte får redovisas i de finansiella rapporterna och om detta har någon betydelse för deras investeringsbeslut. Syftet är även att utreda om investerare i samband med investeringsbeslut, anser att de kvalitativa egenskaperna i de finansiella rapporterna uppfylls.</p><p>Den teoretiska referensramen mynnar ut i en analysmodell som beskriver två nivåer mellan företag och investerare, dels utbytesnivån och dels beslutsnivån där den senare är av större vikt för uppsatsen. Metoden vi använt är en kvalitativ metod med deduktiv ansats där empirin består av fyra intervjuer, vilka representerar privata och institutionella investerare.</p><p>Slutsatserna vi kommit fram till i uppsatsen är att institutionella investerare inte efterfrågar något värde på internt upparbetade varumärken i de finansiella rapporterna medan de privata investerarna önskar icke-monetär information om varumärkets värde. Alla investerare anser att de finansiella rapporterna uppfyller de kvalitativa egenskaperna, med undantag för begripligheten som privata investerare anser kan förbättras.</p>

<p>Under de senaste åren har det kommit fram exempel på att den ekonomiska information som företag lämnar ifrån sig inte alltid ger en rättvisande bild av företagets finansiella ställning och framtidsutsikter. Redovisningsskandalerna i Enron, Worldcom och Parmalat är bara några exempel. Som en följd av att finansiella rapporter ofta innehåller förfalskad eller förvanskad information har krav ställts på mer tillförlitlig och jämförlig rapportering.</p><p>Detta har lett till ett behov av en internationell harmonisering av redovisningsreglerna från företagens intressenter, vilka vill ha gemensamma regler för att bland annat kunna göra jämförelser mellan företag från olika länder och branscher och på så sätt fatta välgrundade investeringsbeslut.</p><p>EU har beslutat att alla noterade koncernföretag inom EU från och med 1 januari 2005 är skyldiga att upprätta sin koncernredovisning enligt de internationella redovisningsstandarderna: IFRS. De nya reglernas syfte är att skapa förutsättningar för en integrerad och effektiv kapitalmarknad genom att förbättra jämförbarheten av redovisningshandlingar på den inre marknaden. De nya reglerna ska också skapa förutsättningar för en gemensam redovisningsstandard världen över. I och med att den internationella jämförbarheten ökar genereras mer jämbördiga ”spelregler” i samband med företagsförvärv.</p><p>Syftet med uppsatsen är att, utifrån en illustrativ studie över fem utvalda årsredovisningar från år 2004, se hur företagen valt att förbereda sig inför de nya IFRS-reglerna, samt hur de tillämpas i årsredovisningarna. Vi vill se om redovisningen i det här förberedande läget har blivit mer öppen och upplysande samt om den ger en mer rättvisande bild av företagen.</p><p>I vår slutsats har vi kommit fram till att vi inte anser att redovisningen har blivit öppnare eller mer jämförbar i de studerade företagen efter införandet av IFRS. Detta beror till stor del på att värderingen av företagens tillgångar bygger på företagens egna subjektiva åsikter, vilket gör att de kan styra värderingen och resultatet dit de vill. Detta värderingsproblem tror vi även kommer att finnas i fortsättningen och det gör att korrekt värdering av företaget aldrig riktigt kommer att visas.</p>

År 2005 infördes IASBs redovisningsstandarder i EU-länderna. IASBs föreställningsram innehåller kvalitativa egenskaper vars ändamål är att öka de externa användarnas använd-barhet av informationen i företagens finansiella rapporter. De ökade kravet på användbarhet har lett till att fokus på immateriella tillgångar ökat och en sådan immateriell tillgång är varumärken. Idag får internt upparbetade varumärken inte redovisas i de finansiella rapporterna enligt IAS 38. Åsikterna går isär huruvida avsaknaden av internt upparbetade varumärken i balansräkningen har betydelse för investerare eller ej när de fattar investeringsbeslut. Syftet med denna uppsats är att ge läsaren en fördjupad förståelse för investerarnas intresse angående att internt upparbetade varumärken inte får redovisas i de finansiella rapporterna och om detta har någon betydelse för deras investeringsbeslut. Syftet är även att utreda om investerare i samband med investeringsbeslut, anser att de kvalitativa egenskaperna i de finansiella rapporterna uppfylls. Den teoretiska referensramen mynnar ut i en analysmodell som beskriver två nivåer mellan företag och investerare, dels utbytesnivån och dels beslutsnivån där den senare är av större vikt för uppsatsen. Metoden vi använt är en kvalitativ metod med deduktiv ansats där empirin består av fyra intervjuer, vilka representerar privata och institutionella investerare. Slutsatserna vi kommit fram till i uppsatsen är att institutionella investerare inte efterfrågar något värde på internt upparbetade varumärken i de finansiella rapporterna medan de privata investerarna önskar icke-monetär information om varumärkets värde. Alla investerare anser att de finansiella rapporterna uppfyller de kvalitativa egenskaperna, med undantag för begripligheten som privata investerare anser kan förbättras.

Under de senaste åren har det kommit fram exempel på att den ekonomiska information som företag lämnar ifrån sig inte alltid ger en rättvisande bild av företagets finansiella ställning och framtidsutsikter. Redovisningsskandalerna i Enron, Worldcom och Parmalat är bara några exempel. Som en följd av att finansiella rapporter ofta innehåller förfalskad eller förvanskad information har krav ställts på mer tillförlitlig och jämförlig rapportering. Detta har lett till ett behov av en internationell harmonisering av redovisningsreglerna från företagens intressenter, vilka vill ha gemensamma regler för att bland annat kunna göra jämförelser mellan företag från olika länder och branscher och på så sätt fatta välgrundade investeringsbeslut. EU har beslutat att alla noterade koncernföretag inom EU från och med 1 januari 2005 är skyldiga att upprätta sin koncernredovisning enligt de internationella redovisningsstandarderna: IFRS. De nya reglernas syfte är att skapa förutsättningar för en integrerad och effektiv kapitalmarknad genom att förbättra jämförbarheten av redovisningshandlingar på den inre marknaden. De nya reglerna ska också skapa förutsättningar för en gemensam redovisningsstandard världen över. I och med att den internationella jämförbarheten ökar genereras mer jämbördiga ”spelregler” i samband med företagsförvärv. Syftet med uppsatsen är att, utifrån en illustrativ studie över fem utvalda årsredovisningar från år 2004, se hur företagen valt att förbereda sig inför de nya IFRS-reglerna, samt hur de tillämpas i årsredovisningarna. Vi vill se om redovisningen i det här förberedande läget har blivit mer öppen och upplysande samt om den ger en mer rättvisande bild av företagen. I vår slutsats har vi kommit fram till att vi inte anser att redovisningen har blivit öppnare eller mer jämförbar i de studerade företagen efter införandet av IFRS. Detta beror till stor del på att värderingen av företagens tillgångar bygger på företagens egna subjektiva åsikter, vilket gör att de kan styra värderingen och resultatet dit de vill. Detta värderingsproblem tror vi även kommer att finnas i fortsättningen och det gör att korrekt värdering av företaget aldrig riktigt kommer att visas.