Hjärtsvikt är ett komplext syndrom som förekommer i alla åldrar och ökar hos den äldre befolkningen. Behandlingen och omhändertagandet av personer med hjärtsvikt har under de senaste decennierna strukturerats och förbättrats. Trots detta är hjärtsvikt associerat med ökat behov av sjukhusvård och höga sjukhuskostnader. Många personer med hjärtsvikt i Sverige är underbehandlade och når inte upp till den rekommenderade basbehandlingen. Det finns få hjärtsviktsmottagningar i primärvården, vilket är oroväckande. För att nå en effektiv behandling krävs patientens delaktighet, följsamhet och kunskap vilket möjliggörs med hjärtsviktsköterskans stödjande insatser. Samtidigt finns det lagar som förespråkar exempelvis patientens delaktighet, självbestämmande, tillgänglighet men även samverkan mellan olika aktörer, vilka är viktiga delar för ett strukturerat omhändertagande inom hjärtsviktsvården. Vidare visar forskning att personcentrerad vård främjar patientens delaktighet i sin vård och behandling samt minskar behovet av sjukhusinläggning och därmed sjukhuskostnader. Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta personcentrerat med personer med hjärtsvikt i primärvården. Metoden var kvalitativ och designen var en intervjustudie. Sju sjuksköterskor som arbetade i hjärtsviktsmottagning i primärvården rekryterades i denna studie. Sjuksköterskorna intervjuades utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuerna analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys och med en induktiv ansats. I resultatet identifierades sjuksköterskornas erfarenheter i fyra kategorier. Den första kategorin: ”Aspekter i mötet med patienten”, den andra kategorin: ” Patientens delaktighet”, den tredje kategorin: ” Personcentrerad vård som teamarbete” och den fjärde kategorin: ”Journalföringens betydelse för personcentrerad vård”. Först och främst var det viktigt att skapa en förtroenderelation med patienten i omvårdnadsarbetet. Sjuksköterskorna utgick från patientens berättelse för att identifiera patientens behov och resurser. Det var också viktigt att ha tillräckligt med tid avsatt till varje patient. Sjuksköterskorna betraktade patienten och dess anhöriga som partner i vården och tillsammans kom de överens om en gemensam vårdplan. För att öka patientens delaktighet i sin egenvård gav sjuksköterskorna egenvårdsinformation för att öka tryggheten och förbättra livskvaliteten. Sjuksköterskorna hade även nära samarbete med multidisciplinärt team för att tillgodose patientens komplexa behov. Det fanns dock olika journalsystem i primärvården och i hemsjukvården, vilket kunde försvåra kontinuiteten i vården. Slutsatsen blev att sjuksköterskorna ansåg sig arbeta på ett personcentrerat förhållningssätt vilket också belystes i denna studie. Detta tyder på att vården är på väg mot personcentrerad vård. Sjuksköterskorna främjade patientens delaktighet och arbetade i multidisciplinära team i syftet att tillgodose patientens komplexa behov och öka patientens trygghet, förbättra livskvalitet samt förebygga onödiga sjukhusinläggningar. / Heart failure is a complex syndrome that occurs in all ages and mostly increase in elderly population. The treatment and disposal of people with heart failure has been structured and improved in recent decades. Despite this, heart failure is associated with an increased need for hospital care and high hospital costs. Many people with heart failure in Sweden are under-treated and do not reach the recommended basic treatment. It is worrying that there are few heart failure office visits in primary care. In order to achieve effective treatment, the patient's involvement, compliance and knowledge are required, making it possible to support the heartfactor's supportive efforts. At the same time there are laws that advocate, for example, patient participation, self-determination, accessibility, but also interaction between different actors, which are important elements for structured care in heart failure. Furthermore, research shows that person-centered care promotes patient involvement in their care and treatment as well as reducing the need for hospitalization and thus hospital costs. The aim of this study was to illuminate nurses' experiences working person-centered with heart failure in primary care. The method used was qualitative and the design was an interview study. Seven nurses who worked in nurse-led heart failure clinics in primary care participated in the study. Nurses were interviewed, using a semi-structured interview guide. The interviews were analyzed by manifest content analysis and with an inductive approach. The nurses’ experiences were identified in four categories. The latter are respectively the following:” Aspects of the meeting with the patient", "Patient Participation", " Person-centred care as teamwork" and finally " " Importance of documentation in person-centred care". To start with, it was important to establish a relationship of trust in nursing work. Nurses went from the patient's story to identify the patient's needs and resources. Moreover, it was important to have enough time allocated for each patient. They considered the patient and his relative as a partner in the care and agreed on a joint care plan. In order to increase patient involvement in self-care, nurses provided self-care information to enhance safety and improve quality of life. Nurses worked closely with multidisciplinary teams to meet the patient's complex needs. However, there were different journal system in primary care and home healthcare, which could complicate continuity care process. The conclusion was that nurses consider utilizing a person-centered working care method; which was also illuminated in this study. This indicates that healthcare is heading towards person-centered care. Nurses promoted patient involvement and worked in multidisciplinary teams in order to meet the patient's complex needs, increase patient safety, improve quality of life and prevent unnecessary hospitalization.

Abstrakt Bakgrund: Hälsocentraler i Sverige har erbjudit telefonrådgivning i årtionden och det är främst en distriktssköterska som erbjuder sådana tjänster. Telefonrådgivning handlar främst om triagering, ge professionell rådgivning och hänvisa till andra vårdinstanser. I tidigare studier finns det beskrivet både möjligheter och svårigheter med telefonrådgivning.   Motiv: Telefonrådgivning ur en svensk primärvårdskontext och utifrån distriktssköterskors profession är inte väl beskriven i den vetenskapliga litteraturen. Det är därför viktigt att få en ökad kunskap om hur distriktssköterskor i Sverige upplever telefonrådgivning på en hälsocentral så att arbetet och arbetsmiljön kan utvecklas och förbättras.    Syfte: Syftet med studien var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av telefonrådgivning på en hälsocentral.      Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta distriktssköterskor inom regionerna Västerbotten och Västernorrland. En kvalitativ innehållsanalys genomfördes på den insamlade intervjudatan.    Resultat: Resultatet redovisas i fyra kategorier som berör rollen som telefonrådgivare, relationen med patienten i telefon, utmaningar i kommunikation via telefon och slutligen organisationen kring telefonrådgivningen. Konklusion: Telefonrådgivning anses öka tillgängligheten till sjukvården. Yrkeserfarenhet och ett personcentrerat förhållningssätt upplevs vara viktigt för en bra bedömning och god patientrelation via telefon. Hinder som att inte se patienten samt tidspress och personalbrist kan påverka bedömningsförmågan och hota patientsäkerheten. Verksamheten behöver förbättra arbetsmiljön för distriktssköterskor i telefonrådgivning samt erbjuda kontinuerlig utbildning för att de ska ha bättre förutsättningar att hjälpa patienten på bästa sätt. / Abstract  Background: Primary healthcare centers in Sweden have been offering telephone nursing for decades and it is mainly a district nurse who offers such services. Telephone nursing is mainly about triaging, giving professional advice and referring to other care facilities. Previous studies describe both possibilities and difficulties of telephone nursing.        Motive: Telephone nursing from a Swedish primary healthcare context and based on the profession of district nurses´ is not well described in the literature. It is therefore important to increase the knowledge about how district nurses in Sweden experience telephone nursing at a healthcare center so that the work and work environment can be developed and improved.        Aim: The aim of the study was to illuminate district nurses´experience of telephone nursing at a primary healthcare center.        Methods: Semi-structured interviews with eight district nurses´ were conducted within region Västerbotten and region Västernorrland. Qualitative content analysis was used to analyze the gathered interview data.    Result: The results are reported in four categories that concern the role of telephone counselor, the relationship with the patient by telephone, challenges in communication via telephone and finally the organization around telephone nursing.  Conclusion: Telephone nursing is considered to increase accessibility to healthcare. Professional experience and a person-centered approach are perceived to be important for a good assessment and a good patient relationship by telephone. Obstacles such as not seeing the patient, time pressure and staff shortages can affect the ability to assess and threat patient safety. The primary healthcare organization needs to improve the working environment for district nurses´ in telephone nursing and offer continuous training so that they have better conditions to help the patient in the best way.

Sammanfattning: Bildterapi är en kreativ behandlingsmetod som kan användas både i förebyggande och rehabiliterande syfte, när psykologiska faktorer påverkar utveckling och upplevelse av ohälsa. Den här uppsatsen beskriver resultatet av en klinisk upplevelseutvärdering av bildterapigrupper genomförda på en vårdcentral 2010 - 2014.    Syfte: Att beskriva patienters erfarenheter av att delta i bildterapigrupp i primärvården.  Metod: Utvärdering av 44 bildterapideltagares erfarenheter av bildterapi via frågeformulär med öppna frågor. Frågorna handlade om lärdomar, mål, samt vad de saknat eller skulle vilja förändra i bildterapin och deras erfarenheter i förhållande till eventuella andra behandlingar. Svaren analyserades utifrån Grounded Theory, detta tydliggjorde deltagarnas erfarenheter av vad som var värdefullt för dem i deras deltagande i bildterapi.  Resultatet visade att bildterapi i grupp hjälper deltagare att uttrycka och utforska känslor som ökar insikten samt ger katharsis. Bildterapi skapade medvetenhet och förståelse för hur individens egensituation påverkar upplevelse av hälsa. Genom kommunikationen med och om bilden förmedlades budskap om livssituationen, vilket underlättade förändring av aktivitetsmönster och förmågan att se sig själv som värdefull. Förändrade aktivitetsmönster möjliggjorde aktivitetsbalans. Gruppen bidrog till att deltagarna kunde förstå sin sjukdom och se att de inte var ”konstiga”, utan reagerade normalt på belastningar. Bildterapeuter med grundprofessionen arbetsterapeut kan arbeta målinriktat med aktivitetsbalans i bildterapi.  Slutsats: Bildterapi kan med stöd av den här studien vara verkningsfull för patienter i primärvården, och bildterapeuten med arbetsterapeut som grundproffession, kan arbeta målinriktat med aktivitetsbalans. Bildterapin kan kombineras med arbetsterapiteori och ValMO modellens värdedimensioner konkret-, sociosymboliskt- och självbelönande värde. Bildterapi skulle därmed kunna fylla ett gap, och utgöra ett komplement till annan behandling i primärvården. Deltagarnas ökade förståelse för sin sjukdom skulle sekundärt kunna leda till minskad medikalisering. / Summary: Art therapy is a creative treatment method that can be used for both preventive and rehabilitative purposes when psychological factors affect the development and experience of ill health. This paper describes the results of a clinical experience evaluation of art therapy groups conducted at a health center during 2010 - 2014.    Purpose: To describe patients' experiences of participating in group art therapy in primary care. Method: Evaluation of 44 art therapy participants' experiences with art therapy via open question questionnaires. The questions were about lessons learned, goals, and what they missed or would like to change in the art therapy and their experiences in relation to any other treatments. Grounded Theory was used to analyze the answers, which clarified participants' experiences of what was valuable to them in their participation in art therapy. The results showed that group art therapy helped participants express and explore emotions that increased insight and provided catharsis. Art therapy created awareness and understanding of how the individual's own situation affects the experience of health. Through communication with and about the image, messages about the life situation were conveyed, which facilitated change in activity patterns and the ability to see oneself as valuable. Changing activity patterns enabled activity balance. The group helped participants understand their illness and see that they were not "weird," but responded normally to heavy loads. Art therapists with a basic profession as occupational therapist can work purposefully with activity balance in art therapy.  Conclusion: Art therapy can, based on this study, be effective for patients in primary care. The art therapist who also is an occupational therapist, can work purposefully with activity balance. The art therapy can be combined with occupational therapy theory and the value dimensions of the ValMO model: concrete, socio-symbolic and self-rewarding value. Art therapy could thus fill a gap and be complementary to other treatment in primary care. The participants' increased understanding of their disease could secondarily lead to reduced medicalization.

Bakgrund: Lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård trädde i kraft 1 januari 2018 med syftet att skapa en trygg, säker och smidig övergång från slutenvård till öppen vård och omsorg. I flera regioner har därför en vårdsamordnarfunktion införts i primärvården. I den region i sydöstra Sverige som författarna valt att studera ska vårdsamordnare, som ofta är en distriktssköterska, med ett personcentrerat förhållningssätt finnas till stöd för de allra mest sjuka, äldre och personer med samordningsbehov. Syfte: Syftet med studien är att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av rollen som vårdsamordnare på hälsocentral. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats användes i studien. Datainsamlingen utfördes genom semistrukturerade intervjuer med nio distriktssköterskor med rollen som vårdsamordnare på hälsocentral i en region i sydöstra Sverige. Data analyserades med en kvalitativ manifest innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Resultat: I resultatet framkom fyra kategorier och tolv subkategorier. I vårdsamordnarens personliga förutsättningar framkommer betydelsen av yrkeserfarenhet, formell kompetens och att vara bekväm i rollen. Till organisatoriska förutsättningar hörde betydelsen av tid, styrning och personalresurser. Vårdsamordning innebar att arbeta personcentrerat med patienten i fokus där patientkännedom var en fördel. Samverkan var betydelsefullt där kommunikationen hade en central roll. Vårdsamordnaren samverkade internt på hälsocentralen men var även länken mellan andra aktörer. Slutsats: Rollen som vårdsamordnare är mångfacetterad, omfattande och tidskrävande. Förutsättningar och arbetssätt skiljer sig åt. Vårdsamordnarens arbete påverkas av personalresurser och andra aktörers förutsättningar. Fungerande samverkan är en förutsättning för vårdsamordning med patientens behov som utgångspunkt. / Background: The Law on Collaboration in the discharge from healthcare entered into force 2018 with the aim of creating a safe, secure and smooth transition from inpatient care to outpatient care. In several regions a care coordination function has been introduced into primary health care. In the Swedish region the authors have studied, care coordinators, who are often district nurses, with a person-centered approach must be there to support the sickest, elderly and people with coordination needs. Aim: To describe the district nurses experience of the role as care coordinator in a healthcare center. Method: Qualitative method with inductive approach was used. The data collection was conducted with semi-structured interviews with nine district nurses with the role of care coordinator in a healthcare center in a region in Sweden. The data was analyzed by qualitative manifest content analysis according to Graneheim and Lundman. Results: The results revealed four categories and twelve subcategories. In the care coordinators’s personal conditions, the importance of professional experience, competence and being comfortable in the role emerges. Organizational prerequisites included the importance of time, management and personnel resources. Care coordination meant working in a person-centered way with the patient in focus, where patient knowledge was an advantage. Collaboration was significant where communication played a central role. The care coordinator collaborated internally and externally. Conclusion: The role of care coordinator is multifaceted, comprehensive and time-consuming. Prerequisites and working methods differ. Functioning collaboration is the prerequisite for care coordination with the patient’s needs as a starting point.

No description available.

Introdução: a violência doméstica contra crianças e adolescentes é um fenômeno complexo, multifacetado e arraigado nas relações sociais que, por vezes, apresenta-se naturalizado e até banalizado. Historicamente, ela existe nas sociedades desde os primórdios. Nas últimas décadas, porém, houve o aumento significativo de casos de violência contra a criança e o adolescente no mundo. Ao mesmo tempo cresceu, também, a preocupação com a denúncia e o enfrentamento do problema, principalmente por organismos mundiais. Tal preocupação se expressa nas políticas públicas, como tem sido no Brasil. A Atenção Primária à Saúde (APS) é um dos locus em que se pode visibilizar e enfrentar a violência doméstica, pois lida com as populações do território, suas famílias, as creches e as escolas. Preparar os profissionais da APS para lidar com esse fenômeno tem sido um desafio, mas a enfermagem, por meio de sua prática social, apresenta potencial para o enfrentamento da violência doméstica. As consultas de enfermagem devem ser instrumentalizadas para tal, recomendando-se o uso de terminologia padronizada como facilitadora da boa comunicação entre os profissionais e da tomada de decisões nos serviços de saúde. Desse modo, a Classificação Internacional para a Prática de Enfermagem (CIPE®) recomenda a estruturação de subconjuntos terminológicos como estratégia para facilitar seu uso pelos profissionais. Objetivo: organizar um subconjunto terminológico de diagnósticos, resultados e intervenções de enfermagem para o enfrentamento da violência doméstica contra a criança e o adolescente. Método: pesquisa do tipo metodológica, ancorada nos referenciais da TIPESC Teoria da Intervenção Práxica da Enfermagem em Saúde Coletiva e estruturada em quatro fases interdependentes e subsequentes: 1) identificação de termos e conceitos relevantes para a prática de enfermagem em relação ao enfrentamento da violência doméstica contra crianças e adolescentes; 2) mapeamento cruzado dos termos identificados com os termos da CIPE®, versão 2011; 3) elaboração dos enunciados de diagnósticos, resultados e intervenções de enfermagem; 4) estruturação do subconjunto terminológico da CIPE® para o enfrentamento da violência doméstica contra crianças e adolescentes. Resultados: a revisão de literatura para identificação dos termos resultou em 40 artigos selecionados na base BIREME, que foram processados na ferramenta PORONTO, gerando, assim, uma lista com 17.365 termos. Estes foram normalizados e resultaram em 514 termos que foram mapeados e cruzados com os existentes na CIPE® 2011, evidenciando 214 termos constantes e 138 não constantes nessa classificação. Dessa forma, constituiu-se o banco de termos da linguagem especial de enfermagem para o enfrentamento da violência doméstica contra a criança e o adolescente, o qual, juntamente com o modelo de sete eixos da CIPE®, a norma ISO 18.104 e o modelo teórico, ancorou a elaboração de 139 diagnósticos/resultados e 222 intervenções de enfermagem. Dessa maneira, foi organizado o subconjunto terminológico. Conclusões: a produção do subconjunto ancorado pela visão de mundo da TIPESC possui potencial para aprimoramento da prática profissional no espaço da consulta de enfermagem sistematizada e no âmbito da Atenção Básica de Saúde, bem como no processo de formação de novos profissionais e na educação permanente dos atuais. Faz-se necessária a continuidade da pesquisa, visando à validação conceitual dos termos não constantes na CIPE®. / Introduction: domestic violence against children and adolescents is a complex, multifaceted phenomenon, rooted in social relations, which is sometimes featured as natural and common place. Historically, it has existed since primitive societies. However, in the past decades, there has been significant increase in the number of cases of children and adolescents abuse worldwide. Meanwhile, there has also been an increase in the concern to report it and cope with the problem mainly on the part of world organizations. Such concern has been revealed in public policies like in Brazil. The Primary Healthcare Center is one of the loci to unveil and cope with domestic violence as it deals with populations, families, day care centers and schools within its territory. Thus, training professionals to deal with such a phenomenon has been a challenge, but nursing, by means of its social practice, has the potential to cope with domestic abuse. Nursing consultations must use instruments for that, being recommended standardized terminology to facilitate effective communication among professionals and decision-making in health services. Thus, the International Classification for Nursing Practice (ICNP®) recommends to structure terminology subsets as a strategy to facilitate their use by professionals. Objective: To organize a terminology subset on nursing diagnoses, results and interventions to cope with domestic violence against children and adolescents. Method: methodological research grounded on TIPESC (Theory of Nursing Praxis Intervention in Collective Health) background and framed in four interdependent and subsequent phases: 1) identification of terms and concepts relevant for nursing practice regarding coping with domestic violence against children and adolescents; 2) cross-checked mapping of the identified terms with the ICNP® terminology, version 2011; 3) elaboration of enunciates for nursing diagnoses, results and interventions; 4) framing of the ICNP terminology subset to cope with domestic abuse against children and adolescents. Results: literature review for term identification resulted in 40 selected articles in BIREME database, processed by means of PORONTO tool, thus generating a list of 17,365 terms. Those were standardized and resulted in 514 terms which were mapped and cross-checked with the existing ones in ICNP® 2011, evidencing 214 existing terms and 138 non-existing terms in this classification. Thus, special nursing terminology database to cope with domestic abuse against children and adolescents was framed, which anchored the elaboration of 139 diagnoses/results and 222 nursing interventions along with the ICNP® 7-Axis model, ISO 18104 and the theoretical model. Thus, the terminology subset was organized. Conclusions: the elaboration of the subset grounded on TIPESC worldview has the potential to refine professional practice in systematic nursing search and in the scope of Primary Healthcare, besides the process of training new professionals and provide ongoing education to current ones. The continuity of the research is deemed necessary aiming at the conceptual validation of non-existing terms in the ICNP®.

Dans l'optique du troisième Objectif de Développement Durable ("Santé et Bien-Etre pour tous"), il est nécessaire d'augmenter les ressources consacrées à la santé dans les pays à faible revenus, mais aussi de s'assurer que ces ressources sont allouées de façon optimale. Pour cela, les mesures d'efficience sont un outil d'analyse adapté pour évaluer la performance des systèmes au niveau macroéconomique ou des établissement de santé au niveau microéconomique, afin d'obtenir "plus de santé pour son argent" (Organisation Mondiale de la Santé, 2010). Au travers de ses quatre chapitres, cette thèse s'inscrit dans la littérature empirique de l'évaluation de l'efficience des systèmes de santé.Le premier chapitre est une revue méthodologique des mesures non-paramétriques d'efficience, utilisées dans les trois chapitres empiriques qui suivent. Le second chapitre estime l'efficience d'un échantillon de 120 pays à revenu faible ou intermédiaire de 1997 à 2014. On considère que les systèmes de santé produisent des résultats en termes de santé (de la survie maternelle et infantile) grâce à des dépenses de santé. Les résultats montrent que, pour un état de santé identique, les pays de l'échantillon pourraient dépenser 20\% de ressources en moins en moyenne, et que l'inefficience augmente avec le niveau de développement.Les deux derniers chapitres sont des études de cas. Le troisième porte sur un échantillon d'hôpitaux municipaux à Weifang, dans la province chinoise du Shandong. Il met en lumière, grâce à des données d'enquête, le potentiel d'amélioration en termes de performance, et le rôle de certains facteurs sur l'inefficience des hôpitaux: la demande de soins, et la part de subventions dans leur revenu. Le quatrième chapitre traite de l'efficience des établissements de soins de santé primaires à Oulan-Bator, en Mongolie. Avec les mêmes ressources, ils pourraient produire 30\% de soins supplémentaires en moyenne. Le bassin de desserte est positivement associé au niveau d'efficience, mais la faible rémunération du personnel, ainsi qu'un équilibre sous-optimal entre personnel médical et non-médical semblent freiner l'efficience des établissements de santé. / In the perspective of the third Sustainable Development Goal ("Good Health and Well-being"), it is necessary to increase financial resources for health in low income countries, but also to ensure that those resources are optimally allocated. To this purpose, efficiency measures appear as a useful tool to assess the performance of healh systems at the macroeconomic level, or of health facilities as the microeconomic level to get "more health for the money" (WHO,2010). Through its four chapters, this thesis provides some empirical evidence to the assessment of the efficiency of health system.The first chapter is a methodological review of nonparametric efficiency measures, used in the three empirical studies that follow. The second chapter assesses the efficiency of a sample of 120 low and middle income countries over the 1997/2014 period. Production function is defined as health expenditures producing health outcomes (maternal and juvenile survival). It concludes that, for the same health outcomes, countries could spend more than 20\% for the same health outcomes, and that inefficiency increases with the level of development of coutries. The last two chapters are case studies. The third one focuses on Township Health Centers in Weifang, Shandong province, China, relying on survey data. It highlights the potential for performance improvement and the role of demand side determinants and of the share of subsidies in incomes to explain efficiency scores. The fourth chapter deals with the efficiency of primary healthcare facilities in Ulan-Bator, Mongolia. It concludes that efficiency could be spurred by about 30\%. Demand side factors are positively associated to efficiency, but low levels of staff remuneration, as well as a suboptimal balance between medical and non-medical staff seem to hinder activity and efficiency of health facilities.

A dissertação propõe a discussão acerca da participação dos tutores no Projeto Caminhos do Cuidado - Formação em crack, álcool e outras drogas para Agentes Comunitários de Saúde e Auxiliares e Técnicos em Enfermagem e a contribuição da formação em Saúde Mental para a vida profissional desses tutores. Por meio dessa discussão, a autora analisou as mudanças possíveis de acontecer na saúde mental e atenção básica a partir do processo de trabalho dos tutores, como resultado dessas novas aprendizagens. Para embasar a discussão, foi realizado um resgate histórico relativo às políticas sobre drogas até a atual política de formação incentivada pelo Ministério da Saúde. Dentro desse referencial teórico foi destinado um capítulo à discussão da saúde mental na atenção básica e à caracterização do cenário das ações voltadas aos usuários de álcool e outras drogas na atenção básica, por meio dos dados dos dois ciclos do PMAQ-AB. Esses dados foram analisados de acordo com estatística descritiva através do software SPSS. A participação dos tutores foi analisada conforme banco de dados secundários, organizado a partir de formulários preenchidos por eles como dispositivo de avaliação do Projeto. Do total de 890 questionários preenchidos, foram analisadas três questões abertas. Para a organização e análise dos dados qualitativos optou-se pela Análise de Conteúdo, sendo operacionalizada por meio da categorização temática com apoio do Software NVivo 10. Ao analisar os dados do PMAQ-AB, ficou evidente a necessidade de ações de saúde na Atenção Básica voltadas aos usuários de álcool e outras drogas. Partindo desta constatação e das falas dos tutores, evidenciou-se que o Projeto Caminhos do Cuidado se mostrou como potente ferramenta de mudanças das práticas de cuidado em Saúde Mental na Atenção Básica. Para a análise dos efeitos do Projeto Caminhos do Cuidado nos sistemas locais de saúde serão necessários estudos envolvendo outros atores. Mas, é possível afirmar que a formação recebida pelos tutores mostrou-se capaz de transformar a imagem de receio e preconceito em relação aos usuários de álcool e outras drogas, essa mudança possibilitou novas formas de cuidado e a compreensão da Atenção Básica como espaço privilegiado para esse cuidado. O espaço de Educação Permanente em Saúde proporcionado pelo Projeto possibilitou, o acúmulo de novas aprendizagens, potencializado pela metodologia problematizadora, sendo a temática da Redução de Danos a mais citada entre os tutores. / The present dissertation proposes a discussion about the tutor’s participation in the Project Caminhos do Cuidado (Care Ways) studies on crack; alcohol and other drugs in communitarian health agents and nursing technicians along with the formation contribution in Mental Health to the professional lives of these tutors. Through this discussion, the author analyzed possible changes in Mental Health and Basic Attention from the tutor’s work process, as a result of these learning processes. To base this discussion a historic data rescue about drug policies was formed until the present training policies incentivized by the Brazilian Health Ministry. In this theoretical referential, one chapter was destined to discuss mental health in basic attention and the characterization of the scenery of the actions towards the alcohol and drugs users in basic attention, according to data of both cycles PMAQ-AB (Brazilian National Program of Improvement of Access and Quality in Basic Attention). These data were analyzed according to the descriptive statistics in Spss Software. The tutor’s participation was analyzed as second data base, organized from forms previously filled by them as a device of Project Evaluation. From 890 filled forms, three questions were analysed. For the organization and quality data analysis, content analysis was chosen and operated by means of theme categorization with the support of NVivo10 Software. By analyzing PMAQ-AB data, it became evident the necessity of health actions in Basic Attention towards alcohol and drug users. From this conclusion and the tutor’s testimonials, it became evident that the Caminhos do Cuidado Project has shown itself as a potent tool of change in care practices in Mental Health in Basic Attention. To the effect analysis of Caminhos do Cuidado Project in local systems of health, more studies involving other subjects will be necessary. Although it is possible to state that the formation received by the tutors was capable of transforming the image of fear and prejudice towards the drug and alcohol users, this change enabled new forms of care and comprehension of Basic Attention as a privileged space for this care. The space of Permanent Education in Health provided by the Project enabled the accumulation of new leanings, enhanced by the investigation methodology, and Harm Reduction being the most quoted among authors.

Background: About 60%–80% of decisions regarding diagnosis and treatment are based on laboratory test results. Low adherence to venous blood specimen collection (VBSC) guidelines may lead to erroneous or delayed test results, causing patient harm and high healthcare costs. Educational intervention programs (EIPs) to update, improve and sustain VBSC practices are seldom evaluated. After testing a self-reported venous blood sampling questionnaire, the overall aim of this thesis was to evaluate the impact of a large-scale EIP on healthcare personnel’s VBSC practices. Methods: The study settings were primary healthcare centres (PHCs) in northern Sweden. Participants were VBSC personnel. Data consisted of a VBSC questionnaire of self-reported practices, records of low-level haemolysis index in serum samples (specimen quality indicator), and interviews reflecting VBSC practices. First, experts on questionnaires and VBSC were consulted, and test-retest statistics were used when testing the VBSC questionnaire for validity and reliability. Thereafter, we evaluated the impact of a short, large-scale EIP with a before-after approach comparing self-reported VBSC questionnaire of two county councils. The personnel of the county councils (n = 61 PHCs) were divided into an intervention group (n = 84) and a corresponding control group (n = 79). In order to test changes in blood specimen quality we monitored haemolysis in serum samples (2008, n = 6652 samples and 2010, n = 6121 samples) from 11 PHCs. Finally, 30 VBSC personnel from 10 PHCs reported their experiences. The interview questions were open-ended with reflective elements and the interviews were analysed by qualitative content analysis. Results: The VBSC questionnaire was found to be valid and could be used to identify risk of errors (near misses) and evaluate the impact of an EIP emphasising VBSC guideline adherence. The intervention group demonstrated several significant improvements in self-reported practices after the EIP, such as information search, patient rest, test request management, patient identification, release of venous stasis, and test tube labelling. The control group showed no significant improvements. In total, PHCs showed minor differences in blood specimen quality. Interviews summarized VBSC personnel experiences in the overall theme: education opened up opportunities for reflection about safety.   Conclusion: This thesis is, to our knowledge, the first to evaluate the impacts of a large-scale EIP on VBSC practices. The VBSC questionnaire and monitoring for low-level haemolysis reflected VBSC practices. The frequently occurring near-miss markers made it possible to compare and benchmark VBSC practices down to the healthcare unit and hospital ward. The short, general EIP opened up opportunities for reflection about safety and improved VBSC practices in PHCs with larger deviations from guidelines. EIPs that provide time for reflection and discussion could improve VBSC further. Directed EIPs focused on specific VBSC flaws might be more effective for some near misses in VBSC practices, while some near misses must be changed at a different level in the system. Clinical relevance: Our results indicate that monitoring and counteracting the near misses in VBSC practices is a well-functioning preventive action. We propose that the VBSC monitoring instruments (VBSC questionnaire & haemolysis index) we used and the EIP strategy proposed should be tested in additional countries with different healthcare settings. It is suggested that a national program intended to identify near misses and prevent VBSC errors be developed in the healthcare system. General e-learning programs may be cheaper than, and as effective as, the EIP program and may be performed everywhere and any time. Systematic planning, useful for reflection and with focus on the specific elements in a skill, together with VBSC guidelines, could probably increase improvements. Our studies have led to deeper and extended knowledge of the impact of an EIP on VBSC practices. Our results can be used when considering future VBSC practice interventions. Using a model for practical skills in nursing to describe VBSC in a more holistic and less technical way might highlight VBSC as a practical nursing skill. / Bakgrund: Av kliniska beslut angående diagnostik och behandling baseras 60%–80% på laboratorieresultat. Därför är det helt nödvändigt att laboratorieresultat är tillförlitliga. Låg följsamhet till provtagnings anvisningar kan leda till felaktiga och fördröjda analysresultat, förorsaka skada och lidande för patienter och utgöra en stor kostnad för hälso- och sjukvården. Felaktiga provsvar beror till stor del på felaktig provtagning och provhantering och går oftast att undvika. Interventioner som avser att uppdatera och säkra korrekt venprovtagning kan leda till förbättringar men genomförda interventioner har sällan utvärderats. Efter att en enkät för självrapporterad venprovtagning testats för validitet och reliabilitet genomfördes ett omfattande interventionsprogram som utvärderades med hjälp av den testade enkäten och andra utvärderingsmått. Det övergripande syftet var att utvärdera i vilken utsträckning interventionsprogrammet påverkade provtagande personals praktiska utförande av venprovtagning. Metoder: Studierna i denna avhandling omfattade provtagande personal vid hälsocentraler i norra Sverige. För datainsamling användes en enkät som mäter självrapporterad venprovtagning, förekomst av låggradig hemolys (indikator på blodprovets kvalitet) och intervjuer. Initialt testades enkätens förmåga att mäta vad som avsetts (validitet) och testades enkätens förmåga att vid upprepade mätningar vara tillräckligt stabil (reliabilitet) för att användas i interventionsstudier. Därefter utvärderades ett kort men storskaligt interventionsprogram i preanalys inkluderande venprovtagning med före och efter mätningar. Vi jämförde provtagande personal från två landsting vid 61 hälsocentraler. Landstingens personal delades upp i en interventionsgrupp (n=84) och en motsvarande kontrollgrupp (n = 79). För att mäta kvaliteten av blodproverna extraherades uppgifter om hemolys i serumprover (2008, n = 6652 blodprov) och (2010, n = 6121 blodprov) från elva hälsocentraler i ett landsting. Slutligen, intervjuades 30 provtagande personal från 10 hälsocentraler efter att de deltagit i interventionsprogrammet. Intervjuerna var öppna och genererade korta berättelser och analyserades med innehållsanalys. Resultat: Venprovtagningsenkäten befanns vara valid och kan användas för att utvärdera personalens följsamhet till provtagningsanvisningar i venprovtagning och identifiera riskhändelser. Interventionsgruppen visade flera signifikanta förbättringar i självrapporterat utförande av venprovtagning såsom förbättrad informationssökning, vila inför provtagning, remissförfarande, kontroll av patientidentitet, användning av stas och etikettering av provrör. Kontrollgrupen visade inga signifikanta förbättringar. Blodprovskvaliteten visade små skillnader. Provtagande personals erfarenheter från intervjuerna sammanfattades i ett övergripande tema; utbildningsinsatsen öppnade upp möjligheter för reflektion om säkerhet.   Slutsats: Avhandlingen är så vitt vi vet den första att utvärdera effekten av ett storskaligt interventionsprogram med hjälp av självrapporterat utförande av venprovtagning och blodprovers kvalitet (låggradig hemolys). Med dessa metoder ökar andelen riskhändelser så att jämförelser kunde göras även på enhetsnivå och avdelningsnivå. Utbildningsprogrammet öppnade upp för reflektioner om säkerhet och förbättrade utförande av venprovtagning vid enheter med större brister. Utbildningsprogram som öppnar upp för reflektion och diskussion kan leda till ökad patientsäkerhet i hälso- och sjukvården. Trots utfallet av resultaten, är riktade utbildningsinsatser för sjukvårdsenheter som uppvisar specifika brister troligtvis mer effektiva än breda utbildningsinsatser. Klinisk betydelse: Interventionsprogram avseende preanalys och venös provtagning förbättrade personalens praktiska utförande. Monitorering av och åtgärder för att minska riskhändelser är väl fungerande preventiva åtgärder. Instrumenten (självrapporterande enkät och hemolys) bör också testas i andra kontexter inom hälso- och sjukvården. Ett externt nationellt program för att identifiera och förebygga riskhändelser bör utvecklas i hälso- och sjukvården. Interventioner i form av e-lärande kan då vara ett alternativ som är billigt och effektivt. Dessutom kan systematisk planering och genomförande med fokus på reflektion av specifika delar i en färdighet vara effektivt för att uppnå förbättringar. Våra studier har bidragit till en djupare och utökad kunskap om effekten av ett interventionsprogram på utförande av venprovtagning. Resultaten kan användas vid framtida planering av utbildningsinsatser. Modeller för praktiskt färdighetsutövande inom omvårdnad kan beskriva venprovtagning ur ett helhetsperspektiv och synliggöra venprovtagning som en viktig praktisk färdighet inom omvårdnad. / Preanalys

Abstract Healthcare-associated infections (HAI) are infections acquired during treatment in a healthcare facility. The most common infections are pneumonias, surgical site infections (SSIs) and urinary tract infections (UTIs). HAIs burden the healthcare system by increasing patient days, the use of antibiotics, examinations, and thus the costs of care. The occurrence of HAIs can be used to evaluate the quality of care and to make comparisons between institutions. The purpose of this dissertation was to evaluate the burden of HAIs in the primary and tertiary healthcare wards and the costs of procedure-related prosthetic joint infections (PJIs). The first part of this dissertation evaluated the prevalence of HAIs in the wards of primary healthcare in the Oulu University Hospital (OUH) district with two point prevalence studies (one-day sampling) conducted in 2006 and in 2017. In 2006, the study comprised 27 healthcare centres with 44 wards and 1,294 patients. HAIs were found in 9.3% of the patients. The most common infections were UTIs, skin and soft tissue infections and lower respiratory tract infections (LRTIs). In 2017, there were 20 healthcare centres with 34 wards and 764 patients; 9.4% of the patients had a HAI. The most common HAIs were pneumonias, SSIs and LRTIs. In the second part, we evaluated the incidence of HAIs in the OUH with a computer-based electronic infection surveillance program. The study covered 15 adult wards with a total of 353 beds. The overall incidence of HAIs during the six-year study period was 4.5% of discharged patients. The most common infections were SSIs, pneumonias and UTIs. The surveillance carried out in this way required a total of one person's workload per year. The third part evaluated hospital costs of procedure-related PJIs. The study population consisted of all total knee and hip arthroplasties performed in the OUH from 2013 to 2015: 1,768 patients with 42 PJIs. A PJI tripled the cost of a procedure compared to an arthroplasty without an infection (€25,100 vs. €7,200). Two-stage revision caused three times more costs than debridement, antibiotics and implant retention treatment (DAIR) (€53,400 vs. €18,500). HAIs are common in the wards of primary and tertiary healthcare in the OUH district. Electronic HAI monitoring is feasible but requires relatively large employer resources. Postoperative PJI triples the cost of the procedure. / Tiivistelmä Sairaalainfektio (SI) on infektio, jonka potilas saa ollessaan hoidossa laitoksessa. Yleisimpiä SI:ita ovat leikkausalueen infektio, keuhkokuume ja virtsatieinfektio (VTI). SI:t kuormittavat terveydenhoitoa lisäämällä hoitopäiviä, antibioottien käyttöä, tutkimuksia ja näin myös hoidon kustannuksia. SI:iden määrää voidaan käyttää hoidon laadun mittarina sekä sairaaloiden väliseen vertailuun. Tämän väitöskirjan tarkoituksena oli arvioida SI:iden määrää Pohjois-Pohjanmaan sairaanhoitopiirin (PPSHP) terveyskeskusten ja Oulun yliopistosairaalan (OYS) vuodeosastoilla sekä selvittää tekonivelleikkauksen jälkeisen tekonivelinfektion (TI) aiheuttamia sairaalakustannuksia. Väitöskirjan ensimmäisessä osatyössä selvitettiin SI:iden esiintyvyyttä PPSHP:n terveyskeskusten vuodeosastoilla pisteprevalenssilla eli yhden päivän otannalla vuosina 2006 ja 2017. Vuoden 2006 tutkimuksessa oli 27 terveyskeskusta, joissa oli 44 vuodeosastoa ja yhteensä 1 294 potilasta. SI todettiin 9,3 %:lla potilaista. Yleisimpiä olivat VTI:t, pehmytkudosinfektiot ja alahengitystieinfektiot. Vuonna 2017 tutkimuksessa oli 20 terveyskeskusta, 34 vuodeosastoa ja 764 potilasta. Tällöin SI todettiin 9,4 %:lla. Yleisimmät infektiot olivat keuhkokuume, leikkausalueen infektio ja alahengitystieinfektio. Toisessa osatyössä selvitettiin OYS:n SI:iden ilmaantuvuutta kuuden vuoden ajan jatkuvan infektioseurannan mahdollistavan tietokoneohjelman avulla. Tutkimuksessa seurattiin 15:ttä aikuisvuodeosastoa, joissa oli yhteensä 353 potilaspaikkaa. SI todettiin 4,5 %:ssa hoitojaksoista. Seuranta vaati yhteenlaskettuna noin yhden hoitajan työpanoksen vuodessa. Väitöskirjan kolmannessa osatyössä selvitettiin vuosina 2013–2015 OYS:ssa tehtyjen tekonivelleikkausten jälkeisten TI:iden sairaalakustannuksia. Tutkimuksessa oli 1 768 tekonivelleikkausta, joista 42 infektoitui. Infektoitumattoman tekonivelleikkauksen sairaalakustannukset olivat keskimäärin 7 200 € ja TI:iden 25 100 €. Hoitomenetelmänä kaksivaiheisen revision eli tekonivelen vaihtohoidon hinta oli kolminkertainen tekonivelen säilyttävään hoitoon verrattuna (53 400 € vs. 18 500 €). SI:t ovat yleisiä PPSHP:n alueella sekä terveyskeskusten että OYS:n vuodeosastoilla. SI:iden seurantaohjelma soveltuu infektioseurantaan, mutta se vaatii kohtalaisesti henkilökuntaresurssia. Leikkauksen jälkeinen TI kolminkertaistaa tekonivelleikkauksen sairaalakustannukset.