In my kennismaking met die poësie van Yeats en Roland Holst het ek onvermydelik opgemerk dat hulle sekere simbole ooreenkomstig gebruik, dat hulle dieselfde hoë, aristokratiese waardes handhaaf en gevolglik 'n afkeer het van die moderne massa-demokrasieë. Later het ek ontdek dat albei digters sterk in die Keltiese mites en sages belang gestel het en dat Roland Holst Yeats as 'n belangrike invloed eien. Dit alles, en die feit dat hulle albei enkele gegewens uit die Griekse mitologie daarby voeg in wat hulle "mites" word, het my voorgekom as goeie rede vir 'n vergelykende studie. So 'n ideë-studie het egter gedreig om iets heel anders te word as die literêre beskouing wat ek beoog het. Geleidelik het dit egter geblyk dat die mite méér moet wees dan die ideë-sisteem; en juis dit waardeur die mite meer is dan ideë-sisteem het die belangrikste regverdiging geword vir 'n vergelykende studie, en terselfdertyd, vir 'n toespitsing van die aandag op die poësie.

Childhood friends Curt Smith and Roland Orzabal founded the band Tears for Fears, and were the two primary members from 1982-1990. Their songs describe the struggle of coping with childhood abuse. This thesis analyzes the rhetorical aspects of their lyrics, emphasizing how the words of their songs express the fundamental human response to abuse, and the painful process of recovery. It explores how the songwriters use the psychological theories of Arthur Janov and Carl Jung to scaffold their experience of working through emotional trauma; and how they combine those theories with astrological symbolism to explore the idea of destiny. This thesis uses a combined rhetorical and psychological approach to analyze the manner in which the ethos and pathos inherent in the lyrics generated recognition, understanding, and sympathy in the listener.

The purpose of this essay is to discuss what kind of normativity can be considered acceptable in academic theology today in Sweden. This I do by critically and comparatively analyze two debates. The first debate is from Sweden and has its origin in the book Den okände Jesus written by Cecilia Wassén och Tobias Hägerland. The second debate is an international debate about Joseph Ratzingers or Benedict XVI book Jesus of Nazareth. For the purpose of comparison I am working with three analytical questions. I am asking the different texts whether the author express any ontological assumptions or if he or she argumenting at a epistemological level, what enables intersubjective verifiability according to the author and what kind of methods does the author see as acceptable to reach historical knowledge? This questions works as a methodological cluster and the answers indicate what the authors think about acceptable normativity in academic theology. After that I identify similarities and divergences and I ́m comparing different positions and arguments. Finally I evaluate the reasonability of these positions and argument. The reader will be lead to the conclusion that intersubjective verifiability in academic theology and exegetic doesn ́t demand naturalistic or empirical points of departure but rather transparency and cognitive understandable argument which includes theological normative arguments and research. An attitude I name as methodological reciprocity.

Unter dem Begriff des Poststrukturalismus wird eine disparate, auf den Axiomen des Strukturalismus aufbauende und diese zugleich überwindende Strömung verstanden, die sowohl innerhalb der Sozial- und Kulturwissenschaften als auch in interdisziplinär organisierten Feldern wie den Gender Studies von großer Tragweite ist. Geteilt wird die Auffassung, dass kulturelle Phänomene allgemein sprachlich strukturiert sind. Seine Tendenz, unter die Oberfläche vermeintlich stabiler, monolithischer Strukturen zu schauen, qualifiziert den Poststrukturalismus für eine Anwendung auf genderwissenschaftliche Kategorien wie Weiblichkeit und Männlichkeit, deren Bedeutung nicht aus sich selbst erwächst, sondern die als Signifikate innerhalb eines (phallokratischen) Systems zu denken sind.

I den här uppsatsen har jag undersökt argumentationen i Katarina Frostensons K – en skönlitterär bok som skrevs i en tid (hösten 2017 till våren 2018) då #metoo-rörelsen svepte över världen och 18 kvinnor hade vittnat i DN om övergrepp av en känd kulturprofil med nära band till Svenska Akademien. Flera medier namngav mannen som Jean-Claude Arnault, make till akademiledamoten och poeten Katarina Frostenson. Händelserna ledde till en av de största kriserna i Svenska Akademiens historia och K är Frostensons första och enda offentliga yttrande rörande situationen. Boken utkom i maj 2019 och den här undersökningen väljer att tolka den som ett slags försvar mot det Arnault och hon själv har anklagats för. Då samtida retorisk teori visat på vikten av myter i argumentation (Bengtson 2012), och både juridiska och empiriska aspekter talar emot Frostensons retoriska problem, har underökningen utgått från att argumentationen använder sig av emotionella och suggestiva appeller i form av myter. Med hjälp av Brummets närläsningsmetod (2019) och Lindqvists topikteori (2016) har Frostensons argumen-tation delats in i tre övergripande topiker. Dessa har sedan analyserats och identifierat ett antal myter som Frostenson använder sig av för att stärka sin argumentation. En myt som analyseras mer djupgående är exempelvis den antika myten om megäror och kvinnor som hämndlystna monster, vilken Frostenson applicerar på kvinnorna som vittnat i DN. En annan myt handlar om kollektivets behov av syndabockar och att Arnault fått den rollen. En tredje myt hävdar att svenskar är främlingsfientliga eftersom Arnault får ta skulden på grund av sin franska och judiska härkomst. En fjärde myt argumenterar för att åtrå legitimerar våld, vilket hon försöker stärka genom den bibliska berättelsen om kung David och Batseba.  Utöver Bengtsons tolkning av Barthes mytteori (2012) som utgångspunkt har undersökningen bland annat tagit avstamp i kommunikationsprofessorn McFarlands teori om kopplingen mellan myten och det heliga (1989), genusforskaren Tassis teorier om kvinnor och hämnd (2011) samt Richard Kearneys tolkning av René Girards offermekanismer (1995). Vidare har analysen satts i relation till relevant tidigare forskning och kopplats till både historiska och samtida händelser och kontexter. Jag hävdar att min undersökning visar hur viktigt det är att söka efter mer än bara logiska premisser i argumentation. Frostenson har i princip uteslutande myter som bas i sin argumentation, och de är inte alltid helt uppenbara – dolda i suggestiva termer och ett symboliskt språk. Ett av den här uppsatsens syften var att försöka visa hur en mytisk argumentationsanalys kan gå till i praktiken, för att utöka kunskapen kring hur vi kan förstå argumentation i känslomässiga kontexter, så som i debatter om sexuella övergrepp, men också rent generellt. Resultatet som framkommit i undersökningen, det vill säga den mängd myter som identifierats och analyserats, bör inspirera till vidare forskning i ämnet. Jag menar att det finns ett uppdämt behov av just sådana här argumentationsanalyser och att retorikvetenskapen har en viktig roll i detta.Sökord: Katarina Frostenson, K, Jean-Claude Arnault, #metoo, Svenska Akademien, myter, mytisk argumentation, Roland Barthes, Erik Bengtson, Janne Lindqvist, topiker, litteratur, retorik, poesi, poet, skönlitteratur.

Football violence was a rare phenomenon in France until the nineteen eighties. Harsh economic times coupled with the challenges of unemployment brought a different type of fanatic to football stadia. To vent their frustration about the economic difficulties of their time, some fans found an easy scapegoat: the increasing number of African immigrants in France. These fans, known as hooligans, have become organized and can be found supporting most major French football clubs, disrupting what once was a relatively tranquil national pastime. This thesis traces their development in France, looks at what they borrowed from Italian and English fan groups, and suggests how their organization is now uniquely French.

Uppsatsen undersöker konstbetraktandets natur i tunnelbanan genom en närstudie av fotomontaget ”Den dagen, den sorgen på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm.  Uppsatsens huvudsakliga frågeställning är: Hur spelar ”Den dagen den sorgen” upp sin mening och hur tas denna emot av betraktaren i tunnelbanekontexten vid Karlaplan?   Två underfrågor kompletterar frågeställningen: 1.Vilken är fotomontagets konstnärliga särart och hur är det organiserat narrativt? 2.Hur är tunnelbanans ”genius loci” och hur samverkar konstverket med platsen och rummet?    Impetus för uppsatsen är konstverkets säregna och unika karaktär som konstverk. Det finns inget liknande verk i Stockholms tunnelbana. Det lockar, väcker frågor och involverar betraktaren på ett direkt sätt. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka mekanismerna för denna betraktaraktiverande rörelse. En fråga som ofta saknas i den omfattande litteraturen om konsten i Stockholms tunnelbana är hur tunnelbanekonsten kommunicerar och tas emot av sina betraktarresenärer. Denna brist motiverar en undersökning av relationen mellan konstverk, betraktare och miljö.      Uppsatsen är utförd med hjälp av en deduktiv och systematiskt tolkande arbetsmetod utifrån en receptionsteoretisk och semiotisk teoribildning. De valda frågeställningarna har riktat analysen och fotomontaget har studerats som konstnärligt och språkligt fenomen. Receptionsteorin utgår från Wolfgang Kemps begreppsanalys, vilken är strukturerad i interna och externa faktorer. Peter Gillgren kompletterar Kemp och visar hur betydelsefulla verkets interartiella referenser och den litterära meningen är för den receptionsteoretiska tolkningen. Roland Barthes semiotiska teckenanalys, där denoterande tecken omvandlas till konoterande i betraktarens medvetande, ligger också till grund för tolkningen      Texten är uppbyggd av fem delar. De består av inledning, bakgrund, interna faktorer, externa faktorer samt avslutande diskussion med slutsatser och sammanfattning. Genom verkets många interartiella referenser framträder en samhällskritisk litterär mening. För att förmedla denna litterära mening har upphovsmannen medvetet sökt motverka en riskerad polysemi. Kompletterande performativa textremsor, det hyperrealistiska fotografiska bildmediet samt en återhållsamhet med fragment stramar åt och riktar bildens ”betydelse”. Bildens komposition och perspektiv samt en frekvent användning av vakanser och fokaliserande gestalter bjuder in betraktaren i bildens ”spel” och sätter dennes öga i rörelse.  Verk, betraktare och miljö möts och förstår varandra i hastiga filmiska ögonblick. Sådan är konstbetraktandets natur på Karlaplans tunnelbanestation.

Eva Krásová: Émile Benveniste and the role of sens My thesis "Émile Benveniste and the role of sens" is a monographic study of the life work of Émile Benveniste (1902-1977) through the role that the concept of meaning (sens) takes in his thought. I adopt the methodology defined by K. Kœrner as "historiography of language sciences", and thus my perspective on Benveniste's work is mainly chronological and developmental. First part of the thesis concentrates on theoretical foundations of Benveniste's thought in the school of Paris (A. Meillet and M. Bréal), Prague (R. Jakobson and V. Skalička) and Copenhagen (texts around 1939). I point out the concept of language system in diachrony in A. Meillet's thinking and in Prague school and present a hypothesis about the role of Émile Bneveniste in their contact during the International congresses of linguists. This results into a description of the perspective of meaning as it was presented in Benveniste's 1962 lecture "Levels of linguistic analysis". Second part deals with Benveniste's concept linguistics of discours. First chapter explains the main concepts of Benveniste's theory of language: semiotics and semantics or the semiotical and the semantical (le/la sémiotique, sémantique), enunciation (énonciation), appropriation (appropriation) and the theory...

This is a master thesis dealing with reception-theoretical aspects of the 96 meter long photomontage called That day and that grief, created by the Swedish photographer and artist Larseric Vänerlöf. The artwork is situated in the Karlaplan metro-station in Stockholm. The text is an extension of the master thesis that I wrote in 2017-2018, entitled The Cinematic eye. This new essay aims to deepen the understanding of how the photomontage reveals it´s meaning and how it is received by the viewer in the metro context at Karlaplan. Main questions: 1/ What is it in this big photomontage, that makes the viewing travellers, wanting to stay and watch it, even though they are in a hurry towards another place, in another matter? 2/ How does this artwork speak to me and how does it want me to watch it? 3/ What does the photomontage want to tell me? 4/ What does the work represents? Since my study focuses on the imagery and communication-act of the artwork, I find semiotics and reception-theory as the obvious theoretical tools. Part of the interpretation of the image relates to the semiotics of Roland Barthes and his statement that all images are polysemic and ambiguous and that they are culturally and historically conditioned. In my conclusion I discuss and to some extent challenge the mechanism and interaction between literal, denoting information and symbolic connotation in the viewer’s reception. The reception analysis is based on Wofgang Kemps conceptual apparatus formulated in The work of Art and its Beholder (1998), and Peter Gillgrens concept of interartial references. Hans Georg Gadamers view of art as a performative game complements the essays theoretical construction. I use a deductive and systematic interpretive working method. Based on the chosen semiotic and reception theoretical formation and through my questions, I have studied the phenomenology of the photomontage, i.e. as an artistic and linguistic phenomenon. Empathy in site/location, beholder and zeitgeist form the basis of the methodological work.The conclusions of the thesis are radically different from that of my former text from 2017-18. Imagery and symbolic ambiguities and focalics that refuse to reveal the "meaning" and content of the photomontage, activate the viewer in a performative way and creates a highly communicative work, which involves the viewer in the theatrical course. Through a deeper study of the “zeitgeist”, I have also concluded that the collective and political symbols from the 1970s in the work, have lost power and content at the time of the dismantling in 1982. The character that I previously perceived as "Art as weapon" has in this essay been transformed to "Art as visuality". The art of photography appears as the real subject matter for the photomontage at Karlaplan subwaystation.