Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka vilka typer av frågor som används inom dansundervisningen på gymnasiet samt vilka bakomliggande faktorer och undervisningstraditioner som kan påverka hur lärarna väljer att använda sig av verbal kommunikation i sin undervisning. Arbetet tar sin utgångspunkt i sociokulturell teori samt socialkonstruktivism som fokuserar på hur kunskap är konstruerad i klassrummets sociala sammanhang genom språk och andra semiotiska medel. För att kunna undersöka detta användes två olika tillvägagångssätt som var klassrums­observationer för att kunna registrera frågorna, och intervjuer med danslärare för att diskutera och synlig­göra undervisningstraditioner inom deras ämne. Resultatet pekar på att när eleverna är fysiskt aktiva i danssalen använder läraren sig ofta av kontrollfrågor och retoriska frågor. Kontrollfrågorna användes för att behålla strukturen på lektionen och de retoriska frågorna användes som verktyg för förståelse när eleverna skulle vara fysiskt aktiva. Syftet verkade vara att eleven skulle ta med sig frågan och fortsätta med sitt utforskande, och därmed också delvis svara på frågan genom en fysisk redovisning. Slutsatsen är att det finns en stark tradition av mästarlära inom dans och att detta är en del av ämnets särprägel. Som ämne på gymnasiet behöver denna lärostil kompletteras med annat och dessa verktyg och modeller kräver ytterligare forskning. / The aim of this degree project has been to look into what types of questions that are being used within dance education in upper secondary school, as well as which factors and traditions that could be affecting the verbal communication. The principal theoretical framework underlying this study is sociocultural theory and social constructivism, which both focuses on how knowledge is constructed in the social context of the classroom through language and other semiotic ways. Two different methods were used in this project - classroom observations to register the questions being asked and a focus group interview with dance teachers to discuss and highlight teaching traditions within their subject. The result indicates that when the students are physically active in the dance studio, the teacher often uses control questions and rhetorical questions. The control questions were used to maintain the structure of the lesson and the rhetorical questions were used as a tool for comprehension when the students would be physically active. The purpose with these questions seemed to be that the student would listen to the question and continue with the exploration of movement, and thereby also partially answer the question through a physical presentation. The conclusion is that there is within dance a strong tradition of learning from a master as an apprentice and that this is part of the subject's distinctive character. As a subject in upper secondary school, this learning style needs to be supplemented with other things and these tools and models require further research.

Skolan ansvarar för att eleverna utvecklar förmågor för att klara sig i framtidens samhälle. Ett viktigt uppdrag som skolan har är att lärarna behöver ordna situationer så att eleverna lär sig lösa matematiska problem med målet att bli självständiga i detta arbete. Fokus i denna undersökning är att i observation och intervju beskriva hur stödet i en problemlösning kan se ut för att vägleda elever framåt i arbetet genom scaffolding och stöttande frågor. Resultatet visar att läraren använder sig av olika typer av frågor som hänvisas till olika delar av scaffolding. Analysen visar att läraren använder en variation av stöd genom stöttande frågor för att möta varje elevs behov. I uppsatsen diskuterar jag minimerat stöd där läraren delvis lämnat över till eleven att lösa problemet mer självständigt såsom att eleven redogör om relevansen i problemet eller svarar på frågor ”vad måste du göra nu?”. Detta kan ses som ett nästa steg för eleven att bemästra för att bli självständig i problemlösning inom matematiken. / <p>Matematik</p>

Syftet med den här studien är att undersöka och synliggöra eventuella likheter och skillnader mellan lärares och elevers upplevelser av matematiklektioner och dess olika arbetsformer som bidrar till elevernas lust att lära. För att kunna synliggöra detta har vi genomfört semistrukturerade intervjuer med enskilda lärare och deras elever i fokusgrupper. Den data som vi fått in har strukturerats enligt en tematisk analysmetod och sedan redovisats och tolkats enligt ett sociokulturellt perspektiv och med hjälp av begreppet KASAM (känsla av sammanhang).  I resultatet har vi jämfört data från lärare och respektive fokusgrupp med deras elever för att se om det finns likheter eller skillnader i deras upplevelse av matematiklektioner. Den insamlade datan visade att eleverna i ena fokusgruppen ville ha utmanande uppgifter medan den andra fokusgruppen ville visa och få bekräftat att de gjort rätt.  Det fanns skillnader och likheter bland lärare och elevers upplevelser av matematiklektioner och dess arbetsformer i relation till lust att lära. De två lärarna hade olika skillnader och likheter jämfört med varandra i relation till sina elever. Lärare B hade en mer precis upplevelse av hur eleverna såg på olika arbetsformer. Lärare A hade en mer precis upplevelse av hur sina elevers lust att lära var. Utifrån vår insamlade data och resultat går det inte att dra en generell slutsats om likheter och skillnader till matematiklektioner och dess arbetsformer i relation till lust att lära.

Syftet med studien var att undersöka i vilken omfattning språkfrämjande metoder och verktyg användes av förskollärare i förskolan för att stödja barns språkutveckling vilket undersöktes utifrån ett sociokulturellt perspektiv. För att söka svar på studiens syfte tillämpades en kvantitativ forskningsansats där en webbenkät riktad till förskollärare användes som metod. Resultatet visade att förskollärare använder olika språkfrämjande metoder och verktyg i stor omfattning i förskolans olika miljöer. Resultatet visade att förskollärare skattar sin kompetens inom barns språkutveckling som god och ser positivt på kompetensutveckling. Studiens slutsats är att samtliga metoder och verktyg tillämpas av förskollärare i förskolan och används regelbundet för att främja barns språkutveckling. En slutsats är även att förskollärare ser kompetensutveckling som viktigt och betydelsefull för att kunna främja barns språk.

Syftet med studien är att få en bild av hur förskollärare använder bildstöd som pedagogiskt redskap för flerspråkiga barn och vilken påverkan förskollärarnas användning av bildstöd kan ha för flerspråkiga barn i förskolan. Studien utgår ifrån det sociokulturella perspektivet. Läroplanen för förskolan lyfter att förskolan ska stimulera alla barns språkutveckling och ge stöd för de barn som behöver det. För att få svar på våra frågeställningar har vi genomfört intervjuer och observationer på fem förskoleavdelningar. Resultatet av vår studie visar att förskollärare i de förskolor som ingår i vår studie aktivt arbetar med bildstöd för flerspråkiga barn. Den visar att förskollärarna upplever att bildstödet är ett bra hjälpmedel för inkludering och språkutveckling för flerspråkiga barn.

Digitaliseringens framväxt förändrar och påverkar undervisningen i skolorna, vilket även har lett till en förändring i lärares yrkesroll. Läroplanen har modifierats på grund av den digitala teknikens utveckling. I läroplanen (Skolverket 2019) står det skrivet att elever ska kunna skriva enkla texter med läslig handstil och på dator. Trots att det är ett krav i läroplanen råder det skillnader i huruvida och hur digitala verktyg används i skrivutvecklingen. Skillnaderna grundas i lärares uppfattningar och didaktiska val gällande användning av digitala verktyg i undervisningen. Syftet med den här studien är att identifiera lärares uppfattningar huruvida, hur och varför digitala verktyg ska användas i skrivundervisningen. Studien har riktat sig mot verksamma lärare i årskurs 1–3 som har svarat på ett digitalt frågeformulär med frågor om huruvida, hur och varför de arbetar med digitala verktyg i den tidiga skrivutvecklingen. Resultatet visar att respondenterna uppfattar att fördelarna med digitala verktyg är: elevernas motivation ökas och att eleverna kan enkelt justera sina texter. Resultatet synliggör även några nackdelar som respondenterna uppfattar med att använda digitala verktyg: bristen på tillgång till digitala verktyg, att tekniken kan strula, elevernas koncentrationsförmåga samt handstil kan påverkas negativt. I resultatet lyfts det även fram olika skrivmetoder som respondenterna använder i sin undervisning där ASL är den metod som understryks av majoriteten av lärarna. Studien präglas av det sociokulturella perspektivet där det sociala samspelet är i fokus.

Abstract It has been claimed that teachers who possess a low level of self-efficacy may impede the learning process for students. When teachers do not possess a high self-efficacy, they may not believe strongly in their own ability to teach, which could in turn lead to unmotivated students in the second language classroom. The purpose of this research is to examine in what way the self-efficacy of Swedish L2 teachers of English influences their way of teaching in the second language classroom both in terms of how it affects their approach to teaching and how it affects the strategies and methods they choose touse in the classroom to strengthen their own students’ self-efficacy. The study uses a qualitative research method. Data was collected through questionnaires, classroom observations and follow-up questionnaires with five English teachers in Southern Sweden. Findings of the study suggest that teachers' with a high level of self-efficacy more positively influence their teaching approach than those who possess a low level of self-efficacy, which can impede their way of teaching. It was also found that the strategies teachers found useful for improving students’ self-efficacy were: language use, scaffolding and group work. This result could be important for further theoretical and pedagogical research for all in an educational position.

Kommunikation mellan barn och pedagoger kan ses som en bas för allt som sker i förskolans verksamhet, såväl omsorg som undervisning och lärande. Hur undervisning utformas efter Läroplanen för förskolans (Lpfö18, 2018) riktlinjer är tolkningsbart och pedagogers ansvar. Syftet med studien är att få en ökad kunskap om pedagogers resonemang kring kommunikationsmönster och om hur de resonerar kring samtal och scaffolding med barnen i förskolan, utifrån sin yrkesroll, i relation till undervisning och lärande. Studien fokuserar på att undersöka verbal kommunikation ur ett lärande och undervisningsperspektiv; lärande samtal mellan pedagoger och barn. Extra fokus läggs på scaffolding, som är den sortens stöttande samtal som kan anses vara mest kognitivt utvecklande. Kvalitativ metod tillämpas i studien och datainsamling gjordes via semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna genomfördes med sex stycken yrkesverksamma pedagoger. För att tolka studiens empiri används det sociokulturella perspektivet som teoretisk ram. Resultatet av respondentkommentarer visar på såväl liknande resonemang som varierande och sammantaget framstår ämnet som komplext där många faktorer spelar in. Övergripande områden som förskolans organisation och verksamhetens struktur anses bidra till olikheter i kommunikationsmönster såväl gällande den enskilde pedagogens förhållningssätt som tolkning av yrkesrollen. Av resultatet framkommer en ovana i att reflektera kring egna kommunikationsmönster och att det var lättare att beskriva andras. Resultatet visar också på olika resonemang bland respondenterna när det gäller vikten av att bygga relationer i yrkesrollen och vad det innebär. Bland respondenternas kommentarer framkommer vissa gemensamma didaktiska samtalsstrategier som används i undervisningen såväl som grundläggande olikheter. Resonemangen visar att det saknas förförståelse avseende begreppet scaffolding, men respondenterna i förekommande studie beskriver stöttande samtal i undervisningen, delvis liknande scaffolding. Resultatet visar på ett gemensamt resonemang bland respondenterna om att kommunikation är grundläggande för att man som pedagog skall kunna utföra sitt arbete i förskolan och det framkommer en önskan om att nå alla barn. Samtidigt säger sig respondenterna vara medvetna om att alla barn inte alltid inkluderas i undervisningen och att dessa barn blir hänvisade till annan slags kommunikation. Dessa samtal benämner respondenterna som småprat, vars syfte är att bekräfta barn ur ett omsorgsperspektiv.

Tidigare forskning gör gällande att specialpedagogens uppdrag ofta är komplext och i hög grad kan skifta beroende av olika faktorer. I samband med utbrottet av Covid19 våren 2020 ställdes undervisningen hastigt om i den svenska gymnasieskolan. Omställningen används i denna studie för att belysa specialpedagogens uppdrag.  Syftet med studien är att skapa kunskap om det specialpedagogiska uppdraget och specialpedagogens roll vid förändring genom det specialpedagoger uttrycker om sina uppfattningar och upplevelser rörande uppdrag och roll vid tiden före, under och efter omställningen från närundervisning till distansundervisning. Vidare är syftet att analysera hur specialpedagogen på bästa sätt kan arbeta för att skapa goda förutsättningar för lärandet, och hur detta kan bli möjligt.  Då intresset för studien är specialpedagogers uppfattningar, åsikter, attityder och känslor, det vill säga specialpedagogernas egna upplevelser, kan studiens infallsvinkel beskrivas som fenomenologiskt inspirerad. Semistrukturerade intervjuer är metoden som används för datainhämtning. Det teoretiska analysbegrepp som används för att diskutera specialpedagogens uppdrag och roll är förändringsagent. Begreppet ligger till grund för den modell, kallad Specialpedagogen som förändringsagent-modellen, som har operationaliserats inom ramen för denna undersökning och som används för att tydliggöra respondenternas roller, och förskjutningen av de samma.    Studien visar att specialpedagoger upplever att de borde arbeta mer med handledning och skolutveckling för att på så sätt stödja elevers lärande,  än de i själva verket gör. Examensmålen stödjer det specialpedagoger uttrycker, då stöttning av elever är en del av uppdraget. För att specialpedagoger ska kunna ägna sig åt skolutveckling, krävs att detta är i förväg förhandlat och förankrat i organisationen. Dessutom krävs stöd, både från skolledning och från kollegor tillhörande samma profession, för att specialpedagoger ska kunna hävda sin roll då specialpedagogrollen innebär stora utmaningar i att svara upp mot de många olika behov som finns  i skolan.

Syftet med studien var att studera och analysera några lärares syn på ett språkutvecklande arbetssätt, hur arbetssättet i klassrummet kan påverka elevernas språkutveckling och hur ett framgångsrikt språkutvecklande arbetssätt kan se ut. Den teoretiska utgångspunkten i vår studie utgjordes av en sociokulturell teori samt två specialpedagogiska perspektiv – det relationella och det kategoriska perspektivet. Vi valde en kvalitativ forskningsansats med data från ett mindre antal källor genom semistrukturerade intervjuer. Det var framför allt tre olika arbetssätt och modeller som lyftes fram av lärarna i vår studie; kooperativt lärande och genrepedagogiken med cirkelmodellen. Lärarna menade att det är viktigt att anpassa sin undervisning med visuellt stöd och stötta eleverna i deras arbete. Det framkom också att den största svårigheten i den språkutvecklande undervisningen är att elevgrupperna är stora och att lärarna känner en frustration över att inte hinna med att hjälpa alla elever. Lärarnas brist på kunskap om elevernas språkliga svårigheter sågs också som ett hinder i deras arbete. Våra intervjuer och vår studie visade att språkutvecklande arbete i klassrummet ansågs viktigt och muntlig kommunikation sågs som grundläggande för att utveckla en god läsförmåga. Lärarna beskrev också att de såg goda resultat när eleverna fick möjlighet att arbeta gemensamt efter strukturerade modeller. Vår studie visade även att det fanns ett behov av att tydliggöra vad ett språkutvecklande arbetssätt var.