Denna studie undersöker det möjliga sambandet mellan läsvanor och språklig förmåga hos gymnasieelever. Studien använde en metodkombination, där en enkätundersökning användes för att samla in data om 30 elevernas läsvanor, vilket sedan användes i urvalsprocessen för insamlingen av 10 elevtexter. Resultaten i studien tyder på att goda läsvanor har en positiv effekt på elevers språkliga förmåga i skrivna texter, och på att läsning utvecklar samtliga av de undersökta språkliga aspekterna, variation, språkriktighet och stilistisk anpassning, i samma grad. Sambandet mellan goda läsvanor och hög språklig förmåga är dock inte absolut då resultaten även visade att det fortfarande finns elever som visar låg språklig förmåga trots goda läsvanor, och elever som visar mycket hög språklig förmåga utan att vara frekventa läsare av skön- och facklitteratur. Detta tyder således på att andra faktorer än läsvanor påverkar och kan ha avgörande betydelse för gymnasieelevers språkliga förmåga.

Syftet med denna studie är att undersöka spänningar som finns inom lärarrollen i det språkvårdande arbetet, sett ur ett högstadieperspektiv där lärarnas aktörskap hamnar i fokus. Undersökningen har även behandlat hur lärarna hanterar sådana spänningar. Det är en kvalitativ studie där lärarna fått utrymme att, utifrån ett antal frågor, berätta hur de ser på nämnda företeelser i den svenska skolan. Jämförelser med tidigare forskning inom ämnet har gjorts för att även studera skillnader idag i en historisk jämförelse. Vi har utgått från Telemans (2013) modell om ideologi i sammanhang om språkplanering. Resultatet har visat att det förekommer flera spänningar inom lärarrollen inom det språkvårdande arbetet. Ett exempel är att läraren både ska vara accepterande för olika språkliga variationer, men samtidigt vara hård när det gäller språkriktighet. Dessutom visar resultatet att det kan finnas spänningar mellan lärarnas ideologier och elevernas ideologier.

Syftet med detta examensarbete har varit att ta reda på om det skett någon förändring mellan 1992 och 2005 när det gäller niondeklassares formella skrivfärdigheter. Undersökningen inleddes med en litteraturstudie av aktuell forskning samt intervjuer av fem svensklärare verksamma på högstadiet. Materialet till själva huvudundersökningen bestod av 40 uppsatser från 1992 års centrala prov och 40 uppsatser från 2005 års nationella prov. Statistik över fem språkliga normavvikelser fördes under uppsatsläsningen. För att kunna se om specifika grupper har utvecklats olika under dessa år, bildades åtta undergrupper utifrån kön och uppsatsomdömen. Resultaten visar generellt på en liten försämring av elevernas formella färdigheter. I urvalsgruppen flickor med högt uppsatsomdöme är försämringen dock stor. Av de normavvikelser som undersökts förefaller särskrivning och enkel/dubbelkonsonant vara de som försämrats mest. En möjlig orsak till försämringarna i allmänhet kan vara ändrade värderingar, i såväl läroplaner som i samhället i stort. Förr prioriterades den formella skrivförmågan högre; i dagens IT-kultur värdesätts snabbhet och innehåll högre.

The aim of this essay is to study the place and function of grammar as a teaching area in the policy documents for compulsory and upper secondary school in Sweden. Furthermore, the essay aims to examine potential similarities and differences regarding grammar in the documents of the different school forms. The used method is a thematic analysis, where the material has been coded and classified into themes. Based on the analysis, two main themes were identified: grammar and progress. The two main themes could then be divided into several subthemes, which further describes the place and function of grammar within the policy documents.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur svensklärare på gymnasiet arbetar med språkriktighet hos eleverna i kurserna svenska 1, 2 och 3 på gymnasiet. För att uppnå studiens syfte intervjuas åtta svensklärare på gymnasiet. Detta är en kvalitativ studie där den intervjumetod som används är semistrukturerade intervjuer. Resultatet visar att svensklärare på gymnasiet arbetar mycket med formativ bedömning och feedback på elevtexter för att utveckla elevernas skrivande. Det framkommer även att lärarna ofta låter eleverna arbeta tillsammans med olika typer av språkriktighetsfrågor, som att rätta texter och liknande. Dock upplever lärarna att det är svårt att finna tid till att arbeta med språkriktighet i den mån de egentligen skulle önska. Något annat som ses som en svårighet i språkriktighetsarbetet är att gymnasieelever sällan ligger på rätt nivå språkligt i förhållande till vad gymnasiestudier kräver. Något samtliga lärare slutligen är överens om är att språkriktighetsarbete och språkriktighetskriterier är något som borde finnas med i alla ämnen på gymnasiet, och inte bara i svenskämnet.

Denna studie behandlar hur gymnasielever använder de, dem och dom i de skriftliga delarna av nationella proven i Svenska 1 och 3. Genom en variabelanalys har de, dem och dom beräknats i sammanlagt 120 texter uppdelade i Svenska 1 och 3 samt mellan betygen E-C-A. Därefter har den felaktiga användningen analyserats. Den nästan obefintliga mängden dom i texterna var förvånande. Eleverna verkar skilja på texttyper där skriftspråksformerna de och dem ska användas och när det är godtagbart att använda talspråksformen. Majoriteten elever försöker alltså använda de och dem, även om det inte alltid blir rätt vilket tyder på att de och dem fortfarande har övertaget som språknorm i skriftspråket. Resultatet av undersökningen diskuteras utifrån teoretiska perspektiv gällande språkförändringar, språknormer, språkriktighet, skriftspråk, talspråk samt texttriangeln. Avslutningsvis diskuteras resultatet i ljuset av den långa och nästan ständigt pågående debatten kring vilket eller vilka pronomen som bör användas. Debattörernas åsikter går i tre led: stävan efter enhetligt dom, enhetligt de eller fortsatt användning av de och dem. Majoriteten nämnda debattörer verkar dock överens om att de och dem i framtiden kommer ersättas av dom, en process som kommer pågå under lång tid och är omöjlig att förutspå. Resultatet visar att dom som skriftspråk har en lång väg kvar att gå.

I den här studien har jag undersökt om särskilda grupper av människor reagerar starkare än andra på språkriktighetsfel. Jag har undersökt om det finns ett samband mellan ålder, kön, utbildning och språkattityder, och hur en person reagerar på språkriktighetsfel i skrivet språk. Jag har utfört ett experiment som gick ut på att informanter fick läsa en stimulustext, varefter de i en enkät fick svara på frågor om vilka känslor texten väckte hos dem, och hur de uppfattade texten. De fick även svara på frågor angående demografisk data och om språkattityder. Stimulustexten fanns i två versioner varav den ena hade manipulerats med språkriktighetsfel. Svaren från de informanter som läst texten med språkriktighetsfel jämfördes med svaren från informanterna som läst texten utan språkriktighetsfel, för att se om det fanns någon skillnad på hur de svarat. Sedermera jämfördes data från de informanter som svarat mest negativt på frågorna med data från den totala populationen, för att se om de avviker i något avseende när det gäller demografi och språkattityder. Resultaten av studien visade att det inte kunde fastställas något samband mellan personers reaktioner på språkriktighetsfel och ålder, kön eller utbildning. Däremot kunde man se att en text med språkriktighetsfel bedömdes som mindre välskriven, och något mer svårläst, än en text utan språkriktighetsfel. Dessutom kunde man se en antydan på att det kan finnas ett samband mellan hur arg eller irriterad en person blir av språkriktighetsfel, och hur viktigt de bedömer att korrekt grammatik och stavning är.

Syftet med denna studie är att undersöka de åsikter som finns hos dagens lärare vad gäller grammatik och språkriktighet inom svensk-ämnet på de svenska gymnasieskolorna. Inför detta kvalitativa arbete intervjuades fyra gymnasielärare från två olika skolor, där de fick svara fritt på ett antal frågor. Det resultat som framkom från denna undersökning är att det på dessa skolor inte läggs mycket vikt på grammatik i undervisningen och att man inte har regelrätta grammatiklektioner längre. Informanterna uttrycker en medvetenhet om att ungdomarnas förkunskaper från grundskolan har försvagats. Alla är de överens om att elevernas användning av språket är det som mest hjälper dem att utvecklas och det är detta som fokuseras i deras undervisning.

På senare år har det uppmärksammats att subjunktionen eftersom allt oftare konstrueras med ett efterföljande att. I denna uppsats undersöks denna konstruktion ur ett språkvårdsperspektiv. Fokus ligger på eftersom att:s plats i det svenska språksystemet, dess etablering i olika texttyper och funktionella aspekter som rör informationsstruktur. Konstruktion med basal subjunktion är ett starkt mönster för subjunktioner i svenskan. I uppsatsen drivs tesen att den inre strukturen i eftersom har bleknat och förstärks efter detta mönster med en separat subjunktionsmarkör. Vidare föreslås semantisk analogi som motivation bakom konstruktionen. Resultatet visar att eftersom att börjar etablera sig bland de kausala subjunktionerna, i synnerhet i informella texttyper, men även bruket i tryckt press visar en stadig ökning under de 25 senaste åren. Eftersom att uppvisar ingen tendens till differentiering gentemot eftersom vad gäller fakticitet, informationstyngd och ledföljd.

Denna uppsats syftar till att undersöka vad svensk forskning de senaste 20 åren har för rekommendationer för en god grammatikundervisning, samt att undersöka läromedel för gymnasiekurserna i svenska. Utifrån de rekommendationer som utläses i forskningen har uppsatsförfattarna gjort en läromedelsanalys där de undersökt huruvida läromedelsförfattarna följer rekommendationerna i grammatikavsnitten. Uppsatsförfattarna har också undersökt om det råder en skillnad mellan läromedel som riktar sig till praktiska och teoretiska program på gymnasiet, för att se om den ena programinriktning följer rekommendationerna mer än den andra. Resultatet visar att de fem undersökta läromedlen inte följer forskningens rekommendationer i större utsträckning. Läromedlen som riktar sig till praktiska program har större likheter sinsemellan än vad läromedlen för teoretiska program har. Ett läromedel, för teoretiska program, utmärkte sig genom att ha större samstämmighet med forskningen än de övriga.