Studiens syfte var att undersöka hur barn i behov av särskilt stöd inkluderas i förskolan samt vilka dilemman/utmaningar som förskollärare möter. Vi jämför förskollärares arbete med att inkludera barn i behov av särskilt stöd utifrån tre kommuners förskoleverksamheter i syfte att se huruvida det påvisas några skillnader och/eller likheter utifrån studiens frågeställningar. Studien innehåller två delstudier som utgår från varsin tematisk analys.  Det kompensatoriska-, det kritiska- och dilemmaperspektivet används för att analysera resultatet. Datamaterialet samlades in genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. Det var åtta medverkande förskollärare från tre kommuner. Resultatet visade att samtliga kommuner har en samsyn kring definitionen av begreppen barn i behov av särskilt stöd och inkludering. Samtliga kommuner anser att mindre barngrupper gör det möjlig att se alla barn. Samsyn mellan hem och förskola beskrivs vara viktigt. Kommunernas skillnader var att kommun (a) belyser fingertoppskänsla, att inkludering uppstår i kamratskap, att tysta barn behöver uppmärksammas och att samsyn inom arbetslaget är viktigt. Kommun (b) framhäver barns intresse, litteratur och tillitsfull relation. Kommun (c) belyser stöd i leken.

Syftet för denna uppsats var att öka kunskapen om vilka stödinsatser och strategier pedagoger använder sig av för att möjliggöra lärandet och inkludera barn i behov av särskilt stöd i förskolan. För att undersöka syftet användes kvalitativa semistrukturerade intervjuer där sju förskollärare och sju barnskötare deltog. Denna uppsats avgränsades i två delstudier vilka hade utgångspunkt i uppsatsens gemensamma syfte men delstudie A fokuserade på förskollärare och delstudie B fokuserade på barnskötare. Valet av att använda sig av två olika personalkategorier var för att ta reda på om förskollärares och barnskötares utsagor skiljer sig åt.  De båda delstudierna har använt sig av semistrukturerade intervjuer med ljudupptagning och anteckningar för att få ett stort urval av empiri att analysera. I analyserna för studierna användes tematisk analys för att kategorisera förskollärarnas och barnskötarnas svar. Detta genererades i teman som analyserades med utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet syn på lärande och flera av dess centrala begrepp.  Resultaten för studierna visade att pedagoger i förskolan är eniga om att pedagogernas förhållningssätt har en avgörande faktor för dessa barns utveckling och lärande. Centralt för förskollärarnas utsagor var vikten av att se och lära känna varje enskild individ, dels genom kartläggningar och handlingsplaner dels genom att vara en aktivt medforskande pedagog. Centralt för barnskötarnas utsagor var att anpassa miljön utifrån barnets behov och förmågor. Båda personalkategorierna framhöll att stödinsatser underlättar för dessa barn att kunna få verktyg vilket hjälper dem att kommunicera och knyta nya kontakter. Verktygen kan vara av stor betydelse för det enskilda barnets fortsatta utbildningsgång och förutsättningar för att klara övergången till skolan. I relation till barn i behov av särskilt stöd påverkar organisatoriska faktorer till exempel stora barngrupper och få pedagoger för vilka förutsättningar pedagoger i förskolan har för att kunna ge en likvärdig utbildning.

Syftet med studien är att synliggöra förskollärares uppfattningar gällande hur behovet av specialpedagogiska resurser möts upp i verksamheten. Studien syftar även till att synliggöra och analysera hur förskolans tillgång till specialpedagogiska resurser påverkar likvärdigheten samt vilka konsekvenser uteblivna resurser kan resultera i. Studien utgår från en kvalitativ forskningsansats där semistrukturerade intervjuer använts som datainsamlingsmetod. Intervjuerna har genomförts med totalt fem förskollärare från tre olika kommuner. De teoretiska perspektiv som varit utgångspunkt för studien är fenomenografin och det sociokulturella perspektivet. Det insamlade materialet har bearbetats med utgångspunkt i en fenomenografisk analysmetod där resultatet diskuterats i relation till det sociokulturella perspektivet samt tidigare forskning. Studiens resultat visar att specialpedagogiska resurser är av avgörande betydelse för att skapa en likvärdig förskola för alla barn. Resultatet visar också att det, enligt förskollärarna i studien, råder stor brist på tillgängliga resurser och att detta många gånger grundar sig i bristande gehör från huvudmannen samt ekonomiska förutsättningar. De slutsatser som dragits utifrån studiens resultat är att specialpedagogiska resurser behöver finnas tillgängliga i större utsträckning, att huvudmannen behöver förbättra arbetet med resursfördelningen för att möta upp verksamheternas behov samt att det är av stor vikt att arbeta förebyggande i hela barngruppen för att kompensera för de bristfälliga resurserna.

Förskolan utgör en viktig roll i att möjliggöra tidiga insatser för en god och likvärdig uppväxt (SOU 2020:46). I denna studie undersöks en tvärprofessionell samverkansmodell för tidiga insatser som kallas Samverkan för Barnets Bästa (SBB)1. Syftet med studien är att undersöka pedagogers2, specialpedagogers och rektorers uppfattning och erfarenheter av arbetet med SBB. Begreppen barn i behov av särskilt stöd, samverkan och tidiga insatser förklaras utifrån rådande styrdokument och tidigare forskning. Kontextens betydelse i korrelation till dessa tre begrepp, lyfts också fram. I avsnittet teori avhandlas studiens specialpedagogiska perspektiv utifrån det relationella och kategoriska perspektivet. Utifrån innehållsanalysen av intervjuerna med studiens nio informanter framkommer det att relationell kompetens och strävan efter ett empatiskt förhållningssätt framhävs som tydliga framgångsfaktorer för samverkan genom SBB. Dock framkommer en osäkerhet kring vad SBB är, när det bör erbjudas och vilka insatser det kan leda till. Denna osäkerhet lyfts framför allt av rektorerna och pedagogerna, medan specialpedagogerna upplevs väl införstådda i samverkansformens funktion. Studiens viktigaste slutsats visar att tidiga samordnade insatser är viktiga för att upptäcka och motverka ohälsa hos yngre barn i förskolan, samtidigt som ett relationellt förhållningssätt hos personer som möter och arbetar med barn är avgörande för hur insatserna initieras och genomförs. Även tillgång till resurser och specialpedagogisk kompetens inom förskolan visar sig vara en avgörande faktor för att upptäcka tidiga tecken på ohälsa hos barn. Fortsatt forskning behövs för att öka kunskapsspridning kring ett specialpedagogiskt perspektiv på förskolans möjligheter och hinder för samverkan genom SBB med fokus på förskolekontextens betydelse.

No description available.

Genom våra erfarenheter och genom hela utbildningen har vi läst och erfarit vad barn behöver för att lära och utvecklas. En aspekt som vi uppmärksammat är att barnantalet i en barngrupp kan vara av betydelse, både för det pedagogiska arbetet i förskolan samt för alla barnsutveckling och lärande, vilket också är studiens syfte. I denna studie har vi riktat fokus mot förskollärares upplevelser om hur barngruppens storlek kan påverka det pedagogiska arbetet i allmänhet och specifikt i arbetet med att stötta barn som upplevs vara i behov av särskilt stöd. Den forskning som presenteras i studien visar att barnantalet i en barngrupp, både när den ansesvara ”för stor” eller ”för liten”, är av betydelse då det å ena sidan kan leda till att pedagoger inte hinner se alla barn eller jobba mot alla läroplanens mål och å andra sidan visar forskningen att bristen på interaktion och lekkamrater också kan inverka på hur barn utvecklas och lär. För att ta reda på studiens syfte samt frågeställningar har vi använt oss av kvalitativa intervjuer som metod och intervjuat förskollärare om deras upplevelser kring ämnet. Några centrala resultat som framkommer är att barngruppens storlek har inverkan på det pedagogiska arbetet samt att barn som upplevs vara i behov av särskilt stöd kan påverkas på olika vis både om barngruppen är för stor eller för liten. Det framkommer även att det är svårt att ange en generell siffra på vad som utgör en lämplig barngrupp då det visade sig att flera faktorer som exempelvis barnens särskilda behov, personaltäthet, lokalens utformning samt barngruppens sammansättning är av betydelse. Några viktiga slutsatser som vi har kommit fram till är att många olika faktorer blir avgörande för hur barn påverkas i förskolan, där barngruppens storlek är en del. I varje enskild barngrupp behöver de olika faktorerna tas i beaktan för att kunna avgöra vad som är en lämplig storlek på barngrupp just i den enskilda barngruppen.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur verksamma pedagoger definierar kategorin barn i behov av särskilt stöd, hur pedagogerna arbetar för att inkludera barn i behov av särskilt stöd, samt vilka hinder som pedagogerna möter när det gäller det inkluderande arbetet i förskolan. Syftet har till stor del växt fram utifrån våra egna upplevelser där vi sett att alla barn inte alltid inkluderas i förskolans verksamhet. För att få svar på våra forskningsfrågor utgick vi från kvalitativa intervjuer i form av en semistrukturerad intervjuguide där sex förskollärare samt tre barnskötare intervjuades, alla verksamma i förskolan. Resultatet från de nio intervjuerna har analyserats med hjälp av det relationella samt det kategoriska perspektivet. Resultatet av vår studie visar att verksamma pedagoger definierar kategorin barn i behov av särskilt stöd på olika sätt. En del pratar om diagnoser och vissa om “andra svårigheter”. Flertalet av de intervjuade pedagogerna pratar om barn med behov av särskilt stöd och inte om barn som är i behov av särskilt stöd. Alltså beskrevs barnen utifrån deras svårigheter medan ett fåtal antydde på att svårigheter kan uppstå i situationer och att individuella anpassningar därefter behövs göras. Vidare visade resultatet på att individuella anpassningar kan vara svåra att göra då alla barn är olika och behöver olika sorters stöd, därav kan det vara svårt att hitta precis de anpassningar som behövs för att hjälpa barnet. Det visade sig finnas en del olika utmaningar i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. En del pedagoger uttryckte att de kände sig otillräckliga, att de hade brist på kunskap samt att de hade dåligt samvete. Några andra pedagoger ansåg att den stora utmaningen låg i hur extra resurser ska fördelas, det vill säga om resurser ska användas för hela barngruppen eller endast för ett specifikt barn. Pedagogerna nämner olika strategier som de använder sig av för att inkludera barn i behov av särskilt stöd. Den mest dominerande strategin var att dela in barnen i mindre grupper, detta för att öka tryggheten och ge alla barn i den mindre gruppen lika stort utrymme att dels komma till tals och få stöttning av pedagogen. Andra strategier var att anpassa lärmiljön samt att anpassa undervisningen utifrån barnens behov.

Barn i behov av särskilt stöd ska få förutsättningar att inkluderas i förskolans utbildning och undervisning i enlighet med styrdokumenten. Det kräver medvetna och kompetenta förskollärare som i samarbete med specialpedagoger arbetar med inkluderingspraktiker, specialpedagogisk organisation och arbetssätt. Studiens syfte är därför att bidra med kunskap om hur förskollärare arbetar för att inkludera och stödja barn med kommunikativa svårigheter som är i behov av särskilt stöd. Genom kvalitativa intervjuer har den insamlade empirin lagt grunden för en jämförelse mellan två förskolors arbete med inkluderingspraktiker, specialpedagogisk organisation och arbetssätt. I analysen synliggörs två organisationer, där den ena upplevs mer formell än den andra, dock synliggörs stora likheter i arbetet med inkluderingspraktiker i relation till arbetet med att stödja barn i behov av särskilt stöd.

Denna studie fokuserar förskollärarens upplevelser och erfarenheter när det gäller inkluderingen av barn som är i behov av särskilt stöd. För att få fram ett resultat har jag gjort sex kvalitativa intervjuer med sex förskollärare. Genom intervjuerna har jag besvarat mina frågeställningar:” Vilken kunskap har förskollärare om barn i behov av särskilt stöd och varifrån kommer denna kunskap?” samt ”Hur beskriver förskollärare sitt arbete med att kunna inkludera barn som är i behov av särskilt stöd i förskolans verksamhet?” Studien grundar sig i det sociokulturella perspektivet. Två centrala begrepp inom det sociokulturella perspektivet används i analysen av insamlad information: proximala utvecklingszonen och scaffolding. Resultatet visar att det finns ett behov av mer utbildning och fortbildning för förskollärare för att stärka deras kunskap om att stödja barn i behov av särskilt stöd. Vidare visar resultaten att genom att använda olika strategier och anpassningar kan pedagogerna skapa en inkluderande miljö som främjar barnens delaktighet och lärande. Dessa insatser leder till att barnen med särskilda behov aktivt kan delta i förskolansverksamhet. Resultatet visar att förskollärarna möter flera utmaningar och svårigheter i sitt arbete med att inkludera barn i behov av särskilt stöd. Bristande kunskap och kompetens inom området och osäkerhet kring identifiering av barnens behov samt lämpliga stödinsatser, framstår som några av de största utmaningarna. Kommunens ekonomi och resursbrist förefaller vara en betydande utmaning för förskollärare när det gäller inkludering av barn i behov av särskilt stöd. Detta är särskilt utmanande när det finns stora barngrupper och många olika behov att hantera. Individuellt stöd till barn med särskilda behov blir då svårt att erbjuda på grund av tidsbrist och begränsade resurser. Resultatet visar också att samarbete mellan pedagoger, föräldrar och andra professionella är en viktig faktor för att lyckas med inkluderingsarbetet.

Denna studie syftar till att undersöka hur pedagoger på landsbygdsförskolor beskriver att de arbetar med barn i behov av särskilt stöd samt hur de upplever att de arbetar med att inkludera barnen i behov av särskilt stöd i resterande barngrupp. Detta har undersökts genom semistrukturerade intervjuer med två förskollärare och en specialpedagog placerade på tre landsbygdsförskolor utspridda i Sverige. Resultatet har analyserats utifrån Braun och Clarkes (2006) tematiska analys med hjälp av Nilholms (2020) tre perspektiv: det kompensatoriska perspektivet, det kritiska perspektivet samt dilemmaperspektivet, vilka alla kan ses på olika vis i pedagogernas svar.  Resultatet visar att det enligt respondenterna finns flera olika fungerande sätt att arbeta med barn i behov av särskilt stöd och att begreppet barn i behov av särskilt stöd upplevs som svårdefinierat. Pedagogerna beskriver att hjälpmedel i form av exempelvis tecken som stöd (TAKK), bildstöd och timer underlättar för hela barngruppen. Det har även framkommit att respondenterna upplever att det går att inkludera barn på olika vis, utan att behöva tvinga de att sitta kvar i exempelvis samlingen.  Slutsatsen är att pedagogerna upplever att det finns fler än ett fungerande sätt att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Det påverkas dels av vilket behov av stöd som finns, dels vilket stöd och vilka förutsättningar förskolan får från specialpedagog och rektor. Det framkommer även att barn anses inkluderas på olika vis samt att definitionen barn i behov av särskilt stöd är oklar.