Denna studie kan placeras inom barndomsforskningen, där barn ses som aktörer vars röster förtjänar att tas på allvar. Syftet var att undersöka regnbågsbarns syn på familj, sin egen familj och tillblivelse. Intervjuer har genomförts med tolv barn i åldern fem till åtta år som alla var samboende med två mammor. En semistrukturerad intervjuguide användes och barnen ombads att måla sin egen och en annan familj. Barnens tal har analyserats utifrån en diskursanalytisk ansats. Resultatet visar att regnbågsbarnen pratar om familj utifrån relationella band, emotionell närhet, att man bor och gör saker tillsammans. Barnen visar en öppenhet inför olika familjestrukturer. Föräldrar beskrivs som omhändertagande och mammors och pappors funktion sägs vara likvärdig. Pratet om den egna familjen och mammorna präglas av positiva beskrivningar men utmanas i ett fåtal berättelser genom att teman av konflikt lyfts. Majoriteten av barnen pratar om pappor och beskriver dessa dels utifrån ursprung och dels utifrån en relationell mening. En del barns prat framstår förvirrat kring dessa två aspekter av pappor. Barnen uppvisar svårigheter att närma sig prat om tillblivelse och använder begreppen frö och ägg i olika utsträckning. Majoriteten av barnen som pratar om frö berättar att det kommer från en man. Regnbågsbarnens sätt att prata om familj är i linje med tidigare forskning om barns syn på familj. Barnens öppenhet inför olika familjestrukturer kan ses som ett uttryck för att rättfärdiga den egna familjekonstellationen, alternativt visar det på en realistisk spegling av samhällets mångfald vad gäller familjeformer. Svårigheterna att prata om negativa erfarenheter inom den egna familjen visar på det problematiska att gå emot en dominerande diskurs av familj som harmonisk. Regnbågsbarnens prat kring att mammor och pappor är samma sak skiljer sig från tidigare forskning om barns syn på föräldrar och hur detta kan förstås diskuteras i uppsatsen. Den förvirring som en del barns prat kring att i en mening ha en pappa och i en annan inte, kan visa på att barnen behöver få stöd i att hitta en fungerande diskurs om vad en pappa är och skillnaden på en relationell pappa och en donator.

Följande studie är en kvalitativ dokumentstudie vars syfte är att genom en diskursanalys utifrån Ernesto Laclau och Chantal Mouffe’s (2001; 2008) diskursteori utforska på vilket sätt barnet, dess delaktighet och dess bästa framställs i tingsrätten. Studien har undersökt detta i domar från tingsrätten gällande umgänge med umgängesstöd enligt 6 kap. §15c föräldrabalken (FB) (SFS 1949:381). De juridiska ramar gällande barnet, som finns i föräldrabalken och barnkonventionen (Lag [SFS 2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter), tyder på att barnet besitter en stark ställning gentemot vuxna, men forskning visar på att barn sällan får möjlighet att delta och sällan får sin vilja hörd. Studiens empiriska material består av 21 domar gällande umgänge med umgängesstöd från tingsrätten. Studien har utgångspunkt i socialkonstruktionismen och för att fördjupa analysen och för att bidra till diskussionen har inslag av barndomssociologiska perspektiv samt Roger Harts delaktighetsstege (1992) tillämpats. Laclau och Mouffe presenterar i sin diskursanalys flertalet centrala begrepp, men vi har fokuserat på begreppen diskurs, flytande signifikanter och subjektspositioner som är av störst relevans utifrån studiens syfte och frågeställningar. De diskurser om barnet som identifierats i materialet är; den familjeorienterade, skyddsorienterade och rättighetsorienterade diskursen. De flytande signifikanter som urskilts är; barnets bästa, umgängesstöd och barnets mognad. Till sist, de subjektspositioner vi ser att barnet placeras i är; rättighetsbäraren och skyddsobjektet. Studien visar på att det är långt ifrån självklart hur barnets bästa ska bedömas i tingsrättens domar samt att möjligheterna till delaktighet för barn är begränsade av olika faktorer så som påverkan av vuxna samt barnets mognad och ålder. Hur barnet framställs är inte heller givet då det är något som är beroende av barnets subjektsposition som i sin tur påverkas av vilken diskurs som råder. Studiens resultat lämnar oss undrande om insatsen ”umgänge med umgängesstöd” i själva verket beviljas för barnen, eller om den beviljas utifrån föräldrarnas bästa. / The following study is a qualitative document study whose purpose is to explore the way in which the child, its participation and its best interests are presented in the district court through a discourse analysis based on Ernesto Laclau and Chantal Mouffe's discourse theory (2001; 2008). The study has examined judgments from the district court regarding supervised visitation according to Chapter 6 §15c Children and Parents Code (FB) (SFS 1949:381). The legal framework regarding the child, presented in the Children and Parents Code and the Convention on the Rights of the Child (Law [SFS 2018:1197] on the United Nations Convention on the Rights of the Child), indicates that the child possesses a strong position in relation to adults, but research shows that children rarely get the opportunity to participate and rarely get their will heard. The study's empirical material consists of 21 judgments regarding supported visitation from the district court. These have been analyzed with the help of a discourse analysis to examine how the district court portrays the child, their participation, and the best interest of the child. The study is based on a social constructionist theory. To deepen the analysis the study has also used sociological perspectives on children and childhood and Roger Hart's ladder of participation (1992) to contribute to the discussion. Laclau and Mouffe present in their discourse analysis several central concepts, but the following study has used the concepts that are the most relevant based on the studies’ aim and research questions. The discourses about the child that have been identified in the material are the family-oriented, protection-oriented, and rights-oriented discourse. The floating signifiers determined are the best interests of the child, supported visitation and the child's maturity. And finally, the subject positions we see the child placed in are the rights-holder and the object of protection. The study shows that it is far from obvious how the best interests of the child should be assessed in the district court's judgments and that the opportunities for participation for children are limited by several different factors such as influence from adults and the children’s maturity and age. How the child is portrayed is also not given as it is something that is dependent on the child's subject position, which in turn is affected by the prevailing discourse. Based on the results of the study we ask ourselves if the intervention “supervised visitation” is granted for the children, or if it is granted based on the parents' rights and needs.

Denna studie kan ses som en del av barndomsforskningen, där barn betraktas som kompetenta aktörer vars rösterförtjänar att lyftas fram. Syftet var att undersöka hur barn i olika familjeformer pratar om tillblivelse. Intervjuer har genomförts med sammanlagt 22 barn varav elva kom från familjer med en sammanboende mamma och pappa som har fått barn genom samlag (relationsbarn) och de andra elva kom från familjer med en ensamstående mamma som har fåttbarn på egen hand med hjälp av assisterad befruktning (femmisbarn). Barnens ålder varierade från tre år och tio månader till nio år och nio månader. En semistrukturerad intervjuguide låg till grund för intervjuerna där barnen ombads prata om tillblivelse, den egna tillblivelsen, tidigare kunskap om tillblivelse, känslor och åsikter inför ämnet samt kunskapskällor kring tillblivelse. Barnens berättelser har analyserats utifrån kritisk diskursiv psykologi.Resultatet visar att både femmisbarnen och relationsbarnen pratar om befruktning i olika former. De flesta pratar om en eller flera förutsättningar att bli till på, vilka alla var bundna till familjeform. Majoriteten av relationsbarnen och en del av femmisbarnen pratar utifrån en heteronormativ tvåsamhet. Många femmisbarn pratar även utifrån sitt eget tillblivelsesätt, assisterad befruktning, och talar dels utifrån att detta sätt är ett fullgott förstahandsalternativ och dels utifrån att det är ett andrahandsalternativ till att få barn genom den heteronormativa tvåsamheten. Flera av både femmisbarnen och relationsbarnen pratade kring att få barn på ett sätt som att det är en självklarhet för vuxna.De flesta av barnen pratade om förlossning och nämnde då vården som något centralt, vilken beskrivs antingen som en fixare eller en hjälpare. För femmisbarnen var vården självklar både vid befruktningen och vid förlossningen, medan vården är självklar för relationsbarnen vid förlossningen. De barn som pratar om pappors roll vid förlossningen gör det utifrån att pappor antingen är sekundära och passiva eller att de är hjälpare. Resultatet visar även att det inte finns någon skillnad kring var barnen från de olika familjeformerna har fått sin kunskap om tillblivelse ifrån samt var de skulle ta reda på mer kunskap. Barnen nämner sina mammor, men även skola, kompisar och olika former av media är kunskapskällor för barnen. Många barn pratar utifrån att kunskapen tillhör vuxenvärlden och att barn inte behöver ha kunskap om tillblivelse. Det är ungefär lika förekommande att barnen oavsett familjeformger uttryck för att tillblivelse och tillhörande ämnen på olika sätt är svårt att prata om, som att det är lätt att prata.Utifrån dessa resultat dras slutsatsen att eftersom den heteronormativa tvåsamheten framställs som det självklara, får det till följd att andra tillblivelsesätt betraktas som mindre eftersträvansvärda. I kontakt med barn blir det därför viktigt att förhålla sig till detta och sträva mot att inkludera fler likvärdiga tillblivelsesätt i sitt prat. Mammor beskrivs av barnen från de båda familjeformerna som de primära kunskapsbärarna, medan pappor nästintill helt saknas. Detta tyder på att femmisbarn, i de undersökta åldrarna, har samma tillgång till kunskap om tillblivelse som relationsbarn har. Slutligen konstateras att sexualitet till viss del fortfarande är tabubelagt i samhället, då flera av barnen på olika sätt uttrycker att det finns aspekter av tillblivelse som var svåra att prata om. Denna syn, som också återfinns i samhället, håller troligtvis på att förändras då ungefär lika många barn gav uttryck för att tillblivelse var lätt att prata om.