Syftet med föreliggande studie är att bidra med kunskap om barns fysiska aktiviteter på förskolegården genom ett närmande av barns perspektiv. Studien är kvalitativ och förhåller sig till ett barndomssociologiskt perspektiv, vilket bland annat innebär att vi har forskat med barnen och inte om dem. Barnen i studien är aktörer som ges möjlighet till delaktighet och agerande. De centrala begreppen för studien är barns perspektiv och regler. Metoderna som använts i studien är fotografering, gruppsamtal och videoinspelning. Barnen fotograferade platser på förskolegården där de kände att de kunde eller inte kunde utöva fysiska aktiviteter, samtidigt som ett gruppsamtal tillsammans med barnen ägde rum. Alla undersökningstillfällen dokumenterades med videoinspelning. Datainsamlingen analyserades med inspiration av Grounded Theory för att hitta likheter och skillnader i den insamlade empirin. Resultatet visade på att barnen uttryckte att de kunde utöva fysiska aktiviteter oavsett storleken på förskolegården. Barnen uttryckte flera möjligheter till fysiska aktiviteter vid platser såsom kullen, gräsmattan, träden och leksakslådan. Barnen inspireras av bland annat materialet som finns tillgängligt och skapar lekar och aktiviteter utifrån det. Barnen uttryckte begränsningar som handlade om regler och skaderisker framförallt vid träden och gungorna. / The purpose of the present study is to contribute with knowledge about children’s physical activities in the preschool yard through an approach to children’s perspective. The study is qualitative and relates to a childhood sociological perspective, which means, among other things, that we have researched with the children and not about them. The children in the study are actors who are given the opportunity to participate and act. The central concepts of the study are children's perspective and rules. The methods used in the study are photography, group conversations and video recording. The children photographed places in the preschool yard where they felt they could or could not practice physical activities, while a group conversation with the children took place. All examinations were documented with video recordings. The data collection was analyzed with inspiration from Grounded Theory to find similarities and differences in the collected empirical data. The results showed that the children expressed that they could engage in physical activities regardless of the size of the preschool yard. The children expressed several opportunities for physical activities at places such as the hill, the lawn, the trees and the toy box. The children are inspired by, among other things, the material that is available, and create games and activities based on it. The children expressed restrictions that dealt with rules and risk of injury, especially by the trees and swings.

De flesta barn som blir placerade utanför det egna hemmet lever i familjehem, varav många familjehemsföräldrar även har egna biologiska barn. Dessa barn osynliggörs av socialtjänsten, trots den vikt de tillskrivs i fostringsprocessen av ett placerat barn. Syftet med vår studie är att undersöka hur tidigare forskning har uppmärksammat familjehemsföräldrars biologiska barns uppväxt och på vilket sätt. Utifrån en systematisk, integrativ litteraturstudie har 15 artiklar valts ut och redogörs för i tematisk struktur varpå en analys har genomförts med hjälp av barndomssociologin som teoretisk ansats. Resultatet konstaterar att familjehemsföräldrars biologiska barn har en viktig roll i familjehemmet och är i många fall aktiva i behandlandet av det placerade barnet. Socialtjänsten bör förbereda familjehemsföräldrar och deras biologiska barn för de utmaningar, känslor och tankar biologiska barn kan erhålla när de agerar familjehem. / Most children that are placed in care are living in foster homes where many of the foster parents also have their own biological children. These biological children are found invisible by social services. The purpose of our study was to investigate how and to what extent previous research has drawn attention to foster carers own children. Based on a systematic, integrative literature study, 15 articles have been selected. We have analyzed these articles within the theoretical frame of childhood sociology. The results, states that the biological children have an important role in the foster care process and in the treatment process of the child being placed. The social services should prepare both parents and their children in the foster family for the challenges, feelings and thoughts that the biological children may possibly experience in the foster home care.

Syftet med avhandlingen är att ge en ”inifrån-beskrivning” av hur skolan organiserar verksamheten för elever i en särskild undervisningsgrupp. Vidare undersöker jag hur elever, pedagoger, föräldrar och elevernas tidigare klasslärare beskriver vad som utgör elevernas skolsvårigheter, i forskningsintervjuer. Slutligen belyser jag hur pedagogerna utvärderar elevernas skolproblem i en schemalagd utvärderingsaktivitet. Studien är baserad på ett fältarbete under ett år, i kombination med inspelningar av vardagliga aktiviteter och intervjuer med fem elever (7-12 år), pedagoger, föräldrar och f.d. klasslärare. I analyserna används en etnometodologisk ansats. Resultaten visar att den särskilda undervisningsgruppen osynliggörs och marginaliseras både centralt inom kommunen och lokalt i skolans verksamhet. Genomgående har eleverna lågt aktörskap i vardagliga skolaktiviteter. Ett annat resultat är att pedagogerna ständigt beskriver elevernas skolsvårigheter. Pedagogerna använder ett flertal vetenskapliga diskurser som uppgraderar och befäster problemidentiteter. Detta kan förklaras i ljuset av att det finns en osäkerhet om vilka elevernas problem är. Eleverna å sin sida positionerar sig som aktiva aktörer, och gör motstånd mot problemdefinitionerna. Eleverna undviker att formulera problem, nedgraderar tillskrivna problem och tar inte upp pedagogernas råd. Eleverna tar även alla chanser att tillskriva andra elever problem, på så vis positionera de sig som duktiga elever, vilket tolkas som ett sätt att upprätthålla självrespekt. Min avhandling understryker vikten av att i detalj studera elever i särskilda undervisningsgrupper och deras sociala kompetenser och aktörskap i vardagliga skolaktiviteter. Analysen pekar på att beskrivningar inte är neutrala, utan är sociala aktiviteter där identiteter, normer, social ordning, moraliska versioner och relationer, samt institutioner, etableras och görs motstånd mot. / The aim of the present doctoral thesis is to give an ”inside” description of how schools organize activities for students who do not fit into regular public education. Further, I explore how students, pedagogues, parents and former teachers account for the students’ school problems in research interviews. Finally, I investigate teachers’ assessments of students’ school problems in a scheduled daily evaluation activity. Data are drawn from a one-year ethnographic study, combined with recordings of everyday activities and interviews with five students (7-12 years), parents, pedagogues and former teachers. The analysis demonstrates that the special teaching group is made invisible and marginalized on different levels, both centrally in the municipality and in the context of local school activities. Students consistently show low participation and agency in their everyday activities. Another finding shows that pedagogues are constantly assessing students’ school problems, making this a central everyday activity. In so doing, the pedagogues also upgrade the students’ school problems, drawing on various scientific discourses. This can be explained in light of the insecurity that exists regarding what the students’ problems actually are. On the other hand, the students position themselves as active agents and resist problem definitions. The students avoid the pedagogues’ definitions, downgrading ascribed problems and reformulating them. Further, the students take all chances to attribute problems to other students. In this way, they position themselves as able students, which can be interpreted as a way of maintaining self-respect. Overall, the present findings underscore the need for detailed analysis of children’s social competence and agency in their everyday life in special teaching groups. My analysis demonstrates that descriptions are not neutral, but instead social activities in which identities, norms, social orders, moral versions, relationships and even institutions are established and resisted.

Ur ett barndomssociologiskt perspektiv studeras i denna uppsats tre riktningar i forskningen om barns läslärande samt de metoder som bygger på denna. De tre riktningarna är: Traditionell pedagogisk och psykologisk forskning om barns läslärande; Emergent literacy/Early literacy samt Literacy from infancy. I första hand studeras skrifter av tre svenska forskare: Ingvar Lundberg, Caroline Liberg och Ragnhild Söderbergh. Syftet är att undersöka vilka barndomsdiskurser och vilka sätt att se på begreppen barn och barndom som speglas. I Lundbergs forskning ser jag diskursen om Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare – ett förhållningssätt som säkrar makthierarkin mellan barn och vuxen. Barnet tränas under strukturerade former under ledning av en vuxen och syftet är att ge en stadig grund inför den senare läsundervisningen i skolan, undervisning som i första hand bygger på syntetiska metoder med bokstavsinlärning och ljudning. I Libergs forskning syns diskursen Barnet som aktiv kultur och kunskapsåterskapare. Förhållningssättet liknar det som beskrivs av Lundberg men man hyser en större tilltro till barnets kompetens och förmåga att dra egna slutsatser. Utifrån barnets frågor och intresse stöttar den vuxne genom att visa på bokstävers betydelse och ljudningens principer. En alternativ väg visar Söderbergh på. Hennes metod bygger på att en vuxen aktivt försöker väcka det lilla barnets intresse för skriftspråket genom att fokusera på skrivna ords betydelse, innehåll och funktion snarare än på form och avkodningsteknik. När intresset finns lämnas lärandet helt över till barnet och den vuxnes roll blir att stimulera på rätt nivå. Här syns diskursen om det kompetenta barnet och även ett ifrågasättande av makthierarkin mellan barn och vuxen. Inom Lundbergs och Libergs forskningstraditioner rör man sig inom ramen för den diskurs som jag valt att benämna Skolan som läsandets arena t ex på så sätt att aktiviteterna utgår ifrån de enskilda bokstäverna och ljudningen och därmed initierar det man tänker sig att skolan senare kommer att ta över. Söderberghs forskning innebär ett ifrågasättande av denna diskurs då den handlar om läslärande vid en avsevärt mycket tidigare ålder och dessutom med en helt annan metod. Forskningen/metoden blir därtill problematisk då den både hamnar inom ramen för den vedertagna diskursen om Det naturliga barnet och inom diskursen om Det kompetenta barnet, i meningen läskunnigt. Den ifrågasätter därmed både lärarens roll och kanske också skolsystemet i stort. Anledningen till att hennes metod inte får större genomslag kanske i sin tur kan förklaras som en rädsla för Det kompetenta, läskunniga lilla barnet.

<p>Syftet med avhandlingen är att ge en ”inifrån-beskrivning” av hur skolan organiserar verksamheten för elever i en särskild undervisningsgrupp. Vidare undersöker jag hur elever, pedagoger, föräldrar och elevernas tidigare klasslärare beskriver vad som utgör elevernas skolsvårigheter, i forskningsintervjuer. Slutligen belyser jag hur pedagogerna utvärderar elevernas skolproblem i en schemalagd utvärderingsaktivitet. Studien är baserad på ett fältarbete under ett år, i kombination med inspelningar av vardagliga aktiviteter och intervjuer med fem elever (7-12 år), pedagoger, föräldrar och f.d. klasslärare. I analyserna används en etnometodologisk ansats.</p><p>Resultaten visar att den särskilda undervisningsgruppen osynliggörs och marginaliseras både centralt inom kommunen och lokalt i skolans verksamhet. Genomgående har eleverna lågt aktörskap i vardagliga skolaktiviteter. Ett annat resultat är att pedagogerna ständigt beskriver elevernas skolsvårigheter. Pedagogerna använder ett flertal vetenskapliga diskurser som uppgraderar och befäster problemidentiteter. Detta kan förklaras i ljuset av att det finns en osäkerhet om vilka elevernas problem är. Eleverna å sin sida positionerar sig som aktiva aktörer, och gör motstånd mot problemdefinitionerna. Eleverna undviker att formulera problem, nedgraderar tillskrivna problem och tar inte upp pedagogernas råd. Eleverna tar även alla chanser att tillskriva andra elever problem, på så vis positionera de sig som duktiga elever, vilket tolkas som ett sätt att upprätthålla självrespekt.</p><p>Min avhandling understryker vikten av att i detalj studera elever i särskilda undervisningsgrupper och deras sociala kompetenser och aktörskap i vardagliga skolaktiviteter. Analysen pekar på att beskrivningar inte är neutrala, utan är sociala aktiviteter där identiteter, normer, social ordning, moraliska versioner och relationer, samt institutioner, etableras och görs motstånd mot.</p> / <p>The aim of the present doctoral thesis is to give an ”inside” description of how schools organize activities for students who do not fit into regular public education. Further, I explore how students, pedagogues, parents and former teachers account for the students’ school problems in research interviews. Finally, I investigate teachers’ assessments of students’ school problems in a scheduled daily evaluation activity. Data are drawn from a one-year ethnographic study, combined with recordings of everyday activities and interviews with five students (7-12 years), parents, pedagogues and former teachers.</p><p>The analysis demonstrates that the special teaching group is made invisible and marginalized on different levels, both centrally in the municipality and in the context of local school activities. Students consistently show low participation and agency in their everyday activities. Another finding shows that pedagogues are constantly assessing students’ school problems, making this a central everyday activity. In so doing, the pedagogues also upgrade the students’ school problems, drawing on various scientific discourses. This can be explained in light of the insecurity that exists regarding what the students’ problems actually are. On the other hand, the students position themselves as active agents and resist problem definitions. The students avoid the pedagogues’ definitions, downgrading ascribed problems and reformulating them. Further, the students take all chances to attribute problems to other students. In this way, they position themselves as able students, which can be interpreted as a way of maintaining self-respect.</p><p>Overall, the present findings underscore the need for detailed analysis of children’s social competence and agency in their everyday life in special teaching groups. My analysis demonstrates that descriptions are not neutral, but instead social activities in which identities, norms, social orders, moral versions, relationships and even institutions are established and resisted.</p>

Palatset skall bli ett kulturhus för barn och är i dag under uppbyggnad. Syftet med uppsatsen är att genom diskursanalys kartlägga Palatsets visioner i ett barnkulturellt samtidsperspektiv. Jag arbetar utifrån frågeställningen: Hur ser Palatset på begreppen barn och kultur, och hur förhåller sig detta synsätt till forskning om barn, barndom och kultur, samt till Palatsets allmänna politiska samtidskontext? Jag gör en diskursanalys av ett urval av skrivet material från Palatset. Analysen synliggör barnet med rättigheter, det kompetenta barnet och det aktiva barnet, som tre huvudsakliga diskurser rörande barn. Kultur framstår som gateway, eller portal, till goda egenskaper och kunskaper, vilket är en diskurs beroende av idén om kulturen som god. Jämte dessa, framgår också en diskurs om kulturen som magisk och denna blottar ytterligare diskurser om barnet. Dels barnet som behövande men framför allt barnet som fantastiskt/gudomligt/magiskt. Jag diskuterar svårigheter kopplade främst till diskurserna om det kompetenta barnet och barnet som aktör, samt betonandet av barnet som being. Då dessa diskurser och egenskaper skrivs fram, hotar de att dölja maktasymmetrin mellan barn och vuxen. Jag lyfter även fram vikten av ett kontextuellt perspektiv, i förhållande till dessa diskurser. Även svårigheter förknippade med barns delaktighet och maktaspekter rörande aktiviteter med barn diskuteras. I förhållande till politiska samtidsperspektiv konstateras att Palatset svarar mycket väl mot många samtida tankegångar och behov. Palatset och skolan uppvisar flera likheter i syn på kultur och skapande. Likheterna är mycket intressanta då olikheterna mellan skola och kulturliv gång på gång skrivs fram i politiska sammanhang. Den främsta gemensamma nämnaren är diskursen om den goda kulturen, vilken framstår som en oproblematiserad och mycket starkt rotad kulturdiskurs i vår samtid. Avslutningsvis konstateras att studien främst blottar barnkulturens samtida politiska diskursiva strukturer, snarare än visionen om Palatset i första hand. Även om diskursanalysen visar tankemässiga strukturer inom Palatset, är empirin författad i ett specifikt syfte och adresserar ett politiskt sammanhang och reflekterar därmed i första hand Palatsets förståelse för det sammanhanget, det samtida diskursiva fältet.

Avhandlingens syfte är att belysa hur delaktighet kan ta sig uttryck i skolans vardagspraktik med fokus på både social och politisk delaktighet. Utgångspunkt för studien är att delaktighet är något som görs mellan aktörerna, dvs. eleverna och pedagogerna i skolan. Förutom att studera hur delaktighet görs lyfts även elevers erfarenhet av delaktighet fram samt vilka möjligheter och hinder som finns för elevers delaktighet i skolans vardag. Studiens resultat bygger på en etnografisk studie med elever som går i år 4-5 i grundskolan. Datamaterialet består av fältanteckningar, intervjuer, teckningar och skriftliga berättelser från eleverna, vilka analyserats med hjälp av Grounded Theory. Studiens resultat visar att delaktighet görs ständigt i skolans vardagsarbete vilket innefattar processer av att få vara med i en gemenskap men också motverkas genom exempelvis exkludering. Från elevernas perspektiv är social delaktighet betydelsefull och en källa till trivsel och välbefinnande i skolan. Elevers möjlighet till politisk delaktighet är begränsad framförallt i relation till vad elever kan ha inflytande över men även utifrån vilka som är delaktiga. Då formen för politisk delaktighet framförallt sker genom att elever inflytandeförhandlar dvs. på olika individualiserade sätt tar sig inflytande, blir följden att vissa elever upplever stor delaktighet medan andra är utestängda från beslutsfattande. Studien visar också att elevers sociala och politiska delaktighet är sammanlänkade då elever som är delaktiga i en kamratgemenskap också har större möjlighet att göra sin röst hörd i klassrummet och utöva politisk delaktighet.

The aim of the thesis is to examine how children as social beings and actors form themselves within the framework of a school institution that adults have set up in order to shape them in deliberate ways through nurturing education. The study is based on long-term fieldwork in a Muslim faith school in Sweden. Muslim schools have aroused a great deal of debate in Swedish society. Opponents have argued that Muslim schools lead to segregation and social exclusion, that these schools risk not promoting the fundamental values of society and that children in these schools are met by religious propaganda. Advocates of these schools have maintained that in public schools the Muslim identity is eroded by ignorance, lack of understanding and racism. Muslim schools instead offer children knowledge of their culture and religion in a way that enhances their identity and makes them secure and whole human beings who can be integrated into society. The debate reflects that school institutions function as loci for contested forms of socialisation in society; national, ethnic, religious, or the struggle of other groups for cultural production and social reproduction in which they are united in the role and importance attached to the school institution in the shaping of young people. In the debate children appear as passive receivers and products of adults’ upbringing and education, which represents both threat and opportunity. The debate around Muslim schools reflects adult-centred ideas of socialisation, where the adults’ upbringing and education is placed at the centre of the process in which children are formed into social persons. What emerged from this study is that children are social actors who shape themselves and that this shaping is more of an informal social process than a formal education process. The study raises the profile of how the school constitutes an environment in which children are in the majority and adults in the minority; a social environment in which children have significantly more social contact and a greater number of social relations with each other than with adults. The school as a child-centred social environment is reflected in the fact that it is principally children who shape each other rather than adults shaping children. / Hur formas barn i en muslimsk skola? Muslimska skolor har väckt stor debatt i Sverige. Motståndare har uttryckt att dessa skolor leder till segregation, att de riskerar att inte förmedla samhällets värdegrund och att barn där möts av religiös propaganda. Förespråkare har hävdat att i den kommunala skolan bryts barns muslimska identitet sönder av okunskap, oförståelse och rasism mot muslimer. Genom muslimska skolor erbjuds barn istället kunskap om sin kultur och religion vilket stärker deras identitet och gör dem till trygga och hela människor som kan integreras i samhället. Debatten reflekterar hur skolinstitutionen fungerar som lokus för nationella, etniska, religiösa eller andra gruppers ”kamp” om kulturell produktion och social reproduktion i samhället. Den gemensamma nämnaren för förespråkare och motståndare till muslimska skolor är den roll och betydelse som skolinstitutionen tillmäts för att avsiktligt forma den uppväxande generationen. De delar en vuxencentrerad syn på socialisation. Barn framstår som sociala produkter av de normer och värderingar som lärare förmedlar i skolan, vilket utgör både hot och möjlighet. Den här studien problematiserar den vuxencentrerade synen på barns socialisation som kommer till uttryck i debatten kring muslimska skolor. Studien visar att barn är sociala aktörer som formar sig själva och att formning snarare är en informell social process än en lärarstyrd utbildningsprocess. Studien belyser skolan som en vardaglig miljö där barn är i majoritet och vuxna i minoritet; en social miljö där barn har betydligt fler relationer och intensivare umgänge med varandra än med vuxna. Att skolan i social bemärkelse är barncentrerad innebär att det där framförallt är barn som formar varandra än att vuxna formar barn. Studien bygger på ett längre fältarbete bland barn i en mellanstadieklass i en muslimsk friskola.

This study focuses on children’s perception on free play in relation to their learning and how they perceive the presence of a pedagogue and its role in the play. To answer the study's research questions, we conducted a qualitative study in which interviews were used as a data collection method. A total of 17 children in grade 3 were interviewed. Results from the study show that play for children is mainly associated with something that they do in interaction with others. Play is something that they themselves get to decide and most importantly something that is fun. Furthermore, the study shows that children have a broad definition of what play can include in comparison with how adults define play. One example where children and adults have a difference in their definition is when it comes to drawing, where children can call that to play while adults might not. Another outcome of the study is that children don't play to learn, but rather because it’s fun and can see a learning situation as play. Most important learning situation in conjunction with play for the children is when rules and new games are introduced. Almost all associations that the children make about learning are thus linked to play. Furthermore, according to the interviewed children the play gives their life a meaning and is therefore something very important. Play is also, according to the children, of great value as a method to get new friends. Finally, the results from this study show that the children have double perceptions about the pedagogue’s involvement in the play. On the one hand, they see pedagogues as guardians of some kind whose presence is needed to protect the game. The guardian’s role is to make sure that no one cheats, does harm or is disturbing. On the other hand the pedagogues are described as disturbing, because of the rules they create that the children have to follow. The children see it as if the pedagogue is forcing their rules, games, or participants on the play, which removes the free part in free play. That gives the children dissatisfaction about the play as their play is being destroyed. / Med den här studien belyses barnens upplevelse av den fria leken, dess innebörd, med betoning på lärandet och barnens upplevelse av pedagogers roll i leken. Studien har gjorts för att undersöka barnens definition av lek och deras subjektiva uppfattningar om vad de lär sig i den fria leken och vilken roll de anser att en pedagog har. För att besvara studiens forskningsfrågor gjordes en kvalitativ studie där semistrukturerade intervjuer har använts som insamlingsmetod av data, totalt intervjuades 17 barn i årskurs 3. Resultat från studien visar att lek för barnen främst associeras med något som de gör i samspel med andra. Lek är något som de själva får bestämma, där det centrala är att göra något roligt. Studien visar att barnen har en bred definition av vad lek kan innefatta i jämförelse med hur vuxna definierar lek. Exempelvis anser barnen att rita är en lek. Vidare visar resultatet att barnen inte leker för att lära, utan för att det är kul. Barnen kan ändå se att lek kan vara en situation där lärande sker. Det barnen främst ser att de lär är; regler på lekar samt nya lekar. Nästan all association som barnen gör om lärandet kopplas alltså till lek. Vidare visar resultatet att lek upplevs av barnen som något väldigt viktigt och något som ger barnen en mening med livet. Exempelvis är det genom lek man skaffar sig vänner, enligt barnen. Avslutningsvis visar resultatet från denna studie att barnen har komplexa uppfattningar om pedagogens inblandning i leken. Dels ser de på pedagoger som någon form av väktare, vars närvaro behövs för att skydda leken. Där pedagogen förväntas att se till att ingen fuskar eller gör sig illa, eller är störande. Pedagogerna uppfattas som de styr lekarna med regler och ibland tvingar in barn i leken, vilket barnen upplever resultera i att leken förstörs.

Syftet med studie är att undersöka hur barns inflytande i fritidshemmet ser ut enligt de pedagoger, lärare, förskollärare och barnskötare som arbetar där. Studien grundas i en syn på fritidshemmet som barnkulturell plats, en arena för barnkultur och barns kultur. Från den synvinkeln anses det viktig att studera fritidshemmet utifrån barnkulturellt perspektiv som en plats där barn spenderar stora delar av sin vardag i och som såtillvida kan anses ha påverkan på barns uppväxtvillkor. Studien har genomförts genom djupintervjuer med fyra pedagoger som arbetar på fritidshem. Teoretiska perspektiv är: barnkultur, intersubjektivitet, barndomssociologi, generationsordning, childism och barns rätt att komma till tals. Frågeställningar: Hur ser barns möjlighet till inflytande ut inom fritidshemmet ifrån pedagogernas synvinkel? På vilka sätt arbetar pedagogerna på fritidshemmet aktivt med barns möjlighet till inflytande? Är pedagogerna som arbetar med barn på fritidshemmet medvetna om vuxnas makt över barns möjlighet till inflytande, och i så fall, vad ger det sig för uttryck? Resultatet i studien visar att barns möjligheter till inflytande inom fritidshemmet är kontextberoende och som en effekt begränsade utifrån informanternas synvinkel. För att barn ska ha möjlighet att utöva inflytande inom fritidshemmet så krävs vuxna som lyssnar och arbetar medvetet för att uppfylla den rättigheten. Slutsatsen är att kunskapen bland pedagogerna, gällande uppdraget, är för varierande inom fritidshemmets arbetslag. En annan slutsats kan vara att uppdraget från Skolverket inte är rimligt med de förutsättningar som fritidshemmen har.