Fasta uttryck definieras i den här studien som ordsekvenser som helt eller delvis finns lagrade i det mentala lexikonet, vilket både innefattar idiom och mer flexibla uttryck där vissa enheter kan bytas ut mot andra. Användningen av fasta uttryck i vuxenriktat tal har undersökts mycket, och är något som förekommer ofta. När det gäller fasta uttryck i barnriktat tal har det föreslagits att det är en hjälp för språkutvecklingen, i och med att barnen får ramar att sätta in nya ord i, samtidigt som det precis som hos vuxna tros underlätta processandet av språket. I den här studien undersöks användningen av fasta uttryck i svenskt barnriktat tal under det första levnadsåret och vid 24 månaders ålder hos 10 förälder-barndyader. Syftet är att utröna både hur användningen ser ut gällande kvantitet och kvalitet och om det finns ett samband mellan användningen av fasta uttryck och barnens produktiva ordförråd vid 30 månaders ålder. Resultaten visade en stor variation i hur många fasta uttryck som användes, men fördelningen mellan de olika kategorierna var snarlik hos föräldrarna. Gällande ett eventuellt samband mellan användningen av fasta uttryck och barnens språkutveckling hittades inga signifikanta resultat.

Idag möter barn en digitaliserad värld på ett sätt som ingen annan generation gjort tidigare. Detta medför att barn redan från tidig ålder bör få förståelse för den digitalisering de möter i samhället för att bli medvetna om de möjligheter och risker som finns med att använda digitala verktyg. Utifrån detta antagande blir det därmed väsentligt att förskollärare lägger grunden för detta redan i förskolan, där barnen får utveckla digital kunskap som de anses behöva i vårt digitaliserade samhälle. Studien undersöker därför om och hur förskollärare använder sig av digitala verktyg i undervisningen för att främja varje barns språkutveckling. Detta för att undersöka om förskollärare faktiskt utför sitt uppdrag som förskolans läroplan förespråkar. Studien består av två delstudier som riktar sig till verksamma förskollärare både i kommunal och privat regi i en kommun i Sverige. Delstudierna skiljer sig åt i metod då den ena omfattas av en enkätundersökning och den andra av intervjuer. Studiens empiri har analyserats och diskuterats med utgångspunkt från det sociokulturella perspektivet, tidigare forskning samt studiens forskningsfrågor.  Studiens resultat visar att förskollärarna är positiva till att digitala verktyg skrivits in i den nya läroplanen för förskolan och är medvetna om att de kan använda det digitala för att komplettera läroplansmål som behandlar barns språkutveckling. Dock visar resultatet att användandet av digitala verktyg i språkundervisningen endast nyttjas till viss del av förskollärarna genom polyglutt och andra språkutvecklande appar. Den faktor som ligger bakom att användandet inte nyttjas fullt ut är förskollärarnas egen digitala kompetens. Det blir därmed viktigt att förskollärare behöver få utveckla mer digital kompetens och få tydligare riktlinjer för hur de ska inkludera digitala verktyg i sin egen språkundervisning. Detta för att underlätta för förskollärarna att kunna utföra sitt uppdrag som förskolans läroplan belyser. Digital kompetens för förskollärare bör därför prioriteras i olika utbildningssammanhang.

No description available.

Bakgrund Föräldraenkäten Language Use Inventory (LUI) används för bedömning av barns pragmatiska förmåga vid 18–47 månaders ålder. Den skapades av O’Neill (2009) och en svensk forskningsversion av LUI togs fram hösten 2020. Då pragmatisk förmåga är viktig för övrig språklig utveckling är det också viktigt att identifiera eventuella svårigheter tidigt. Idag finns det få bedömningsmaterial för pragmatisk förmåga och inget är lika omfattande och riktat till samma unga ålder som LUI. Syfte Syftet med studien var att undersöka pragmatisk förmåga hos svenska barn i 36—41 månaders ålder, mätt med den svenska forskningsversionen av LUI. Vi ville också undersöka olika faktorers inverkan på resultatet, såsom barnens ålder, kön, hälsotillstånd och exponering för andra språk. Sekundärt analyserade vi också fritextsvaren.  Metod I studien deltog 40 barn, 21 flickor och 19 pojkar. Enkäten digitaliserades med hjälp av Textalk Websurvey och webblänken distribuerades via förskolor och sociala medier.  Resultat Resultatet visade på höga totalpoäng, med takeffekt i 9 av 10 avsnitt i enkäten. En tydlig bimodal distribution noterades både för totalpoängen och för flera av avsnitten. Inga signifikanta skillnader noterades på totalpoängen i relation till någon av de fyra undersökta faktorerna. På enstaka avsnitt kunde däremot signifikanta skillnader noteras för faktorerna ålder och hälsa. Inga samband kunde identifieras mellan svaren på fritextfrågorna och totalpoängen. Slutsatser Den medeltotalpoäng vi fick fram är i linje med tidigare studier som har undersökt denna åldersgrupp, men våra resultats bimodala distribution kan ifrågasättas. Större studier behövs för mer tillförlitliga resultat och slutsatser, vilket även gäller för de fyra faktorernas inverkan på barns pragmatiska förmåga. Fritextsvaren gav begränsad information om barnens pragmatiska förmågor, men bedömdes ändå som användbara ur ett kliniskt perspektiv, exempelvis vid planering av intervention.

Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagogerna förhåller sig till undervisning somstimulerar alla barns språkutveckling. Vi har genomfört kvalitativa intervjuer där verksammapedagoger svarat utifrån en ostrukturerad intervjuguide. Den insamlade data har analyserats genom attta avstamp i det sociokulturella perspektivet, vilket lägger tonvikten på att barn och pedagoger lär sig isociala sammanhang. Resultaten visar att utifrån pedagogernas beskrivningar i studien så lär sigbarnen språk i samspel med andra barn och vuxna. Därför behöver pedagogen vägleda barnen i deraslärprocesser och fånga barnens uppmärksamhet för att kunna undervisa utifrån barnens olikaförutsättningar. Pedagogerna i studien beskriver också att barn lär sig bättre med hjälp av konkretmaterial såsom bilder, knippor, TAKK etc. då fantasi utvecklas och lärandet blir mer begripligt. Denämner att genom att använda verktyg som stöd kan barnen agera och kommunicera i de olika socialamötena. Samtidigt finns en övertygelse i pedagogernas utsagor om barngruppens storleks betydelse,vilket är en viktig aspekt för pedagoger att driva språkundervisning. Pedagogerna beskriver att småbarngrupper gynnar barns språkliga färdigheter. För att kunna vara en närvarande pedagog och stöttabarnen i sin språkutveckling, anser pedagogerna att de bör tänka på barngruppens sammansättning.

Syftet med den här studien har varit att utveckla kunskap om hur tecken som stöd kan användas i förskolan för att stödja barns språkutveckling. Frågeställningarna har innefattat pedagogers beskrivning av arbetet med tecken som stöd samt pedagogernas uppfattning om betydelsen av tecken som stöd för barns språkutveckling. Urvalet var kriteriebaserat och data samlades in genom kvalitativa forskningsintervjuer där tre verksamma förskolepedagoger deltog. I resultatet framkom det att pedagogerna framför allt använder tecken som stöd i samlingar, sånger, rutinsituationer samt i situationer där barn är i behov av tecken för att förstå det som verbalt kommuniceras. Den vardagliga kommunikationen framkom som betydelsefull för barns språkutveckling, även sånger och böcker var en del av det språkutvecklande arbetet, enligt pedagogerna. Ytterligare ett resultat var att tecken som stöd användes för att hjälpa barnen att förstå samt att ge barnen en möjlighet att göra sig förstådda.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare beskriver sitt arbete för att främja barns språkutveckling. Studien baseras på en kvalitativ metod. I studien intervjuades nio förskollärare. Ett sociokulturellt perspektiv användes för att analysera intervjuerna med stöd av tidigare forskning. Resultatet visar delvis gemensamma beskrivelser på vad språkutveckling innebär för förskollärarna och att språkutveckling är en väsentlig och central del i förskolans utbildning. Resultatet visar även att förskollärarna använder sig själva som verktyg för att utveckla barns språk utifrån deras intressen. Studiens slutsats är att förskollärarna är väl medvetna om språket och kommunikationens betydelse där flerdimensionell kommunikation är att föredra. Förskollärarna utgår från barns behov och förutsättningar och ger barnen utrymme till att uttrycka sig med varierande kommunikationsformer.

Syftet med denna studie är att undersöka förskollärares förhållningssätt till hur barns språkutveckling och inkludering kan möjliggöras genom litteratur, för att främja en förskola för alla barn. Studiens teoretiska utgångspunkt baseras på det sociokulturella perspektivet och den fenomenografiska teorin. För att undersöka studiens syfte och forskningsfrågor användes en kvalitativ metod, mer specifikt semistrukturerade intervjuer. Sex förskollärare i en kommun i norra Sverige deltog i studien. Databearbetningen genomfördes med hjälp av en fenomenografisk analysmodell. Resultatet visar att syftet med högläsningsstunderna främst är vila, språkutveckling samt sociala förmågor. För att främja detta framhåller förskollärarna att mindre grupper och ett varierat innehåll och form på undervisningen är framgångsrikt. Fortsättningsvis visar resultatet att förskollärare ställer sig positiva till användandet av normkritiska/normkreativa böcker för att främja inkludering på förskolan. Det framkom tre teman som belyser förskollärares strategier för att skapa inkludering genom litteratur - förhållningssätt, igenkänning och synliggöra en mångfald av perspektiv. Förskollärarna lyfte även fyra utmaningar som de upplever att arbetet med inkludering genom litteratur kan medföra - frågor från barnen, barngruppens utformning samt samverkan med vårdnadshavare och kollegor. Baserat på detta kunde tre slutsatser dras. För det första riskerar barnen i förskolan att gå miste om flertalet språkutvecklande tillfällen eftersom den enda planerade högläsningen ofta främst är till för vila och återhämtning. För det andra är det viktigt att förskollärare arbetar med inkludering med alla diskrimineringsgrunder, oavsett barngruppen. Till sist vill vi föreslå användandet av normkreativ litteratur för att bidra till en verklig förändring och i förlängningen kunna nå en förskola för alla barn.

En oro för svenska elevers sjunkande skolresultat har gjorts gällande. Då grunden för läsning läggs i förskolan har förtydliganden av mål och riktlinjer för barns språkliga utveckling gjorts i den nyligen reviderade läroplanen för förskolan. Förskolans uppdrag är att varje barns språkutveckling skall stimuleras i verksamheten utifrån deras olika förutsättningar och behov. Mot bakgrund av detta har jag genomfört en kvalitativ studie kring hur den sociala och fysiska språkmiljön kan se ut kring ett enskilt barn under en dag i förskolan verksamhet, samt hur och när dennes språkutveckling då stimuleras. Empirin har samlats in via observationer och har sedan analyserats utifrån aktuell forskning på området med avstamp i Vygotskijs sociokulturella teori kring barns kognitiva utveckling. Någon konkret språklig stimulans utifrån den fysiska språkmiljön går av resultatet inte att påvisa. Den sociala språkmiljön kring barnet har under dagen för studien utgjorts av samtal, fri lek, högläsning och TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation). Stimulans av så väl fonologiska, semantiska, grammatiska som pragmatiska aspekter av barnets språkutveckling går under dagen att utläsa. Undersökningens resultat visar på att enskilda barns språkliga stimulans till stor del är beroende av kompetenta och engagerade vuxna med förmåga att tillsammans med barnen skapa lustfyllda och kreativa miljöer.

TAKK as an communicative tool in preschool Föreliggande studie bidrar med kunskap om förskollärares olika uppfattningar om och arbete med tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) i förskolans praktik. Tidigare forskning som undersökt effekten av TAKK för barns språk- och kommunikationsutveckling uppvisar blandade resultat. Studien bidrar till en ökad förståelse av hur förskollärare använder TAKK som kommunikativt verktyg i arbetet för att främja barns språk- och kommunikationsutveckling. Arbetet tar utgångspunkt i förskollärares ansvar att främja alla barns språk- och kommunikationsutveckling. Eftersom barn lär på olika sätt behöver förskollärare en verktygslåda med flera olika metoder för att möta barnen och behandla lärandeobjektet. Då tidigare forskning inom vårt område har fokuserat på barn med funktionsvariationer, bidrar föreliggande studie med delvis nytt perspektiv att synliggöra hur förskollärare använder TAKK som kommunikativt verktyg i praktiken. Det empiriska underlaget är kommet ur observationer och semistrukturerade intervjuer. Resultatet påvisar att förskollärarna generellt upplever och använder TAKK mer frekvent vid planerade och invanda situationer under dagen, medan förekomsten av TAKK är lägre i spontana situationer såsom lek, på- och avklädningssituationer. Det går även att dra slutsatsen att förskollärarna har en positiv inställning till att använda TAKK som kommunikativt verktyg för barns språk- och kommunikationsutveckling.