På grund av mångfalden i dagens svenska skolor kan inte alltid traditionellt arbetssätt i matematikundervisning främja elever att utveckla sina förmågor såsom analys- och resonemangsförmåga. Läroboksstyrda lektioner ger inte elever möjligheter att komma till tals, lyssna på andras resonemang, tänka kritiskt och analysera andras tankesätt. Därför som matematiklärare blir det intressant att undersöka hur lärarna på alla stadier (låg-, mellan- respektive högstadiet) använder sig av dialogisk undervisning och vilken form av dialogisk undervisning som dominerar i respektive stadie. Därför genomfördes en fallstudie av dialogisk undervisning inom ramen för detta självständiga arbete. Datainsamlinggenomfördes genom observation samt ljudinspelning, i en lågstadie-, i en mellanstadie- och i en högstadieklass, sammanlagt nio lektioner. För att kunna analysera data har Robin Alexanders välkända ramverk för dialogisk undervisning använts (presenterat bl.a. i artikeln Developing dialogic teaching, 2018). I ramverket kategoriseras undervisningen utifrån repertoarer och principer som belyser olika aspekter av dialoger i klassrummet. Fallstudien visade att lektioner präglade av dialog förekom mest på låg- och mellanstadiet och i mindre utsträckning på högstadiet. Lärarnas främsta teaching talk bestod av recitation (initiera-respons-feedback) men kompletterat med hur och varför i hög grad i låg- och mellanstadielektioner med syfte att föra samtalet vidare vilket i sin tur möjliggjorde för att eleverna att komma till tals för att förklara och motivera sitt tänkande till skillnad från på högstadielektionerna där elevernas främsta learning talk bestod av korta svar. / Due to the diversity in today's Swedish schools, traditional methods in mathematics teaching can’t always promote students to develop their abilities such as analytical and reasoning skills. Textbook-guided lessons don’t give students opportunities to speak, listen to others thoughts, think critically and analyze the thinking of others. Therefore, as a mathematics teacher, it will be interesting to investigate how teachers at all stages (primary, intermediate, and upper-secondary) use dialogic teaching and which form of dialogic teaching dominates in each stage. Therefore, a case study of dialogic teaching was conducted within the framework of this independent work. Data collection was carried out through observation and sound recording, in an elementary school, in an intermediate school and in a high school class, a total of nine lessons. In order to be able to analyze data, Robin Alexander's well-known framework for dialogic teaching has been used (presented in the article Developing dialogic teaching, 2018). The framework categorizes teaching on the basis of repertoires and principles that illuminate various aspects of dialogues in the classroom. The case study showed that lessons characterized by dialogue occurred mostly in primary and middle school and to a lesser extent in high school. The teachers' main teaching talk consisted of recitation (initiate-response-feedback) but supplemented with how and why to a large extent in the primary and intermediate stage with the aim of passing on the conversation, which in turn made it possible for the students to speak to explain and motivate their thinking unlike in high school where the students' main learning talk consisted of short answers.

I den här avhandlingen undersöks den grammatiska samtalskonstruktionen apokoinou i svenskt samtalsspråk. I kontrast till traditioner av normativ grammatik och teoretiska perspektiv på språk, där apokoinou och besläktade fenomen har exkluderats från grammatisk beskrivning eller blivit behandlade som produkter av olika typer av misstag, är apokoinou här re-specificerad som en i högsta grad funktionell grammatisk resurs och metod för att åstadkomma lokala kommunikativa projekt i samtal. Apokoinouyttranden definieras formellt som produkterna av en konstruktionsmetod där det finala segment i en möjligt avslutad syntaktisk enhet (pivån) är retro-konstruerad som det initiala segmentet i en efterföljande syntaktisk enhet. Utbyggnaden av pivån görs med en dubblering av en eller flera syntaktiska konstituenter från segmentet som föregår pivån samt med en prosodisk design som integrerar yttrandet i sin helhet. Ur ett strikt och normativt perspektiv på en avgränsad (skrift)mening som grundenhet medför denna dubblering att den finala fasen i hela yttrandet framstår som inkoherent med den initiala fasen. Apokoinouyttranden är dock inte inkoherenta för samtalsdeltagare, utan är en familj av metoder för att åstadkomma två handlingar efter varandra inom samma yttrande. Den andra handlingen kan skifta perspektiv på den lokala ämnesaspekten, bekräfta eller insistera på ett lokalt ämne eller handling, avsluta och avgränsa ett lokal projekt, samt återuppta oavslutade kommunikativa projekt efter mellanliggande aktiviteter. Dessa handlingar är alla mottagaranpassade lokala kommunikativa projekt i det avseendet att de är utformade att passa in i en vidare kommunikativ kontext samt att de ofta är interaktionellt åstadkomna inom och genom minimala handlingssekvenser. Dessa resultat har konsekvenser för grammatiskt teori. En av dessa konsekvenser är att grammatik måste uppfattas som villkor för dynamiska konstruktionsprocesser, inte endast som statiska och fixerade strukturer. En annan konsekvens är att grammatik organiseras lokalt snarare än på en maximalt generell nivå. Apokoinou bör också inkluderas i en svensk samtalsgrammatik som en av de grammatiska resurser som är tillgängliga för deltagare i samtal. / This thesis investigates apokoinou in Swedish talk-in-interaction. In contrast to the traditions of normative grammar and theoretically based approaches to language, where apokoinou and related phenomena have been excluded from grammatical description altogether or been treated as the products of various kinds of mistakes, apokoinou is here re-specified as a highly functional grammatical resource and method to accomplish local communicative projects in talk. Apokoinou utterances are formally defined as the products of a construction method, where a segment that is final in a first possibly complete syntactic segment (the pivot) is retro-constructed as initial in a following second syntactic segment. The extension of the pivot segment is made by way of a doubling of syntactic constituents from the pre-pivot segment and with a prosodic design that integrates the whole utterance. From a strict and normative sentence-perspective, this doubling renders the final phase of the whole utterance incoherent with the initial phase. However, apokoinou utterances are not incoherent for participants, but a family of methods to accomplish two consecutive actions within one utterance. The second action can change perspective on some local topical aspect, confirm or insist on some local topic or action, close and demarcate a local project, and resume turns or skip-connect to pending local communicative projects after interstitial activities. These are all recipient designed local communicative projects in the sense of being designed to fit within the ongoing wider communicative context and they are often interactionally achieved in and through minimal sequences. These results have implications for grammatical theory. Among these are that grammar must be seen as conditions on dynamic constructional processes, not only as static and fixed structures, and that grammar is organized on a local level rather than on a maximally general level. Apokoinou should also be included in a grammar of Swedish conversational language as one of the grammatical resources available for participants in Swedish talk.

In today’s volatile market, retail companies struggle for survival as they have to become more flexible and dynamic. Thus, they change the organization, implementing agile methods. However agile is more than a set of practices and therefore the implementation process needs to be accompanied by organizational development to accomplish successful organizational change. This has been shown to be difficult for retail companies due to their size, defined silos, comfortable long-established ways of doing things and strong bureaucratic hierarchical culture. This thesis studies the implementation of agile in a large-scale retail organization and uses organizational development as a tool for deeper understanding and analysis. The study has been conducted at one of Sweden's leading retail organizations, where the research design contains two phases: one pre-study phase where a deeper understanding of the company and the transformation is achieved resulting in a problem formulation and the second phase where the main study is directed by the problem formulation and leads to an analysis and conclusion. The analysis is based on empirics gathered from three separate teams and is divided into three interconnected change phases, “Preparation”, “Implementation” and “Desired state”. From the analysis in the preparation and implementation phases; strengths and challenges within the organization were identified. Together with a maturity model to evaluate the implemented agile practices and an organizational culture assessment instrument to evaluate people and culture, the strengths and challenges were then used to estimate their current state and compare it to their future desired state. In conclusion, the strengths of the case company were that, when implemented, the observed teams incorporated the agile ceremonies and ways of work successfully. However, there were challenges identified in relation to resistance within management, there was a general lack of support from the sponsors and confusion about the managerial roles. There was also a lack of communication, cooperation and synchronizations between teams. / I dagens flyktiga marknader kämpar företag inom dagligvaruhandeln för att överleva då de måste bli mer flexibla och dynamiska i deras strategi. För att bemöta detta ändrar företagen sin strategi genom implementering av agila metoder. Emellertid handlar att vara agil inte bara om att använda sig av olika verktyg och övningar för att ändra hur man arbetar, utan för att implementeringen av agila metoder ska vara lyckad, måste den följas med av en lyckad organisationsförändring. En sådan agil implementering och organisationsförändring har visats vara komplicerad i just dagligvaruhandeln på grund av organisationernas ofta stora storlek, definierade silos, komfortabla gamla traditioner och starka hierarkiska organisationskultur. Denna uppsats studerar implementationen av agilt i ett storskaligt företag inom dagligvaruhandeln och använder sig av organisationsutveckling som ett verktyg för att nå en djupare förståelse och analys. Analysen är uppdelad i tre olika sammanhängande faser “Förberedelse”, “Implementering”, och “Önskat Tillstånd”. Empirin analysen är baserad på kommer från tre olika separata team, vilka är i olika faser av den agila transformationen. I förberedelse- och implementeringsfaserna identifieras styrkor och utmaningar hos företaget. Dessa används sedan tillsammans med en mognadhetsmodell, för att evaluera de agila tillvägagångssätten samt ett bedömningsinstrument för organisationskultur, för att evaluera personer och kultur, i syfte att sedan utvärdera det nuvarande tillståndet i jämförelse med det önskade. Sammanfattningsvis lyckades de observerade teamen att framgångsrikt implementera de agila metoderna och arbetssätten. Däremot identifierades flera utmaningar i relation till motstånd inom management. Det fanns en generell förvirring kring chefs rollernas betydelse och det saknades stöd från ledningsgruppen. Slutligen identifierades även förbättringsområden inom kommunikation, samarbete och synkronisering mellan olika team.

This thesis explores how current ways of imagining possibilities for intersexed and trans embodied lives within medical contexts might be informed by and reimagined through the historical lived experiences of intersexed and trans individuals as they have been articulated in autobiographical accounts. Postmodern, queer, intersex, and trans researchers and activists have criticised existing standards of intersex and trans healthcare for limiting the possibilities for diverse embodied lives by articulating certain forms of embodiment and selfhood as more likely to enable a liveable life than others. This has often been done in a medico-legal context by referring to experiences in the past of the unliveability of corporealities and gendersexed situations that differ from privileged positions. With a point of departure in these critiques, this thesis reopens questions about how intersexed and trans people may be embodied and have relations with others by reflecting upon the period of the first three-quarters of the 20th century, when the present standards of care and diagnostic categories were emerging, but had not yet become established. Drawing upon a unique set of historical source material from the archives of the Danish Ministry of Justice and the Medico-Legal Council, intersexed and trans persons’ life stories are rearticulated from their own and medico-legal experts’ accounts written in relation to applications for change of legal gendersex status and medical transition. In this way, the process is traced through which these life stories have been repeatedly rearticulated in order to become a usable basis for diagnosis and decision-making. At the same time, the stories are unfolded once more in a rearticulation focusing on their complexity and diversity. / Denna avhandling undersöker hur nuvarande sätt att föreställa sig möjligheter för intersexuella och transpersoners liv inom medicinska sammanhang kan informeras av och omföreställas genom historiska livserfarenheter hos intersexuella och transindivider, som de har artikulerats i självbiografiska berättelser. Postmoderna, queer, intersex- och transforskare och aktivister har kritiserat existerande normer för intersex- och transhälsovård för att begränsa möjligheterna för olika förkroppsligande liv genom att artikulera vissa former av förkroppsligande och subjektivitet som mer sannolikt att möjliggöra ett levbart liv än andra. Detta har ofta gjorts i ett medicinskt-juridiskt sammanhang genom att hänvisa till förflutna erfarenheter av levbarhet kring förkroppsligande och genusifierande situationer som skiljer sig från privilegierade positioner. Med utgångspunkt i denna kritik, återupptar denna avhandling frågor om hur intersexuella och transpersoner kan bli förkroppsligade och ha relationer till andra, genom att reflektera kring de första tre fjärdedelarna av nittonhundratalet när de nuvarande normerna för vård och diagnostiska kategorier uppstod, men ännu inte blivit etablerade. Med utgångspunkt i en unik uppsättning av historiskt källmaterial från Danska  Justitiedepartementet och Medicinsk-Etiska Rådets arkiv, återges intersexuella och transpersoners livshistorier från egna och medicinsk-etiska experters berättelser skrivna i relation till ansökningar av förändring av juridiskt kön och medicinsk transition. Genom denna process har livshistorier upprepande gånger blivit omartikulerade för att bli en användbar grund för diagnos och beslutsfattande. Samtidigt är dessa livshistorier uppöppnade än en gång i en omartikulation med fokus på deras komplexitet och mångfald.