Studiens syfte var att undersöka hur några elevassistenter verksamma i grundskola och grundsärskola beskriver sin yrkesroll. Det var också att undersöka vilka arbetsuppgifter och tillhörande ansvarsområden de har samt att undersöka förutsättningar som ges till yrkesgruppen. En kvalitativ forskningsansats användes. Elva elevassistenter intervjuades och fyra observationer genomfördes i verksamheterna grundskola och grundsärskola. Vi använde oss av en tematisk analysmodell. Studien visade att elevassistenternas rollär skiftande från dag till dag men det finns fem återkommande teman vilka var: (1) att stödja, (2) att vara flexibel, (3) att visa omsorg, (4) att fungera som övrig personal och (5) att främja och förebygga. Utifrån studiens resultat såg vi ett behov av fortsatt forskning kring elevassistenters yrkesroll, arbetsuppgifter, ansvarsområden, utbildningsbehov samt ett ökat samarbete mellan elevassistenter och övriga yrkeskategorier i skolan.

Det pågår en alltmer utbredd debatt om vad lärares respektive elvevassistenters roll ska vara i skolan och vem som ska fokusera på enbart undervisning respektive de mer socialpedagogiska aspekterna av lärandet. En sådan tydligare uppdelning mellan yrkesroller kommer oundvikligen att påverka innebörden i relationen mellan de olika yrkesrollerna och eleven. Syftet med denna studie är att belysa hur lärare respektive elevassistenter framställer innebörden av en god relation, hur de arbetar för att främja skapandet av goda relationer, samt i vilken grad de uppfattar att relationen kan påverka lärandet. Med en hermeneutisk utgångspunkt utfördes semistrukturerade intervjuer med ett urval bestående av fyra lärare och 4 elevassistenter för att besvara syftet med studien. Resultatet visar att innebörden av en god relation utifrån lärarnas perspektiv är en relation med närhet och distans som innehåller ömsesidig respekt, ärlighet och tillgänglighet. För att uppnå detta var lärarnas egenskaper, miljön utanför klassrummet och deras förmåga att relatera och visa intresse för eleverna betydande. Utifrån elevassistenternas perspektiv visar studien att en god relation innebär trygghet, tillit och förtroende där elevassistenten ska vara som en familjemedlem. För att uppnå den goda relationen bjuder elevassistenterna på sig själva, anpassar sig till eleverna och de lyfte förmågan att relatera och att visa intresse för eleven som betydande. Informanterna upplever att relationen har en påverkan på klassrumsmiljön samt elevernas engagemang och motivation gentemot skolarbetet. Den insamlade empirin analyserades utifrån Aspelins fyra nivåer av relationell pedagogik. Utifrån empirin har vi fört en diskussion i förhållande till den pågående debatten om att anställa annan personal för att minska lärares arbetsbelastning så de kan fokusera på undervisning, och vilka eventuella konsekvenser ett sådant tillvägagångssätt kan ha på relationer med elever. Eftersom informanterna påpekar att goda relationer i stor utsträckning skapas utanför undervisningssammanhang ställer vi oss fundersamma till om ett skiftat fokus på enbart undervisning för lärare inte kan medföra risker för innebörden av den goda relationen och dess roll i skolan.

I anpassad grundskola är det flera olika yrkesgrupper som ska arbeta bredvid och nära varandra. Syftet med studien har varit att undersöka hur samverkan mellan speciallärare och elevassistenter ser ut, samt ta reda på om och i så fall vilket stöd elevassistenter behöver från speciallärare. Studien har en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som metod. Genom individuella intervjuer undersöktes vilka förutsättningar för samverkan som finns och vad de två yrkesgrupperna behöver för att kunna utföra sina uppdrag. Sex speciallärare och sex elevassistenter från tio skolor, belägna i åtta kommuner i Mellansverige, deltog i intervjuerna. I en miljö där behovet snabbt kan förändras under en skoldag, är vikten av erfarenhet, kompetens och tillit till varandra av stor betydelse. Studien visade att det finns ett behov av tid för samverkan, en tydlig struktur, riktad kompetensutveckling och en närvarande ledning. Tydlighet och struktur i organisationen framkom som en framgångsfaktor för såväl speciallärare som elevassistenter. Områden där speciallärare och elevassistenter önskar kompetensutveckling är bland annat inom medicin och omvårdnad, olika diagnoser och lågaffektivt bemötande. God kommunikation är avgörande för en fungerande samverkan, och visade sig vara en av orsakerna till missförstånd och oklarheter mellan speciallärare och elevassistenter. Studien visar att det saknas stöd för samverkan mellan speciallärare och elevassistenter, där en tydlig organisation och ett helhetsperspektiv är viktiga komponenter för en fungerande verksamhet. Trots detta finns det stor värme hos båda yrkesgrupperna för sina uppdrag.

Elevassistenter på anpassad grundskola samverkar i nära relation med speciallärare. De har ett mycket komplext uppdrag, trots att behörighetskraven för elevassistenter är låga. Studien syftar till att undersöka hur elevassistenter i anpassad grundskola med inriktning ämnesområden uppfattar sitt uppdrag i relation till eleverna och i relation till specialläraren, samt vilket stöd elevassistenter tänker att speciallärare kan bidra med. Studien bygger på kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med 9 verksamma elevassistenter på anpassade grundskolor runtom i Sverige. Deltagarnas berättelser har analyserats tematiskt och ställts i relation till tidigare forskning samt till tre teoretiska perspektiv: samverkansteori, gräsrotsteori och situerat lärande. Sammantaget visar studien att elevassistentuppdraget i anpassad grundskola är komplext både i fråga om arbetsuppgifter och vilken roll elevassistenten har i relation till specialläraren. Rollens komplexitet i kontrast till de låga behörighetskraven är vad vi i studien kallar assistent-paradoxen. Den så kallade assistent-paradoxen medför att elevassistenter behöver handledas av speciallärare och utvecklas regelbundet i sitt arbete, trots att speciallärare saknar explicit utbildning i att handleda elevassistenter. Studiens resultat visar att det är viktigt att synliggöra, tydliggöra och befästa elevassistentrollen så att speciallärare och elevassistenter kan samverka för elevernas bästa.

Studier av svenska nyanlända gymnasieelever med utvecklingsstörning har rönt i stort sett obefintlig vetenskaplig uppmärksamhet. I syfte att synliggöra elevkategorin och hinder, möjligheter och maktaspekter när dessa elever tas emot och undervisas genomfördes en fallstudie. Datainsamlings-metoderna var intervju, gruppintervju och observation och resultatet analyserades ur ett intersektionellt perspektiv för att ge en djupare förståelse för hur dimensionerna funktionalitet och etnicitet samverkar och hur detta påverkar elevkategorin. Resultatet visar att elevkategorin marginaliseras och att de dimensioner den tillhör ofta förstärker varandra, vilket komplicerar utredningsarbetet, mottagandet och undervisningen. Trots detta trivs eleverna och utvecklas kunskapsmässigt, vilket kan bero på att skolpersonalen kompenserar för systemets brister. De är emellertid kringskurna av brist på överblick, rutiner, uppföljning, fortbildning och kompetensutveckling samt en godtycklighet kring vilken elev som får vad och varför, särskilt när det gäller språkutvecklingsinsatser. I detta sammanhang har den flerspråkiga resurspersonalen en viktig men komplicerad roll i förhållande till elevkategorin och deras vårdnadshavare, eftersom de ofta fungerar som både språk- och kulturtolkar. Ytterligare forskning behövs för att utveckla förståelse för de utmaningar som dessa elever möter, vilka påverkas av intersektionen av funktionalitet och etnicitet.

Elevassistenten - pusselbit eller schackpjäs? En kvalitativ studie om relationen mellan skolans organisation och behovet att anställa elevassistenter. Studiens syfte har varit att undersöka hur skolan organiserar stödet elevassistans till de elever som bedöms vara i behov av särskilt stöd samt vilka faktorer som påverkar att elevassistent bedöms vara den åtgärd som ska ges till elever i behov av särskilt stöd. Genom intervjuer med rektorer vilka, enligt Skollagen, fattar beslut och har det yttersta ansvaret för sin enhets inre organisation, har vi undersökt hur stödet för elever organiseras och var i organisationen elevassistenten befinner sig. Genomgången av tidigare forskning visar hur antalet elevassistenter ökat i skolorna de senaste årtiondena och att elevassistentens uppdrag kan få särskiljande eller inkluderande effekter beroende på hur uppdraget organiseras. Genomgången belyser hur skolor alltmer ger uttryck för att stöd mer borde ges på organisationsnivå men att de inte riktigt lyckas realisera detta i verkligheten utan att stödet ofta sätts in genom att på olika sätt "åtgärda eleven". Litteraturgenomgången visar också på att elevassistenter är en grupp med ytterst varierande utbildning. Det händer att den outbildade elevassistentens uppdrag är att ge pedagogiskt stöd åt de elever som är i de största svårigheterna. Elever som istället, enligt litteraturen, borde få stöd av de i personalen med mest pedagogisk kompetens. Våra resultat visar dock att på de skolor vi undersökt kan man skönja en förändring i organiseringen av resurser mot mer stöd och medvetet förebyggande arbete på organisationsnivå och ett målmedvetet arbete med att anställa elevassistenter med pedagogisk utbildning - ofta socialpedagoger - som organiseras som en flexibel resurs och i möjligaste mån en resurs som finns för flertalet elever och inte knyts till en enskild individ. Vi skulle vilja beskriva det som att elevassistentens roll är mer av en strategiskt rörlig schackpjäs än en statisk pusselbit. Våra resultat visar på att skolorna arbetar alltmer utifrån ett relationellt perspektiv, med fokus på tydlighet i förhållningssätt och värdegrund och att kommunikationen och den goda relationen är avgörande både personalen emellan som mellan personal och elever för en skolas möjligheter att känna växandets glädje.

Syftet med studien är att undersöka hur elever som går på gymnasiets nationella program och som har stöd av en elevassistent upplever sin studiesituation.  Studien undersöker vad relationen mellan elev och elevassistent har för betydelse för elevens skolgång ur elevens och ur skolans perspektiv. Studien är inspirerad av Antonovskys salutogena förhållningssätt där hälsa står i fokus. Utifrån sociokulturell teori och relationell pedagogik belyses hur interaktion och relation mellan elev och assistent skapar förutsättningar för välmående, lärande och utveckling. Med hjälp av enskilda intervjuer, med stöd av föreställningskarta, samlas elevers och elevassistenters upplevelser in. En gruppintervju med specialpedagoger samt dokumentanalys av skolans dokumentation kring de intervjuade eleverna i form av ansökan om elevassistent, åtgärdsprogram och uppföljande samtal visar skolans bild av elevernas studiesituation. Att välja att tacka ja till stöd av elevassistent är en lång process för gymnasieeleven. Den kan sträcka sig över elevens hela första gymnasieår, vilket då inkluderar skolans ansökningsprocess. Elevens självkänsla och självförtroende minskar under denna tid och både elever, assistenter och specialpedagoger beskriver elevernas känsla av misslyckande. Resultatet visar att elever som har stöd av assistent har en eller flera funktionsnedsättningar. Alla intervjugrupper beskriver att stöd av assistent innebär en ökad känsla av sammanhang för de intervjuade eleverna. Assistenten ses av eleven som ett stöd, en vän och en förebild som bidrar till att sätta kunskaper i fokus och ge studierna mening. Relationen kan också bidra till inkludering genom att eleven känner sig delaktig och agerar mer aktivt både i det pedagogiska och i det sociala sammanhang som klassrummet utgör. På så vis motverkar relationen med assistenten upplevelsen av stödet som särskiljande. Assistenten bidrar till att studierna blir begripliga och hanterbara genom att finnas till hands för eleven och på ett konkret sätt stödja planering, fokus och dialog kring skoluppgifter. Flera elever önskar samtidigt mer kontakt med mentor och lärare. Målet med stödet är enligt skolans personal att eleven ska bli alltmer självständig under sin gymnasietid. Specialpedagogen ses som en viktig handledare, både av elev och assistent. Eleverna ser specialpedagogen som den som har överblick över studierna.  Assistentens roll och uppdrag är otydlig i skolans dokumentation och behöver förtydligas.  Assistentens kunskap om eleven och elevens styrkor behöver få större påverkan på den pedagogiska praktiken genom samverkan med mentor och undervisande lärare, något som ytterligare kan öka elevens men också personalens känsla av sammanhang.

Elevassistenten i skolan är ett kompensatoriskt stöd och skall ges inom ramen för det särskilda stödet. Elevassistenten arbetar nära eleverna och är en del av de anpassningar som skolan gör för att elever med särskilda behov ska få det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen i skolan. Denna studie är intresserad att studera hur elevassistenten påverkar elevers samspel. Det sociokulturella lärandeperspektivet är studiens teoretiska bakgrund och den etnografiska forskningsansatsen har använts för att beskriva elevers samspel utifrån elevassistenten som en del av lärmiljöns utformning. Det samspel som denna studie beskriver har visat vikten av hur framträdande elevassistentens roll och funktion är, både som ett praktiskt stöd och att elevassistenten även har en pedagogisk genomföranderoll. Vidare är ett tydligt resultat hur samspelet mellan elever som har en assistentförstärkande insats brister i möjligheten att samspel med lärare och klasskamrater.

I denna studie undersöks samverkan mellan lärare och elevassistenter inom grund-och gymnasiesärskolan. Studien är induktiv och syftar till att beskriva olika uppfattningar kring samverkan och dess förutsättningar samt påverkan på elevers utveckling och lärande. Till detta har en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer och en fenomenografisk analysansatsanvänts. Fem lärare och fyra elevassistenter från olika skolor och olika kommuner har intervjuats.  Dataanalysen mynnade ut i fem beskrivningskategorier; att vara delaktig, att ta ansvar utifrån den egna yrkesrollen, att dela ett gemensamt synsätt, att hitta en personkemi och en kontinuitet i gruppen samt att motivera till utveckling och lärande. Studien visar på att en fungerande samverkan anses skapatrivsel på arbetsplatsen samtidigt som den anses kunna gynna elevers utveckling och lärande. Studien lyfter även fram problematiken kring otydliga roller, ansvarsområden och ledarskap i samverkan, bland annat till följd av olika utbildningsbakgrunder och otydliga direktiv i styrdokument. Personkemi, kontinuitet i personalgruppen och en öppen kommunikation får därför en särskilt viktig betydelse för lärares och elevassistenters möjligheter att finna den samsyn och tydlighet kring roller och ansvarsområden som samverkan kräver. Studien innehåller också diskussionsfrågor, vilka kan användas som underlag för utvecklingsarbete. Därmed utgör studien även ett yrkesrelevant bidrag för speciallärare. / This study examines collaboration between teachers and assistants in special needs schools. The study is inductive and aims to describe the variation of perception about collaboration. A qualitative method with interviews and a phenomenographic approach has been used. Five teachers and four assistants, from different schools and municipals, have been interviewed. The study presents five categories; to be participant, to take responsibility in your profession, to share consensus, to find chemistry and continuity in the group and to motivate development and learning. The study discovers that a functional collaboration can create well-being and encourages student development and learning. The study also shows problems according to vague roles, responsibilities and leadership in collaboration, due to different educational background and indistinct curriculum. Therefore chemistry, continuity and an open communication plays an important role in teaches and assistant ability to find the consensus, roles and responsibilities that collaboration demands. The study also contains questions, which can be used by teachers in special schools.

Denna studie har som syfte att undersöka hur resurspedagoger arbetar med elever i behov av särskilt stöd i årskurs F-3 och vilka faktorer som påverkar motivationen hos dessa elever i arbetet med svenskämnet. Resultatet visar att det råder en viss samsyn hos resurspedagoger om vad i arbetet som utgör framgångsfaktorer i det dagliga arbetet i svenskämnet, men att det finns förbättringsmöjligheter. Sammanfattningsvis fungerar det väl att använda resurspedagoger som ett stöd för elever i behov av särskilt stöd, men det krävs förtydliganden från huvudman och rektor i samråd med ansvariga lärare för hur arbetet ska ske.