De högpresterande eleverna har enligt tidigare forskning inte varit en prioriterad grupp inom svensk skola. Enligt flera undersökningar har de inte fått stimulerande undervisning på en för dem relevant nivå. Syftet med denna studie var att undersöka hur högpresterande elever uppmärksammas och stimuleras då de börjar i grundskolan. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem undervisande lärare för att få en bild av detta. Resultatet från dessa intervjuer visade, tvärtemot vad tidigare forskning säger, på en bild av lärare som var positivt inställda till de högpresterande eleverna, men som trots detta tyckte sig måsta prioritera de svagare eleverna i sina klasser. Det framkom också att lärarna just nu upplever att en kursändring är på gång, nämligen att de nu förväntas ge dessa elever mer utrymme.

Syftet med studien var att undersöka hur pedagoger talar om normalitet och avvikelse hos elever i grundskolan och identifiera vilka diskurser som dominerar samt diskutera vilka sociala konsekvenser det kan få för den enskilde beroende på vilka diskursiva framställningar av verkligheten som görs. Studien utgår ifrån ett socialkonstruktionistiskt och stämplingsteoretiskt perspektiv. Studien bygger på intervjuer av fyra pedagoger med diskursanalys som analysmetod. Resultatet visar på fem olika diskurser. Diskursen om att passa, den sociala diskursen, föräldrardiskursen, uppmärksamhetsdiskursen samt diskursen om att hjälpa. Normalt kopplas till elever som gör, lyckas och vill det som förväntas. När det avvikande ska definieras visar resultatet på att det handlar om att beskriva elevers oförmåga till att fungera socialt i skolmiljön. Ytterligare framkommer en diskurs kring föräldrar och dess påverkan. Två ytterligare diskurser handlar om att uppmärksamma elever i svårigheter och att återföra elever mot det normala. Flera faktorer medverkar till huruvida elever riskerar att stämplas som avvikare, såsom normer och föreställningar kring elevers föräldrar och personliga egenskaper.

Detta är en observations- och intervjustudie av hur gymnasielärare på ett yrkesinriktat program arbetar med tysta och talovilliga elever. Detta är också en studie där jag försökt att observera klimatet i klassrummet och arbetslokaler. Finns det någon möjlighet för en tyst eller introvert att bli bekräftad i klassrummet? Eller är det bara de extroverta som tar plats? Observationerna som gjordes under hösten 2013 visar bland annat att eleverna beter sig på olika sätt i olika studiesituationer, och att lärarna har olika strategier för att hantera såväl tysta som mer talvilliga elever. I intervjuerna framkommer det att de flesta av lärarna är medvetna om dessa strategier och när de behöver använda den. Analysen av observationerna och intervjuerna är inspirerad av den humanistiska tolkningsmetoden hermeneutik.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Stockholms universitet, 2007. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. Karlstad : Karlstads universitet, 2006.

Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om hur lågstadielärare definierar och identifierar högpresterande respektive särbegåvade elever. Genom studien ville vi även undersöka vilka metoder som lärarna ansåg vara gynnsamma i mötet med dessa elever i matematikundervisningen samt se om lärarna får stöd av organisationen i bemötande av dessa elever. Undersökningen är av kvalitativ ansats och vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer vid datainsamlingen. Intervjuerna genomfördes med åtta lågstadielärare i Skåne och Blekinge. Det teoretiska ramverk som användes i denna studie var Renzullis (2016) teori “The three-ring conception of giftedness” och som innefattar de tre klustrena “förmåga över genomsnittet”, “motivation” och “kreativitet”. För att få en matematisk inriktning i teorin, användes även Krutetskiis (1976) matematiska förmågor i Renzullis kluster “förmåga över genomsnittet”. Resultatet som framkom, visade att lärarna karakteriserade högpresterande respektive särbegåvade elever på samma vis, men använde inte samma begrepp för att benämna dessa elever. Ingen av lärarna hade någon specifik identifieringsmetod för att identifiera dessa elever, men hade genom erfarenhet fått fram olika metoder som ansågs fungera. Det visade sig att lärarna arbetade med undervisningsmetoderna acceleration, berikning och nivågruppering för att bemöta de högpresterande och särbegåvade eleverna i undervisningen. Alla lärare ansåg även att dessa eleverna behövde stöd i undervisningen för att komma vidare i sin utveckling. Några av lärarna ansåg att det stöd de hade behövt från organisationen uteblev i bemötandet av högpresterande och särbegåvade elever. Det var endast en av lärarna som presenterade att de hade gemensamma handlingsplaner för att bemöta dessa elever i matematikundervisningen.

Syftet med mitt examensarbete var att undersöka hur pedagoger identifierar särbegåvade elever och högpresterande elever. Jag var också intresserad av att undersöka pedagogers erfarenheter av och uppfattningar om möjligheter och hinder för att dessa elever ska lyckas i skolan. Mina informanter var sexverksamma lärare i grundskolan med olika erfarenheter av undervisning. Jag har genomfört en kvalitativ studie med enskilda intervjuer som datainsamlingsmetod. Intervjuerna var halvstrukturerade med möjlighet att ställa följdfrågor. Det empiriska materialet har bearbetats genom tematisk analys. Jag redovisar mitt resultat utifrån följande teman: definitioner, relationer, förmågor, prestationer, struktur och organisation. Resultaten i studien visar att det råder viss osäkerhethos pedagoger hur de kan identifierarsärbegåvade elever. Vidare visar studien att det kring högpresterande elever fanns en kunskap som var i linje med aktuell forskning, nämligen att de bland annat är motiverade för att lära, har lätt för att lära, får ofta höga betyg och har hög närvaro i skolan. Resultatet visar också att planering och arbetssätt är viktigt för båda dessa elevgrupper.

Studien fokuserar och belyser vilka kunskaper och erfarenheter lågstadielärare besitter för att undervisa högpresterande elever respektive särbegåvade elever i matematikklassrummet. Den undersöker vilka erfarenheter och kunskaper lärarna har sett utifrån Shulmans sju kunskapskategorier. Studien har genomförts för att få ökad kännedom om lärare i årskurs F-3 har kunskap och erfarenheter för att möta högpresterande och särbegåvade elever i ett matematikklassrum. Studien vill även ta reda på vilka kunskaper och erfarenheter lågstadielärare besitter för att undervisa högpresterande respektive särbegåvade elever på ett som främjar deras lärande inom matematik. Metoden som använts är en kvalitativ intervjustudie. Sex legitimerade lågstadielärare har intervjuats med hjälp av en strukturerad intervjuguide. Intervjusvaren har sedan transkriberats, tolkats och analyserats efter studiens teoretiska referensram, vilken är Lee Shulmans teori. Den innefattar sju kunskapskategorier som både intervjuguiden samt resultatet är kategoriserad utefter.  Studiens resultat påvisar att lärarna som är delaktiga i studien besitter många delar från Shulmans sju kunskapskategorier, men inte alla. Resultatet visar på att lärarna har utvecklingsmöjligheter i sin yrkesroll vilket är något Shulman hävdar är möjligt genom att utveckla sina kunskaper. Utsagorna tyder på att kunskap om särbegåvade elever i matematik samt pedagogisk kunskap för att tillgodose dessa elever är bristande. Självständighet bland de särbegåvade eleverna samt att tiden mer läggs på elever som behöver stöd kan vara en anledning till att lärarna upplever det som tidsbrist.

Denna studie syftar till att bidra med ökad kunskap om vilka strategier lärare i åk 4-6 har för att möta den breda variationen mellan elevers olika kunskapsnivåer i matematikämnet. Syftet behandlas utifrån tre frågeställningar vilka berör strategier som lärare har för att möta svaga elever i matematik, strategier lärare har för att möta starka elever i matematik och strategier lärare har för att möta den breda variationen mellan elevers kunskapsnivåer i matematik. Utifrån de teoretiska perspektiven den didaktiska triangeln och ramfaktorteorin har 12 semistrukturerade intervjuer med lärare i årskurs 4-6 utförts och analyserats tematiskt. Analysen resultar i temana placering, tidsbrist, personal, matematikuppgifter, självförtroende, elevhjälp, självreglerat lärande, genomgångar, nivåanpassning, identifiering, relationer och visualisering. För att möta svaga elever i matematikundervisningen påvisas att lärare interagerar med eleverna i fråga genom att placera dem nära läraren under matematiklektionerna. Lärare möter även svaga elever genom att förse dem med grundläggande matematikuppgifter som lärarna dessutom räknar tillsammans med eleverna. Vad gäller strategier för att möta starka elever beskriver de flesta lärare att de förser eleverna med utmanande uppgifter som de även lämnas att arbeta helt självständigt med. För att möta den breda kunskapsnivån mellan eleverna framkommer det att lärare bortprioriterar starka elever och fokuserar på svaga elever. Tidsbristen som samtliga lärare i studien påpekar verkar leda till att svaga elever prioriteras framför starka elever. Slutsatsen visar således att lärare inte möter samtliga elevers behov i matematikundervisningen.

Studiens syfte är att få insikt i hur lärare på lågstadiet möjliggör att elever i särskilda undervisningsbehov i matematik (SUM) ska kunna utvecklas så långt som möjligt inom den ordinarie klassrumsundervisningen. Frågeställningarna innefattade vilken ledning och stimulans lärare beskriver att de erbjuder elever i SUM samt hur lärare resonerar kring den ledning och stimulans de erbjuder dessa elever. Studien utgår från skollagstiftningen om att ge alla elever ledning och stimulans. Metoden grundade sig i semistrukturerade kvalitativa intervjuer med 9 lågstadielärare. Det insamlade datamaterialet analyserades utifrån Roos inkluderingsdefinitioner och resulterade i följande teman; skolans nyttjande av resurser, organisation av klassrummet, arbetslagets organisation och planering, differentiering, förankring till verkligheten, mindset och inställning till matematik samt elever som lärresurser för varandra. Trots att alla elever enligt skollagen har rätt till både ledning och stimulans tenderar flera lärare att separera begreppen och rikta ledning mot de lågpresterande eleverna och stimulans mot de högpresterande eleverna.