Årligen tar cirka 1200 människor sina liv i Sverige varav ungefär hälften var kända inom psykiatrin.Psykiatrins roll är många gånger långt ifrån självklar i att stödja de efterlevande. Syftet med kommande studie är att belysa innebörder av de efterlevandes upplevelser, efter att en närstående med psykisk ohälsa tagit sitt liv. Genom att ta del av de efterlevandes livsvärld är vår förhoppning att studien ska kunna leda till ett bättre stöd, en ökad kunskap och förståelse för deras upplevelser. Studien kommer att genomföras med en fenomenologisk hermeneutisk forskningsansats. Datainsamling kommer att göras, genom ostrukturerade intervjuer, med efterlevande i sydöstra Sverige och planeras att starta hösten 2013 och vara avslutad under sommaren 2014

SAMMANFATTNING Barn- och ungdomspsykiatrin påverkas av flera aspekter i omvårdnaden då den aktuella vårdkulturen är komplex. Studiens syfte var att belysa innebörden av vårdkultur inom sluten barn- och ungdomspsykiatri utifrån sjuksköterskans perspektiv. Studien genomfördes med fokusgruppsintervjuer vilka utgörs av öppna gruppintervjuer med fokus på avgränsat ämne. Intervjuerna transkriberades och analyserades enligt en fenomenologisk-hermeneutisk metod. Teman som visade sig var: Vårdkulturens övergripande innebörd, vårdkulturens kontextuella innebörd, vårdkulturens förmedlande innebörd samt vårdkulturens innebörd vid relationer. Resultatet visar att vårdkulturens innebörd utgörs av enighet och splittring både beträffande vårdkulturen som helhet, men även delar av den. Strävan efter enighet är genomgående, samtidigt som splittringen är oundviklig för av skapa formbarhet. Vidare besitter vårdkulturen en guidande funktion för sjuksköterskan både medvetet samt på ett omedvetet plan. Detta får konsekvenser för sjuksköterskan, omvårdnaden och patienten. Endast genom att vårdkultur synliggörs för sjuksköterskan kan en medveten hållning ske genom reflektion och dialog. Nyckelord: Barn- och ungdomspsykiatri, fenomenologisk-hermeneutik, vårdkultur, sjuksköterskor. / ABSTRACT Child and adolescent psychiatric care is affected by many different aspects of care when the current nursing culture is complex. The aim of the study was to highlight the essence of nursing culture in the in-patient child and adolescent care from a nurse’s perspective. The study was conducted using focus group interviews which consist of open group interviews with a focus on the specific topic. The interviews were transcribed and analysed according to a phenomenological-hermeneutical method. Themes that emerged were: Nursing culture overall essence, nursing culture contextual essence, nursing culture’s intermediary essence and the essence of nursing culture in relationships. The result shows that the essence of nursing culture is characterized by unity and division both in respect of nursing culture as a whole, but also in different aspects of it. The quest for unity is consistent, while the division is needed to create plasticity. Furthermore, nursing culture possesses a guiding function for a nurse on both a conscious and an unconscious level, which have clear implications for both the nurse, the nursing care and ultimately the patient. Only by making the nursing culture visible to the nurse, a conscious posture can begin through reflection and dialogue. Keywords: Child and adolescent psychiatry, phenomenological-hermeneutical, nursing culture, nurses.

Studiens syfte är att skapa en större förståelse för hur undervisningsbegreppet färdas från teoretiska styrdokument till pedagogisk utbildning inom den förskoledidaktiska kontexten. Då studien ämnar synliggöra förskollärares erfarenheter intas en fenomenologisk hermeneutisk ansats där kvalitativa semistrukturerade intervjuer utgör empirin. Resultatet tyder på motsättningarna kring undervisningsuppdraget som visar sig i lokala förutsättningar där organisation, tid och samstämmighet ses som återkommande faktorer som påverkar förskollärarens möjlighet att genomföra uppdraget. Även förskollärarnas förtydligade rollbeskrivning anses ha skapat friktion mellan förskolans verksamhetstradition och styrdokumentets framskrivning. Trots olika förutsättningar presenteras bilden av samstämmighet bland förskollärarna kring synen på undervisningsuppdraget som positivt och viktigt för förskolans utbildning. Det lyfts exempel på hur förskolor tagit fram undervisningsplaner och reflektionsmallar med avsikt att säkerställa undervisningens kvalitet. Studiens resultat visar att undervisningsuppdraget har påverkat, och fortsätter att påverka, det arbete som pågår i förskolans utbildning där traditioner utmanas och framtiden är oskriven.

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara delaktiga och engagerade i graviditet, förlossning och omvårdnad av det nyfödda barnet. De flesta pappor är med vid besöken på barnmorskemottagningen inklusive ultraljudsundersökningen, deltar i föräldrautbildningen och är med vid barnets födelse. Ändå uttrycker många pappor missnöje med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården. När de tillfrågas om saken uppger de ofta att de känner sig utanför, osynliga och ovidkommande. Den här studien är ett försök att bättre förstå de upplevelserna. Studien grundar sig på intervjuer med tio svenska pappor. Pappornas berättelser om mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården analyserades med en narrativ forskningsansats där särskilt fokus lades på hur de i berättelsen förekommande personerna framställdes eller positionerades. Avhandlingens resultat kan sammanfattas i tre punkter: (1) Mödrahälsovårdens fokus på de fysiska aspekterna av graviditet och förlossning innebär att den blivande/nyblivna pappan kan ha svårt att finna en meningsfull plats eller position i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård. (2) De intervjuade pappornas berättelser om dessa möten kan grovt sett indelas i "vi"-berättelser där pappan fann en obesvärad position och "jag"-berättelser där han inte gjorde det. Detta har jag tolkat som att papporna i dessa möten eftersträvade en "vi"-position där graviditet och förlossning kunde bli en för mamman och pappan gemensam angelägenhet. (3) Svårigheten att finna en obesvärad position i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård har i första hand att göra med att den blivande/nyblivna pappan inte är gravid, inte att han är man. Det är huruvida kroppen är gravid eller inte gravid som skapar gränsen, inte vilket kön kroppen har. Den sökta "vi"-positionen kan därför betecknas som könsirrelevant. En slutsats är att om mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård vill göra den blivande mammans partner verkligt delaktig i graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad är den relevanta frågan: hur kan man bidra till att den blivande/nyblivna mammans partner kan finna en position som bättre inkluderar honom/henne i detta möte? En möjlig sådan position är den i denna studie påvisade "vi"-position där graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad är en för båda föräldrarna gemensam angelägenhet. Att ge plats för en "vi"-position innebär också att sträcka ut tidsperspektivet från graviditetens här-och-nu förbi den annalkande förlossningen till det som kommer därefter: föräldraskapet -- oavsett vem som har varit gravid. / In contemporary Sweden it is a matter of course that prospective fathers should be involved in pregnancy, childbirth and care of the newborn. Most fathers are present at the visits to the antenatal clinic, including the ultrasound examination; they participate in parental education classes; and they are present at the birth of their child. Yet many fathers express dissatisfaction with prenatal care, delivery care and postnatal care: they frequently feel excluded, invisible and irrelevant. This study is an attempt to better understand those experiences of exclusion, invisibility and irrelevancy. The study is based on interviews with ten Swedish fathers. Their narratives about their encounter with prenatal, delivery and postnatal care were analysed with a phenomenological--hermeneutic narrative approach. Special attention was paid to the way the major characters were positioned in the father's narratives. The results can be summarised in three points: (1) The strong focus in health care on the physical aspects of pregnancy and childbirth may make it difficult for prospective and new fathers to find a meaningful position in the encounter with prenatal, delivery and postnatal care. (2) The narratives of the interviewed fathers can be roughly divided into "we"-narratives where the father found an untroubled position and "I"-narratives where he didn't. I take this to mean that the fathers sought a "we"-position where pregnancy and childbirth could become a joint concern for the mother and the father. (3) The difficulty of finding an untroubled position in the encounter with prenatal, delivery and postnatal care is first and foremost a consequence of the fact that the prospective/new father is not pregnant, not of the fact that he is a man. It is whether the body is pregnant or not that matters, not the sex category to which the body belongs. The desired "we"-position can therefore be characterised as gender irrelevant. One conclusion is that for prenatal, delivery, and postnatal care to truly involve the expectant mother's partner in pregnancy, childbirth and care of the newborn, they need to seriously consider the question of how they can help the prospective mother's partner to find a position that better includes him/her in this encounter. One possibility is the "we"-position that this study emphasizes. This is a position in which pregnancy, childbirth and care of the newborn is a joint concern for both parents. Making way for a "we"-position also means widening the time perspective from the here-and-now of pregnancy, beyond the approaching childbirth to what comes next: parenthood -- no matter who was pregnant.

The number of men and women suffering from alcohol dependency is increasing.Today there are shortcomings in knowledge about the lived experiences of being a woman or a man with alcohol dependency; knowledge which might be of importance for meeting these individual’s specific care needs. The overall aim of the study was to obtain a deeper understanding of women and men's experience of living with alcohol dependency and being professionally cared for. The qualitative investigation design was exploratory and founded in a life world perspective. Data were collected from fourteen women and fifteen men with alcohol dependency by means of open in-depth interviews and subjected to a phenomenological-hermeneutic analysis. It was found that living with alcohol dependency encompasses a complex but limited life situation in which both women and men strive for social acceptance and adjustment. Women turned out to live a more introverted life than men and presented false facades. Men turned out to live a life in action, risk taking and control. Professional caring was shown to mean availability and confirmation of needs. For men with alcohol dependency professional caring meant support and gentle guidance in their active struggle against their alcohol dependency. For women, professional caring meant having an active caregiver who cherished them and enabled them to rest. Professional caring reduced senses of shame in both women and men. It may be concluded that in order to offer care for men and women with alcohol dependency professional carers have to consider gender specific needs of support and guidance. In addition, in order to alleviate suffering, professional caregivers have to be accessible, supportive and directed toward the alcohol dependent women's and men’s everyday world.

Ett övergripande syfte med avhandling var att belysa den levda erfarenheten av att vara i medelåldern och närstående till en person som insjuknat i stroke för första gången och studera de närståendes erfarenheter av förändringen över tid under det första året efter utskrivning till hemmet, samt att belysa innebörden av medelålders makars levda erfarenhet av relationen till en partner som insjuknat i stroke; under det första året. Avhandlingen omfattar 4 delstudier (I-IV) som sammantaget utgör en longitudinell studie. Tio närstående (40 - 64 år) till personer insjuknade i stroke (förstagångs insjuknande) med förväntat hjälpbehov överstigande 6 månader, inkluderades konsekutivt i studien och följdes under ett år efter utskrivning till hemmet. Narrativa intervjuer utfördes en månad (I, n=10), sex månader (II, n=9) och ett år (III, n=9) efter utskrivning till hemmet. Bland de närstående i delstudie I-III fanns fyra kvinnliga makar (gifta; n=2, sambo; n=2) som utgjorde deltagarna i delstudie IV. För att analysera data användes en fenomenologisk hermeneutisk tolkningsmetod (I, IV) och kvalitativ innehållsanalys (II, III). Avhandlingen visar på att vara i medelåldern och närstående till en person som insjuknat i stroke, efter utskrivningen till hemmet, innebär att gå igenom en förändringsprocess i olika steg. Upplevelsen var att en månad efter utskrivningen kämpa för att inte tappa fotfästet i en otrygg livssituation, där de upplevde ett främlingskap inför situationen, sig själv och personen som insjuknat i stroke. Ändå svarade de närstående oreflekterat an ett krav på ansvar och omsorg (I, IV). Efter sex månader visade de närstående på en kamp för att integrera förändringarna orsakade av stroke till det dagliga livet, förlika sig med förlusterna och att hitta balans och en ny normalitet (II). Makarna förde en kamp för att återfå känslan av samhörighet med sin partner och hitta tillbaka till sin egen identitet som maka, vilket bara var möjligt i frånvaro av en vårdarroll (II, IV). Efter ett år tvingades de närstående att erkänna, lära sig hantera och förlika sig med förändringarna orsakade av strokeinsjuknandet (III). Makarna fick lämna en ‛bild‛ av hur deras partner en gång varit. En trygg relation i samvaro och jämlikhet med en känsla av ‛vi‛ förändrades och blev främmande och ojämlik och ersattes med en känsla av ‛jag‛ och ‛du‛. För att härda ut måste makarna omvärdera relationen till sin partner och målen i livet. Även om partnern fortfarande var i livet visade makarna en sorg och ett lidande beroende på förlusten av den relation de en gång haft till personen som insjuknat i stroke (IV). Avhandlingen visar även att de närstående inte upplevde sig varit sedda och bekräftade av den professionella vårdpersonalen i sin egen situation som närstående. Vårdens fokus upplevdes hela tiden enbart vara den sjuke och främst de fysiska förändringarna hos personen med stroke. De närståendes upplevelse var av oförståelse för innebörden av de kognitiva och emotionella förändringarna hos den sjuke (I, II, III). De närstående gav så småningom också upp sin strävan att bli bekräftade vilket innebar att bära på ett lidande som inte blev synliggjort (III). En annan del av förändringsprocessen var att de närstående gick ifrån självförnekelse med fokus på den som insjuknat och nuet (I), till en medvetenhet om att ta egna behov i beaktande (II) och att även fokusera på eget välbefinnande för att orka i en framtid (III). Avhandlingen visar att de medelålders närstående går igenom en transitionsprocess, där upplevelser av förluster, förändringar, lidande och sorg finns relaterat till; dåtid, nutid och framtid. De närståendes upplevelse av oförståelse och brist på känsla av bekräftelse i deras livssituation under året efter utskrivningen till hemmet, kan leda till en känsla av ensamhet och övergivenhet både inom de närstående själva, men också i förhållande till andra och världen utanför.

Bakgrund Många mammor som fött barn prematurt önskar amning som uppfödning för sitt barn för bröstmjölkens immunologiska faktorer och som en kompensation för att graviditeten avslutats för tidigt. Amningens etablering kan vara komplicerad och kräva tålamod när barnet behöver vård. Beroende på barnets känslighet kan det ta olika lång tid tills barnet kan påbörja amningsträning. En av de viktigaste faktorerna för att amningen ska kunna etableras är att mamman får igång en tillräcklig mjölkproduktion motsvarande den mängd ett fullgånget barn skulle kräva. För att få igång en tillräcklig produktion är det bra att komma igång med urmjölkning så fort som möjligt efter barnets födelse. Mamman behöver stimulera mjölkproduktionen tills barnet ammar fullt. Syftet med studien var att belysa innebörden av urmjölkning för mammor vars barn fötts prematurt. Metod Det strategiska urvalet utgörs av sju mammor vars barn fötts före vecka 34 med erfarenhet av urmjölkning. Datainsamlingen består av öppna intervjuer och materialet har analyserades med en fenomenologisk hermeneutisk ansats. Resultatet visar att urmjölkning utförs i en oreflekterad ansträngning men att mammor är måna om de egna behoven samtidigt som behoven åsidosätts. Vårdkontexten kan kännas utlämnade och begränsande. Självtilliten får betydelse liksom strukturen. När utfallet inte blir som planerat kan sorgen innebära att förhålla sig till det som inte kan förändras. Känsla av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet kan få betydelse för processen. Slutsats Ur ett vårdvetenskapligt perspektiv blir det betydelsefullt att utgå från den enskilda mammans upplevelser av urmjölkningen och stärka en god självtillit. / Background Many mothers who have given birth premature wish to breast feed their children for immunological reasons and as a compensation for a pregnancy that ended too early. The breast feeding may be complicated and in need of great patience as the child might need health care. Depending of the baby´s sensitivity it can vary in time for a child to start breast feeding. One of the important reasons for the mother to get her breast feeding started is to make milk production start, corresponding to the amount of milk that a fully mature baby would need. To get a sufficient production it is important to start emptying the breasts quick as possible after having given full extend. Aim with the study was to illuminate the meaning of emptying the breasts for mothers whos baby was born premature. Method Seven mothers who had given birth before week 34 and had experienced emptying breasts. The data collection come from interviews and the results have been analyzed by a fenomenological hermenutichal approach. Results shows that emptying the breasts is done without any effort but that mothers are eager to look at their own needs at the same time as their own needs are being put aside. The hospital care can make the women feel left out and controlled. Self-confidence gets important as well as the structure. When the result is not as you had planned sadness make you realize that things cannot be changed. The feeling of managing, understanding and meaningfulness fills you up. Conclusions looking at it from a scientific perspective it is very important to consider the individual mothers experience in how to empty the breasts from milk and how to strengthen her self-confidence.

Abstract   Chronic heart failure is a common disease in elderly, and is the most common reason for hospitalization in patients over 65 years of age. Research on the elderly and heart failure often focus on treatment strategies, less research is available on patients' own experiences of living with chronic heart failure. The purpose of this interview study, was to gain more knowledge about patients´ own experiences of living with chronic heart failure. Nine patients were interviewed and the text was transcribed verbatim and it was then analyzed with a phenomenological hermeneutical method. From the analysis, three main themes emerged. The analysis showed that all patients had lack of knowledge in terms of their disease, but also, knowledge about treatment and self-care was scarce. Living with chronic heart failure also affected the daily life negative in many ways. Isolation, difficulty to manage daily activities and, above all, lack of energy made the quality of life poor. All patients were dependent on help from relatives or outsiders in order to complete their daily lives. However, several informants could not see the need for more help from outside and relied entirely on the help and support from relatives. This leads to an unsustainable home situation with repeated admissions to hospital as a result. Conclusion: We nurses need to be better at helping patients to be more involved in their treatment and to take more responsibility for their own self-care. We should also involve and support family members and motivate the patient to accept professional help, and then we might reduce several readmissions and improve patients’ wellbeing.

Studiens syfte var att undersöka hur personer med ohälsa och lidande orsakat av sektmedlemskap upplever mötet med den psykiatriska vården. Studien hade en fenomenologisk hermeneutisk ansats och byggde på fem intervjuer med personer från fyra olika sekter som i samband med processen att lämna sekten kommit i kontakt med den psykiatriska vården. Resultatet beskrivs på tre tolkningsnivåer; naiv förståelse, strukturanalys och tolkad helhet. Den naiva analysen visade att personer med ohälsa och lidande orsakat av sektmedlemskap upplevde att mötet med den psykiatriska vården präglades av missförstånd och brist på kunskap om problematiken och vilka konsekvenserna blev när en person valde att lämna en sekt. Strukturanalysen resulterade i elva subteman, tre teman och ett huvudtema. Huvudtemat fick namnet Lost in Translation och sammanfattade kärnan i studiens resultat vilket var att personer med ohälsa och lidande orsakat av sektmedlemskap kände sig vilse och utanför och hade svårt att förstå och få förståelse för sin situation vilket ledde till missförstånd i mötet med den psykiatriska vården. Den tolkade helheten visade att de personer som kände sig sedda och bekräftade i sitt lidande hade en mer positiv upplevelse av mötet med den psykiatriska vården. / The aim of the study was to investigate how persons with illness and distress caused by cult membership experienced the encounter with psychiatric care. The study had a phenomenological hermeneutic approach and was based on five interviews with people from four different cults who in the process of leaving the cult had contact with psychiatric care. The result are described in three levels of interpretation; naive understanding, structural analysis and interpreted whole. The naive analysis showed that persons with illness and distress caused by cult membership experienced that the contact with psychiatric care was characterized by misunderstanding and lack of knowledge of the problems and the consequences that were a result of a person leaving a cult. The structural analysis resulted in eleven subthemes, three themes and an overall theme. The main theme was called Lost in Translation and summarized the essence of the results of the study which was that persons with illness and distress caused by cult membership felt lost and outside and had trouble to understand and to find understanding for their situation and that this caused misunderstandings in the encounter with psychiatric care. The interpreted whole showed that persons that felt that they were seen and confirmed in their suffering had a more positive experience of the encounter with psychiatric care.

Förskolan är en plats för omsorg och undervisning av samhällets yngsta medborgare. Undervisningen har i uppdrag i enlighet med Läroplan för förskolan (Lpfö 18) att motverka diskriminerande tendenser av såväl barn som de vuxna som barnen har anknytning till. Offentligt lyfts förskolan unisont fram som viktig för integration mot bakgrund av hög invandring. Förskolan som bristyrke har också lett till förhoppningar om att utrikesfödda vill vidareutbilda sig för att erhålla förskolan som sin framtida arbetsplats. Förskolans läroplansmål lyfter förskolans roll i att förmedla de värden som ett mångkulturellt samhälle vilar på samt succesivt låta barnen aktivt delta för en socialt hållbar utveckling. Tidigare forskning i förskolan uppmärksammar hur etnicitet och mångfald i större utsträckning har utgått från språk och flerspråkighet. Studie syftar till att lyfta fram praktiknära berättelser om hur etnicitet erfars i förskolans vardagsliv samt hur dessa skildrade upplevelser får betydelse för social rättvisa, ras (race) och rasism. Totalt har fyra förskolepedagoger och två barnskötarlärlingar intervjuats. Under intervjuerna är det deras individuella berättelser om etnicitet i förskolan som samlats in. Studien har en fenomenologisk hermeneutisk ansats och det är fenomenet etnicitet och hur det framträder i berättelserna som fokuseras. Resultatet analyseras och presenteras utifrån van Manens (1990) fyra existentialer: levd tid, levda relationer, levt rum och levd kroppslighet vilka beskrivs i sex olika teman. Varje tema har också analyserats utifrån Critical race theory för att synliggöraberättelsernas betydelse för rasifierade och sociala orättvisor. Resultatet visar på kommunikationens viktiga roll för huruvida förskolan lyckas arbeta mot ett gemensamt vi eller landar i ett ”vi och de andra”. Vidare pekar resultatet på en bristande språklig förtrogenhet och därmed en frånvaro av att diskutera och samtala om etnicitet, ras (race) och etnicitet i förskolan. Frågor som är angelägna att lyfta fram då resultatet indikerar att sociala och rasifierade orättvisor är högst närvarande men också formeras i förskolans praktik. Orättvisor som behöver medvetandegöras för att i enlighet med förskolans kunna uppdrag motverkas.