The Anglo-Saxon trust is not a new phenomenon, but existed as early as in the Middle Ages. The concept is customary among common-law countries, such as England the US, but unfamiliar to civil-law countries like Sweden. The person who creates the trust is called a settlor, the one who holds and administer the property is a trustee and the person who benefits from the settlement is called a beneficiary. In Sweden there is no legislation of how the trust ought to be assessed, but the need to understand it has probably increased with the internationalization. The Swedish Supreme Administrative Court has had a few opportunities to elucidate some of the uncertainties regarding trusts, but chose to abstain. With this The Swedish Tax Panel has very limited guidance from the court when they receive an application of an advance notice. A trust is not a legal entity nor a tax subject. This differs the trust from a foundation and they can not be placed on an equality from a Swedish tax perspective. In an advance notice, 2010-03-23 (dnr 103-09/D) om Inkomstskatt: Inkomst av tjänst – värdepappersförmån, the Swedish Tax Panel equalizes the trust property with shares when determining how to tax the assets. The general rule ought to be that a beneficiary shall be taxed for the property when he or she has the full right of disposition, RÅ 2000 ref 28 indicates that this is correct. If the property consists of shares a judgement from another case must be considered. RÅ 2009 ref 86 implies that if the trust property consists of shares, the time of the full right of disposition presents itself immediately, regardless if the shares can be lost when employment is discontinued. The shares ought to be taxed immediately according to the Swedish Income Tax Act 10:11. Tax property is what it is and ought to be taxed accordingly.

Mervärdesskatterättsligt särbehandlas omsättning av upphovsrätter genom tillämpning av en reducerad skattesats. I 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML hänvisas direkt till upphovs­rättslagen för bedömningen av förekomsten av en upphovsrättsligt skyddad prestation och rättighetens övergång. Föreligger en mervärdesskatterättslig omsättning av eko­nomiska värden samtidigt med en upphovsrättsligt giltig upplåtelse eller överlåtelse av en upphovsrättsligt skyddad prestation ska omsättningen beskattas med en reducerad skattesats om sex procent. Uppsatsen utreder intrångsersättning enligt 54 § 1 st. URL i relation till det mervärdes­skatterättsliga omsättningsbegreppet och den reducerade skattesatsen i 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML.  Ersättning enligt 54 § 1 st. URL ska erläggas då ett intrång i upphovsrätten kan konstateras. Ersättning ska alltid utgå oavsett god tro och även i fall där upphovs­mannen, genom t.ex. positiva sidoeffekter, tjänat på intrånget. I doktrin har det därför uttalats att ersättningen inte utgör skadestånd, något som lagstiftaren uttryckligen klassificerat den att vara. Vid en granskning av ersättningens karaktär och syfte i rela­tion till upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång framgår att en upphovs­rättsligt giltig överlåtelse eller upplåtelse inte föreligger vid en transaktion som föranlett ersättningsskyldighet enligt 54 § 1 st. URL. Enligt 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är detta en förutsättning för att transaktionen ska omfattas av den reducerade skattesatsen. I ett mervärdesskatterättsligt perspektiv står det emellertid klart att ersättning enligt 54 § 1 st. URL är tänkt att spegla de förhållanden som hade gällt om parterna ingått avtal på för­hand och att det finns ett ostridigt samband mellan ersättningens storlek och det faktiska nyttjandet av rättigheten. Således skulle ersättningen mervärdesskatterättsligt kunna jämställas med en upplåtelse av nyttjanderätt. För tillämpning av den reducerade skatte­satsen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är ett jämställande med upplåtelse ur mervärdes­skatterättslig synpunkt emellertid inte tillräckligt. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML medför att en upplåtelse ska prövas enligt upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång. Den samlade slutsatsen av uppsatsens utredning är följaktligen att ersättning enligt 54 § 1 st. URL kan omfattas av det mervärdesskatterättsliga omsättningsbegreppet. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen innebär emellertid att ersättningen inte kan omfattas av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML och den reducerade skattesatsen om 6 procent. Ersättningen utbetalas till följd av ett intrång och avsaknaden av en uttrycklig överenskommelse hindrar en tillämpning av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. / VAT turnover of copyrights are subject to a reduced VAT-rate. In the Value added tax act (ML) the paragraph of 7 kap. 1 § 3 st.  8-9 p. ML refers directly to the Copyright act (URL) for the assessment of the existence of a copyright and, the sale or lease of such a right. If a taxable supply is at hand while, simultaneously, a legally valid lease or sale of a copyright can be established, the turnover is taxed at a reduced VAT-rate of six percent. The thesis investigates intrusion compensation under Article 54 § 1 st. URL relative to the value added tax turnover concept and the reduced rate in 7 kap 1 § 3 st.  8-9 p. ML. Compensation according to Article 54 § 1 st. URL must be paid when an infringement of copyright is at hand. Compensation should always be paid regardless of good faith and even in cases where the holder of the right has earned revenue by e.g. spin-offs. In the legal literature, it has therefore been expressed that Article 54 § 1 st. URL does not con­stitute damages, something that the legislature explicitly has classified it to be. When reviewing the character and purpose of the compensation in relation to URL, and its rules for the transition of the right, it is clear that a valid transition does not exist in a transaction that has prompted compensation under Article 54 § 1 st. URL. According to 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, this is a prerequisite. For the transaction to be covered by the reduced VAT-rate, a valid transition, according to the general rules of the rights transition in URL, must be at hand. However, from a VAT-perspective, compensation under 54 § 1 st. URL is meant to reflect the conditions that would have been if the concerned parties had reached an agreement in advance. There is an undisputed link between the remuneration and the actual use of the right. Thus, the compensation could be deemed equal to a lawful lease of copyright. For the purposes of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, an equation of the compensation to a lawful lease of copyright is not sufficient. The provision is directly connected to URL and any transition of copyright must therefore be examined under the URL's rules for the transition of rights. The overall conclusion of this thesis is therefore that compensation under 54 § 1 st. URL may be subject to VAT. However, due to the unconditional connection to URL, the turnover cannot qualify for the reduced tax rate of six percent stipulated in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. The compensation is paid as a result of an infringement of copyright and the absence of an explicit agreement prevents the application of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML.

Ur de senaste decenniernas tekniska innovation föddes så kallade kryptotillgångar. Kryptotillgångar är digitala enheter som är tillgängliga via teknik för distribuerad liggare. Marknaden för kryptotillgångar har expanderat avsevärt på senare år. Tidigare har handel med kryptotillgångar mest varit en bisyssla för tekniskt kunniga personer, men i takt med att kryptotillgångar ökar i popularitet växer investerarkretsen. Kryptotillgångar ägs huvudsakligen med investeringsavsikt men kan, beroende på den berörda kryptotillgångens egenskaper, skilja sig avsevärt från finansiella instrument. Det gör att befintliga EU-regelverk för finansiella tjänster sällan kan ligga till grund för bedömning vid kryptotillgångshandel. Det skapar i sin tur osäkerhet avseende investerarskyddet för konsumenter som handlar med kryptotillgångar. Marknaden för kryptotillgångar är hittills oreglerad på EU-nivå vilket har medfört spridda och otillräckliga regleringar avseende kryptotillgångar på nationell nivå i vissa medlemsstater. År 2020 publicerade Europeiska kommissionen ett förslag på reglering av kryptotillgångar där ett av syftena med förslaget är att stärka investerarskyddet vid kryptotillgångshandel. Om förslaget skulle implementeras innebär det betydande förändringar på kryptotillgångsmarknaden. De förslagna bestämmelserna innefattar bland annat ett EU-pass för emittenter av kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster, krav för emittenter av kryptotillgångar att utge informationsdokument samt krav för leverantörer av kryptotillgångstjänster att bedöma om den berörda kryptotillgången är lämplig för kunden.  I uppsatsen undersöks vilka risker en investerare utsätts för vid handel av kryptotillgångar. Den övergripande risken som investerare utsätts för vid handeln är risken att förlora sitt investerade medel. Det i sig är inte en unik risk för kryptotillgångar då förluster förekommer även på marknader för finansiella instrument. Den största utmaningen avseende bristen på investerarskydd på kryptotillgångsmarknaden härleds emellertid till informationsasymmetrier. Det framkommer i uppsatsen att det krävs reglering på kryptotillgångsmarknaden för att säkerställa ett tillräckligt investerarskydd. Vidare diskuteras huruvida Europeiska kommissionens förordningsförslag står i paritet till de identifierade investerarskyddsriskerna. Sammantaget leder uppsatsen till slutsatsen att en reglering av kryptotillgångsmarknaden kan säkra investerarskyddet vid handel av kryptotillgångar genom att upprätta krav på informationsgivning för emittenter av kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster.

Vi lever i en tid präglad av drastiska klimatförändringar och ökade utsläpp av växthusgaser, där klimatångest har kommit att bli ett problem som tycks drabba såväl privatpersoner som företag. Allteftersom vår medvetenhet för samtidens klimathot ökar, har även hållbarhet fått en allt större betydelse för europeiska investerare. En tydlig konsekvens härav är den kraftiga ökningen av antalet hållbarhetsindex som identifierats på finansmarknaden. Hållbarhetsindex används ofta som komponent i passiva investeringsstrategier eller som verktyg för att mäta prestationen av olika värdepapper i en portfölj, och får på så vis funktionen av ett benchmark. Metoden för att utveckla såväl hållbara index som benchmarks kan emellertid variera, vilket ofta beror på att klimatrelaterad information kan vara extremt komplex att omvandla till finansiellt relaterbara värden. Svårigheterna härom har således minskat marknadens förtroende för sådana investeringsalternativ, trots den ökade benägenheten hos investerare att ta hänsyn till hållbarhet även i finansiella sammanhang. Bristande lagstiftning inom området föranledde Europeiska kommissionen att upprätta ett förslag om ändring av Benchmarkförordningen år 2018, som en del av sin handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt. Förordningen reglerar i dagsläget främst administratörer av benchmarks, vilka innehar det övergripande juridiska ansvaret för ett benchmark. Med förslaget införs nya kategorier för koldioxidsnåla och klimatpositiva benchmarks samt en reviderad transparensreglering som förpliktigar administratörer att offentliggöra hur de beaktar hållbarhet i sin metod och referensvärdesdeklaration. Även om förslaget välkomnats av flertalet aktörer, föreligger anledning att ifrågasätta huruvida marknaden kommer kunna förhålla sig till de ambitiösa ändringarna, samt om effekten av reglerna blir den som kommissionen eftersträvat. I uppsatsen identifieras och diskuteras de potentiella utmaningarna med förslagets ikraftträdande, vilka sedermera analyseras i förhållande till de åsyftade ändamålen med reglerna. Kritik riktas i uppsatsen främst mot förordningens bristande möjligheter att hålla andra aktörer ansvariga, eftersom uppfyllandet av de nya reglerna inte enbart är beroende av administratörernas eget agerande. Vidare konstateras att marknaden inledningsvis kommer att få stora svårigheter med insamling och verifiering av den klimatrelaterade information som är avgörande för användningen av miljövänliga benchmarks. Sett ur ett långsiktigt perspektiv tros emellertid ändringarna kunna skapa goda förutsättningar för en bättre inkludering av hållbarhet på finansmarknaden, utan kompromiss av ett konsument- eller investerarskydd.

Genom styrning av finansiella medel har gröna obligationer fått en viktig roll i utvecklingen mot ett miljömässigt hållbart samhälle. Extern granskning av gröna obligationer styrs idag genom frivilliga marknadsstandarder, varav GBP är den vanligaste. Dessutom har EU nyligen presenterat en egen frivillig standard med särskild tillsyn. Bättre tillgång till klimatrelaterad information samt tydliga och gemensamma definitioner av gröna aktiviteter är förutsättningar för att investerare mer effektivt ska flytta kapital till miljömässigt hållbara verksamheter för att stötta omställningen till en mindre fossilbaserad ekonomi. I den här uppsatsen visas att dagens betygsättning, olika bedömningsmetoder till trots, torde vara relativt pålitlig, men att det finns utrymme att önska högre jämförbarhet och därmed ökad investerartillit. Tydligare marknadsstandarder kan vara en viktig aspekt för att öka betygens pålitlighet allt eftersom marknaden för gröna obligationer expanderar. Analysen visar att lagstiftning som leder till ökad mängd publicerad granskning genom gröna betyg torde gynna transparensen samtidigt som ryktesrisken vid intressekonflikter bör innebära motvillighet gentemot felaktig bedömning. Samtidigt kan överdriven reglering begränsa möjligheterna för innovation, utveckling och expansion av marknaden som helhet. Det torde därmed vara i lagstiftarens intresse att inte införa alltför sträng reglering, eftersom risk att inte kunna uppnå den finansiering av klimatmålen som önskas då uppstår. Eftersom gröna obligationer är ett internationellt fenomen behöver världens länder arbeta tillsammans mot gemensamma standarder i syfte att nå klimatmålen.  I det fall tvingande reglering ska införas bör den vara på som lägst EU-nivå. För marknadsbalans mellan aktörerna och jämförbarhet mellan obligationerna är det viktigt att regleringen inte upplevs otydlig. Regleringen måste dessutom vara generell och så pass flexibel att den kan möta teknologisk utveckling och förändrade förhållanden på marknaderna utan att processen blir för långdragen. Så länge målet är att ha en europeisk kapitalmarknad där aktörerna kan tillhandahålla finansiella tjänster nationsövergripande krävs finansiell tillsyn som inte stannar vid nationsgränserna. På sikt torde Esma vara lämpligast att överse samtliga granskare av gröna obligationer verksamma på den europeiska marknaden. För detta krävs utökad reglering som ger Esma ökad behörighet såväl som ökade resurser för att effektivt kunna utföra tillsynsarbetet. / Through the management of financial resources, green bonds have received an important role in the development towards an environmentally sustainable society. External review of green bonds is today subject to voluntary market standards, of which GBP is the most common. In addition, the EU has recently presented its own voluntary standard, which includes supervision. Better access to climate-related information and clear and harmonised definitions of green activities are prerequisites for investors to move capital more efficiently to environmentally sustainable businesses to support the transition to a less fossil-based economy. With this paper it is shown that the current rating, despite different assessment methods, should be relatively reliable, but that there is room to wish for higher comparability and thus increased investor confidence. Clearer market standards can be an important aspect in increasing the reliability of ratings as the market for green bonds expands. The analysis shows that legislation that leads to an increased number of published reviews through green ratings should promote transparency, while the risk of rumors in the event of conflicts of interest should imply reluctance to make incorrect assessments. At the same time, excessive regulation may limit the opportunities for innovation, development and expansion of the market as a whole. Thus, it should be in the interest of the legislator not to introduce a regulation which is too strict, as the risk of not being able to achieve the desired financing of the climate goals then arises. As green bonds are an international phenomenon, all countries need to work together towards common standards in order to achieve the purpose of the climate goals. In the event that mandatory regulation is to be introduced, it should at least be at EU level. For market balance between the market participants as well as comparability between the bonds, it is important that the regulation is not perceived as unclear. In addition, regulation must be general and flexible enough to meet technological developments and new market conditions without the process becoming too lengthy. As long as the goal is to have a European capital market where market participants can provide financial services nationwide, financial supervision that does not stop at national borders is required. In the long run, ESMA should be the most appropriate authority to oversee all examiners of green bonds operating in the European market. This requires increased regulation that gives ESMA increased authority, as well as increased resources in order to be able to carry out the supervisory work effectively.