Syftet med denna kvalitativa studie är att undersöka hur lärare i årskurs 1–3 beskriver att de differentierar matematikundervisningen för högpresterande elever. Empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer och analyserats med hjälp av tematisk analys och Tomlinsons (2001, 2014) teoretiska ramverk för att uppnå studiens syfte. Resultatet visar att lärare differentierar matematikundervisningen för högpresterande elever med hjälp av acceleration, berikning och olika sätt att gruppera elever. Det indikerar att lärare är medvetna om att de behöver differentiera matematikundervisningen för att tillgodose högpresterande elevers behov.

Studiens syfte är att få insikt i hur lärare på lågstadiet möjliggör att elever i särskilda undervisningsbehov i matematik (SUM) ska kunna utvecklas så långt som möjligt inom den ordinarie klassrumsundervisningen. Frågeställningarna innefattade vilken ledning och stimulans lärare beskriver att de erbjuder elever i SUM samt hur lärare resonerar kring den ledning och stimulans de erbjuder dessa elever. Studien utgår från skollagstiftningen om att ge alla elever ledning och stimulans. Metoden grundade sig i semistrukturerade kvalitativa intervjuer med 9 lågstadielärare. Det insamlade datamaterialet analyserades utifrån Roos inkluderingsdefinitioner och resulterade i följande teman; skolans nyttjande av resurser, organisation av klassrummet, arbetslagets organisation och planering, differentiering, förankring till verkligheten, mindset och inställning till matematik samt elever som lärresurser för varandra. Trots att alla elever enligt skollagen har rätt till både ledning och stimulans tenderar flera lärare att separera begreppen och rikta ledning mot de lågpresterande eleverna och stimulans mot de högpresterande eleverna.

No description available.

Tidigare forskning visar på att det finns brister i att utmana och stimulera högpresterande elever i ämnet idrott och hälsa. Det finns därför en risk för att de inte lär sig något i ämnet, utan bara utför moment de redan behärskar. För att utveckla högpresterande elever i skolan behöver lärare planera lektioner för att väcka elevernas intresse och motivera till lärande. Vidare har forskningen visat på att elevers motivation är en viktig egenskap för att nå ett högt betyg i ämnet idrott och hälsa. Det finns därför ett behov av att undersöka högpresterande elever i ämnet. Syftet är därför att undersöka hur idrottslärare berättar om sitt arbete för att utveckla och motivera högpresterande elever i undervisningen. Metoden som användes i studien var en kvalitativ semistrukturerad intervjumetod. I studien deltog det åtta idrottslärare som arbetade på en svensk högstadieskola. Intervjuerna spelades in och transkriberades för att därefter analyseras med en tematisk analysmetod. Av resultatet framkommer det att lärarna använder enskilda undervisningsmoment för att utveckla högpresterande elever. Samtidigt antyder resultatet på att det delvis saknas en ämnesdidaktisk reflektion kring undervisningen i sin helhet, för att utveckla högpresterande elever. En begränsade faktor som framkommer för att utveckla högpresterande elever är tidsaspekten. Där lärarna kan anses behöva avsätta tid för elever som inte deltar i undervisningen. Vidare visar resultatet på att lärarna arbetar autonomistödjande och relationskapande för att motivera högpresterande elever i ämnet idrott och hälsa.

Syftet med vår studie är att utifrån en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade begreppsintervjuer bidra med kunskaper om specialpedagogers och speciallärares uppfattningar om och erfarenheter av särskild begåvning. I studien har fyra specialpedagoger och fyra speciallärare från sex olika kommuner i Mellansverige deltagit. Diskursanalys med de teoretiska begreppen stora D om särskild begåvning och lilla d-diskurser, har utgjort studiens inspirationskälla för såväl teori som metodologi. Med den diskursanalytiska ansatsen har studiens resultat visat att: Uppfattningarna om begreppet särskild begåvning har enligt intervjudeltagarna framhållits som elever med en högre kunskapsförmåga. Samtidigt har begreppet också varit svårdefinierat och något som intervjudeltagarna sällan har uppmärksammat inom åren som yrkesverksamma. Utifrån intervjudeltagarnas utsagor framhölls skillnader i deras kunskaper om och erfarenheter av högpresterande elever och särskilt begåvade elever. Beträffande deltagarnas uppfattningar om vilka insatser som är främjande, har kompetensutveckling med praktiknära forskning, kollegial samverkan men också samverkan mellan hem och skola samt externa aktörer uppfattats som betydelsefullt. Lärare har framhållits såväl inom tidigare forskning som i intervjuutsagorna som nyckelpersoner i upptäckten av särskilt begåvade elever. Något som däremot inte har framkommit explicit inom forskningen men som det till viss del finns en förförståelse för utifrån specialpedagogernas och speciallärarnas intervjuutsagor, är de specialpedagogiskaprofessionernas betydelse i arbetet med och för särskilt begåvade elever. Men det har också hävdats såväl inom forskningen som utifrån intervjuutsagorna att de specialpedagogiska professionerna kan ha betydelse för samordning, upptäckande av utvecklingsbehov i verksamheten och därmed bidra till att säkerställa varje elevs rätt till stöd, ledning och stimulans. De specialpedagogiska professionerna har därmed en central roll för att skolan ska kunna möta upp de särskilt begåvade eleverna där de befinner sig och för att hinna i kapp”När tankarna springer före”.

Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka vilken syn matematiklärare har på sig själva och om det finns en samband med hur de anpassar undervisningen till högpresterande elever. Det teoretiska ramverket som studien utgått från är Identity Based Motivation Theory och teorin om Self-efficacy. Detta för att undersöka vilka kognitiva aspekter som kan ligga till grund för lärarens motivation att differentiera undervisningen. Genom semistrukturerade intervjuer med fyra yrkesverksamma lärare i matematik samlades studiens empiri in, som sedan transkriberades och analyserades med hjälp av analysverktyget Pedagogical Content Knowledge och vidare genom en tematisk analys. Data kodades och sammanställdes i teman med respektive underteman. I studiens resultat framkom flera faktorer som påverkar lärares val för differentiering och motivation till att undervisa i ämnet matematik. Motivationen grundar sig i ett stort intresse för ämnet och en beprövad erfarenhet, där lärarna dels har goda kunskaper i ämnet, en didaktisk kompetens och erfarenhet av högpresterande elever sedan tidigare. Slutligen diskuterades resultatet i relation till tidigare forskning och det teoretiska ramverket, där den övervägande slutsatsen blev att lärarna är trygga i sin roll och har en tydlig självbild, men trots detta möjliggörs inte differentiering till högpresterande elever.

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet betonar att alla elever har rätt att mötas på den nivå där de befinner sig. Detta ses som självklart då det gäller de elever som ännu inte uppnått målen. Vi anser att även högpresterande elever är i behov av särskilt stöd om än på ett annat sätt. Vi ville därför, genom en kvalitativ metod, ta reda på hur lärare uppfattar att de stimulerar högpresterande elever i år ett. Vi har även för avsikt att undersöka vilka möjligheter respektive hinder lärare i år ett ser med att stimulera högpresterande elever. Resultatet visar att lärare i år ett uppger att de låter alla elever, till en början, arbeta med samma moment. Dock sker detta i olika takt och takten i sig ses av lärare som en individanpassning. Utöver grundböckerna menar lärarna att det finns extramaterial att tillhandahålla för de elever som behöver extra utmaning. Detta material kan se likadant ut för hela klassen eller vara anpassat efter varje enskild elev. I resultatet framkom även att lärare upplever stora möjligheter med att stimulera högpresterande elever i år ett. Lärare är mycket positiva till sitt uppdrag att stimulera högpresterande elever och anser att de hinder som finns inte stoppar dem i deras yrkesutövning.

Studiens syfte är att undersöka lärares erfarenheter av att undervisa elever i årskurs 1-3 som lätt når målen i matematik. Studien syftar även till att undersöka vilka möjligheter och utmaningar lärarna ser med uppdraget. Enligt skolans styrdokument så har alla elever rätt att utmanas och stimuleras i undervisningen, även elever som redan når kunskapskraven. Tidigare forskning visar att elever som lätt når målen ofta får arbeta självständigt i undervisningen, då fokus hamnar på elever som behöver stöd för att nå målen. Samtidigt visar resultatet av PISA- undersökningen att svenska elevers resultat i matematikämnet sjunker, även för högpresterande elever. Undersökningen har gjorts med en kvalitativ metod där åtta halvstrukturerade intervjuer har genomförts. Resultatet visar att samtliga respondenter anpassar och individualiserar undervisningen genom olika individualiseringstyper. De som framträder är nivåindividualisering, hastighetsindividualisering och materialindividualisering.  Informanterna ser utmaningar i att stimulera och utmana elever som lätt når målen. Dels för att det tar tid att förbereda och hitta utmanande uppgifter som passar eleverna, men även på grund av tiden att räcka till i klassrummet. Samtliga respondenter ser utvecklingsmöjligheter i uppdraget att utmana och stimulera elever som lätt når målen i matematik. Resultatet visar att informanterna ser utvecklingsmöjligheter i uppdraget och samtliga har förslag på hur skolor kan skapa bättre förutsättningar för dessa elever.

Studiens syfte var att ta reda på vilka strategier lärare som använder en Montessori-inspirerad pedagogik anser stimulerar och utmanar högpresterande elever i matematik samt om de upplevde några svårigheter eller problem med att undervisa högpresterande elever i matematik. För att undersöka det har sex kvalitativa intervjuer genomförts med lärare som har varit eller som är verksamma i årskurserna 1-3. Resultatet av intervjuerna visar att lärarna har en gemensam uppfattning om att en Montessori-inspirerad pedagogik utmanar och stimulerar högpresterande elever i matematik eftersom grundtanken i Montessori-pedagogiken är "eleven i centrum". Det här innebär att lärarna måste utgå från varje elevs förutsättningar, behov och aktuella kunskapsnivå. I resultatet framkommer också att lärarna använder sig av olika strategier i form av matematikbok från en högre årskurs, special- och fördjupningsområden, åldersintegrering och lärande med flera sinnen för att stimulera och utmana de högpresterande eleverna matematiskt. Det framgår också i resultatet att lärarna inte upplever några större problem eller svårigheter i undervisningen av högpresterande elever i matematik. De belyser ändå att den egna matematiska kompetensen, tidsbrist och eget kontrollbehov ibland kan utgöra hinder för att stimulera och utmana de högpresterande eleverna tillräckligt. Utifrån studien kan man dra slutsatserna att lärare som använder en Montessori-inspirerad pedagogik lägger stor vikt vid att hitta rätt strategi för rätt elev, vilket bidrar till att de högpresterande eleverna får utmaning och stimulans. De olika hindren som lärarna belyser skulle kunna minskas med fortbildning och samarbete mellan årskurserna.

Syftet med studien har varit att undersöka hur högpresterande elever i årskurs 4-6 resonerar när de försöker lösa olika typer av matematiska uppgifter för att därigenom ta reda på i vilken utsträckning eleverna tycks använda och/eller ges möjlighet att använda kreativa matematiska resonemang. Detta har undersökts genom en kvalitativ studie där sex elever fått resonera muntligt vid lösning av matematikboksuppgifter samt problemlösningsuppgifter. Resultatet visar att eleverna till övervägande del för imitativa resonemang vid arbete med matematikboksuppgifter med rutinmässig karaktär, medan de till största delen för kreativa matematiska resonemang vid arbete med för studien utvalda problemlösningsuppgifter. Eleverna visar att de har förmågan att kunna ta fram egna lösningsförslag och i flera fall argumentera för dem, men att eleverna för imitativa resonemang om möjligheten finns. Det här tyder på att eleverna i större uträckning behöver få arbeta med uppgifter (exempelvis problemlösning) där möjligheten till imitativa resonemang inte finns för att därigenom få dem att aktivera kreativa matematiska resonemang. / <p>matematik</p>