The #MeToo movement was described as a revolution that emphasized sexual abuse as a societal problem, and that the movement would result in an increased focus on the rape victim. However, whether this change can be identified in news media is unclear which motivates this study. The study consists of 75 cases (news articles) analyzed on the basis of Fairclough's critical discourse analysis that recognizes news articles as three-dimensional; the news article is a text, a discursive practice and also a social practice. By critically examining how Swedish newspapers portray rape, the rape victim and the rapist in relation to the theory of the ideal victim, before (years 2006-2017), during (years 2017-2018) and after (years 2019-2021) the #MeToo movement, this study aims to examine whether or not the rape discourse has developed and if so, how.  The study's conclusions are that although it is possible to identify certain positive changes that can be interpreted as an increased focus on the rape victims, the news articles are primarily characterized by continuities. Furthermore, this study emphasizes news media as an influential social actor which maintains prevailing expectations about rape, the rape victim and the rapist. By small means, such as constructing the theorem as passive instead of active, the media conveys a view of rape as a natural phenomenon which complicates the claim of responsibility and constitutes an obstacle to solving men's violence against women.

Gängskjutningar som de ser ut idag är ett relativt nytt och outforskat fenomen i Sverige som har fått stor medial uppmärksamhet. Syftet med den här studien var att undersöka medias porträttering av svenska gängskjutningar, dess offer och förövare genom en tematisk analys. Detta för att ge en ökad förståelse om hur relationen mellan brott, framställningen av offer och gärningspersoner samt media hänger ihop. Den teoretiska bakgrund som har använts har varit Christies begrepp ”det ideala offret” och ”den ideala gärningspersonen”. En tematisk analys av 70 artiklar från svensk media har genomförts med en abduktiv ansats varpå teman och teori växelverkade. Fem huvudteman var mest framträdande i artiklarna vilka var: Oskyldiga offer, icke-oskyldiga offer, gärningspersoner, “de vanliga” i riskzon och kritiska röster. Resultaten visade att det finns en skillnad i hur media porträtterar offer beroende på om de anses oskyldiga eller inte, där de oskyldiga offren i stor utsträckning målas upp i linje med Christies kriterier för det ideala offret. Gärningspersonerna porträtteras på negativa sätt i linje med den ideala förövaren. Dessutom beskrivs gängskjutningarna som värre när “vanliga” människor riskerar att träffas. En motdiskurs noterades även, där de stereotypa framställningarna i media sågs kritiseras. Trots att media ofta porträtterar både offer och gärningspersoner på ett stereotypt sätt tycks det ändå finnas en komplexitet i vilka som media beskriver som ideala offer eller inte. Slutsatsen blir därför att Christies teoretiska begrepp inte är tillräckliga för att förklara varför vissa tillskrivs offerstatus.

Syftet med studien är att undersöka och analysera hur den utpekade gärningspersonen Kaj Linna skildrats i svensk media vid tre skilda tidsperioder; innan domen, efter domen och efter strafftidens slut. Grunden för studien är Nils Christies teoretiska begrepp den ideala gärningsmannen och det ideala offret. I studien konstateras även att Christies begrepp, i grund och botten är genuskonstruerade, varför det dessutom anläggs ett genusteoretiskt perspektiv. Eftersom studien fokuserar på konstruktionen av Kaj Linna över tid grundar sig studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt i konstruktivismen. Materialet har analyserats med hjälp av en narrativ analys i kombination med en strukturell och tematisk analys på så sätt att vi har skapat en kronologiskt, narrativt berättande text och därefter använt en tematisk och strukturell analys för att tolka berättelserna och för få ett djup i analysen. Det innebär att urvalet av material har skett genom att vi varit följsamma och uppmärksamma på de huvudteman och underteman som framkommit inom ramen av studiens teoribildning och tidigare forskning. Resultatet av studien visar att Kaj Linna pendlat från att konstrueras som en förövare på insidan/icke ideal gärningsman till att konstrueras som en förövare på utsidan/ideal gärningsman för att slutligen framställas som ett offer för staten. Trots att Kaj Linna varit densamma under hela händelseförloppet har media, beroende på den rättsliga situationen, framhävt olika sidor och egenskaper hos honom. I vissa sammanhang har han konstruerats som en ond, monstruös, känslokall och avvikande man och i andra sammanhang som en driven, affärsinriktad, positiv och omtänksam familjeman. Det har således varit fråga om en rollblandning där Kaj Linna inledningsvis framställts som gärningsman och slutligen som offer. I liknande resningsmål kan det tänkas bli aktuellt med en omvridning av det kriminologiska begreppet victim-turned-offender till offender-turned-victim. Det får dock inte förglömmas att resning är ett extraordinärt rättsmedel som, i Sverige, används med stor restriktivitet. Resultatet av studien visar emellertid att en rollblandning av gärningsman och offer är möjlig i båda riktningarna, vilket också är ett utvecklingsbart och högst relevant framtida forskningsområde.

The purpose of the essay is to investigate how the media portrays victims of deadly violence and the perpetrators who committed these acts. A particular emphasis on fatal partner and family violence is taken into account for a narrower but more precise focus. The study is characterized by a qualitative investigation with a thematic analysis as a method. The thematization of the analysis is also gradually worked through due to the application of the theory of the ideal victim to the study. The main recurring themes found are descriptions of victims and perpetrators' gender and abuses in connection with the deadly violence they endured or inflicted. In this study it becomes clear that there are clear differences between victims and perpetrators depending on if they are male or female. Women are often described as victims even if they are the perpetrator in question, the males are described as perpetrators even if they themselves are victims. / Uppsatsens syfte är att undersöka hur media porträtterar offer för dödligt våld samt de gärningspersoner som begått dessa handlingar. En särskild betoning av dödligt partner- och familjevåld tas i beaktning för ett snävare men mer preciserat fokus. Studien genomsyras av en kvalitativ undersökning med en tematisk analys som metod. Analysens tematisering arbetas även successivt in med anledning av teorin om det ideala offrets applicering på studien. De främst återkommande temana som återfunnits är beskrivningar av offer och gärningspersoners kön och missförhållanden i samband med det dödliga våld de utstått eller utfärdat. I denna studie framkommer det att det finns tydliga skillnader gällande gärningspersoner och brottsoffer beroende på om de är män eller kvinnor. Kvinnor beskrivs ofta som offer även om de själva varit gärningspersonen i fråga, männen beskrivs som gärningspersoner även om de själva varit brottsoffer. / <p>2023-04-13</p>

No description available.

Syftet med den här uppsatsen är att med utgångspunkt i den systemisk-funktionella grammatiken (SFG) undersöka hur bilden av den ideala arbetssökande informatören/kommunikatören ser ut genom att analysera hur denne konstrueras i sex platsannonser hämtade från den ideella, offentliga och privata sektorn. Platsannonsernas innehåll och de kvalifikationer som efterfrågas samt hur modalitet bidrar till att realisera absoluta krav respektive önskemål analyseras. Teoretiskt bygger undersökningen på tanken att sociala identiteter konstrueras i texter. Begreppet den ideala sökande signalerar att det inte enbart är en läsarroll som konstrueras utan en bild som den potentiella sökande bör eftersträva. Undersökningen visar att den ideala sökande informatören/kommunikatören hösten 2013 är en välutbildad, yrkeserfaren generalist samt en driven, självgående, prestigelös person som kan samarbeta och ta egna initiativ. Kongruent förpliktelsemodalitet av hög grad visar sig vara den resurs som främst används för att realisera absoluta krav medan olika sorters "inpackad" modalitet främst realiserar önskemål.

Studiens syfte har varit att undersöka om egenskaper och omständigheter kring brottet, som kan kopplas till uppfattningen om det ideala offret, påverkar utfallet av polisers självständiga bedömningar av brott av hederskaraktär. För att studera detta har en kvantitativ metod tillämpas samt en logistisk regression av data baserad på identifierade brott av hederskaraktär i Dalarna genomförts. Studiens resultat visade att 11 variabler som har anknytning till egenskaper hos målsägare och gärningsperson samt omständigheter inom brottet och utredningen, såsom kön, ålder och anmälningstillfälle, har en signifikant betydelse för utfallet av bedömningarna. Studiens viktigaste slutsats är att det inte går att urskilja något tydligt samband mellan utfallet av uppmärksammade brott med hederskaraktär och uppfattningar som beskrivs i teorin om det idealiska offret. / "The ideal victims of honour-related crime" The purpose of this study is to examine if characteristics of victim and perpetrator and circumstances involving the crime, which are described in the theory of "the ideal victim", have an influence on the outcome of police employee’s independent assessment on crimes of honour character. In order to examine this a quantitative method has been applied and a logistic regression has been made of data based on identified crimes whit honour as a motive. The results of the study have shown that eleven variables which has a connection to characteristics and circumstances involving the crime and the investigation, as gender, age and circumstances surrounding reporting the crime, have a significant influence on the outcome. The study’s main conclusion is that no clear connection can be drawn between the outcome of assessments on crimes with an honour motive and the perception of the ideal victim.

I samhället tycks det råda konsensus kring att alla brottsoffer ska känna samhällets stöd. I praktiken tycks dock samhällets definition av brottsoffer främst inkludera kvinnor och barn. Det som synliggörs är en brottsofferdiskurs där mannen inte tycks tillmätas samma offerstatus som kvinnan. I polisförhör kan det tänkas att maskuliniteten, såväl som brottsofferstatusen, sätts på spel. Detta ställer krav på mannen att balansera de motstående identiteterna för att på så sätt tillåtas att skapa ett manligt brottsoffer. Uppsatsen har till syfte att öka förståelsen för relationen mellan maskuliniteter och brottsofferskap samt hur dessa framställs i polisförhör. För att möjliggöra analysen användes en tematisk textanalys på sex förhör med män som har blivit utsatta för misshandel, där studien intresserar sig för hur männen förhandlar om sin brottsofferstatus. Studien tar avstamp i genusteori samt Christies idealtypiska bild av brottsoffret. Genom analysen identifierades tre återkommande teman: våldspotential, ett manligt brottsoffer och från offerskap till hjälteskap. Utifrån den genomförda studien kan slutsatsen dras att män modifierar sin brottsofferstatus i förhörssituationen genom uppvisande av styrka, mod och hjälteskap. Genom att uppvisa karaktärsdrag som utgör maskulinitetsmarkörer tillåts männen att modifiera sitt offerskap till ett socialt accepterat uttryck för maskulinitet. Det framkom även i studien att männen, i sina förhör, relaterar till en brottsofferdiskurs där kvinnor och barn definieras som äkta offer, varför de tycks behöva hävda sitt offerskap i stor utsträckning. Männen kan genom sina egna berättelser modifiera sin brottsofferstatus till ett manligt brottsoffer och kan på så sätt såväl behålla sin maskulinitet som erhålla ett offervärde. Studien har sammanfattningsvis i någon mån indikerat att Christies idealtypiska bild av brottsoffer tycks missgynna manliga brottsoffer.

Syftet med denna uppsats är att belysa barns uppfattningar om ideala utseenden ur ett genusperspektiv. Vi har utgått från fyra frågeställningar som avsåg att ta reda på hur 9- och 10-åriga flickor och pojkar uppfattar ideala utseenden, kvinnliga och manliga utseenden, för- och nackdelar med utseenden samt varifrån de får sina uppfattningar. Detta har vi studerat genom att använda oss av den kvalitativa forskningsintervjun som metod. Enskilda intervjuer har genomförts med sammanlagt åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar, på två slumpvis utvalda skolor. Studien visade att barnen mestadels relaterade ideala utseenden till yttre attribut, så som kläder. Ett idealt utseende var enligt barnen fördelaktigt för att bli omtyckt, passa in i kamratgruppen och för att göra ett gott intryck på andra. Kamraterna ansågs även vara de personer som mest påverkade barnen till hur de ville se ut. Barnen menade också att vissa utseenden var situationsbundna då en del utseenden lämpade sig bättre på vissa platser och tillfällen än andra. Allra viktigast var det att tänka på utseendet då de blev betraktade av många människor. Barnen menade även att det fanns vissa faktorer som representerade de olika könen. Exempelvis var färger, kläder och frisyrer markörer för kvinnligt och manligt. Att bryta mot dessa könsmönster kunde enligt barnen leda till negativa konsekvenser, så som att bli retad. Pojkar sades löpa större risk att drabbas av detta än flickor. Dessa följder kunde även uppkomma då någon hade ett utseende som inte sågs som idealt av andra barn.

Studien syftade till att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som blivit utsatta för sexuella trakasserier, resonerade kring att anmäla eller inte anmäla brottet till polismyndigheten. Vidare syftade studien till att undersöka kvinnors upplevelser av polismyndighetens bemötande vid en anmälan av sexuella trakasserier. Det empiriska materialet samlades in genom semistrukturerade djupintervjuer med nio kvinnor i åldrarna 19–30 år. Studiens resultat visade att kvinnorna förde olika resonemang bakom deras val att anmäla eller inte anmäla till polismyndigheten. Att vara ensam i anmälningsprocessen påverkade huruvida kvinnorna ville gå vidare med en anmälan eller inte, där andra offer som också blivit utsatta gav en känsla av validering och trygghet för kvinnorna. Trots att samtliga kvinnor som anmälde upplevde någonting positivt i polismyndighetens bemötande lyftes ändå flertal negativa erfarenheter av polisens bemötande upp. Att polismyndigheten bemötte kvinnorna genom att avråda kvinnorna från att genomföra en anmälan var något anmärkningsvärt i studiens resultat. Slutsatserna är att kvinnors resonemang kring anmälningsbenägenheten går i likhet med varandra och vad tidigare studier inom ämnet visat. Vidare visar studiens resultat även att det finns ett utbildningsbehov inom polismyndigheten gällande bemötandet av kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier för att förhindra att den låga anmälningsbenägenheten fortgår. / The aim of this study was to examine and achieve a deeper understanding for how women, who have been subjected to sexual harassment reasoned behind reporting or not reporting their victimization to the police. Furthermore, this study aimed to investigate how women experienced the response they got from the police in a relation to reporting their victimization. The empirical data was collected through semi-structured in-depth interviews with nine women between the ages of 19-30. The results showed that women reasoned in different ways when deciding to report, or not, to the police. To be alone in the reporting process affected whether women wanted to proceed or not. Even though all women who reported their victimization to the police experienced something positive in their response, the negative experiences outweighed the positive. A remarkable finding for the study was that the police themselves discouraged women from reporting their victimization. The conclusions are that women’s reasoning’s behind reporting or not are similar to what previous research has presented. In conclusions, the findings suggest that training for police should emphasize how to initial response to women who has been subject to sexual harassment in order to prevent low levels of reporting.