Ernesto est avant tout un roman initiatique qui se déroule dans un contexte historique, celui de la révolution mexicaine au début du XXème siècle. Il évoque une époque difficile en invitant le lecteur à suivre la vie d'une famille vivant dans les montagnes du Jalisco. En ces temps de guerre civile, la religion devint un flambeau pour de nombreux opprimés et leur engagement en son nom les poussa à se battre jusqu'à la mort pour leur salut. La mort est donc omniprésente tout au long du roman. Au-delà d'un simple message de fatalité implicite, elle s'impose aux protagonistes comme une entité propre et incontournable. Ainsi, comme dans Pedro Parâmo de Juan Rulfo ou dans Le soleil des Scorta de Laurent Gaudé, la mort se nourrit de la fiction afin de mieux s'incarner. L'analyse de ces deux romans met en évidence la place de la mort dans la création littéraire et établit un lien direct avec le présent roman.

Denna uppsats analyserar det litterära temat känslighet i Sigfrid Siwertz’ roman En flanör. Begreppet känslighet definieras i relation till perceptioner och känslor och därefter belyses känslighetens uttrycksformer tematiskt i en närläsning av romanen. Analysen relaterar vidare till andra valda litterära gestaltningar, som kan sättas i sammanhang med verket. Speciellt fokus läggs vid att kontextualisera känsligheten med hjälp av litterära såväl som filosofiska jämförelsepunkter. Uppsatsen argumenterar för att känsligheten fungerar som en central narrativ drivkraft och samtidigt som en funktion som upplöser det ”flanörideal” som inledningsvis gestaltas hos huvudpersonen Torsten Gjörloff. Detta mynnar ut i ett intressant motiv där ”hyperkänslighet” måste överfinnas för att det ska vara möjligt att relatera till och sympatisera med andra människor. För att belysa detta tema på djupet lånar denna uppsats in begrepp från Henri Bergson vars filosofi influerade Siwertz, och genom denna explikation blir känsligheten och överskridandet av den möjlig att begripa på ett nytt sätt. Uppsatsen avslutas med en reflektion över hur känsligheten kan relateras till vår samtid.

In this essay I analyze Karin Boye’s first novel, Astarte, focusing on her views concerning norms,ideals and female liberation. The novel is written in a tone of irony, allowing for many of thecharacters to be viewed as caricatures. The theories and methods I use are drawn from genderstudies and queer theory. Queer theorist Judith Butler, and the concepts of performativity, interpellation, genealogy and the heterosexual matrix, are of central importance for my analysis. I look at the hetero normative values, that Boye ironizes, which are sustained by performative processes. The normative and idealizing proceedings described by Boye are, in my opinion, such performative processes. I examine how Boye illustrates the creation of norms and ideals, their influence and how they spread. Boye lays much of the responsibility for the idealization and normativity on the consciousness industry. I consider the novel to be a form of gender parody, challenging the notion that gender is something that can be defined by certain characteristics. Butler is of the opinion that gender parodies expose the primordial identity that gender imitates as being in itself an imitation without origin.

Thesis (Ph. D.)--University of Stockholm, 1994. / Includes bibliographical references (p. 299-307) and indexes.

Thesis (Ph. D.)--University of Stockholm, 1994. / Includes bibliographical references (p. 299-307) and indexes.

I denna uppsats använder jag den interpersonella metafunktionen inom systemisk-funktionell grammatik för att undersöka sex av Karin Boyes dikter, detta med syfte att se huruvida en sådan här analys kan säga något av intresse om diktjaget. Analysen genomfördes enligt Holmberg och Karlssons modell i Grammatik med betydelse, där subjekt och finit tagits ut varpå språkhandlingar markerats och modalitet kommenterats. Dikterna är hämtade ur Boyes Samlade dikter. Av min analys framgår att jaget behandlar sig självt som visare och mer klarsynt än en vanlig människa, men samtidigt är slav under ett mänskligt känsloliv. Jaget framställer sig självt som en auktoritet på lidande och en konstnär med kontroll över sin penna. Min slutsats blir därför att den systemisk-funktionella modellen kan vara till nytta vid lyrikstudier.

Karin Rehnqvist (f. 1957) är idag en av Sveriges främsta kompositörer och hon är välkänd även internationellt. År 2000 skrev Rehnqvist stycket Till Ängeln med de brinnande händerna till den amerikanska oboisten Cynthia Green Libby. I detta examensarbete analyseras innehållet i stycket med instudering och kringarbete. Syftet med studien var att få en inblick i nutida musik och få en djupare förståelse av stycket. Dessutom att utvecklas som solist framför en ensemble. Resultatet var först och främst en fantastisk konsert men också ett sätt att analysera verk för djupare förståelse som jag kommer kunna använda i mitt framtida musicerande. Här finns en djupdykning i Karin Rehnqvist stycke Till Ängeln med de brinnande händerna som förhoppningsvis får såväl musiker som publik att upptäcka stycket. Det kan vara till stöd som källa för bakgrundsbeskrivning av verket, musikanalys samt även spelteknisk hjälp.

Syftet med uppsatsen är att undersöka Siri Derkerts och Vera Nilssons betydelse för att vi har konst i tunnelbanan idag. SL kallar tunnelbanan för ”världens längsta konstutställning” och drygt 200 konstnärer har bidragit till utsmyckningen och gestaltningen av de semi-offentliga rum som tunnelbanan utgör. Den första oktober 1950 invigs den första tunnelbanesträckan och dessa nya tunnelbanestationer hade ingen konst. Debatten om konstsmyckningar i tunnelbanan tog fart redan innan den första tunnelbanestationen öppnade. 1955 tog Stockholms stadsfullmäktige beslutet att det ska vara konst i tunnelbanan. Staden och Stockholms spårvägar utlyste en tävling 1956 om vem som får smycka T-Centralen. Nilsson och Derkert, som initierat tävlingen, fanns bland de konstnärer som fick uppdraget att smycka T-Centralen som invigdes 1957: Vera Nilsson med mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner (1957) och Siri Derkert med Linje (1958) en pelare i betong, även kallad Kvinnopelaren.

Many authors and scholars since the late 60th and onwards have highlighted the textiles of Karin Bergöö Larsson as extremely modernistic and innovative for the time but few facts have been delivered to support this observation in terms of details of patterns and motives. Is it possible to identify and describe what has been declared as modernistic? What does Karin’s preferences for material, technique, pattern and motives tell us about her values and attitudes towards textile as applied art and as art?       The collection of Karin’s original textiles at the Carl Larssongården, including a total of 151 objects, is investigated statistically regarding materials, techniques and colors. Furthermore, a limited selection of 20 textiles are investigated more profoundly focusing on Karin’s skills in handling different embroidery and weaving techniques in an artistic innovative way.       My research indicates that Karin was more interested in innovative design rather than to preserve and transmit traditional crafts. Patterns and motives most frequently occurring in Karin’s repertoire can either be traced back to peasant art or characterized as influenced by the modernist movement – or both, combined in the same work. Technically Karin is constantly experimenting, developing and expanding her skills outside her comfort zone. She adopts a large number of traditional stitches in different combinations in addition to stitches invented by herself. The way in which she applicates embroidery and weaving techniques together with an artistic design reflecting contemporary art and influences from abroad is the key to what makes Karin exceptionally modernistic, up to date and even far ahead.

Utgångspunkten för uppsatsen är att studera relationen mellan vissa aspekter av form och innehåll i tre kortare prosatexter. Dessa aspekter är framförallt berättarinstans, berättelsens uppbyggnad, och det i två av texterna utryckliga temat förändring. De valda texterna är kortromanen På Chesil Beach av Ian McEwan (2007), novellen ”Döden i Damaskus” av Anna-Karin Palm (2001) och kortromanen Berömmelse av Daniel Kehlmann (2010). Litteraturvetenskapliga perspektiv och analysredskap är valda med tanke på att en av texterna påstår något om berättarens funktion, och att en av de andra texterna resonerar kring vad en berättelse är. De narratologiska verktygen faller sig därför naturliga. Den hermeneutiska metoden används i begränsad utsträckning för tolkningen av texterna. Resultatet av studien visar att texternas uppbyggnad i två av fallen tydligt medverkar till att gestalta texternas teman. Den vid första anblicken postmoderna texten Berömmelse – Roman i nio historier (2010) visar sig ha en mer sammanhängande struktur än som kanske märks vid en första snabb genomläsning. I samtliga tre texter är karaktärerna bärare av temat.