Chemical recycling can improve the plastic recycling rates and reduce the level of CO2 from fossil plasticsproduction. Thus, it is seen as an attractive technology in the action towards meeting the emission, circulareconomy and recycling targets. In the Swedish context, it could help reach the carbon neutrality goal by2045. This thesis aims to investigate the potential of chemical recycling in the Swedish plastic recyclingsystem with Brista waste-to-energy plant in Stockholm as a case study. The thesis describes different stagesof current Swedish plastic recycling system and quantifies material losses at every stage. The recycling rateof plastic packaging in the household waste stream in Stockholm was found to be lower than 7%.Remaining 93% is sent for energy recovery through incineration. The feasibility of implementing differentchemical recycling technologies is analysed together with the Technology Readiness Level (TRL). Theresults showed that there are three technologies with the highest TRL of 9: thermal cracking (pyrolysis),catalytic cracking and conventional gasification. The important parameters when implementing chemicalrecycling in an existing facility are discussed and used for the feasibility analysis of implementing thesethree technologies in Brista facility. It is not obvious which technology is the best one for this application.Gasification is proven for the production of intermediates (oil or syngas) which can be used for newplastic production, however, the scale of Brista facility is not large enough for a gasification plant to befeasible. Pyrolysis and catalytic cracking could be used at a smaller scale, but they have not contributed tothe production of new plastics so far, thus, both technologies would require further research and tests ona pilot scale before moving to commercial operation. The findings from this study have to be followed byan in-depth analysis of real data, from pilot or commercial projects, which is currently unavailable.The major challenges to implement chemical recycling of waste plastics in Sweden are of economic andpolitical nature. The key point in successful deployment of chemical recycling is the development ofa business model which would ensure that all actors along the plastic recycling chain benefit economicallyfrom the solution. For the Brista 2 plant case, the challenges include Stockholm Exergi’s insufficientexpertise to perform chemical recycling independently, uncertain feedstock purity requirements andchallenging market situation. / Kemisk återvinning har potentialen att öka återvinningsgraden av plastförpackningar och minska därmedminska klimatpåverkan från fossila plastprodukter. Således ses den som en möjlig teknik för att mötautsläpps- och återvinningsmål samt införandet av en cirkulär ekonomi. I ett svenskt sammanhang kan detbidra till att nå målet om netto noll utsläpp 2045. Denna uppsats syftar till att undersöka potentialen förkemisk återvinning i det svenska återvinningssystemet för plast, med det avfallseldade Bristaverket somfallstudie. Avhandlingen beskriver ingående led i den nuvarande svenska plaståtervinningssystem ochkvantifierar materialförluster i alla steg. Återvinningsgraden för plastförpackningar i hushållsavfalleti Stockholm visar sig vara lägre än 7%. Återstående 93% skickas för energiåtervinning genom förbränning.Analysen av olika teknologier för kemisk återvinnings genomförs med hjälp av Technology ReadinessLevel (TRL). Resultatet visar att det fanns tre teknologier med högsta TRL på 9: termisk krackning(pyrolys), katalytisk krackning och konventionell förgasning. Viktiga parametrar för kemisk återvinningkopplat till en befintlig anläggning diskuteras och används för genomförbarhetsanalys av de tre valdateknologierna genom en fallstudie vid Bristaanläggningen. Det är inte uppenbart vilken teknik som är denbästa för denna applikation. Förgasning är bevisat framgångsrik för produktion av intermediära produkter(olja eller syngas) som kan användas för ny plastproduktion, men Bristaanläggningens storlek är för litenför att en förgasningsanläggning ska varamotiverad. Pyrolys och katalytisk krackning kan användasi mindre applikationer, men de har hittills inte lyckats bidra till framställning av ny plast. Därför skullebåda teknikerna kräva ytterligare forskning och test på pilotskala innan de skalas upp till kommersiell drift.Resultaten från denna studie måste följas av en djupgående analys av verklig data, från pilotprojekt ellerkommersiella projekt, som för närvarande inte är tillgänglig.De stora utmaningarna för att genomföra kemisk återvinning av plastavfall i Sverige är av ekonomisk ochpolitisk karaktär. Nyckeln till framgångsrik spridning av kemisk återvinning är utvecklingen av enaffärsmodell som säkerställer att alla aktörer längs plaståtervinningskedjan kan dra ekonomiskt fördel avlösningen. För en anläggning i Brista finns utmaningar i form av Stockholm Exergis otillräckliga expertisinom området kemisk återvinning, osäkra råvarukrav och en utmanande marknadssituation.

I denna undersökning studerades en grupp gymnasieelevers kunskapsutveckling i samband med ett kursmoment, bestående av fyra olika delmoment, som konstruerades som en del av denna undersökning. Eleverna som deltog i undersökningen går för tillfället i årkurs 1 på Naturvetenskapsprogrammet och den kurs som eleverna läste och som kursmomentet genomfördes i var kemi 1. Kursmomentet genomfördes med målsättning att utöka elevernas kunskaper inom utvalda ämnesområden från ämnesplanen i kemi, men också med syfte att skapa förutsättning för eleverna att utveckla Scientific Literacy samt stärka sin förmåga att kunna diskutera och att ta ställning i olika samhällsfrågor med naturvetenskapligt innehåll. Detta undersökes genom att dels låta eleverna besvara en enkät där de själva fick ta ställning till sin egen kunskapsutveckling efter att de hade deltagit i kursmomentet, men även genom att granska deras kunskaper i samband med rättningen av den hemuppgift som eleverna utförde som sista del av momentet. I uppgiften efterfrågades att eleverna dels skulle beskriva olika kemiska analystekniker, men också att redogöra för potentiella lösningar till olika miljöproblem utifrån principer för hållbar utveckling. De slutsatser som kunde dras utifrån undersökningen var att kursmomentet hade gett förutsättningar för eleverna att stärka sina kunskaper och förmågor inom de efterfrågade ämnesområdena. Dock framkom också att viss bearbetning av de olika delarna av momentet behöver genomföras för att ytterligare stärka korrelationen mellan utförandet av kursmoment och de mål som det var avsett att uppnå. Både under och efter genomförande av kursmomentet analyserades även den didaktiska process som ägt rum i samband med arbetet. Utifrån detta kunde slutsatser presenteras angående hur man som kemilärare kan resonera kring organisering av arbete och planering av tidsåtgång, om man önskar utforma ett liknande kursmoment eller vill använda det som ligger till grund för detta arbete / In this research, the knowledge development of a group of high school students during a course component was studied. The course component, which consisted of four separate parts, was developed for this investigation. The students who participated in the investigation are all in year one in high school, and study at the Science programme. The course component was included in their chemistry course. The course component was developed to increase the students’ knowledge within selected topics from the curriculum, however, also to offer the postulation to develop Scientific Literacy, as well as to increase their ability to discuss societal issues while including a scientific perspective. To be able to carry out the investigation, two different data selections were accomplished. One where the students responded to a survey, where they had to reflect upon their own knowledge development, and another, where their subject knowledge was examined during the assessment of an assignment that they had to carry out as the last part of the course component. The instructions for the assignment was to first describe different analytical tools used in chemistry, and secondly, to narrate different solutions on how to deal with environmental issues, using a perspective of sustainable development. The conclusion drawn from this research is that the course component provided the students the opportunity to increase their knowledge and their strengthen abilities within the requested subject areas. However, it also emerged from the study that, if the different parts om the course component were to be adjusted, the result might have been more successful and the correlation between the course component and the main purposes for it to be carried out might had been stronger. The didactical process that has been carried out during this work has also been analysed. Hence, suggestions about how to reflect upon time requirements and work organisation if one, as a teacher, wishes to either implement this course component in their own tutoring, or do something similar, is presented in the end of this report.

The Swedish water sector faces many challenges in terms of climate change, worn out facilities and distribution systems as many of them were built in the 50-, 60- and 70s, but also increased cyber security concerns. Collaborations between different actors are therefore required to address these challenges. This thesis work's purpose is to examine the opportunities a collaboration between water treatment plants could bring for the water sector to achieve a more sustainable drinking water production. The purpose is also to examine the most efficient way to establish a collaboration between them through digital means. A workshop and several interviews with representatives from different water treatment plants were conducted to gather information on possibilities of data/information sharing between them, but also to make a security classification of data/information generated at the water treatment plants. The representatives included process engineers, process technicians, security associates and an associate at Svenskt vatten, an interest organization for the water sector. The result showed that data/information sharing is already taking place in the sector under limited conditions. Smaller VA organizations have more challenges due to lack of skilled workers, partners and time. It is difficult for many in the sector to know where to turn to when in need of help, particularly for smaller VA organizations who usually are the ones with fewer contact networks. It is not to say that only smaller VA organizations are affected but they are more likely to lack contact with other water organizations. The majority of water treatment plants agree on that data/information on treatment processes would be allowed to share under limited conditions. The information classification is a matter for each plant due to different security realities which determines the information classification. This makes it difficult to decide on what parameters could be shared by every water treatment plant. This needs to be investigated further in order to determine what data/information could be shared by most water treatment plants on a platform. Most participants thought that a platform of some kind would be the best solution to simplify data/information sharing between water treatment plants. The suggested platform is a good start for making contacts between water treatment plants and has the potential to enable storage and sharing of data/information in the future. / Den svenska VA sektorn står inför många utmaningar så som klimatförändringar, slitna anläggningar och distributionsnät då många av dem byggdes under 50-, 60- och 70-talet. Även oron kring cybersäkerheten ökar. Samarbeten mellan olika aktörer krävs för att lösa dessa utmaningar. Syftet med examensarbetet är att undersöka de möjligheter som samarbeten mellan vattenverk skulle medföra för att nå en mer hållbar dricksvattenproduktion. Syftet är också att undersöka det mest effektiva sättet att få till ett samarbete mellan vattenverken med digitala medel. En workshop och flertalet intervjuer genomfördes med olika representanter från vattenverk för att samla information om möjligheten med att dela data/information mellan dem. Men också för att göra en säkerhetsklassning av data/information som genereras på vattenverken. Representanterna inkluderade processingenjörer, processtekniker, säkerhetsansvariga samt en medarbetare från Svenskt vatten, en intresseorganisation för vattensektorn. Resultatet visade att delning av data/information redan sker inom sektorn, dock under begränsade former. Mindre VA organisationer har fler utmaningar på grund av brist på anställda med rätt kompetens, samarbetspartners och tid. Många inom sektorn har utmaningar när det kommer till att söka och få hjälp, särskilt för de mindre VA organisationerna som vanligtvis har färre kontakter. Men de är inte bara de små som är påverkade av detta problem, men det är vanligare att de inte har kontakter med andra VA organisationer. De flesta vattenverken ansåg att data/information från reningssteg skulle vara möjligt att dela under begränsade former. Informationssäkerhetsklassning är en enskild fråga för varje vattenverk som baseras på de hot som varje vattenverk står inför. Detta medför att det är svårt att bestämma vilken data/information som kan delas av varje vattenverk. Detta område behöver vidare utredas innan ett beslut kan fattas om vilken data/information alla vattenverk ska dela på en plattform. De flesta deltagarna tyckte att en plattform av något slag skulle vara lösningen för att förenkla delning av data/information mellan vattenverken. Den föreslagna plattformen är en bra start för vattenverk att skapa kontakter och har potentialen att möjliggöra lagring och delning av data/information i framtiden.

De 20 största massabruken i Sverige släpper tillsammans ut ungefär 20 miljoner ton CO2 per år. Dessa utsläpp har biogent ursprung och anses därför vara klimatneutrala. Massa- och pappersindustrin är därmed en lämplig kandidat för implementeringen av BECCS (eng. Bioenergy with Carbon Capture and Storage) och har en betydande potential att nå de, av den svenska regeringen, uppsatta klimatmålen som säger att Sverige inte ska några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären senast år 2045. I detta examensarbete simulerades kemiska absorptions- och desorptionsprocesser med MEA som lösningsmedel genom att tillämpa den hastighetsbaserade metoden i en rigorös modell i Aspen Plus. Stripper- och absorptionsmodellerna validerades innan standardprocessen modifierades till en konfiguration som möjliggör värmeintegration av koldioxidinfångningens överskottsvärme med, exempelvis, ett sulfatmassabruk. Avskiljningsgraden och laddning hos den mättade lösningen användes som prestandaindikatorer för att validera absorptionskolonnerna. Återkokarens energiåtgång och laddning hos den omättade lösningen användes somprestandaindikatorer för att validera stripperkolonnerna. Samtliga kolonner dimensionerades för att erhålla 90 vikt% avskiljningsgrad. Olika flödeshastigheter av lösningsmedlet testades för att säkerställa effektivt nyttjande av packningen i absorptions- och stripperkolonnerna. Lämpliga temperaturnivåer för värmeintegration, inom och utanför, koldioxidinfångningen erhölls genom att utvärdera olika varianter av en stripper-overhead-kompression konfiguration. Utvärderingen av den modifierade MEA processen tog hänsyn till potentialen för ångbesparing och energieffektivisering. Resultat från simuleringarna tyder på att den modifierade strippern skulle kunna ge besparingar på upp emot 11 % i ånganvändning. Energibesparingar i samma storleksordning kunde även erhållas genom värmeintegration mellan koldioxidinfångningen och en särskild process i ett referensbruk. Implementering av BECCS-konceptet på det här sättet skulle därmed kunna bli ett mer attraktivt alternativ för den svenska massa- och pappersindustrin att bekämpa klimatförändringarna. / The 20 largest pulp mills in Sweden emit around 20 million tonnes of CO2 per year. These emissions are considered carbon-neutral since they originate from biogenic sources. The pulp and paper industry is therefore a good candidate for the application of BECCS (Bioenergy with Carbon Capture and Storage) and has the potential to play a significant role for reaching the long-term mitigation target set by the Swedish government that Sweden should be climate-neutral by year 2045. In this thesis, a MEA-based chemical absorption and desorption process was rigorously modelled in Aspen Plus using the rate-based method. Validation of the absorber and stripper model was conducted before the standard process was modified to a configuration that enables heat integration of a significant amount of excess heat from the capture process in, for example, a Kraft pulp mill. CO2 removal rate and rich solvent loading were used as performance indicators to validate the absorber columns. The reboiler duty and lean solvent loading served as performance indicators in the stripper validation. The columns were dimensioned considering 90 wt% capture rate. Efficient use of the entire packing in the absorber and stripper columns was ensured by testing different solvent flow rates. Suitable temperature levels for heat integration, within and across the capture plant, were obtained through an assessment of different versions of a stripper overhead compression configuration. The evaluation of the modified MEA processes took into account the steam conservation potential and energy efficiency potential. The simulation results indicate that the modified stripper may lead to savings of up to 11% in steam consumption. Heat integration between the capture plant and a specific process in a reference Kraft pulp mill resulted in energy savings of the same order of magnitude. Thereby, making the BECCS concept a more attractive solution for the Swedish pulp and paper industry to mitigate climate change.

Syftet med det här arbetet är att få en ökad insikt om hur begreppet jonbindning presenteras isvenska läromedel för gymnasieskolan. Läromedel som analyserats är läroböcker och didaktiskavideoklipp. Studien omfattar en undersökning om vilka element i läromedel förhåller sig till envetenskaplig representation och vilket innehåll som istället är känt i ämnesdidaktisk litteratur för attskapa alternativ förstärka missuppfattningar kring jonbindning. I studien analyseras dessutomskillnaderna mellan innehållet i böcker och videoklipp. Detta genomfördes genom en komparativinnehållsanalys.De flesta läromedel visar att den centrala idén är elektronövergången mellan en metall och enickemetall, ofta kopplat till visuella representationer av jonpar. Den här representationen kan bidratill missuppfattningen att jonföreningars består av diskreta molekylära enheter. I hälften avläromedel beskrivs otydligt att den elektrostatiska interaktionen är den drivande kraften ijonbindning. Läroböckerna har en mer homogen utformning och bättre grafiska lösningar, medanvideoklipps kvalitet och innehåll är mer varierad.Vissa videoklipp visar att det är möjligt att förklara jonbindningen utan att användaelektronövergången och bildning av jonpar. Man kan spekulera om lärarna som producerade demest didaktiska videoklippen har då varit medvetna om den vanligaste problematiken som orsakarmissuppfattningar om jonbindningen.

The topic of this thesis is carbon dioxide (CO2) capture and storage (CCS), which is a technology that is currently being promoted by industries, scientists and governments, among others, in order to mitigate climate change despite a continued use of fossil fuels. Because of the complex nature of CCS and the risks it entails, it is controversial. The aim of this thesis is to analyse how the technology may be further developed in a responsible manner. In the first part of the thesis different methods for capturing CO2 from industrial processes as well as power plants are analysed. The aim is to identify early opportunities for CO2 capture, which is considered important because of the urgency of the climate change problem. Three potential early opportunities are studied: i) capturing CO2 from calcining processes such as cement industries by using the oxyfuel process, ii) capturing CO2 from pressurised flue gas, and iii) capturing CO2 from hybrid combined cycles. Each opportunity has properties that may make them competitive in comparison to the more common alternatives if CCS is realised. However, there are also drawbacks. For example, while capturing CO2 from pressurised flue gas enables the use of more compact capture plant designs as well as less expensive and less toxic absorbents, the concept is neither suitable for retrofitting nor has it been promoted by the large and influential corporations. The second part of the thesis has a broader scope than the first and is multidisciplinary in its nature with inspiration from the research field of Science and Technology Studies (STS). The approach is to critically analyse stakeholder percep-tions regarding CCS, with a specific focus on the CCS experts. The thesis sheds new light on the complexity and scientific uncertainty of CCS as well as on the optimism among many of its proponents. Because of the uncertain development when it comes to climate change, fossil fuel use and greenhouse gas emissions, the conclusion is that CCS has to be further developed and demonstrated. A responsible strategy for a future development of CCS would benefit from: i) a search for win-win strategies, ii) increasing use of appropriate analytical tools such as life-cycle analysis, iii) a consideration of fossil fuel scarcity and increasing price volatility, iv) funding of unbiased research and v) increasing simultaneous investments in long-term solutions such as renewable energy alternatives and efficiency improvements. / QC 20100727

The purpose of this thesis was to develop an economical, sustainable, and environmentally friendly straw Medium Density Fibreboard (MDF) process, capable of full-scale manufacturing and to produce MDF of requested quality. The investigated straw was based on wheat (Triticum aestivum L.) and rice (Oryzae sativa L.). In this thesis three different methods were taken for manufacture of straw MDF; (A) wheat-straw fibre was blowline blended with melamine-modified urea-formaldehyde (MUF), (B) rice-straw fibre was mixed with methylene diphenyl diisocyanate (MDI) in a resin drum-blender, and (C) wheat-straw fibre was activated in the blowline by the addition of Fenton’s reagent (H2O2/Fe2+) for production of non-resin MDF panels.  The MUF/wheat straw MDF panels were approved according to the requirements of the EN standard for MDF (EN 622-5, 2006). The MDI/rice-straw MDF panels were approved according to requirements of the standard for MDF of the American National Standard Institute (ANSI A208.2-2002). The non-resin wheat-straw panels showed mediocre MDF panel properties and were not approved according to the requirements in the MDF standard. The dry process for wood-based MDF was modified for production of straw MDF. The straw MDF process was divided into seven main process steps. 1.       Size-reduction (hammer-milling) and screening of straw 2.       Wetting and heating of straw 3.       Defibration 4.       Resination of straw fibre 5.       Mat forming 6.       Pre-pressing 7.       Hot-pressing       The primary results were that the straw MDF process was capable of providing satisfactory straw MDF panels based on different types of straw species and adhesives. Moreover, the straw MDF process was performed in pilot-plant scale and demonstrated as a suitable method for producing straw MDF from straw bales to finished straw MDF panels. In the environmental perspective the agricultural straw-waste is a suitable source for producing MDF to avoid open field burning and to capture carbon dioxide (CO2), the biological sink for extended time into MDF panels, instead of converting straw directly into bio energy or applying straw fibre a few times as recycled paper. Additionally, the straw MDF panels can be recycled or converted to energy after utilization. A relationship between water retention value (WRV) of resinated straw fibres, the thickness swelling of corresponding straw MDF panels, and the amount of applied adhesive was determined. WRV of the straw fibre increased and the TS of straw MDF declined as a function of the resin content. The empirical models developed were of acceptable significance and the R2 values were 0.69 (WRV) and 0.75 (TS), respectively. Reduced thickness swelling of MDF as the resin content is increased is well-known. The increase of WRV as a function of added polymers is not completely established within the science of fibre swelling. Fortunately, more fundamental research can be initiated and likely a simple method for prediction of thickness swelling of MDF by analysis of the dried and resinated MDF fibres is possible. / Syftet med denna avhandling var att lägga grunden för en ekonomisk, hållbar och miljövänlig MDF process för halmråvara, kapabel för fullskalig produktion av MDF och goda skivegenskaper. Framställningen av MDF skivor utgick från halm av vete (Triticum aestivum L.) och ris (Oryzae sativa L.). Tre olika metoder användes för att producera MDF av halm; (A) fibrer av vetehalm belimmades i blåsledning med ett melaminmodifierat urea-formaldehydlim (MUF), (B) fibrer av rishalm belimmades i en limblandare med metylen difenyl diisocyanate (MDI), (C) Limfria MDF skivor av vetehalm framställdes med aktivering av fibrer genom tillsats av Fenton´s reagens (H2O2/Fe2+) i blåsledning utan någon tillsats av syntetiskt lim. Sammanfattningsvis kan det understrykas att framställda MDF-skivor av MUF/vetehalm var godkända enligt standard för MDF (EN 622-5, 2006). Dessutom var framställda MDF skivor av MDI/rishalm också godkända enligt krav i standard för MDF ”American National Standard Institute” (ANSI A2008.2-2002). Limfria vetehalmskivor visade på måttliga skivegenskaper och klarade inte kraven i MDF standard.   Fiberframställningsprocessen för MDF modifierades till en produktion utgående från halm. MDF processen för halm delades upp i sju primära processoperationer.   (1)            Storleksreducering och sållning av halm (2)            Vätning och uppvärmning av halm (3)            Defibrering (4)            Belimning av halmfiber (5)            Mattformning (6)            Förpressning (7)            Pressning   De viktigaste resultaten från denna studie är att MDF av halm kunde produceras utgående från olika typer av halmsorter och lim. Dessutom utfördes MDF-processen i pilotskala och visade på en lämplig metod för framställning av MDF-skivor från halmbalar till färdiga halmfiberskivor. Det miljömässiga perspektivet på att använda jordbruksavfall till framställning av halmskivor är att undvika förbränning av halm ute på fältet, men det är även möjligt att binda koldioxid (CO2) i halmskivor under längre tid än att omsätta halmråvaran omedelbart som bioenergi eller använda halmfiber som returpapper några få gånger. Dessutom kan MDF återanvändas eller bli omsatt till energi efter användning.   Ett förhållande mellan ”water retention value” (WRV), av belimmade halmfiber, tjocklekssvällning för motsvarande MDF av halmskivor och mängden av tillsatt lim vid olika nivåer har undersökts. Med ökande limhalt tilltog WRV fibersvällning, vidare minskade tjocklekssvällning för motsvarande MDF skivor. De framtagna empiriska modellerna var godtagbara och beräknade R2 värden var 0.69 (WRV) och 0.75 (TS). Minskad tjocklekssvällning med ökad limhalt är dokumenterad sen tidigare. Ökad fibersvällning WRV vid tillsats av polymerer (limmer) är inte fullständigt etablerad inom vetenskapen för fibersvällning. Lyckligtvis kan grundläggande forskning initieras och sannolikt föreligger en enkel metod för att prediktera tjocklekssvällning av MDF genom analyser av torkade och belimmad MDF fiber.

This paper investigates chemical bleaching of wood and its ageing to make specie specific recommendations on which bleaching solutions to use when color adjusting veneer for furniture restoration.  In more detail, chemical bleaching of European walnut (Juglans regia), Rio rosewood (Dalbergia nigra), purpleheart (Peltogyne spp.), Honduras mahogany (Swietenia macrophylla) and padauk (Pterocarpus spp.) has been investigated using eleven different bleaching solutions. Both oxidative (e.g. hydrogen peroxide and potassium permanganate) and reductive (e.g. oxalic acid and sodium bisulfite) solutions have been used. Furthermore, to investigate aging of the bleached surfaces they were subjected to sunlight behind a glass window until a change in Blue Wool Scale 3 was obtained. Visual examination has been used to rank the color change after the chemical bleaching and the sun light exposure experiment. A small color change after the sun light exposure experiment indicates a high degree of lightfastness and is preferred for long term stability when restoring furniture. The results show that the wood species react in different ways to the investigated bleach solutions and to sun light exposure. It can also be noted that all investigated solutions were not suitable for all wood species. Moreover, the sun light exposure experiment identified effective bleach solutions that gave an unacceptable low lightfastness for mahogany and padauk after chemical bleaching. Based on the chemical bleaching and sun light exposure results, preferred bleaching solutions are recommended for the investigated wood species. / En vanlig restaureringsuppgift är att ställvis ersätta borttappat träfaner på en möbel. Originalfaneret har blekts med tiden, varför det nya faneret ofta är för färgstarkt och färgen behöver reduceras. När vi upplever en bit padouk som intensivt röd eller amarant som lila, beror det på att det i trät finns ämnen som tar upp energi motsvarande energin i våglängder av synligt ljus. När ämnena absorberar en del av det synliga ljuset registrerar våra näthinnor att de saknas, vilket tolkas som en färg av vår hjärna. De ämnen som absorberar synligt ljus kan brytas ner av solljus över längre tid eller på några minuter genom tillförseln av ett oxidations- eller reduktionsmedel. I mitt examensarbete undersöker jag hur olika oxidations- och reduktionsmedel bleker olika träslag. Jag har valt att undersöka hondurasmahogny, europeisk valnöt, brasiliansk jakaranda, padouk och amarant, då det är träslag som ofta behöver blekas när de används i kompletteringar. Vidare undersöker jag hur den genom blekning erhållna färgen i trät i sin tur påverkas av solljus. Detta är viktigt för att förstå hur de restaurerade delarna på möbeln kommer att åldras. De viktigaste resultaten sammanfattas nedan: Valnöt, jakaranda och amarant reagerade på liknande sätt vid kemisk blekning med de i studien använda lösningarna. De blekas mest av natriumhydroxid och salter med väteperoxid. Mahogny och padouk reagerade på liknande sätt vid kemisk blekning. De blektes mest, med ett jämnt resultat, av väteperoxid med natriumhydroxid eller ammoniak. Oxidationsmedel blekte effektivare än reduktionsmedel. Enbart väteperoxid gjorde jakaranda mörkare. En hög ammoniakkoncentration gav blekare resultat än en låg på alla träslag utom amarant. Valnöt var mest ljusäkta av de undersökta träslagen. Majoriteten av mahognyproverna mörknade av solljusexponeringen. Jakaranda och padouk blektes av solljusexponeringen. Flertalet amarantprover mörknade och ett mindre antal blektes av solljusexponeringen. Solljusexperimentet identifierade blekningslösningar som gav oacceptabelt låg ljusäkthet på mahogny och padouk.   För effektiv blekning och godtagbar ljusäkthet rekommenderas följande lösningar för respektive träslag. Välj lösning beroende på önskad blekningsgrad (se Tabell 2 sid 10). Mahogny: väteperoxid, oxalsyra eller kaliumpermanganat och natriumbisulfit. Valnöt: väteperoxid med eller utan ammoniak, väteperoxid och natriumhydroxid med eller utan salter eller natriumbisulfit och oxalsyra. Jakaranda: väteperoxid med ammoniak, oxalsyra, väteperoxid och natriumhydroxid med eller utan salter, natriumbisulfit och oxalsyra eller kaliumpermanganat och natriumbisulfit. Padouk: natriumhydroxid, natriumsilikat och kalciumhydroxid följt av väteperoxid. Amarant: väteperoxid med eller utan ammoniak, väteperoxid och natriumhydroxid med eller utan salter eller kaliumpermanganat och natriumbisulfit.

Kemisk krigföring i form av luftburna gifter har förekommit i många historiska kontexter. Trots att luftburna gifter, som till exempel giftig rök och gas är likartade företeelser, har inte forskare kunnat enas om äldre former av denna krigföring är jämförbar med den moderna. Huvudorsaken är att deras analyser saknar teoretiska perspektiv som belyser hur respektive   kontexts kemiska förutsättningar påverkar krigföringen. Syftet med den här undersökningen är att jämföra ett modernt nyttjande av luftburna gifter, tyskarnas första klorutsläpp vid Ypres 1915 med ett forntida exempel, den moistiska skolans användande av brandrök som gift under århundradena f. Kr. i Kina. För att kringgå tidigare forsknings problem anläggs ett teoretiskt perspektiv. En teori som belyser dynamiken   mellan kemisk krigföring och respektive kulturs föreställningar om och förhållande till miljön. Undersökningen visar att det är relevant att jämföra det moderna användandet av luftburna gifter med användandet i andra historiska kontexter eftersom det sker i liknande taktiska sammanhang och kräver mycket naturkunskap. Samtidigt belyser analysen att kontexten ger krigföringen en viss karaktär. Moisterna försökte nå framgång genom att samordna och   förbättra den process som gjorde det luftburna giftet effektivt samtidigt som de förlitade sig på generalistkunskap. Tyskarna, däremot förlitade sig på ett så effektivt  kemiskt ämne (agens) som möjligt. För denna typ av krigföring nyttjades utpräglade specialister.   Dessutom var relationen till själva giftet annorlunda i de två kontexterna. Moisterna utsatte sig för röken medan tyskarna avskärmade sig helt från klorgasen. Dessa skillnader går att förstå genom att se hur människorna i respektive kontext utnyttjade den för krigföringen relevanta kemin i icke-militära sammanhang. Den tidigare forskningens problem med att diskutera kemisk krigföring blir också tydligt i undersökningen. Problemet beror på att den vetenskapliga disciplinen kemi medför institutioner och begrepp som begränsar synen på användandet av luftburna gifter. Denna insikt tillsammans med undersökningens övriga resultat belyser något som har relevans för dagens hotbild. Luftburna gifter, kan i rätt sammanhang och genom rätt   prioriteringar göras effektiv utan tillgång till modern vetenskap och industri. Detta bör beaktas när hotbilden från aktörer utan egen militärindustri analyseras. / Airborne poison, as a type of chemical warfare, has been used in many historical contexts. Although airborne poison such as toxic smoke and gas are similar phenomena, researchers have not been able to agree if older forms of warfare are comparable to modern. One reason for this is that their respective analysis lacks theoretical perspectives that account for contextual chemical conditions. The purpose of this study is to compare a modern example of the use of airborne poison, the Germans' first chlorine emissions at Ypres in 1915 with an ancient one, the Mohists use of smoke as a poison in ancient China. A theoretical perspective is applied to circumvent the problems of earlier research. This theory focuses on the dynamics between decision-making in chemical warfare and a particular culture's perception of and relationship to the environment. The study shows that it is relevant to compare the modern use of airborne poison with its use in other historical contexts because the weapon occurs in a similar tactical context. Also this type of warfare requires a lot of knowledge of the natural world. At the same time the analysis illustrates that a specific context gives the warfare a certain character. The Mohists tried to achieve success by coordinating and improving the process by which the airborne poison was made effective. Furthermore they relied on generalist knowledge. The Germans, however, relied on having an efficient chemical substance (agent). For this type of warfare they utilized specialists. The human-poison relationship also differed. The Mohist exposed himself to smoke while the German soldier shut himself off completely from the chlorine gas. These differences can be understood by studying how people exploited similar chemistry in a non-military way  in their respective context. The problems that previous research has had in discussing chemical warfare is also made evident. These problems occur because chemistry as a scientific discipline creates institutions and concepts that limit the view of airborne poison as a weapon. This realization, along with results of the survey in general, illustrates something which has relevance in today’s world. Airborne poison can, in the right place and with the right priorities be effective without modern industrial and scientific resources. This should be considered when analyzing political actors lacking a modern military industry.

BECCS (Bioenergy Carbon Capture and Storage) is an important part of measures to achieve zero net emissions globally by 2050, as the technology can create carbon sinks. However, the technology is very energy-intensive and expensive, and affects the existing systems at implementation. The purpose of this study is to investigate the possibility of implementing BECCS at Karlstad Energy's biofuel-fired CHP-plant, Heden 3. The goal is, by simulation in CHEMCAD, to generate energy consumption key figures for two different separation technologies (MEA-MonoEthanolAmine and HPC-HotPotassiumCarbonate) with 90 % separation rate in three different operating cases. In addition, the systemic impact on Heden 3 will be determined by analyzing three different scenarios. In the first scenario fuel consumption is kept unchanged and steam to the carbon capture system is extracted before the turbine. In the second scenario fuel supply increases to meet the district heating needs of the existing system and steam to the carbon capture system is extracted before the turbine. In the third scenario fuel supply is kept unchanged and steam is extracted from the turbine. In addition, the study investigates various transport options for storage of carbon dioxide and finally calculate the total carbon sink Karlstad Energy can contribute to. The results show that production of electricity is reduced by 65-87 % after implementation of MEA and 151-238 % for HPC in the first scenario. Without heat utilization in the carbon capture system, heat production is reduced by 66-86 % with MEA and 54-76% for HPC. In the second scenario, a fuel supply increase by 134 % is required to meet the needs, which corresponds to more than twice the boiler capacity and results in a reduced production of electricity by 247 %. In the third scenario, production of electricity is reduced by 104 % at maximum load with HPC. The HPC system has high-quality heat to utilize, probably enough to meet the district heating needs without increasing the boiler power. But heat optimization opportunities need to be further explored in order to be able to express something to a greater extent. The MEA process does not offer the same opportunities for heat utilization. As the CHP-plant have heat as the main product, HPC would be a more suitable alternative despite the high load on the electricity production. The performance of the carbon dioxide plant seems to vary between different operating cases and it can be concluded that the variation is related to the flue gas composition rather than being load dependent. Transport of carbon dioxide by train has the lowest carbon dioxide emissions and requires the least number of cargoes for transport from Karlstad to storage in Norway. However, this is not relevant at present because of the lack of rail connection to the plant. Total carbon sink is approximately 127 000 tonnes per year if the boiler capacity is assumed to be unchanged. / BECCS (Bioenergy Carbon Capture and Storage) är en viktig del av åtgärder i målet om att nå nollnetto utsläpp år 2050 globalt, då tekniken kan skapa kolsänkor. Tekniken är dock mycket energikrävande och dyr, och påverkar de befintliga systemen vid implementering. Syftet med den här studien är att undersöka möjligheten att implementera BECCS på Karlstad Energis biobränsleeldade kraftvärmeverk, Heden 3. Målet är att, genom simulering i CHEMCAD, ta fram förbrukningsnyckeltal för två olika avskiljningstekniker (MEA-MonoEtanolAmin och HPC-HotPotassiumCarbonate) med 90 % avskiljningsgrad vid tre olika driftfall. Dessutom ska systempåverkan på Heden 3 fastställas genom analys av tre olika scenarier. I första scenariot hålls bränsleförbrukningen oförändrad och ånga till koldioxidavskiljningssystemet tappas av innan turbinen. I det andra scenariot ökar bränsletillförseln för att tillgodose fjärrvärmebehovet i det befintliga systemet och ånga till koldioxidavskiljningssystemet tappas av innan turbinen. I det tredje scenariot hålls bränsletillförseln oförändrad och ånga extraheras från turbinen. Därtill undersöks i studien olika transportmöjligheter till lagringsplats av koldioxiden och slutligen beräknas den totala kolsänkan Karlstad Energi kan bidra med. Resultaten visar att elproduktionen i det första scenariot reduceras med 65-87 % för MEA och för HPC 151-238 %. Utan värmeutnyttjande från koldioxidavskiljningssystemen reduceras värmeproduktionen med 66-86 % med MEA och 54-76 % med HPC. I det andra scenariot krävs att bränsletillförseln ökar med 134 % för att tillgodose behoven vilket motsvarar mer än dubbla panneffekten och innebär en reducerad elproduktion på 247 %. I det tredje scenariot reduceras elproduktionen med 104 % vid maximal last med HPC.  I HPC-systemet finns högvärdig värme att utnyttja, sannolikt tillräckligt mycket för att kunna uppfylla fjärrvärmebehovet utan att öka panneffekten. Men värmeoptimeringsmöjligheter behöver undersökas ytterligare för att kunna uttrycka något i större omfattning. I MEA-processen finns inte samma möjligheter till värmeutnyttjande. Eftersom kraftvärmeverket har värme som främsta produkt skulle således HPC vara ett lämpligare alternativ trots den höga belastningen på elproduktionen. Koldioxidanläggningens prestanda förefaller variera mellan olika driftfall och med en enklare undersökning kunde slutsatsen dras att variationen har ett samband med rökgassammansättningen snarare än att det är ett lastberoende. Transport av koldioxid med tåg har lägst koldioxidutsläpp och kräver minst antal laster för transport från Karlstad till lagring i Norge. Detta är dock inte aktuellt i dagsläget på grund av avsaknaden av räls in till verket. Den totala kolsänkan är cirka 127 000 ton per år om pannan antas köras oförändrat.