Syftet med studien var att beskriva fysioterapeuters upplevelser av att genomföra rådgivande samtal om fysisk aktivitet för äldre i kommunal hälso- och sjukvård. Metoden som användes för studien var kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjufrågor. Sex deltagare rekryterades vilka var kliniskt tjänstgörande i kommunal hälso- och sjukvård. Intervjuerna genomfördes fysiskt och spelades in digitalt. Textmaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Resultatet av analysen visade på fyra kategorier: ”En integrerad del av yrkesrollen”, ”Vägen från inaktivitet till vardagsaktivitet”, ”Betydelse av stöd” och ”Lyfta den gemensamma kompetensen”. Konklusionen var att informanterna upplevde interventionen grundläggande och viktig för yrkesrollen. Samtalet fördes med ett personcentrerat förhållningssätt och med individuellt anpassade åtgärder för fysisk aktivitet. Det efterfrågades ökat stöd, egen vidareutbildning samt gemensam kompetens för hela verksamheten. Fler studier efterfrågas som fördjupar detta ämne.

Urban grönstruktur är en viktig komponent för både ett trivsamt och hälsosamt samhälle. Eftersom 85% av Sveriges befolkning bor i städer och urbana miljöer påverkar stadsmiljöns utformning över 8,5 miljoner människors dagliga liv. Med flertalet politiska mål och krav om en god bebyggd miljö vilar ett stort ansvar på kommunernas planering och stadsutveckling. Idag finns flera forskningsrapporter kring grönskans effekt på folkhälsan och samtliga visar att urban grönstruktur exempelvis kan reducera stress, öka fysisk aktivitet och stärka den sociala gemenskapen. Syftet med denna undersökning är att få en större förståelse för hur grönstruktur kan planeras för att förbättra folkhälsan. Arbetet är avgränsat till den kommunala nivån och en fallstudie har gjorts på Lunds kommun. Underlaget till rapporten har inhämtats genom en dokumentstudie av ett av kommunens styrdokument samt intervjuer med kommunala tjänstepersoner. Empirin analyseras utifrån tidigare forskning och gällande nationella mål och riktlinjer. Studien visar att det finns många kopplingar mellan urban grönstruktur och folkhälsa och kunskapen om dessa börjar öka. I Lunds kommun är det dock främst på en strategisk och övergripande nivå som frågan om grönstruktur och folkhälsa tas upp. Implementeringen i det vardagliga och konkreta arbetet har ännu inte nått någon större utsträckning. Ett systematiskt arbete med frågorna saknas och de kommunala tjänstepersonerna identifierar en metodbrist och önskar ett tydligare ramverk som förenklar arbetssättet. En slutsats som kan dras är att grönstruktur och folkhälsa börjar få uppmärksamhet i Lunds kommuns planeringsarbete, men bör utvecklas vidare och implementeras mer systematiskt. / Urban green structure is an important component of a pleasant and healthy society. Since over 85% of Sweden’s population live in cities and urban areas, the urban environment affects over 8,5 million people’s daily lives. With a variety of political goals and requirements concerning the built environment, the local planning authorities carry a great responsibility to create cities and towns that make good living spaces for all citizens. Today there are many research papers on how greenery affects the public health, and all of them show that urban green structure for example can reduce stress, increase physical activity and strengthen the social community.The aim of this thesis is to acquire a greater understanding of how green structure can be planned to increase public health. The study is restricted to the work by local authorities and Lunds Kommun has been chosen as study case. The report is based on a study of the municipality’s document “Grönprogram” as well as interviews with employees at Lunds Kommun. The results that were gathered have been analyzed using previous studies and national goals and guidelines. The findings show that there are many connections between urban green structure and public health, and the knowledge of these links are beginning to spread wide. However, in the work done by the municipality of Lund, greenery and public health is mainly dealt with on a strategic and general level. The implementation of it in practical, everyday work has not yet reached any further extension. A systematic work with these questions does not exist and the communal officers identify a lack of appropriate methods to do so. They wish for a clearer and more practical guide to facilitate their work. A conclusion that can be made is that green structure and public health is starting to get attention by the local authority’s planners but should be developed further and be used more systematically.

Att främja jämlikhet och goda sociala förhållanden får allt mer fokus i stadsutvecklingssammanhang. Forskning visar att det finns stora skillnader i sociala förutsättningar mellan olika stadsdelar, där sämre utbud av service, arbetsplatser och sociala nätverk ofta förekommer i stadsdelar där befolkningen har begränsade ekonomiska resurser. Dessutom finns ofta fysiska och sociala barriärer kring dessa stadsdelar och således en uppdelning mellan samhällsgrupper. Denna situation pekas ut som en viktig faktor för polarisering och social instabilitet. Samtidigt sker nu i flera sådana stadsdelar i städernas periferi en stark tillväxt och de utvecklas till centrum för näringsliv och handel. Detta aktualiserar frågan om hur social inkludering kan främjas i samband med stadsutveckling. Syftet med denna studie är att bidra till kunskapen om hur inkluderande stadsutveckling förstås inom kommunal planering samt att kartlägga metoder som på kommunal nivå kan användas för att skapa en socialt inkluderande stad. Ett syfte är också att studien ska bidra med kunskapsunderlag till utvecklingen av Flemingsberg i Huddinge kommun. Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med kommunala tjänstemän involverade i stadsutvecklingsprocessen på olika nivåer, från strategiska planerare till ledare av enskilda projekt. Intervjuerna har analyserats med en diskursiv ansats för att undersöka förståelsen av inkludering. Från intervjuerna har också goda exempel på arbetssätt och konkreta verktyg kartlagts. Analysen visar på att diskursen om inkludering i kommunal planering i själva verket består av en rad olika diskurser, varav blandning, sammanhållning och deltagande står i fokus. Blandning förstås till stor del som att öka andelen resursstarka invånare i socioekonomiskt svaga områden, vilket tros bidra positivt till den sociala sammanhållningen mellan olika grupper. Vidare ses denna sammanhållning som en viktig faktor både för att mildra effekten av sociala problem och för att skapa en känsla av trygghet och gemenskap. Detta ställs i kontrast mot den rädsla och uppdelning som tycks finnas idag. Medborgardeltagande framställs som viktigt för att skapa och bibehålla tillit när socioekonomiskt svaga områden utvecklas och metoder kopplade till detta lyfts i hög grad fram som goda exempel. Vidare lyfts metoder fram kopplade till samhällsbyggnadsprojektets organisering, ekonomiska verktyg och medborgardrivna initiativ. / Promoting equality and proper living conditions is gaining focus in city development contexts today. Swedish research shows differences in social conditions between different urban districts and that access to services, workplaces and social networks is often poor in districts where inhabitants have limited economic resources. Additionally, these districts are often surrounded by physical and social barriers and thus different social groups are divided. This situation is referred to as an important driver for polarisation and social instability. Meanwhile, some of these urban districts are experiencing strong growth as they are developed into centres for commercial and business life. This brings the question on how social inclusion can be promoted in city development up to date. The aim of this study is to contribute to the knowledge on how inclusive city development is understood in the context of municipal planning, and to map methods that can be used to create inclusion on the municipal level. The aim is also to contribute with a knowledge base to support the development of Flemingsberg in Huddinge municipality. The study is based on semi-structured interviews with municipal officers involved on different levels of the city development process, from strategic planners to managers of individual projects. The interviews have been analysed with a discursive approach to examine the understanding of inclusion. Also, good examples of concrete tools and ways of working with inclusion have been mapped from the interviews. The analysis shows that the discourse on inclusion in municipal planning is in fact consisting of several discourses, of which social mixing, cohesion and participation are the focus. Mixing is largely understood as the addition of socioeconomically strong residents in socioeconomically weak neighborhoods, which is believed to contribute to the social cohesion between different social groups. Furthermore, this cohesion is seen as an important factor for mitigating the effects of social problems and to create a feeling of safety and affinity. This is contrasted by a sort of fear and division that seems to be existing today. Citizen participation is described as important for creating and maintaining trust when socioeconomically weak neighborhoods are developed, and methods of participation are common among the good examples brought up by the interviewees. Other methods are connected to the organisation of city development projects, economic tools and initiatives run by citizens.

Bakgrund Patienters rätt till delaktighet understryks i flera lagar och riktlinjer. Trots detta visar studier att personer med demenssjukdom i stor utsträckning helt exkluderas från delaktighet i beslut rörande deras vård. Dessa utmaningar och komplexiteten med att skapa delaktighet trots nedsatta kognitiva funktioner utgör ett ökat behov av kunskap och förståelse för demenssjuksköterskors arbete med att främja delaktighet för personer med demenssjukdom. Syfte Syftet är att beskriva demenssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta med delaktighet för personer med demenssjukdom inom kommunal hälso- och sjukvård. Metod Studiens genomfördes som en empirisk kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och analyserades sedan med en kvalitativ innehållsanalys med manifest fokus. Resultatet bygger på semistrukturerade intervjuer med sju demenssjuksköterskor. Resultat Resultatet visar att demenssjuksköterskor arbetar med delaktighet på organisatorisk nivå genom att nå ut med information i ett tidigt skede och genom att samverka med regionen. Ett personcentrerat förhållningssätt präglar arbetet med delaktighet på individnivå genom ett gott bemötande, individanpassad kommunikation, att etablera en relation samt genom dokumentation skapa en bild av personen med demenssjukdom. Vidare främjas delaktighet på individnivå av att arbeta i team och av en underlättande vårdmiljö. Resultatet visar att otydlighet och att få ett uttalat samtycke kan utgöra hinder för delaktighet, liksom att vårdpersonal eller anhöriga fråntar personen med demenssjukdom möjligheten att delta. Konklusion Demenssjuksköterskor har en viktig funktion i arbetet med att på olika nivåer skapa förutsättningar för personer med demenssjukdom att vara delaktiga i sin vård genom hela sjukdomsförloppet. / Background Patients' right to participation is underlined in several laws and guidelines. Despite this, studies show that people with dementia are to a large extent completely excluded from participation in decisions regarding their care. These challenges and the complexity of creating participation despite impaired cognitive functions constitute an increased need for knowledge and understanding of dementia nurses' work to promote participation for people with dementia. Aim The aim of this study is to describe the experiences of dementia nurses´ with the participation of people with dementia within municipal healthcare. Method The study was conducted as an empirical qualitative interview study with an inductive approach and then analyzed with a qualitative content analysis with manifest focus. The results are based on semi-structured interviews with seven dementia nurses. Results The results show that the dementia nurse works with participation at an organizational level by reaching out with information at an early stage and by collaborating with the region. A person-centred approach characterises the work with participation at the individual level through good treatment, individualized communication, establish a relationship and through documentation create an image of the person with dementia. Furthermore, participation at the individual level is promoted by teamwork and a facilitating care environment. The results show that ambiguity and obtaining explicit consent can be obstacles to participation, as well as that healthcare professionals or relatives deprive the person with dementia of the opportunity to participate. Conclusions The dementia nurse has an important function in the work of creating conditions at different levels for people with dementia to be involved in their care throughout the course of the disease.

Tidigare forskning har kategoriserat en majoritet av svenska politiker som valdemokrater och en minoritet som deltagardemokrater. Men forskningsläget är oklart kring vad detta innebär när det kommer till deras syn på medborgerligt deltagande i politiken. Syftet med studien är att utifrån de teoretiska perspektiven valdemokrati och deltagardemokrati undersöka hur kommunfullmäktigeledamöter ställer sig till medborgerligt deltagande i den kommunala politiken. Genom en kvantitativ enkätundersökning har ett sammanvägt jämförelsetal tagits fram som både nyanserar bilden av hur trogna ledamöterna är de teoretiska perspektiven och tillåter jämförelse mellan olika grupper. Ledamöter i 80 slumpmässigt utvalda kommuner bjöds in att delta i undersökningen och resultatet pekar på att majoriteten enbart har svaga tendenser åt de olika teoretiska ytterligheterna. Fyra hypoteser testades i studien för att se om det förekommer ett samband mellan ledamöternas könsidentitet, position i kommunen, politiska erfarenhet samt befolkningsmängd i kommunen och synen på medborgerligt deltagande. Statistiskt säkerställda samband kunde påvisas mellan synen på medborgerligt deltagande och ledamöternas könsidentitet samt position i kommunfullmäktige (styrande eller opposition). Samband kunde delvis påvisas mellan ledamöternas politiska erfarenhet och syn på medborgerligt deltagande, men inget samband kunde påvisas mellan befolkningsmängden i kommunen och ledamöternas syn på medborgerligt deltagande. Studiens slutsats är att en majoritet av ledamöterna stödjer vissa deltagardemokratiska inslag i demokratin och att position i kommunfullmäktige är den faktor som samvarierar mest med synen på medborgerligt deltagande, där oppositionen är mer positiva. Kvinnliga ledamöter framstår som något mer positiva till medborgerligt deltagande än manliga. Det förekommer också stora variationer beroende på ledamöternas partitillhörighet. Studien pekar på behovet av fortsatt forskning kring politikers syn på medborgerligt deltagande.

Andelen äldre växer i takt med befolkningsökningen i världen och i Sverige, åldersgruppen 75-80 år eller äldre är en av de grupper som är överrepresenterade bland de som upplever ensamhet. Samtidigt tyder forskning på att faktorer i den fysiska miljön kan motverka ensamhet, vilket har gjort att ofrivillig ensamhet bland äldre varit av intresse att undersöka ur ett svenskt planeringsperspektiv. Syftet med studien är att identifiera faktorer som är av vikt att beakta inom kommunal planering för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre. Detta har undersökts genom kunskap, forskning och teori, samt intervjuer med sakkunniga inom området. Världshälsoorganisationens (WHO:s) dokument åldersvänliga miljöer i europa har särskilt legat till grund för att identifiera sådana faktorer. I studien har en rad faktorer identifierats som kan vara av vikt att beakta inom planering för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre. Dessa har formulerats i totalt sex temaområden; bostad, närmiljö och service, stadsrum, grönområden, mobilitet och promenadvänlighet, samt delaktighet. Utifrån dessa temaområden har en matris utformats, vilken har använts som ett analysverktyg i studien, men är också tänkt att kunna bidra med kunskap och exempel inom området. Studien syftar även till att undersöka hur ofrivillig ensamhet bland äldre hanteras inom kommunal planering i en svensk kontext. Detta har studerats utifrån en fallstudie omfattande Göteborgs stad och Uppsala kommun. Då båda kommunerna är medlemmar i WHO:s nätverk åldersvänliga städer och samhällen sedan 2015-2016 har dessa kommuner bedömts vara relevanta att undersöka.  Resultatet från empirin, som består av innehållsanalyserade kommunala plandokument i form av översiktsplaner och detaljplaner, samt intervjuer med kommunala tjänstepersoner, visar att kommunerna i relativt stor utsträckning hanterar faktorer som har identifierats vara av vikt att beakta inom planering för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre, även om kommunerna inte uttalat arbetar utifrån detta perspektiv. Tillfälliga och mer ytliga sociala kontakter i exempelvis närmiljön har visat sig vara av särskild stor vikt för att motverka ensamhet, vilket båda kommunerna möjliggör för i de studerade planhandlingarna genom att exempelvis planera för platser som möjliggör för möten. Barnperspektivet är också något som båda kommunerna lyfter i planhandlingarna, vilket har visat sig även gynna målgruppen äldre i relativt stor utsträckning. Samtidigt finns utvecklingspotential för hur kommuners planeringsarbete i större utsträckning skulle kunna beakta detta perspektiv. Exempelvis att gruppen äldre beskrivs och betraktas som en heterogen grupp som omfattas av olika personer, i olika åldrar, med olika förutsättningar och behov, liksom att lagstiftningen som berör människors hälsa skulle kunna ses över och även inkludera hälsofrämjande faktorer såsom tillgång till grönytor för rekreation.

Förändringar i klimatet som följd av människans sätt att leva utgör ökade risker och större sårbarhet för samhället, där behovet av anpassning inför de effekter som klimatförändringarna leder till blir allt mer påtagligt. Arbete med att hantera dessa frågor utförs såväl globalt, nationellt som lokalt, där det gemensamma målet är att ställa om samhället för att nå en hållbar utveckling och stå robust inför framtida klimatscenarier. Mycket av det arbete som innebär att praktiskt uppfylla de både internationella och nationella målsättningarna kring klimatanpassning utförs på lokal nivå och kommuner bär ett stort ansvar att balansera åtgärder för klimatanpassning med övriga intressen i den långsiktiga planeringen. Syftet med denna studie är att undersöka hur klimatanpassning tas upp i den långsiktiga planeringen för svenska kommuner. Metoden som använts för studien är en kvalitativ innehållsanalys där översiktsplaner för fyra mindre kommuner i södra Sverige analyserats. Resultatet visar att samtliga kommuner tar upp behovet av anpassning till klimatförändringarnas effekter, om än i något varierande omfattning. Samtliga kommuner belyser främst behovet av framtida anpassningsåtgärder och en generell hänsyn vid planering och utveckling av kommunen. Klimatanpassning uttrycks även i relation till kunskapsspridning, redan genomförda åtgärder och specifika handlingsplaner. Resultatet tar stöd av path dependency – stigberoende – för att förklara hur den politiska strukturen påverkar utveckling och kan utgöra ett hinder för att åstadkomma nödvändig och brådskande anpassning.

I syfte att effektivisera byggandet i Sverige trädde den 1 januari 2015 två nya bestämmelser ikraft;; en bestämmelse avseende förbud mot kommunala byggnadstekniska särkrav samt en lag avseende nya riktlinjer för kommunala markanvisningar.  Förbudet mot kommunala byggnadstekniska särkrav regleras genom 8 kap. 4a § i plan-­ och bygglagen (2010:900), PBL, och innebär att kommuner inte längre får ställa egna byggnadstekniska egenskapskrav som byggherrar måste anpassa sig efter. Bestämmelsen avser framförallt genomförande av detaljplaner i samband med markanvisningsavtal eller exploateringsavtal. Med byggnadstekniska särkrav menas krav som går längre än de föreskrifter som tillhör de byggnadstekniska kraven i 8 kap. 4 § PBL och som finns i PBF, BBR och EKS. Vid tillämpning av stoppregeln har de situationer där kommunen agerar i rollen som fastighetsägare undantagits. Det innebär att förbudet inte omfattar kommunens möjlighet att ställa egna byggnadstekniska krav i samband med markanvisningar som avser upplåtelse av mark, utan enbart att de markanvisningar som avser marköverlåtelser omfattas av förbudet.  I enlighet med lag (2014:899) om riktlinjer för kommunala markanvisningar ska kommuner upprätta markanvisningspolicys innehållande de riktlinjer som gäller för markanvisningar inom kommunen. På så sätt har intentionen varit att gynna konkurrensen mellan olika byggherrar genom mer tydliga villkor och ökad transparens vid kommunala avtalsförhandlingar.  Trots införandet av stoppregeln har det framkommit att vissa kommuner fortfarande ställer byggnadstekniska särkrav. Av en pågående och aktuell debatt i ämnet framgår att det även finns olika uppfattningar om huruvida bestämmelsen ens utgör ett förbud. Detta examensarbete har utförts i syfte att redogöra för vad stoppregeln i 8 kap. 4a § PBL egentligen innebär i samband med kommunala markanvisningar, hur kommuner förhåller sig till stoppregeln samt hur de i praktiken agerar kring bestämmelsen. För att erhålla relevant material till vår studie har vårt arbete baserats på dels en granskning av 34 olika markanvisningsavtal och markanvisningspolicys från 10 kommuner och dels intervjuer via e-­post med 13 kommuner.  Vår studie visar att det fortfarande ställs särkrav vid kommunala markanvisningar. I 13 av de 34 markanvisningsavtal som granskats påträffades särkrav och då vanligen inom området för energihushållning. Studien visar också att kommuner överlag är medvetna om att stoppregeln är menad som ett förbud och att många också förhåller sig till det. Däremot har det också bekräftats att det finns ett klart missnöje med stoppregeln, då det framförallt hindrar kommunernas arbete att främja ett hållbart byggande. Studien visar också att stoppregeln kan upplevas otydlig när det gäller tillämpningen vid kommunal markanvisning. Detta med hänsyn till att det av stoppregelns ordalydelse framgår att lagen inte är tillämplig för situationer där kommunen handlar som fastighetsägare, vilket är den roll som många kommuner ser sig verka i under markanvisningsprocessen. / In order to streamline construction in Sweden two new regulations took effect in January 1, 2015. One concerning the prohibition of municipal construction engineering demands and one regarding guidelines for municipal land development agreements. The prohibition of municipal construction engineering demands is regulated in 8 chap. 4a § PBL (2010:900), which means that municipalities no longer can set their own construction engineering requirements that developers must adapt to. This provision relates primarily to the implementation of “detailed plans” for land development agreements or exploitation agreements. The term construction engineering demands mean requirements that go beyond the regulation of the building construction requirements in 8 chap. 4 § PBL, which is contained in the PBF, BBR and EKS. When applying the “stop rule”, there are situations where the municipalities acts in the role of property owners and therefore have been exempted from the “stop rule”. This means that the prohibition does not include the municipality's ability to set their own building construction requirements in conjunction to land developments related to land lease. Only land developments that are related to land sale are covered by the prohibition.  According to the new law referring to guidelines for municipal land development agreements, municipalities must establish a policy containing the guidelines for land developments within the municipality. Thus, the intention has been to support competition between different constructors through more clear conditions and increased transparency in municipal contract negotiations. Despite the introduction of the “stop rule”, it has been found that some municipalities still impose specific construction engineering demands. An ongoing and current debate on the subject shows that there are also different perceptions as to whether the provision even constitutes a ban or not.  This bachelor thesis has been carried out with a view of explaining what the regulations in 8 chap. 4a § PBL really means in conjunction to land development agreements and how the municipalities relate to the “stop rule” and act in the practice regarding to the provision. In order to obtain relevant material for the essay, our work has been based on inventory of 34 different contracts of land development agreements and the policies of ten municipalities and interviews by e-­mail with 13 municipalities. Our study shows that the municipalities still are using construction engineering demands in land development agreements. In 13 of the 34 contracts examined, construction engineering demands were found, usually in the area of energy effectivity. At the same time, the study also discovers that municipalities are aware that the “stop rule” is considered a ban and that many of the municipalities abides to the new regulations. On the other hand, it has also been confirmed that there is a clear dissatisfaction with the “stop rule”, as it prevents in particular the municipalities efforts to promote sustainable construction. Through our study it has also been found that the “stop rule” can be perceived as unclear as regards to the process of land developments. This, in view of the fact, that the wording of the “stop rule” shows that the law does not apply to situations where the municipality acts as property owners, which is the role many municipalities consider themselves in when they establish contracts referring to the process of land developments.

I den allmänna debatten har förtätning av städer och orter fått en ledande ställning som ett sätt att skapa resurseffektiva och hållbara samhällen. Urbaniseringen i svenska storstadsregioner har gjort att kranskommuner växer kraftigt. Som ett resultat av detta, sker stora satsningar på ny samhällsbebyggelse i flera kranskommuner runt om i landet. Trots detta tycks det saknas en djupare förståelse i hur förtätningsdiskursen gör sig förstådd och kommer till uttryck i kranskommunal planering. Syftet med denna studie är att synliggöra vilka uppfattningar som framträder i diskursen kring förtätning i kranskommunal planering idag samt studera relationen mellan diskurs och den bebyggelse som utvecklas. Studien bygger på en kritisk diskursanalys i tre steg som genomförts i Huddinge kommun, söder om Stockholm. Först har en textanalys av aktuella styrdokument och planhandlingar inom kommunen utförts. Vidare har en fokusgrupp med planarkitekter från Huddinge kommun fått diskutera ämnet närmare i en workshop. Slutligen har pågående planprojekt sammanställts för att studera kopplingen mellan diskurs och byggd form. Studiens resultat visar att förtätning, trots sin starka ställning som rådande planeringsideal, är vagt definierad och bygger på individuella förståelser. I sammanställningen av pågående planprojekt framgår det att förtätning artar sig på mycket olika sätt i dess fysiska dimension. Studien fastslår att den diskursiva framställningen av förtätning tenderar att frångå ett skalperspektiv, vilket innebär att förtätningens lokala, kommunala och regionala betydelse blir otydlig. Studiens slutsatser pekar på att förtätning tycks vara ett sätt att konstruera exploatering som resurseffektiv och hållbar, utan att egentligen skilja den från andra typer av nyexploatering, vilket kan ses som en reproduktion av en hållbarhetsdebatt i en tid och på en plats som präglas av tillväxt. / Densification has become a prominent strategy for resource efficient and sustainable development in Swedish planning debates. Increased urbanisation has led to rapid growth on the urban fringe in a number of municipalities. As a result, major investments have been made in urban developments. However, there seems to be a lack of understanding of how densification is framed and perceived in planning within the urban fringe. This study examines how densification is framed and understood within urban fringe planning and how the densification discourse is related to the actual development. The study is based on a triangulation of a critical discourse analysis carried out in the municipality of Huddinge, south of Stockholm. Firstly, policy and legally binding planning documents from Huddinge have been textually analysed. Secondly, a workshop was held with a focus group consisting of seven planners from the municipality. Finally, ongoing development plans were compiled in order to investigate the relation between discourse and actual development within the municipality. The results show that densification, despite its strong position as a popular planning strategy, is vaguely defined and based on individual perceptions in planning practice. The compilation of ongoing development plans shows that densification varies significantly in regard to physical form and location. The study suggests that densification appears to be a favorable way of promoting development as an efficient and sustainable form of urban growth, without distinguishing it from other types of spatial development. This could be seen as a reproduction of the ongoing sustainability debate in a time and place characterised by growth.

I Sverige ökar antalet människor med långvarigt stillasittande och många motionerar inte tillräckligt för att kompensera för sin fysiskt inaktiva vardag. Det finns ett tydligt samband mellan fysisk aktivitet, hälsa och välbefinnande. Beteendet fysisk aktivitet påverkas av den byggda miljöns utformning, därmed är fysisk planering mycket viktig för folkhälsan. Det finns många element i staden som är viktig för folkhälsan, däribland idrotts- och motionsanläggningar, som är miljöer som direkt är inriktade på fysisk aktivitet. För att människor ska vara fysiskt aktiva är det viktigt med att det finns ett bra utbud av olika anläggningar samt att anläggningarna har god närhet, tillgänglighet och användbarhet. Boende i Järfälla kommun har generellt sett ett dåligt utbud av idrotts- och motionsanläggningar att välja bland som är gratis, men bra om anläggningar med avgift inbegrips, särskilt i kommundelen Jakobsberg. Närheten till olika typer av idrotts- och motionsanläggningar är god i nästintill hela kommunen, med undantag för Stäket. För att främja en mer jämställd och högre användning av anläggningar i Järfälla, bör inventeringar av gång och cykelvägars tillgänglighet samt idrotts- och motionsanläggningars användbarhet utföras. Kommunala anläggningar som det endast finns en eller ett fåtal av samt regionala anläggningar bör planeras så att de kan nås enkelt med kollektivtrafik. För få en mer jämställd anläggningsstruktur bör mer information om idrott och motion i Järfälla införskaffas för att ta välmotiverade beslut. Hänsyn bör tas till mindre idrotter som har svårare att skapa opinion och få sin vilja igenom samt till allmänhetens intressen då många tränar utan att vara medlem i någon idrottsförening. Utöver anläggningsstrukturen finns det andra strukturer; Riksidrottsförbundet och kommunernas bidragssystem till ungdomsidrotten och sociala normer, som påverkar män och kvinnors förutsättningar till fysisk aktivitet. / The number of people with a sedentary lifestyle in Sweden is increasing and a large share does not exercise enough to compensate for their physically inactive lifestyle. There is a clear connection between physical activity and health and well-being. The behaviour physical activity is affected by the surrounding urban environment and therefore, urban planning have an impact on the public health. There are several components which the city consists of that has a great influence on the public health. One of those components is sport and exercise facilities which are directly focused on physical activity. The usage of these facilities depend on the variety and on proximity, accessibility and usability. Residents in the municipality of Järfälla have generally a bad variety of free sports and exercise facilities, but good variety of facilities that not necessarily are free, especially in Jakobsberg. The proximity to different kinds of sport and exercise facilities is good in close to the hole part of the municipality, except Stäket. In order to support a higher and more equal usage of the facilities, an inventory of the accessibility of the pedestrian and bike infrastructure and of the usability of sport and exercise facilities should be made. Facilities owned by the municipality which there are a limited number of and regional facilities, should be located so the users can get there easily with public transportation. In order to obtain a more equal infrastructure of sport and exercise facilities, more data about exercise habits in Järfälla needs to be gathered, making decision-making easier. Consideration should be taken to sports that are small in number of members and thereby does not have the same influence and also to the fact that a majority of the residents are not a member in any sports club. Lastly, there are further elements to consider than the facilities; the subsidy to sport clubs needs to be reconsidered and the social norms that affects the prerequisites for men and women to be physically active.