Abstrakt  Bakgrund: Varje år drabbas ca 8–15 % av alla nyblivna mammor i Sverige och ca 17 % av alla ny blivna mammor globalt av förlossningsdepression även kallad postpartumdepression (PPD). Vanligtvis uppkommer PPD under den första månaden efter förlossningen och de vanligaste symtomen är nedstämdhet, brist på intresse, ångest, oro och sömnsvårigheter.   Syftet: Syftet med studien är att beskriva faktorer som påverkar prognosen vid postpartumdepression, utifrån mödrarnas och vårdpersonalens perspektiv.   Metod: En integrativ litteraturstudie där kvantitativa såväl som kvalitativa   vetenskapliga artiklar ingick. 21 artiklar granskades med Willmans et al. (2011) modifierade granskningsmallar, 3 artiklar exkluderades och 18 artiklar globalt sett inkluderades. Artiklarna är relevanta för vårt syfte och är vetenskapligt granskade (peer review).   Resultat: Resultatet av studien visar på att screening av PPD har bristande tillförlitlighet, brister både i det professionella stödet och det sociala stödet från anhöriga till den nyblivna mamman samt att vårdpersonal kan uppleva en osäkerhet i sin kunskap om PPD och i mötet med mammor. Tidigare psykisk ohälsa och upplevda erfarenheter hos mamman visade sig vara faktorer som påverkade risken att drabbas av PPD. Skuld, skam och rädsla var faktorer som påverkade mammorna i mötet med vården. Sociala medier hade betydelse för synen på moderskapet. Det framkom av resultatet vikten av att skapa en god vårdrelation.   Slutsats: Vården bör satsa på kompetensutveckling när det gäller psykisk ohälsa generellt och specifikt PPD. Det behövs mer kunskap och utbildning för hälso-och sjukvårdspersonal som möter kvinnor i den postnatala fasen för att tidigt upptäcka tecken på PPD.  Nyckelord: Postpartum depression, faktorer, prognos, omvårdnad, screening, förekomst, möten, mammor, upplevelse.   Tack: Vi vill tacka våra familjer som tålmodigt stått ut med oss denna termin och fått familjelivet att fungera. Vi vill även tacka alla handledare som hjälpt oss under tiden. / Abstracs Bakgrund: Varje år drabbas 8-15% av alla nyblivna mammor i Sverige och cirka 17% av alla nyblivna mammor globalt av förlossningsdepression, även känd som postpartum depression (PPD). PPD uppträder vanligtvis under den första månaden efter förlossningen och de vanligaste symtomen är depression, brist på intresse, ångest, oro och sömnsvårigheter.   Syfte: Syftet med studien är att beskriva faktorer som påverkar prognosen för förlossningsdepression ur mödrars och vårdgivares perspektiv.   Metod: En integrativ litteraturöversikt som inkluderade såväl kvantitativa som kvalitativa vetenskapliga artiklar. 18 artiklar, globalt utvalda och granskade med Willman et al. (2011) modifierad granskningsmall. De är relevanta för vårt syfte och är också vetenskapligt peer-reviewed. Artiklarna analyserades med stöd av Whittmore och Knalf (2005).   Resultat: Resultaten av studien visar att screening av PPD har bristande tillförlitlighet, brister i både det professionella stödet och det sociala stödet från anhöriga till den nyblivna mamman och att vårdpersonal kan uppleva osäkerhet i sin kunskap om PPD och i mötet med mammor. Tidigare psykisk ohälsa och upplevelser med mamman visade sig vara faktorer som påverkade risken att utveckla PPD. Skuld, skam och rädsla var faktorer som påverkade mammorna i mötet med vårdgivaren. Sociala medier var viktiga för synen på moderskapet och resultatet visar också på vikten av att skapa en god vårdrelation.   Slutsats: Hälso- och sjukvården bör satsa på kompetensutveckling när det gäller psykisk ohälsa generellt och specifikt PPD. Mer kunskap och utbildning behövs för vårdpersonal som möter kvinnor i postnatalfasen för att upptäcka tidiga tecken på PPD.   Nyckelord: Förlossningsdepression, faktorer, prognos, omvårdnad, screening, prevalens, möte, mödrar, erfarenhet.

För att hänga med och konkurrera i det allt hårdare och teknikcentrerade företagsklimatet tar organisationer olika initiativ för att digitalt transformera verksamheten. En del i organisationers arbete med den digitala transformationen härleds till implementeringen och integreringen av digitala kommunikationsverktyg, som gör det möjligt för två eller flera avlägsna personer att kommunicera med varandra. För att framgångsrikt lyckas med införandet av digital kommunikation i form av digitala möten i en organisation, har tidigare litteratur identifierat både utmaningar och framgångsfaktorer som är viktiga att ta i beaktning. Tidigare litteratur förutsätter dock att företag har tid för både planering och utvärdering av den digitala transformationen. När Covid-19 pandemin bröt ut i samhället tvingades organisationer till en acceleration inom den digitala transformationen och ett införande av digital mötesteknik var ett måste för att kunna upprätthålla kommunikation, samtidigt som ett långsiktigt tillvägagångssätt inte längre var möjligt. Denna studie undersöker vilka framgångsfaktorer som krävs eller vilka utmaningar finns när en snabb och forcerad transformation är ett måste till anledning av förändrade förutsättningar. Problemet undersöks genom frågeställningen:Vilka faktorer behöver organisationer som på kort tid behöver ställa om från fysiska till digitala möten ta hänsyn till?För att besvara studiens frågeställning genomförs en litteraturgranskning av befintliga teorier inom ämnesområdet, samt att en kvalitativ datainsamling genomförs med semi-strukturerade intervjuer som insamlingsmetod. Datainsamlingen sker med respondenter från små och medelstora företag (SME) inom tillverkningsindustrin som genomgått en digital transformation från fysiska till digitala möten.Studiens resultat påvisar 12 utmaningar respektive framgångsfaktorer som SME:er inom tillverkningsindustrin bör ta i beaktning, för att snabbt kunna digitalt transformeras från fysiska till digitala möten. / Organisations are taking various initiatives to digitally transform their operations to keep up and compete in the increasingly harsh and technology-centred business climate. Part of organisations work with digital transformation is derived from implementing and integrating digital communication tools, making it possible for two or more remote people to communicate. In order to successfully succeed with the introduction of digital communication in the form of digital meetings in an organisation, previous literature has identified both challenges and success factors that are important to consider. However, previous literature assumes that companies have time for both planning and evaluation of the digital transformation. When the Covid-19 pandemic broke out in society, organisations were forced to accelerate in the digital transformation and introduce digital meeting technology, while a long-term approach was no longer possible. This study examines what success factors are required and what challenges exist when a rapid and forced transformation is a must due to changing business conditions. The problem is examined through the research question:What factors do organisations that need to transform from physical to digital meetings in a short period of time need to take into account?A literature review of existing theories in the subject area is carried out to answer the research question, and a qualitative data collection is carried out with semi-structured interviews. Data collection takes place with respondents from small and medium-sized companies (SMEs) in the manufacturing industry who have undergone a digital transformation from physical to digital meetings.The result demonstrates 12 challenges and success factors that SMEs in the manufacturing industry should consider to quickly digitally transform from physical to digital meetings.

Bakgrund: Covid-19 pandemin ställde våren 2020 om primärvårdens arbetssätt till mer digitala möten för att skydda riskgruppspatienter och minska smittspridningen i samhället. För sjuksköterskor var detta ett nytt arbetssätt som tidigare inte praktiserats inom Närhälsan. Närhälsans applikation Närhälsan Online lanserades några år tidigare men var fokuserad på läkarbesök. Under våren 2021 infördes Närhälsan Online på samtliga vårdcentraler Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av digitala vårdmöten via Närhälsan Online. Metod: Semistrukturerade intervjuer med 10 sjuksköterskor genomfördes. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att sjuksköterskorna uppskattade digitala vårdmöten och såg möjligheter att påverka sin arbetsmiljö på ett sätt som tidigare ej varit möjligt. Sjuksköterskorna såg också en möjlighet att få en ökad inblick i patienternas liv när mötet flyttade från vårdcentralen och hem till patienten eller dennes arbete. Vinster sågs med att mötena blev effektivare och patienterna sparade tid och pengar när de inte behövde resa till vårdcentralen eller ta ledigt från sina arbeten. Fler patienter kom till de planerade mötena när dessa skedde digitalt. Svårigheter sågs i att det var få patienter som bokade sig själva på besök samt att det fanns språkliga och tekniska hinder som påverkade mötena. Slutsats: Resultatet visar att digitala vårdmöten är ett bra komplement till fysiska möten på vårdcentralen. De fysiska mötena måste alltid finnas men att ge patienter möjlighet att träffas digitalt har öppnat för nya möjligheter. Fler patienter nås och en del som tidigare avbokat sina möten på vårdcentralen visar sig komma mer på det digitala mötet. / Background: In the spring of 2020, the Covid-19 pandemic changed the way primary healthcare was performed. Digital encounters increased in order to protect patients in risk groupsand reduce the spread of infection in society. For nurses, this was a new way of working that had not previously been practiced in primary health care. Närhälsan's application Närhälsan Online was launched a few years earlier but was at that point mainly focused on medical encounters with doctors. In the spring of 2021, Närhälsan Online was introduced at all health centers.  Aim: The aim of the study was to describe nurses' experiences of digital care encounters via Närhälsan Online.  Method: Semi-structured interviews with 10 nurses were conducted. A qualitative content analysis was applied to analyze the interviews.  Results: The results show that the nurses appreciated digital care encounters and saw opportunities to influence their work environment in a way that had not previously been possible. The nurses also saw an opportunity to gain increased insight into the patient's life when theencounters moved from the healthcare center to the home or workplace of the patient. The encounters became more efficient, and the patients could save both time and money. More patients also showed up to the scheduled encounters when they took place digitally. Difficultiesthat appeared was that few patients booked themselves for visits and that there were language and technical obstacles that affected the encounters.  Conclusion: The results show that digital care meetings are a good complement to physical meetings at the health center. The physical meeting must always be a possibility but giving patients the opportunity to meet digitally has opened new ways of providing care. Furthermore, an increased amount of patient’s attend digital meetings thus receiving care.

I spåren av covid-19 har många svenska verksamheter ställt om och vidtagit åtgärder för att minska smittspridningen mellan människor. Människors situation och livsvillkor har under en kort period förändrats och det är något oklart hur detta påverkar den psykosociala hälsan över längre tid. Socialtjänstens verksamheter har också behövt ställa om i sitt sätt att möta barn och unga för att fortsatt kunna skydda dem från att fara illa. Denna studie har undersökt hur socialsekreterare uppfattar barn och ungas delaktighet i digitala möten. Studien har genomförts utifrån en kvalitativ ansats genom semistrukturerade intervjuer med sju socialsekreterare som har erfarenhet av att arbeta med barn och unga, därefter har en tematisk analys använts på intervjumaterialet. Den teoretiska utgångspunkt som använts innefattar Molins (2004) modell av delaktighetens domäner samt Shiers (2001) modell av ”vägen till ökad delaktighet”. Resultatet visar att socialsekreterare har övervägande positiva erfarenheter av digitala möten med barn och unga. Digitala möten är främst ett komplement till det fysiska mötet och möjliggör ökad delaktighet genom att barn och unga får fler alternativ att uttrycka åsikter genom att det bidrar till ökad tillgänglighet och känsla av trygghet. Barn och ungas delaktighet kan förstärkas genom att verksamheter skapar rutiner och ökar kompetensen hos medarbetare gällande digital teknik och digitala möten. / In the wake of the covid-19, many Swedish businesses have changed and taken measures to reduce the spread of infection between people. People's situation and living conditions have changed over a short period of time and it is somewhat unclear how this affects psychosocial health over a longer period of time. The activities of the social services have also had to change in their way of meeting children and young people in order to continue to be able to protect them from getting hurt. This study has examined how social workers perceive the participation of children and young people in digital meetings. The study was conducted on the basis of a qualitative approach through semi-structured interviews with seven social secretaries who have experience of working with children and young people, after which a thematic analysis was used on the interview material. The theoretical references used include Molin's (2004) model of the domains of participation and Shiers' (2001) model of "the path to increased participation". The results show that social workers have predominantly positive experiences of digital meetings with children and young people. Digital meetings are primarily a complement to the physical meeting and enable increased participation by giving children and young people more options to express opinions by contributing to increased accessibility and a sense of security. The participation of children and young people can be strengthened by activities creating routines and increasing the competence of employees regarding digital technology and digital meetings.

The outbreak of the COVID-19 pandemic has strongly impacted the global workplace. A great number of organizations which had never before allowed their employees to work from home now do so. Many co-located, traditional teams have changed their work setting to virtual, and have become virtual teams. The aim of this study was to examine how team members have perceived communication in teams after the transition from traditional to virtual teams. Individual interviews were chosen as a study method. The collected data has been analyzed with help of a thematic analysis framework. The study results have indicated that the transition has impacted communication and coordination in virtual teams. The interviewed team members have experienced communication barriers. The crucial factor indicated by the interviewed team members as influencing teamwork has been lack of physical meetings and face-to-face communication. The affected areas are socializing, information and knowledge sharing and coordination. Accordingly, the study results have confirmed that, despite the continuous improvements in virtual communication tools, there is still value in face-to-face communication. Moreover, the study has showed that productivity in virtual teams has improved, which might be a result of experienced individual and team autonomy. The interviewed team members of virtual teams have assessed their digital readiness in terms of using different digital tools and services as good, which has allowed them to perform their duties effectively. The study results have contributed to the existed body of research on virtual teams and indicated the areas of further investigations. / Utbrottet av COVID-19 pandemin har kraftigt påverkat den globala arbetsmarknaden. En stor del av organisationer som aldrig tidigare tillåtit sina anställda arbeta hemifrån tillåter det nu. Många tidigare samlokaliserade, traditionella team har fått ändra sitt arbetssätt och bli virtuella team. Studiens syfte var att undersöka hur projektmedlemmar upplevt kommunikation i team efter omställningen från traditionella till virtuella team. Individuella intervjuer har valts som metod för att genomföra studien. Insamlade material har analyserats med hjälp av tematisk analys. Resultat av denna studie har påvisat att omställningen påverkat kommunikation och koordination i virtuella team. De intervjuade projektmedlemmarna har upplevt begränsningar i kommunikationen. Den avgörande faktorn som haft inflyttande över teamarbetet har visat sig vara avsaknad av fysiska möten och face-to-face kommunikation. De områden som berörs är social sammanhållning, informationsdelning och kunskapsdelning samt koordination. Därmed har resultatet visat att trots utvecklingen av digitala verktyg, ska vikten av face-to-face kommunikation inte underskattas. Studien har dessutom påvisat att produktivitet i virtuella team ökat, vilket kan vara ett resultat av projektmedlemmarnas upplevelse av individuell and team autonomi. De intervjuade projektmedlemmarna av virtuella team har bedömt sina kunskaper inom olika digitala verktyg som goda, vilket möjliggjort ett effektivt arbete. Resultatet av denna studie har bidragit till befintlig forskning om virtuella team och har identifierat områden som behöver undersökas närmare.

Ensamhet är ett alltmer uppmärksammat problem i vårt samhälle med många och kompliceradefaktorer. Detta har gett upphov till en mångfald av infallsvinklar varav den fysiska planeringen avvåra urbana livsmiljöer är en, och fokuset i detta arbete. Även inom den fysiska planeringen finnsdet vidare många infallsvinklar för att tackla problemet, där detta arbete syftar till att undersökahur uppmuntrandet av mänsklig rörelse och möten kan påverka den upplevda ensamheten. För att undersöka detta används en metod där kunskap tagits fram genom en textanalys, som sedan sammanställs i en kunskapsöversikt samt en platsanalys. Den framtagna kunskapen har sedansammanställts i ett designkoncept och en platsinventering. Detta användes sedan för att ta framtvå gestaltningsförslag, ett i Karlshamn samt ett i Karlskrona. Arbetets resultat visar vilka kvalitéer av en stadsmiljö som bidrar till en minskad ensamhet genomatt uppmuntra till mänsklig rörelse respektive möten. För rörelse är de viktigaste kvalitéerna attdet är lättillgängligt för gående att ta sig fram och att förutsättningar finns intill gångstråken för attmänniskor ska se varandra och mötas i sin vardag. För möten är en hierarki av gemensamma utemiljöer från helt privat till helt offentligt av vikt, samt skapandet av mötesplatser för passiv vistelsemed trevliga sinnesupplevelser och mikroklimat.

Bakgrund: Distansarbete beskrivs vara en arbetsform där arbetstagare, på heltid eller deltid, utför arbetsuppgifter på annan plats än det centrala kontoret för organisationen. Tidigare forskning har lyft hur personliga egenskaper och olika grad av implementering av digitala verktyg kan påverka effektiviteten vid distansarbete.  Problemformulering: Personliga egenskaper och digitala verktygs inverkan på upplevd effektivitet vid distansarbete.  Syfte: Att ta reda på om arbetstagares självskattning av personliga egenskaper kopplade till FFM påverkar deras upplevda effektivitet vid distansarbete. Arbetet syftar även till redogörande för arbetstagares upplevda effektivitet vid distansarbete kopplat till användande av digitala verktyg vid arbetsformen. Metod: För att besvara frågeställningen användes kvantitativ metod. En enkätundersökning genomfördes på ett urval arbetstagare vilka hade erfarenhet av distansarbete. Den empiriska datan utgörs av 56 respondenter från tre kommuner i Västra Götalandsregionen. Analysen genomfördes med enkel linjär regression med effektivitet på distans som beroende variabel och en oberoende variabel satt utifrån respektive hypotes. Slutsats: Av de 8 hypoteser som utformats kan ingen av dem antas. Detta är en konsekvens av att det utifrån resultatet inte kunde påvisas några positiva samband mellan variablerna som sågs signifikanta. I föreliggande studie ses alltså inte hög grad av en viss personlighetstyp påverka den upplevda effektiviteten vid distansarbete. Resultatet visar heller inte att de arbetstagare som uppfattar kommunikationen som enkel, anser att arbetsgivaren anpassat sitt ledarskap eller fått utbildning inom ramen för arbetsformen upplever sig mer effektiva vid distansarbete. / Background: Telework is described as a form of work where employees, full-time or part-time, perform tasks in a place other than the central office of the organization. Previous research has highlighted how personal characteristics and different degrees of implementation of digital tools can affect the efficiency of teleworking. Problem formulation: Personal characteristics and the impact of digital tools on perceived efficiency in teleworking. Aim: To find out whether employees' self-assessment of personal qualities linked to FFM affects their perceived efficiency in teleworking. The work also aims to account for employees' perceived efficiency in teleworking linked to the use of digital tools in telework. Method: A quantitative method was used to answer the question. A survey was conducted on a sample of employees who had experience of teleworking. The empirical data consists of 56 respondents from three municipalities in the Västra Götaland region. The analysis is performed with simple linear regression with efficiency during telework as a dependent variable and an independent variable based on respective hypotheses. Conclusion: Of the 8 hypotheses formulated, none of them can be assumed. This is a consequence of the result not showing any positive relationships between the variables that were seen as significant. In the present study, therefore, a high degree of a certain personality type is not affected by the perceived efficiency of teleworking. The results nighter shows that those employees who perceive communication as simple, believe that the employer has adapted their leadership or have received training within the framework of telework, consider themselves more effective when working remotely.

Patientdelaktighet är ett begrepp med flera dimensioner, vilket gör det svårdefinierat. Idag är det en lagstadgad rättighet att patienten ska få möjlighet att vara delaktig i sin vård. Det innebär att patienterna har en självklar plats i vården, en plats som medskapare till sin vård. Sjuksköterskan har ansvar att ge patienten möjligheter för att bli delaktig, genom att arbeta personcentrerat där patienten och sjuksköterskan samarbetar i ett partnerskap. Partnerskapet ska genomsyras av ömsesidig kommunikation, där båda parterna bidrar. Det är viktigt att sjuksköterskan tar del av patientens livsvärld och ser varje patient som en unik individ. Forskning visar att det finns barriärer för delaktighet. Dessa barriärer kan bero på brister i kommunikationen, avdelningsspecifika hinder och föråldrade hierarkiska strukturer i sjukvården som lever kvar. Utifrån dessa barriärer och kunskapen om hur det borde arbetas med delaktighet är frågan hur patienterna upplever delaktighet när de blir sjuka. Syftet med denna kandidatuppsats är att belysa patienternas upplevelse av delaktighet. Litteraturöversikten är utformad för att ge en bredare översikt och är därför baserad på både kvantitativ och kvalitativ forskning. Resultatet visar att patienterna är nöjda när de deltar i vården på en önskad nivå, genom ett partnerskap med ömsesidig kommunikation och där de blir sedda. Det visar också att patienterna upplever hinder för att känna sig delaktiga. De upplever en maktobalans samt kommunikationsbrister. Det här visar på vikten av ett partnerskap mellan patient och sjuksköterska, där delaktighet skapas. / Patient participation is a concept with several dimensions, which makes it hard to define. Today patients have a legal right to have the ability to participate in their own healthcare. This means that the patients have a natural place in healthcare, as co-creators of their care. The nurse has a responsibility to give the patient the opportunity to participate by adopting a person centred approach where the patient and the nurse cooperates in a partnership. The partnership is characterized by mutual communication where both parties contribute. The nurse needs to take part of the patient’s lifeworld and see every patient as a unique individual. Research shows that there are hindrances for participation. The hindrances may be a result of a lack of communication, ward specific barriers and outdated hierarchical structures that still exists. With these hindrances and the knowledge about how participation should be incorporated, the question is how the patients experience participation when they become ill. The aim of this bachelor’s thesis is to illustrate the patients experiences of participation. This literature review is designed to give a wide overview and is therefore based on both quantitative and qualitative research. The results show that the patients are satisfied when they participate in care at a desired level, through a partnership with mutual communication and where they are seen. It also shows that the patients experience hindrances to the feeling of being a participant in their care. They experience a power imbalance as well as a lack of communication. This shows the importance of a partnership between the patient and the nurse, where participation is created.

Det här projektet presenterar hur inredningsarkitektur skulle kunna ta hand om efterlämnade exteriöra stadsrum och undersöker detta mer specifikt genom att ta sig an Hägerstens torg i Axelsberg – ett senmodernistiskt förortstorg i Stockholm, som historiskt varit mer attraktivt och livligt men idag står och förfaller. Projektet arbetar följaktligen med rumskategorin torg, vilket är viktiga mötesplatser och rumsliga uttryck för de demokratiska värderingar som vårt samhälle bygger på. Genom plats- och rumsanalyser, gestaltande undersökningar och formstudier, ritningar samt visualiseringar, presenterar rapporten tre gestaltningsförslag som med sina kontemplativa inslag önskar få människorna på torget att få syn på sig själva och på varandra. De tre gestaltningsförslagen stärker varandra och fungerar som en integrerad helhet. Nya skulpturala möbler blir ett tillägg som möjliggör social interaktion på platsen. En omgestaltad yta på en redan existerande cirkulär markbeläggning gör platsen mer iögonfallande och uppmärksammar passerande på platsen, sig själva och varandra. Den mur som finns på torget utvecklas med cirkulära reflekterande material som aktiverar rummet genom att reflektera platsen och människorna som befolkar den. Därigenom förbättras torgets och befolkningens rumsliga upplevelser, även den tid som spenderas på platsen kan då förlängas. Designförslagen vill återaktivera torgets centrala roll i samhället, som social och demokratisk plats för mellanmänskliga möten. Projektet belyser således vikten av inredningsarkitektur i planeringen av våra stadsrum, och hävdar att inredningsarkitekter behöver, i högre utsträckning än idag, erövra gestaltandet av våra urbana livsmiljöer för att främja mellanmänskliga möten, den rumsliga upplevelsen och lusten av att vara i ett rum.

Vi lever i ett samhälle där individualismen blomstrar samtidigt som ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem som kommit att bli en hälsofråga.Genom urbaniseringen bor vi allt tätare, trots detta visar studier att vi känner oss ensammare i storstäder. Forskning visar även att en av de viktigaste källorna till ett långt liv, är social interaktion i vardagen. Något så enkelt som att säga hej till grannen.Det är ju inte så svårt, eller? Socioekologisk stadsutveckling handlar om hur man i stadsplanering kan fläta samman ekologisk och social hållbarhet. Utifrån kontexten “Grannar bosatta i lägenhet i Stockholm”undersöker jag hur jag genom design, kan bidra till detta arbete genom att ta fram ett förslag som kan appliceras på redan existerande boendeformer/miljöer vi ser idag. Grow Social är kombination av en produkt och tjänst med syfte att ”åka runt” och sprida fröer i lägenhetshus för att uppmuntra grannar till att odla lokalt, men framförallt,att få grannars sociala relationer att växa genom att odla och umgås. Genom Grow Social vill jag visa på att utvecklingen till hållbara boenden kan börja i det lilla.Att vi genom något så litet som ett frö, kan gå mot en framtid där social interaktion fyller en naturlig plats vid utformandet av våra boendemiljöer.