<p>Undersökningens syfte har varit att ta del av likheter och skillnader i gymnasieelevers uppfattningar om Matematikvägen, utifrån frågeställningen ”Vilka upplevelser har eleverna av Matematikvägen?”. Metoden för undersökningen har varit intervju.</p><p>Matematikvägen är ett grepp att möta elever med ett stort matematikintresse inför och på gymnasiet. Detta görs genom att eleverna får möjlighet att läsa ungefär halva gymnasiets Matematik A redan under sista terminen på grundskolan. Eleverna ligger på så sätt en termin före de som läser matematiken på normal fart vilket innebär att de det sista året på gymnasiet kan välja att läsa linjär algebra på högskolan. Undersökningen visar på att det finns svårigheter med att ha en matematiksatsning som å ena sidan vänder sig till elever med ett stort matematikintresse och å andra sidan erbjuder eleverna att läsa fler kurser i slutet av gymnasiet. En fördel med Matematikvägen är att den kan fungera som en bro mellan matematiken i grundskolan och gymnasiet och vidare upp på högskolan. Men för de elever som eventuellt har valt att läsa på Matematikvägen utifrån ett stort matematikintresse har inte Matematikvägen något speciellt att erbjuda.</p>

<p>Arbetet behandlar nivågruppering i matematik i grundskolan, en grupperingsform som är vanlig framförallt i matematik. Forskning ger inga tydliga svar på om nivågruppering är bra eller dåligt för elevernas prestationer. Klart är dock att positiva resultat kan uppnås förutsatt att undervisningen anpassas efter elevernas kunskaper och erfarenheter. Men det finns också ett flertal dokumenterade svårigheter och risker. Uppsatsen innehåller både forskning och debatt kring nivågruppering samt en egen intervjustudie.</p><p>Syftet med uppsatsen är att besvara de tre frågeställningarna: Vad har lärare för erfarenheter av och attityder till nivågruppering? Hur ser lärare på kunskapsmässig heterogena grupper? samt Hur beskriver lärarna att undervisningen bedrivs i de olika nivågrupperna?</p><p>Materialet har samlats in genom kvalitativa intervjuer med sex matematiklärare för år 7 till år 9 på en skola i Östra Götaland. Av resultatet framgår att lärarna är positiva till nivågruppering; de uppger många fördelar med att undervisa homogena grupper, men ser även en del nackdelar, främst i långsamma grupper. Resultaten av nivågruppering är svårmätta, men de snabbaste och långsammaste grupperna anses gynnas mest. Nivågruppering är ett sätt att tackla problemen som uppstår i undervisningen av heterogena klasser, tycker lärarna. Undervisningen på den undersökta skolan anpassas efter elevernas lärhastighet. Den största skillnaden i undervisningen mellan nivågrupperna är tempot och svårighetsgraden av uppgifter, där långsamma grupper arbetar med grundläggande kunskaper medan snabba grupper ägnar sig mest åt fördjupning.</p>

Detta examensarbete anlägger ett jämförande och internationellt perspektiv på hur olika slags individualiseringar i skolan kan användas för att tillgodose elevers individuella kunskapsnivåer. Syftet är att undersöka och jämföra hur två lärare, en i Nya Zeeland och en i Sverige utformar och bedriver individualiserad undervisning för yngre elever för att uppnå en undervisnings- och lärandemiljö som passar alla elever i klassen. I detta syfte har jag med en fenomenografisk ansats valt att intervjua och observera undervisning i två klasser, med fokus på både elever och lärare, i skolans år ett i respektive land. Studien visar att i den nya zeeländska klassen tillämpade läraren nivågruppering som utgick från elevernas förkunskaper i de två ämnena engelska och matematik medan andra typer av individualisering användes i de andra ämnena. I den svenska klassen lät läraren varje elev arbeta efter ett individuellt arbetsschema i motsvarande ämnen, svenska och matematik. Resultaten pekar på att elevernas känsla av att lyckas påverkas av de olika individualiserande metoderna. Nivågruppering i det nya zeeländska klassrummet tycktes främja elevernas självbild, medan det individuella arbetsschemat i det svenska klassrummet ledde till att eleverna tenderade att tävla och jämföra sig med varandra.

Syftet med studien var att få en djupare förståelse och kunskap om hur matematikundervisningen kan utformas så att den bemöter elever med fallenhet för matematik. Syftet var även att få kunskap om hur arbetet med problemlösning kan gynna dessa elever. I genomförandet av studien intervjuades fem verksamma matematiklärare i årskurs 4-6. Studien belyste att undervisningen mestadels bestod av gemensamma genomgångar, att eleverna arbetade med något helt annat eller blev tilldelade svårare uppgifter. Studien belyste också att eleverna kunde utmanas i problemlösning genom att läraren ställde högre krav på dessa elevers kunskaper. Studien visade också att det var genom problemlösning som lärare upptäckte elever med fallenhet för matematik och även genom diagnoser samt hur snabbt de lärde sig nya moment. Trots att lärarnas svar skilde sig mycket åt fanns det en medvetenhet i deras undervisningsform som strävade mot att utmana elever med fallenhet för matematik.

Syftet med studien är att utforska och förtydliga vad likvärdighet idag uppfattas som hos skolans huvudmän, rektorer och lärare, samt hur likvärdighet eftersträvas inom grundskolan. Det finns en önskan om att uppmärksamma en problematik med strävan efter minskade resultatskillnader mellan elever som verkar motsäga likvärdighetsmålet att alla elever ska utvecklas så långt som möjligt. Studien har utförts i Linköpings kommun där huvudmän, rektorer och lärare inom grundskolans högstadie har intervjuats. Likvärdighet definieras av respondenterna som att ge alla elever samma möjlighet och samma chans. Detta genom en lyckad skolgång för att nå kunskapskraven samt möjlighet till maximal utveckling. Resultaten visar att små resultatskillnader mellan elever och mellan skolor inte eftersträvas, utan varje elevs maximala utveckling anses viktigare för likvärdigheten. Mätningar av elevers utveckling/progression är idag problematiskt, men enligt respondenterna vore det ett bättre mått på likvärdighet. Ett övergripande likvärdighetsmål för skolan är att alla elever ska nå de grundläggande målen, vilket sker genom extra resurser till svagpresterande elever. Högpresterande elevers behov förbises oftare.

Lärare ansvarar för att möta alla elevers olika förutsättningar och behov i matematikundervisningen därför bör det finnas flera vägar att nå målen. Att differentiera undervisningen genom nivågruppering är en väg att gå för att möta alla elevers olikheter. Syftet med denna studie är att belysa hur begreppet nivågruppering berörs i matematikdidaktisk forskning. Arbetet är en litteraturstudie som baseras på elva forskningsstudier. Varav tio är internationella och en är nationell. Materialet som valts ut har granskats genom närläsning och en komparativ analys. I litteraturstudien har det framkommit att nivågruppering används för att skapa grupper med mindre elevvariation. Högpresterande elever är de som gynnas mest av nivågrupperingar i matematik och de presterar överlag bättre i en homogen grupp där alla elever har liknande kunskaper. Däremot missgynnas lågpresterande elever av nivågruppering och det medför att skillnaderna mellan elevers förmågor ökar. Att dela in elever i grupper kan påverka dem negativt om de kunskapsmässigt placeras i “fel” grupp och det kan leda till att de får en negativ inställning till matematik. Vår slutsats är att lärare bör utgå från flera olika aspekter vid arbete med nivågruppering och de bör grunda grupplacering på både provresultat och sina tidigare bedömningar för att skapa en god lärandemiljö för alla elever.

Syftet med undersökningen är att ur ett elevperspektiv åskådliggöra huruvida högpresterande elever inom ämnet matematik på högstadiet får tillräckligt med stöd och motivation, samt förslag på hur detta kan förbättras. Genomförandet gjordes utifrån ett fenomenologiskt förhållningssätt med semistrukturerade kvalitativa intervjuer som metod, och utfördes på två olika skolor, en kommunal skola och en friskola.Resultatet visar att de högpresterande eleverna i många fall känner sig övergivna av lärarna som tvingas fokusera på elever med svårigheter inom ämnet. Samtliga elever som deltog i undersökningen önskar högre lärartäthet och mer enskild lärartid, för att få ökad stöttning att utmanas och motiveras mer. Eleverna på den kommunala skolan är betydligt mer kritiska till den egna skolan och möjligheten till stöd än vad eleverna på friskolan är. De önskar såväl nivågruppering som acceleration och berikning, och saknar detta helt i sin nuvarande undervisning. Eleverna på friskolan är till största delen nöjd med både skola, lärare samt undervisning. De har arbetat nivågrupperat under hela sin högstadietid och vittnar om både acceleration och berikning vad gäller undervisningen. Slutsatsen utifrån resultatet är att högpresterande elever vill motiveras till att utveckla sina kunskaper inom matematik så långt som det är möjligt utifrån deras egna förmåga, och de önskar även att få göra det i ett tempo som de själva finner lämpligt. Lärarens roll, både vad gäller undervisning som engagemang, är betydande för att utmana dessa elever, vilket de är väl medvetna om. Sammanfattningsvis kan man säga att högpresterande elever i matematik på högstadiet önskar anpassningar i form av nivågruppering, acceleration och berikning för att stimulera till att vidareutvecklas inom ämnet.

Detta examensarbete syftar till att undersöka hur nivågruppering används i grundskolans lägre årskurser, det vill säga från förskoleklassen upp till årskurs tre, samt att synliggöra hur denna differentieringsmetod kan utformas för att möta de elever som lätt når målen med matematikundervisningen.En kvalitativ undersökning i form av intervju har genomförts med fyra lärare verksamma i förskoleklassen till årskurs tre, för att undersöka deras erfarenheter och uppfattningar kring nivågruppering och differentieringsmetodens möjligheter för de elever som lätt når målen med matematikundervisningen. Resultatet har sammanställts och analyserats med utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet på lärande och dess antagande om att appropriering av kunskaper sker genom scaffolding i den närmaste proximala utvecklingszonen.Studien visar att nivågrupperingens positiva konsekvenser för elever som lätt når målen med undervisningen ofta hamnar i skymundan för de eventuella negativa konsekvenser som den innebär för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen, detta trots att intervjuerna utgått från den förstnämnda gruppen. Sammanfattningsvis ser lärarna en större möjlighet att stimulera och utmana varje enskild elev samt en mindre elevvariation som främsta anledning att nivågruppera eleverna. Uppdelningen görs genomgående inom klassens ram och den stora påverkansfaktorn på huruvida nivågrupperingen leder till positiva eller negativa konsekvenser för de elever som lätt når målen tycks vara lärarstöd. Då detta stöd finns är lärarnas erfarenhet av nivågruppering enbart positiv för de elever som lätt når målen med matematikundervisningen vilket visat sig genom bl.a. ett större matematikintresse hos dessa elever.

Syftet med denna uppsats är att bidra med kunskap om hur musikteorilärare på gymnasiet planerar samt individanpassar sin undervisning för förstaårselever på estetiska programmet. Tidigare forskning om planering och bedömning visar att lärare generellt sätt gör en gemensam terminsplanering för elever men justerar den efter behov. Tidigare forskning om individanpassning visar på att total individanpassning i skolan är svår att genomföra på grund av faktorer som tid, klasstorlek och prestation. För att få kunskap kring musikteorilärares planering och individanpassning i undervisningen genomfördes kvalitativa intervjuer med gymnasielärare som undervisar musikteori. Intervjuerna analyserades därefter med hjälp av diskursteori. Två diskurser identifierades: planering och innehåll samt individanpassning kontra nivågruppering. Undersökningens resultat stämmer till stor del överens med tidigare forskning. Planering- och innehållsdiskursen visar att musikteorilärarna använder sig av en grov terminsplanering som justeras under terminens gång. Det planerade innehållet för termin 1 gick ut på att ge eleverna en stadig musikteoretisk grund som de kunde ha användning av i sitt praktiska musicerande. Diskursen om individanpassning visar att individanpassning är svårt att genomföra, tidsbrist och elevers olika förutsättningar var faktorer som lärarna upplevde gjorde undervisningen extra svår. Nivågruppering, att dela in klassens elever i nivåbaserade grupper, användes inte till någon större grad då lärarna var medvetna om dess negativa effekter. Trots den medvetenheten så fanns det dock en önskan om att få använda nivågruppering, hos lärarna, då det kunde underlätta i arbetet.

Syftet med följande arbete är att undersöka hur två specialpedagoger, tre speciallärare och fyra matematiklärare, verksamma på tre 7-9 skolor i en liten kommun, uppfattar och beskriver arbetet kring elever i behov av särskilt stöd i matematik. Syftet är att genom intervjuer ta reda på vilken syn de har på matematiksvårigheter och hur denna tillämpas i verksamheten. I arbetet ges en teoretisk genomgång om matematikundervisning och specialpedagogik samt över de styrdokument som reglerar skolans arbete för elever i behov av särskilt stöd. Därefter följer en presentation av olika förklaringsmodeller till matematiksvårigheter. Studiens ut-gångspunkt är att kunskap skapas i interaktionen mellan människor i ett sociokulturellt per-spektiv. Metoden för min undersökning är en kvalitativ ämnesorienterad, halvstrukturerad intervju, med en fenomenografisk ansats. Resultatet visar att utformning och genomförande av det specialpedagogiska arbetet i mate-matik i skolår 7-9 till stor del organiseras genom nivågruppering. Resurser och resursfördelning styrs inte lika mycket av elevers behov, som utrymme i lärartjänster. Samverkan mellan ma-tematiklärarna förekommer inom respektive skola, dock inte i lika stor omfattning på alla sko-lor. Gemensamt för de tre skolorna är att samverkan mellan olika stadier är obefintlig, när det gäller matematikämnet. Alla informanter beskriver en kombination av orsaksförklaringar som det mest troliga när det gäller matematiksvårigheter. De huvudsakliga orsakerna kopplas till individen, där matematiksvårigheter ses som en brist hos eleven. Orsaker som nämns av flera informanter är allmänna inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter samt lässvårigheter och svårigheter med ord och begrepp. De olika åtgärder som framkommer, beskrivs i stor utsträckning ur ett kompensatoriskt perspektiv. Men det framkommer även ett kritsikt perspektiv, där man ser brister i organisationen och undervisningsmiljön som orsak till elevers matematiksvårigheter. Nyckelord: dyskalkyli, matematiksvårigheter, matematikundervisning, nivågruppering, speci-alpedagogiskt stöd / The purpose of this study is to investigate how two special educators, three special-needs teachers and four mathematics teachers, operating on three 7-9 schools in a small community, understand and describe their work with pupils with special needs in mathematics. The aim is to find out what thoughts they have on mathematic learning disabilities and how this is applied in school. This study provides a theoretical research on special education and mathematics teaching. It also examines the guideline documents that control the work with pupils in special needs. This is followed by a presentation of different models that explains mathematical dis¬abilities. The starting point of this study is the fact that knowledge is created in the interaction be¬tween people in a socio-cultural perspective. The method used in this study is a qualitative subject-oriented, semi-structured interview, with a phenomenographical approach.The result shows that the structure and implementation of the special educational work in mathematics in school year 7-9 mainly is organized by streaming. It is rather the time teachers can provide than the pupils’ needs of special support that controls the distribution of resources. Interaction between teachers in mathematics exists within all schools, although the extent of it varies. What the three schools have in common is that interaction between different stages is non-existent in mathematics. All informants claim that disabilities in mathematics most likely are due to a combination of reasons. The main reason is linked to each pupil with a shortcoming in his or hers mathematical skill. Other reasons mentioned by sev¬eral informants are general difficulties in learning and concentration, reading disabilities as well as difficulties with words and concepts. The various measures will mostly be described from a compensatory perspective. A critical perspective is from time to time used, for example concerning deficiencies in the organization and teaching environment as a reason of learning disabilities in mathematics.Keywords: dyscalculia, mathematical learning disabilities, mathematics learning, streaming, special needs support