Detta masterprojekt handlar om barns gestaltningar av tid, historia, och museum i ett samarbete mellan Vasamuseet och Design Lab S. Med studien vill jag visa på museipedagogiska metoder som ger utrymme för barnens kunskaper och processer.Mina frågeställningar är:- Hur gestaltar barnen museum, tid och historia?- Hur kan barnens gestaltningar och guidningar förstås i termer av lärande?- Hur kan denna kunskap användas på museum?Utifrån teoretiska, pedagogiska och konstnärliga perspektiv har jag undersökt och analyserat komplexiteten i barnens lärprocesser med materialiteter. Jag har använt mig av posthumanistiska teorier och visuella, performativa metoder. Som en gestaltande del i undersökningen har jag utgått från ett barns resonemang kring hur vi rör oss genom utställningsmiljöer på museum. På Konstfacks vårutställning utforskade jag därför vad som händer i en utställning när barn får bestämma hur de väljer att ta sig igenom samlingar och aktivera konstverk. Den konstnärliga processen visade hur oskrivna regler kan synliggöras med hjälp av barnens guidningar och hur det går att aktivera mellanrum som tillåter nya sätt att se.Barnens gestaltningar av tid, museum och historia utmanade en linjär tidssyn med rörlighet och skapade en nomadisk museipedagogik genom att transformera ting och tid till händelser och platser genom sina gestaltningar. Med egna museer och guidningar synliggjorde och utmanade de maktstrukturer inom museivärlden och samhället. Barnens performativa och estetiska processer visade hur meningsskapande sker genom intra-aktioner med materialiteter och med andra människor. Genom leken och skapandet kunde barnen både följa och gå emot regler och normer samt pröva sina egna teorier. Barnens gestaltningar visar att vi i lärandesituationer bör ge utrymme till det oförutsedda så att vi kan inta olika subjektspositioner och våga omförhandla förgivettagna roller. Med pågående processer av tillblivelser blev vi tillsammans medskapare av kunskapen. Studien visar att vi bör uppmuntra till en nomadisk museipedagogik som kännetecknas av rörelse, fantasi, drömmar och nya sammankopplingar.

In this thesis I analyze and problematize Francis Fukuyama's position on posthumanism, largely expressed in his 2002 book Our Posthuman Future. In it he warns against the likely negative outcome of a potential biotechnological revolution, which could enable easy access to interfering with human genome via practices such as genetic modification or human cloning. Fukuyama's major assumption is that all members of society must meet some limited standards of humanity in order to be equal, because if people acquire different levels of artificially altered "human natures," the outcome will be stratification, irrecuperable inequality and perhaps even class warfare. For this reason, Fukuyama calls for a pre-emptive regulation of genetic manipulation so as to avoid a "posthuman future." I contrast this theory with a selection of transhumanist and feminist theorists as well as with examples from fiction, namely the trilogy Lilith's Brood (1987-1989) by Octavia Butler and the novel Never Let Me Go (2005) by Kazuo Ishiguro. Drawing on these sources I conclude that Fukuyama's position is harmfully exclusionary and divisive; and also counter- productive in the sense that in his pursuit of securing freedom and equality he renders potential posthuman subjects fundamentally inferior, thus principally defeating his...

Detta masterarbete är en artist/researcher/teacher, eller a/r/tography studie av lärande och utveckling. Arbetet antar ett posthumanistiskt perspektiv, som medger ett rhizomatiskt förhållningssätt till det empiriska materialet som består av minnesberättelser och en konstnärlig process och metod. Diffraktion används som övergripande metod tillsammans med a/r/toraphy; artist/researcher/teacher, för att öka möjlighetrana att - utforska det vi redan vet om lärande för att synliggöra det vi ännu inte vet. Det rhizomatiska förhållningssättet präglar och genomsyrar hela arbetet både i analysen av teori, metod, emperi, liksom viss disposition av text och bild. Det empiriska materialet består av korta minnesberättelser som handlar om spatiala intryck jag upplevt under mitt liv, samt en konstnärlig process vilket är en del av masterarbetet, den konstnärliga processen resulterade i en skulptur på Konstfacks vårutställning 2017.

Vi är mitt uppe i en utveckling som går från att vara ett industrisamhälle till att övergå till ett digitaliseringssamhälle där digitala resurser och digital kompetens blir allt viktigare. Denna utveckling påverkar också förskolans verksamhet vilket har lett till att Skolverket (2016a) kommit med förslag till en ny nationell IT-strategi, där digital kompetens står i fokus. En följd av IT-strategin är att ett förslag har givits till en revidering av förskolans läroplan, Lpfö 98, (Skolverket, 2016b) med nya texter och formuleringar som ska tydliggöra hur barns digitala kompetens ska utvecklas i förskolan. I relation till ett posthumanistiskt perspektiv som betraktar all materia, såväl mänsklig som icke-mänsklig, som performativa agenter är syftet med denna uppsats att genom fyra kvalitativa barngruppsintervjustudier på två olika förskolor beskriva, analysera och kritiskt diskutera de relationer, positioner och processer som barn blir delar av med avseende på en alltmer IKT-präglad förskoleverksamhet och fritid. Studien ger också ytterligare perspektiv på hur förskolan kan förhålla sig till frågan om verksamhetens funktion i barns lärande i en digitaliserad samtid. Studiens resultat och slutsats har landat i en förståelse för hur digitala resurser, den digitala kompetensen och förhållningssättet hos vuxna samt pedagoger har betydelse för barns utvecklingsmöjligheter inom digitaliseringen. I studiens diskussionsdel möjliggör det posthumanistiska perspektivet för nya läsningar och förståelser för förskoleverksamhetens möjligheter och utmaningar, som intra-agerande deltagare i den väv av aktörer i vilken barns utveckling sker.

Are we cyborgs or humans? This question is at the heart of this investigation, and the implications of it are all around us. In Christian theology, humans are seen as uniquely made in the image of God (imago dei). This has been taken to mean various things, but broadly, it suggests an understanding of humans as somehow discrete from, and elevated above, other creatures in how they resemble God. Cyborgs mark a provocative attempt to challenge such notions, especially in the work of Donna Haraway, whose influential ‘Cyborg Manifesto’ (1991) elaborated a way of understanding cyborgs as figures for the way we live our lives not as discrete or elevated, but as deeply hybridised and involved in complex ways with technologies, as well as with other beings. Significantly, Haraway uses the cyborg to critique notions of the human rooted in theological anthropology and anthropogeny: the cyborg was not created in Eden. This assertion is the starting point of my investigation of cyborgs and humans in theological anthropology. Analysis of this position is broken down into three key concepts throughout the investigation that form the three main parts of the structure: (1) What is the significance of Eden, specifically as a point of origin? What ideas do we inherit from Genesis mythologies, and how do they influence our multitudinous understandings of not only humans, but also cyborgs, that range from the Terminator, to astronauts, to hospital patients? What does it mean to say that the cyborg cannot recognise Eden or even dream of the possibility of return?(2) If the cyborg was not created in Eden, then is it still to be considered as creaturely? How does this figure tessellate into, or challenge, notions of human nature and sin in the absence of an origin or teleology in a Garden? What commentaries of the human as created in God’s image can we compare this to, and how do all of these readings bear on how we see ourselves and technologies? (3) More constructively, given that the cyborg amalgamates the organic and the mechanic, and discusses hybridity, how might this be appropriated by theological anthropology? What does it mean to say that we are hybrids? From these questions, I reflect on tensions between the cyborg and the human, and make suggestions for a theological appropriation of the cyborg figure that takes heed of the emphasis on hybridity by applying it to notions of Eden and imago dei. The overarching aim is to decentre and destabilise the human, and to refigure it within its broader networks that are inclusive of other creatures, technologies, and God.

I denna uppsats används Karen Barads agentiska realism som utgångspunkten för ett utforskande om kulturella tillblivelser i förskolan. Syftet är att utforska och problematisera materialiteter och dess betydelse för barns intra-aktiva tillblivelser i en mångkulturell förskolekontext. Frågorna som ställs handlar om de intra-aktioner som förekommer, vilka aktiva agenter som är iblandande i dessa och hur deras performativa kraft verkar. Vidare ställs frågor om vilka samtillblivelser som möjliggörs i de intra-aktioner som uppstår samt hur barns utforskande av kulturella tillblivelser kan förstås som ett diskursivt materiellt fenomen. Intra-aktioner har studerats i en förskoleavdelning med barn mellan 1-3 år. Agentiska snitt har lagts och diffraktiva läsningar gjorts i relation till filmsekvenser, stillbilder och anteckningar. I läsningarna framkommer en mångfald av möjliga tillblivelser för såväl mänsklig som icke-mänsklig materialitet.

Studiens syfte är att öka förståelsen för barns motstånd genom att undersöka relationen mellan materialiteter och barns motstånd. För att göra detta tog jag hjälp av en frågeställning med följande frågor: Hur gör barn motstånd i förskolan? Hur använder barn materialiteter i sitt utövande av motstånd? och hur kan relationen mellan barns motstånd och materialiteter tolkas? Metoden jag valde för att besvara dessa frågor var deltagande observation och fältanteckningar. De deltagande barnen var 3 till 5 år gamla. De insamlade fältanteckningarna analyserades med hjälp av Lilja & Vinthagens (2009) definition av motstånd och Barads (2007) posthumanistiska teorier. De posthumanistiska begrepp jag använde mig av var intra-aktion, materialitet och materiell-diskursiv. Resultatet av studien visar att materialiteter var ett centralt inslag i olika former av barns utövande av motstånd. Dessutom formades och omformades detta motstånd, allteftersom nya materialiteter trädde in och uppfattningar ändrades, i intra-aktionen mellan barn och materialiteter. Min slutsats är att materialiteter är av stor betydelse för uppkomsten och möjliggörandet av barns utövande av motstånd. Därutöver framstår utbudet av materialiteter vara av relevans för vilken typ av motstånd som blir möjligt. Att som förskollärare beakta materialiteters betydelse är således av vikt för att förstå hur barns motstånd kan förstås, bemötas, och tas tillvara på.

Syftet med denna studie är att analysera och diskutera på vilket sätt förskollärares förhållningssätt påverkar arbetet med digitala verktyg och hur förskollärare på förskolan tar till vara på varje barns kompetens. Detta gör vi för att få en uppfattning av hur förskollärare använder sig av barnens förkunskaper kring digitala verktyg i en förskolekontext. Undersökningen görs med hjälp av kvalitativa intervjuer av förskollärare på fyra olika förskolor i två kommuner. Vi analyserade och kategoriserade utifrån empirin och temat “den digitaliserade undervisningens organisation” växte fram.  Utifrån den analys vi gjort ur ett posthumanist och sociokulturellt perspektiv har vi upptäckt flera aktörer som alla påverkar arbetet med de digitala verktygen på förskolorna. Det är inte bara verktygen i sig som påverkar utan pedagogerna, barnen och ledningsstrukturen på förskolorna som alla är med att bidrar och påverkar arbetet med digitala verktyg. Pedagogernas kunskap och deras syn på barnen som digitalt kunniga är bland annat de vi diskuterar utifrån vår analys. Ur vår empiri såg vi också en skillnad kring användandet av de digitala verktygen beroende på kön och hur man efterfrågade de digitala verktygen.     Utvecklingen kring digitala verktyg och digitaliseringen i förskolan förändras hela tiden, adekvat utbildning förra året är inte samma utbildning som är aktuell idag. Hur gör förskollärare för att vara uppdaterad och kunna utmana barnen utifrån barnens förutsättningar.

My diploma thesis follows the unfinished EGBA cycle, which started in late October 2016. The name EGBA is the result of the uncertainty, anxiety and loss of trust in man as a healthy individual. I see the EGBA project as a candy with a filling, the content of which is composed of taste that influences one another. Even though it's a great advertisement, the great packaging itself looks great, the candy itself is inedible. The first of the mixed tastes is the term postcapitalism, as a constantly persistent system of capitalism, which, despite all possible peripetions, can not and does not overcome. Despite the growing interconnection of influential entrepreneurs with the state apparatus into the incomprehensible web of ties and relationships associated with deepening financial inequality among people, high indebtedness of countries, degrading environment, etc. The second taste is the temporality in which I am the primary acceleration as an alleged tool of progress. Accelerating is a long-term process that comes with modern times as a result of the Industrial Revolution. Today's time brings us a freneticly fragmented reality in which we try to squeeze as many acts or performances as possible into shorter time intervals. Speed has become a sign of success, so it's no surprise that many of us end up on the pill of hope as it is clear that our biorhythm can not be stretched indefinitely. The current, accelerated society can be likened to a swamp. The faster it rotates its gear, the faster it sinks in the liquid period. The third taste is posthumanism, which we have achieved by constantly simplifying and reducing the problems that nature poses before us. This relief has led us to create a machine that is so effective in reducing it, that it also creates its own problems. Technology keeps coming close to us, constantly evolving new technological advances that are increasingly "more sophisticated, useful and smarter". The inconspicuous disappearance of human nature gradually transforms into the form of Thésa's ship. The fourth taste is anthropocene. The theme of anthropocene circulated most of the news channels. Yes, it is serious and undeniable, although in many conspiracy theories it is completely misunderstood, for example, the blue, not the green palette, Donald's tricks, etc. In short, a long-term game of chess, man versus nature seems to be more advantageous for blacks. The last ingredient is a binder named Internet, like saliva flowing through all of these tastes. All of these candy essences are frustrating for me, and the best solution to me was the theme of apocalypse in my previous work. Dystopic thinking, however, does not last long and I have begun to overflow the hopes of hope that it could all have some positive effect. So if I come somewhere to see a bowl of candy, I will not hesitate and taste it. Most of these are places where it is necessary to wait, to withstand, or to buy something, so I will enjoy plenty of time and quiet to enjoy the tastes of candy and wait for the rainbow.

Genom att väva en bild undersöks sambandet mellan människa och material i en hantverksprocess och materialets agens försöks ringas in. Undersökningens frågeställningar är: Hur kan materialet sägas ha agens? Hur märks agensen? Genom Barads resonemang om agentiell realism och intraaktion kan ett motstånd och agens hos materialet i vår samverkan påvisas i vävprocessen. Eftersom vi genom sinnena lär oss och utövar hantverk, kan mina upplevelser och sinneserfarenheter förmedla och få oss att få syn materialets agens som en respons, ett motstånd på dem. Trots att det är ett antropomorft sätt att beskriva världen eller just därför sätts i relationen mellan mig och materialet också ett maktperspektiv. Studien är en slags postkvalitativ undersökning med en diffraktiv analys. Resultatet visar att materialet kan sägas ha agens eller thing-power bara genom att finnas, bre ut sig och vara i ett rum där också många andra saker verkar samtidigt. Det uttrycker också en agens tillsammans med och i förhållande till mig i vävprocessen, då det bjuder på motstånd, responderar på det jag gör, och inte låter mig göra vad som helst med det. Jag har ändå en viss makt som människa att tygla materielat och få det att göra som jag vill. Det är svårt att låta bli att använda den. I intraaktion med materialet under vävningen märks både min egen och materialets agens och ju mer jag släpper på min makt desto mer plats kan materialet ta och visa upp vad det vill och kan. Resultatet när vi samverkar jämlikt blir annorlunda och kanske bättre än när jag envisas med att bestämma själv. Lämnas min makt helt blir det dock ingen väv alls. För att något ska ske måste vi intraagera med varandra och inte bara med allt runt omkring oss.