Kandidatarbetets syfte är att undersöka mötet mellan människa och medium genom att undersöka hur människor relaterar till och tolkar mötet med ett medium. Undersökningen tar sin utgångspunkt i flera tänkbara kunskapsfält, bland annat posthumanism, transhumanism, tolkningsvetenskap. Dessa kunskapsfält prövas sedan i en gestaltning för att avgöra om kunskapen är relevant i förhållande till vårt ärende. / Ett möte mellan det fysiska och digitala utrymmet. Belyser både den ontologiska och konstvetenskapliga tolkningen och relationen mellan människa och medium. / Detta är en reflektionsdel till en digital medieproduktion.

Examenstudiens inriktning fokuserar på vad som sker i mötet mellan de yngre barnen i åldrarna 1–3 år, förskolepersonal, bild och tecken som alternativa kommunikationsmaterial vid rutinsituationerna hallen och samlingen. Tidigare forskning vi har tagit del av visar att användandet av bild och tecken gynnar barns språk- och kommunikationsutveckling. Forskning belyser också att det i förskolans dagliga rutinsituationer råder en avsaknad av kommunikation och lärandesyfte, vilket har lett till att barnen får fler tillsägelser och tillrättavisningar. Syftet med studien är att undersöka användning av alternativa kommunikationsmaterial vid förskolans rutinsituationer i mötet mellan yngre barn, förskolepersonal och lärmiljö samt vilka didaktiska implikationer det får. Forskningsfrågorna lyder således Vilka intra-aktioner möjliggör yngre barns kommunikation när alternativa kommunikationsmaterial används vid rutinsituationerna hallen och samlingen? Vad för konsekvenser får de didaktiska implikationerna för vilka intra-aktioner som möjliggör yngre barns kommunikationsutveckling när alternativa kommunikationsmaterial används vid rutinsituationerna hallen och samlingen? Studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt är posthumanism som gör det möjligt för oss att se intra-aktioner mellan allt och alla. De analytiska begrepp som används är agentiell realism, intra-aktion och sammanflätning. Metoden är kvalitativ med utgångspunkt i en intra-aktiv metodologi och som insamlingsmetod användes videoobservationer samt fältanteckningar. Vårt resultat visar att de intra-aktioner som möjliggjorde kommunikation vid rutinsituationerna hallen och samlingen när alternativa kommunikationsmaterial användes bestod av agentiska händelseförlopp, där valet av material samt utformningen hade ett pedagogiskt syfte utvecklade den kommunikativa förmågan samt fler kommunikationssätt. Men även utifrån varje unik situation bidrog till vilka intra-aktioner som resulterade till att barn, alternativa kommunikationsmaterial, förskolepersonal, lärmiljö, materialiteter och materiellt-diskursiva föreställningar i sammanflätning och tillblivelseprocess blir till på nytt som kommunikativ. Där konsekvenserna av de didaktiska implikationerna för vilka intraaktioner som ingicks både synliggjorde möjligheter som hinder för yngre barns kommunikationsutveckling.

Detta masterprojekt handlar om barns gestaltningar av tid, historia, och museum i ett samarbete mellan Vasamuseet och Design Lab S. Med studien vill jag visa på museipedagogiska metoder som ger utrymme för barnens kunskaper och processer.Mina frågeställningar är:- Hur gestaltar barnen museum, tid och historia?- Hur kan barnens gestaltningar och guidningar förstås i termer av lärande?- Hur kan denna kunskap användas på museum?Utifrån teoretiska, pedagogiska och konstnärliga perspektiv har jag undersökt och analyserat komplexiteten i barnens lärprocesser med materialiteter. Jag har använt mig av posthumanistiska teorier och visuella, performativa metoder. Som en gestaltande del i undersökningen har jag utgått från ett barns resonemang kring hur vi rör oss genom utställningsmiljöer på museum. På Konstfacks vårutställning utforskade jag därför vad som händer i en utställning när barn får bestämma hur de väljer att ta sig igenom samlingar och aktivera konstverk. Den konstnärliga processen visade hur oskrivna regler kan synliggöras med hjälp av barnens guidningar och hur det går att aktivera mellanrum som tillåter nya sätt att se.Barnens gestaltningar av tid, museum och historia utmanade en linjär tidssyn med rörlighet och skapade en nomadisk museipedagogik genom att transformera ting och tid till händelser och platser genom sina gestaltningar. Med egna museer och guidningar synliggjorde och utmanade de maktstrukturer inom museivärlden och samhället. Barnens performativa och estetiska processer visade hur meningsskapande sker genom intra-aktioner med materialiteter och med andra människor. Genom leken och skapandet kunde barnen både följa och gå emot regler och normer samt pröva sina egna teorier. Barnens gestaltningar visar att vi i lärandesituationer bör ge utrymme till det oförutsedda så att vi kan inta olika subjektspositioner och våga omförhandla förgivettagna roller. Med pågående processer av tillblivelser blev vi tillsammans medskapare av kunskapen. Studien visar att vi bör uppmuntra till en nomadisk museipedagogik som kännetecknas av rörelse, fantasi, drömmar och nya sammankopplingar.

In this thesis I analyze and problematize Francis Fukuyama's position on posthumanism, largely expressed in his 2002 book Our Posthuman Future. In it he warns against the likely negative outcome of a potential biotechnological revolution, which could enable easy access to interfering with human genome via practices such as genetic modification or human cloning. Fukuyama's major assumption is that all members of society must meet some limited standards of humanity in order to be equal, because if people acquire different levels of artificially altered "human natures," the outcome will be stratification, irrecuperable inequality and perhaps even class warfare. For this reason, Fukuyama calls for a pre-emptive regulation of genetic manipulation so as to avoid a "posthuman future." I contrast this theory with a selection of transhumanist and feminist theorists as well as with examples from fiction, namely the trilogy Lilith's Brood (1987-1989) by Octavia Butler and the novel Never Let Me Go (2005) by Kazuo Ishiguro. Drawing on these sources I conclude that Fukuyama's position is harmfully exclusionary and divisive; and also counter- productive in the sense that in his pursuit of securing freedom and equality he renders potential posthuman subjects fundamentally inferior, thus principally defeating his...

Detta masterarbete är en artist/researcher/teacher, eller a/r/tography studie av lärande och utveckling. Arbetet antar ett posthumanistiskt perspektiv, som medger ett rhizomatiskt förhållningssätt till det empiriska materialet som består av minnesberättelser och en konstnärlig process och metod. Diffraktion används som övergripande metod tillsammans med a/r/toraphy; artist/researcher/teacher, för att öka möjlighetrana att - utforska det vi redan vet om lärande för att synliggöra det vi ännu inte vet. Det rhizomatiska förhållningssättet präglar och genomsyrar hela arbetet både i analysen av teori, metod, emperi, liksom viss disposition av text och bild. Det empiriska materialet består av korta minnesberättelser som handlar om spatiala intryck jag upplevt under mitt liv, samt en konstnärlig process vilket är en del av masterarbetet, den konstnärliga processen resulterade i en skulptur på Konstfacks vårutställning 2017.

Vi är mitt uppe i en utveckling som går från att vara ett industrisamhälle till att övergå till ett digitaliseringssamhälle där digitala resurser och digital kompetens blir allt viktigare. Denna utveckling påverkar också förskolans verksamhet vilket har lett till att Skolverket (2016a) kommit med förslag till en ny nationell IT-strategi, där digital kompetens står i fokus. En följd av IT-strategin är att ett förslag har givits till en revidering av förskolans läroplan, Lpfö 98, (Skolverket, 2016b) med nya texter och formuleringar som ska tydliggöra hur barns digitala kompetens ska utvecklas i förskolan. I relation till ett posthumanistiskt perspektiv som betraktar all materia, såväl mänsklig som icke-mänsklig, som performativa agenter är syftet med denna uppsats att genom fyra kvalitativa barngruppsintervjustudier på två olika förskolor beskriva, analysera och kritiskt diskutera de relationer, positioner och processer som barn blir delar av med avseende på en alltmer IKT-präglad förskoleverksamhet och fritid. Studien ger också ytterligare perspektiv på hur förskolan kan förhålla sig till frågan om verksamhetens funktion i barns lärande i en digitaliserad samtid. Studiens resultat och slutsats har landat i en förståelse för hur digitala resurser, den digitala kompetensen och förhållningssättet hos vuxna samt pedagoger har betydelse för barns utvecklingsmöjligheter inom digitaliseringen. I studiens diskussionsdel möjliggör det posthumanistiska perspektivet för nya läsningar och förståelser för förskoleverksamhetens möjligheter och utmaningar, som intra-agerande deltagare i den väv av aktörer i vilken barns utveckling sker.

Are we cyborgs or humans? This question is at the heart of this investigation, and the implications of it are all around us. In Christian theology, humans are seen as uniquely made in the image of God (imago dei). This has been taken to mean various things, but broadly, it suggests an understanding of humans as somehow discrete from, and elevated above, other creatures in how they resemble God. Cyborgs mark a provocative attempt to challenge such notions, especially in the work of Donna Haraway, whose influential ‘Cyborg Manifesto’ (1991) elaborated a way of understanding cyborgs as figures for the way we live our lives not as discrete or elevated, but as deeply hybridised and involved in complex ways with technologies, as well as with other beings. Significantly, Haraway uses the cyborg to critique notions of the human rooted in theological anthropology and anthropogeny: the cyborg was not created in Eden. This assertion is the starting point of my investigation of cyborgs and humans in theological anthropology. Analysis of this position is broken down into three key concepts throughout the investigation that form the three main parts of the structure: (1) What is the significance of Eden, specifically as a point of origin? What ideas do we inherit from Genesis mythologies, and how do they influence our multitudinous understandings of not only humans, but also cyborgs, that range from the Terminator, to astronauts, to hospital patients? What does it mean to say that the cyborg cannot recognise Eden or even dream of the possibility of return?(2) If the cyborg was not created in Eden, then is it still to be considered as creaturely? How does this figure tessellate into, or challenge, notions of human nature and sin in the absence of an origin or teleology in a Garden? What commentaries of the human as created in God’s image can we compare this to, and how do all of these readings bear on how we see ourselves and technologies? (3) More constructively, given that the cyborg amalgamates the organic and the mechanic, and discusses hybridity, how might this be appropriated by theological anthropology? What does it mean to say that we are hybrids? From these questions, I reflect on tensions between the cyborg and the human, and make suggestions for a theological appropriation of the cyborg figure that takes heed of the emphasis on hybridity by applying it to notions of Eden and imago dei. The overarching aim is to decentre and destabilise the human, and to refigure it within its broader networks that are inclusive of other creatures, technologies, and God.

I denna uppsats används Karen Barads agentiska realism som utgångspunkten för ett utforskande om kulturella tillblivelser i förskolan. Syftet är att utforska och problematisera materialiteter och dess betydelse för barns intra-aktiva tillblivelser i en mångkulturell förskolekontext. Frågorna som ställs handlar om de intra-aktioner som förekommer, vilka aktiva agenter som är iblandande i dessa och hur deras performativa kraft verkar. Vidare ställs frågor om vilka samtillblivelser som möjliggörs i de intra-aktioner som uppstår samt hur barns utforskande av kulturella tillblivelser kan förstås som ett diskursivt materiellt fenomen. Intra-aktioner har studerats i en förskoleavdelning med barn mellan 1-3 år. Agentiska snitt har lagts och diffraktiva läsningar gjorts i relation till filmsekvenser, stillbilder och anteckningar. I läsningarna framkommer en mångfald av möjliga tillblivelser för såväl mänsklig som icke-mänsklig materialitet.

Studiens syfte är att öka förståelsen för barns motstånd genom att undersöka relationen mellan materialiteter och barns motstånd. För att göra detta tog jag hjälp av en frågeställning med följande frågor: Hur gör barn motstånd i förskolan? Hur använder barn materialiteter i sitt utövande av motstånd? och hur kan relationen mellan barns motstånd och materialiteter tolkas? Metoden jag valde för att besvara dessa frågor var deltagande observation och fältanteckningar. De deltagande barnen var 3 till 5 år gamla. De insamlade fältanteckningarna analyserades med hjälp av Lilja & Vinthagens (2009) definition av motstånd och Barads (2007) posthumanistiska teorier. De posthumanistiska begrepp jag använde mig av var intra-aktion, materialitet och materiell-diskursiv. Resultatet av studien visar att materialiteter var ett centralt inslag i olika former av barns utövande av motstånd. Dessutom formades och omformades detta motstånd, allteftersom nya materialiteter trädde in och uppfattningar ändrades, i intra-aktionen mellan barn och materialiteter. Min slutsats är att materialiteter är av stor betydelse för uppkomsten och möjliggörandet av barns utövande av motstånd. Därutöver framstår utbudet av materialiteter vara av relevans för vilken typ av motstånd som blir möjligt. Att som förskollärare beakta materialiteters betydelse är således av vikt för att förstå hur barns motstånd kan förstås, bemötas, och tas tillvara på.

Syftet med denna studie är att analysera och diskutera på vilket sätt förskollärares förhållningssätt påverkar arbetet med digitala verktyg och hur förskollärare på förskolan tar till vara på varje barns kompetens. Detta gör vi för att få en uppfattning av hur förskollärare använder sig av barnens förkunskaper kring digitala verktyg i en förskolekontext. Undersökningen görs med hjälp av kvalitativa intervjuer av förskollärare på fyra olika förskolor i två kommuner. Vi analyserade och kategoriserade utifrån empirin och temat “den digitaliserade undervisningens organisation” växte fram.  Utifrån den analys vi gjort ur ett posthumanist och sociokulturellt perspektiv har vi upptäckt flera aktörer som alla påverkar arbetet med de digitala verktygen på förskolorna. Det är inte bara verktygen i sig som påverkar utan pedagogerna, barnen och ledningsstrukturen på förskolorna som alla är med att bidrar och påverkar arbetet med digitala verktyg. Pedagogernas kunskap och deras syn på barnen som digitalt kunniga är bland annat de vi diskuterar utifrån vår analys. Ur vår empiri såg vi också en skillnad kring användandet av de digitala verktygen beroende på kön och hur man efterfrågade de digitala verktygen.     Utvecklingen kring digitala verktyg och digitaliseringen i förskolan förändras hela tiden, adekvat utbildning förra året är inte samma utbildning som är aktuell idag. Hur gör förskollärare för att vara uppdaterad och kunna utmana barnen utifrån barnens förutsättningar.