Syftet med studien var att undersöka vad som krävs för att specialläraren med inriktning utvecklingsstörning ska kunna skapa ett samarbetsklimat inom teamet som ger optimala förutsättningar för elevernas lärande och utveckling. Arbetet har utgått från tidigare forskning kring ledarskap i skolan, träningsskolans pedagogiska praktik och betydelsen av delaktighet och samarbete i arbetslivet. Ett historiskt avstamp har gjorts utifrån synen på hur utvecklingsstörning utvecklats, samt hur särkolan vuxit fram.  Studien har utgått från ett kvalitativt perspektiv, där jag genom en fenomenologisk ansats sökt förståelse kring speciallärarens roll som teamledare. För att undersöka hur speciallärarens sätt att leda och fördela arbetet inom personalteamet kan påverka ansvarsfördelningen, känslan av sammanhang och därmed även möjligheterna till måluppfyllelse för eleverna har jag genomfört gruppintervjuer av befintliga personalteam. Det förväntade resultatet har begränsats till en förståelse kring förhållandena i de grupper jag studerat, varmed allmängiltiga slutsatser inte kunnat dras. Teoretiska ansatser har hämtats från professionsteori, praktisk kunskap, Goffmans rollteori, Foucaults maktaspekt och Antonovskys tes om känslan av sammanhang. Resultatet av studien visade att det inom samtliga team fanns forum för gemensam planering och en tydlig ansvarsfördelning mellan teammedlemmarna, där specialläraren hade en given roll som ledare för såväl elevassistenter, som fritidspedagog. I samtliga team uttryckte teammedlemmarna att de kände sig delaktiga i den gemensamma planeringen, genomförandet och utvärderingen av undervisningen. Det som skiljde teamen åt var den tid teamen hade till förfogande för den gemensamma planeringen, samt djupet av teammedlemmarnas delaktighet. I analysen av resultatet utifrån de teoretiska utgångspunkterna framstod att orsaken till att det kan uppstå samarbetsproblem inom särskolans personalteam kan vara en begränsning i synsättet från samhällets, såväl som verksamheternas sida kring professionsbegreppet inom grundsärskolan. I studien framkom att vi behöver en vidare syn på vad profession innebär, för att bättre kunna se och ta vara på den verkliga kompetensen inom teamet. Professionen bör innefatta alla de som arbetar yrkesmässigt tillsammans. För teamen jag intervjuat skulle detta innebära att professionsbegreppet inte bara skulle inrymma speciallärarna, utan även innefatta övriga teammedlemmar. Genom ett mer omfattande professionsbegrepp skulle samtliga yrkesgrupper kunna mötas av såväl förväntningar som krav, varmed hela teamet under speciallärarens styrning och handledning skulle kunna utveckla en optimal undervisningssituation för eleverna. Vid diskussionen av resultaten framkom att för att de mest gynnsamma förutsättningarna för elevernas utveckling ska kunna uppnås, krävs att skolledningen skapar förutsättningar för teamet att mötas. Specialläraren bör vara trygg i sig själv för att kunna ta tillvara på teammedlemmarnas kompetens och kunna leda dem i att fokusera på elevernas mål enligt läroplan, skollag och aktuell forskning. Ytterligare en förutsättning för det goda samarbetet i teamen visade sig vara att speciallärarna, såväl som de övriga medlemmarna i teamet känner sig bekräftade i det arbete de utför.

Detta självständiga arbete är skrivet i form av en vetenskaplig essä. Syftet med essän är att förstå hur spänningar på arbetsplatsen kan påverka hur pedagoger uppfattar situationer olika och hur spänningarna kan påverka pedagogers agerande. Frågeställningarna i essän är: 1. Hur kan pedagoger i en arbetsgrupp uppfatta samma situation olika? 2. Kan individuella drivkrafter påverka pedagogers agerande och vilka är i så fall de etiska aspekterna av detta? I essän behandlas dels ämnet praktisk kunskap och dels mer filosofiska tanketraditioner för att utveckla förståelsen kring dilemmat. Några av begreppen som är i fokus är uppmärksamhet och yrkesetik. Berättelsen utspelar sig på en fritidsgård för ungdomar i åldern 13-16 år. Kvällen på fritidsgården var till en början lugn. Majoriteten av de besökande ungdomarna hade varken respekt för vuxna eller tilltro till samhället. Stämningen försämrades under kvällen men jag upplevde ändå kvällen som lyckad eftersom jag hade genomfört aktiviteterna under något så när ordnade former. Dagen efter förväntade jag mig beröm av min chef, men möttes av min kollega Martin och min chef som gemensamt konfronterade mig med att kvällen inte hade blivit bra. Martin menade att han hade försökt få mig att förstå att stämningen var obehaglig och att vi kanske borde ha avbrutit. Chefen var ny på jobbet och hade infört nya arbetssätt som skapat konkurrens i personalgruppen. Jag slets mellan att tillgodose min nya chefs direktiv om att införa aktiviteter under kvällsverksamheten å ena sidan. Å andra sidan var jag tvungen att hantera min kollegas negativa inställning till den nya verksamheten. De spänningar som fanns där kan ha påverkat vårt samspel under kvällen utan att jag uppfattade det just då. Det kan ha funnits många orsaker till att jag och min kollega uppfattade kvällen så olika. Perspektiven praktisk kunskap och yrkeserfarenhet ger ledtrådar om att våra tidigare yrkeserfarenheter kan ha påverkat vår uppfattning. Även det faktum att jag hade min uppmärksamhet riktad mot ungdomarna kan ha påverkat vår subjektiva upplevelse av kvällen. Det kan på motsvarande sätt ha funnits olika orsaker till att jag respektive min kollega Martin agerade som vi gjorde. Våra egenintressen i att åtnjuta yrkesmässiga fördelar kan ha påverkat hur vi agerade och därmed äventyrat vår yrkesetik. Sannolikt var vi båda delaktiga i att det blev som det blev.

No description available.

Denna essä speglar ett dilemma som jag var med om i mitt yrke som bibliotekarie. Mitt syfte är att reflektera över min och omgivningens reaktion och agerande under och efter en händelse som inträffade en "vanlig dag på jobbet". Händelsen visar på att bibliotekarien ofta får hjälpa till med/agera på sådant som inte direkt hör till bibliotekets traditionella kärnverksamhet - i det här fallet att hjälpa till med musiklitteratur och noter.

Syftet med uppsatsen Utomhuspedagogik som en arena för praktisk kunskap äratt undersöka fritidshemslärarnas uppfattning om på vilket sätt utomhuspedagogik bidrar till barns lärande. Resultatet avundersökningen visar att utomhuspedagogik kan vara ett lärande komplement till inomhusundervisning och ett sätt för fritidshemslärarna att komplettera skolan. Undervisningen utomhus bidrar till att öka elevernas lärande, sociala utveckling och hälsa. Jaghar i uppsatsen använt mig av semistrukturerade intervjuer med praktiserande fritidshemslärare. Jag har analyserat intervjuerna genom filosofen John Deweys syn på praktisk kunskap där handling, teori och reflektion binds samman. / The purpose with this thesis is to investigate how leisure-time teachers perceive outdoor teaching and how it contributes to the learning process amongst primary school students. The findings indicate that outdoor teaching can be a useful complement to traditional classroom teaching and it also enables leisure-time teachers to be involved in the educational process. Outdoor teaching has been proven to have a positive effect on student’s cognitive learning, social development and general health. In my thesis I have used semi-structured interviews with practicing leisure-time teachers. The thesis uses John Deweys views on practical knowledge to analyze the interviews.

This essay begins with an anecdote about a child in school who in my opinion displayed introverted behavior. This child seemed to prefer playing on its own rather than with friends. These children often become less visible due to their extrovert peers who have a greater tendency to actively seek attention from adults. The purpose of this essay is to get a wider understanding about these introvert children. What are their needs and how can we best support them in school?  In this essay I have tried to see my own actions in relation to the school’s rules and regulations concerning introvert children. I have also studied literature, how playing can support extrovert children, what a teacher can do to help and support and what the norm in today’s society is. To reflect and learn I have read books on this topic and my aim is to gain a better understanding and deeper knowledge. / Den här essän börjar med en berättelse som handlar om ett av de barn i skolan och fritidshemmet som av mig som pedagog upplevs som tyst och inåtvänt. Ett barn som verkar föredra ensamlek framför lek med klasskamrater. Ofta hamnar dessa barn i skymundan i förmån till de mer extroverta och utåtagerande barnen som aktivt söker kontakt med oss vuxna. Syftet med denna essä är att få en större förståelse för varför de tysta barnen är tysta och inåtvända. Vilka behov har de och vilket förhållningssätt bör jag som pedagog ha gentemot dem? Jag har granskat mitt agerande i berättelsen utifrån skolans och fritidshemmets styrdokument samt litteratur som tar upp blyghet, lekens betydelse, pedagogens betydelse för de tysta barnen, dagens samhällsideal och ämnet praktisk kunskap. Jag har även använt skönlitteratur för att reflektera över mitt agerande för att på så sätt få en djupare förståelse för vad jag kunde gjort annorlunda.

Essän handlar om hur min bildningsresa har gått från en förort till Stockholm och vad som hänt mig på min bildningsresa till Linnéuniversitetet. Från betong till en grönskande stad. Funderingar om tyst kunskap och mitt yrkeskunnande som lärare och pedagog och vad som hänt under vägen och vad som påverkat mina val.

Essän belyser de problem som kan uppstå i utvecklingen av ett yrkesutövande på en skola eller en arbetsplats. Problem som är svåra att sätta ord på och som framstår som dilemman då de är abstrakta i sin utformning. Att lära sig ett yrke kan vara svårt, framför allt de yrken som kräver en speciell yrkeskunskap som kan vara svår att sätta ord på. Den tysta kunskapen. Att lära ut denna kunskap kräver speciella metoder. I denna essä har dialogseminariemetoden använts som är ett sätt att reflektera över kunskap och lärande. Genom att reflektera över olika dilemman som uppstår inom yrket och lärarandet kan kunskapen bli mer synlig och uppenbar för de blivande yrkesutövarna, i detta fall eleverna. Dialogseminariemetoden visade sig vara framgångsrik och ledde till att fler elever började förstå och reflektera över deras kunskaper och hur man lär sig. Den tysta kunskapen exemplifierades och genom samtal lyckades vi skapa en arena som lyfte dilemman ur och från verkligheten. Dilemman som blev både mer tydliga och konkreta än tidigare.

Abstract The ability of the Special Needs Teacher to put thoughts in motion – an unused resource in the collegiate learning The work takes the form of a scientific essay from a phenomenological hermeneutical perspective. Based on my research questions – “How do headmasters view the role of the Special Needs Teachers (SNT) in relation to Lead Teachers (LT) when it comes to school development and collegial learning?”, “What has shaped their views?” and “What are the consequences of this in regards to how the school handles students who do not achieve the goals?” – I have tried to create a trialogue between the empirical results of some qualitative research interviews with high school principals, texts I've read within this field as well as my own experiences and reflections. In my conclusion I note that although the headmasters seem to regard the competences of the SNT respective LT as complementary, it is difficult to see how cooperation between the two roles would actually manifest itself concretely in a school where the SNT´s tasks still tend to end up in individual remedial work. I speculate as to what may have formed the headmasters´ view and claim that the history of the SNT may be of significance. The fact that our profession is still referred to as SNT may further make it difficult to break the ingrained thought that some students need a special kind of education – ie. “Special Needs Education”. The fact that we have both the National Agency for Education and the Special Needs Education Authority certainly contributes to the view that SNTs should concern themselves with something different to the mainstream education.  The role of the Headmasters’ training must not be neglected as it seems to have a big focus on the jurisprudence, and the role of the SNTs is virtually invisible in the Education Act and other regulatory documents. The texts that I have read on the subject of the LT reform, collegial learning and school development in general give me the impression that the LTs and the SNTs do not exist in the same universe. When SNTs are considered key figures, the focus is to increase the accessibility and allow more students to get the help that they need, in their actual classroom and in such cases the LTs are not even mentioned. In texts on the subject of collegial learning, however, the role of the LTs is practically the only one focused on. If the practical knowledge of the SNTs – to make colleagues develop their own practical judgment without providing given solutions – does not receive a more prominent position, there is a risk that the collegial learning turns into nothing but collegial sharing, where the more expressive teachers get an arena for telling about their most successful projects. Another danger is for the categorical perspective to once again gain ground and for the democratically included thought of a school - for- all to be further and further away, which, in today´s society would be most unfortunate. The voice of the SNT needs to be heard in order to put thoughts in motion.        Key words: Special Needs Teacher, Lead Teacher, Headmaster´s educational leadership, collegial learning, practical knowledge, phronesis

I denna vetenskapliga essä ämnar jag utforska mina erfarenheter som sjuksköterska och relationen till uppkomsten av praktisk kunskap utifrån en hermeneutiskt –fenomenologiskt perspektiv. Genom gestaltning av patientmöten där jag känt osäkerhet i mitt handlande vill belysa hur konfrontation med svår sjukdom och död utmanat och utvecklat min praktiska kunskap från nyexaminerad till mer erfaren sjuksköterska i onkologisk och palliativ vård. Jag återkopplarmin egen process mot omvårdnadsteoretikern Patricia Benners vetenskapligt beprövade inlärningsmodell ” Från novis till expert” samt filosofen John Deweys text ” Att göra en erfarenhet”. Genom reflektionen utforskar jag betydelsen av livserfarenhet för min yrkesutövning. Min slutsats är att erfarenhet och praktisk kunskap inom omvårdnad är alltför komplexa begrepp för att rymmas inom en linjär inlärningsmodell.