No description available.

En handledning är en komplex process som förväntas ge stöttning och vägledning i arbetet med barn i behov av stöd. Studiens  fokus har varit att undersöka vilka förväntningar förskollärare och specialpedagoger har på den handledning som sker inom förskolans verksamhet. Vidare har undersökts vad professionerna  anser vara framgångsfaktorer och fallgropar vid denna handledning, som utförs för att i förlängningen kunna utforma en verksamhet som möter alla barn. I vår studie har vi valt att göra kvalitativa intervjuer med sex förskollärare och sex specialpedagoger för att få svar på våra frågeställningar. Det framkommer att det finns flera olika aspekter att förhålla sig till för att genomföra en handledning som ska leda till lärande och utveckling. Resultatet visar att förväntningarna varierar inför handledning, en framgångsfaktor är då handledningen blir ett arbete som genomförs tillsammans och en fallgrop kan vara när vi inte kan mötas i synsätt och förståelse, när teori och praktik inte går ihop. Resultatet visar också att handledning kan vara ett förändringsarbete som fortgår en längre tid som kan innebära en utveckling av organisationen på längre sikt.

Specialpedagogen har etablerat en ny yrkesroll där det förespråkas goda relationer. Vi utgår ifrån mellanmänskliga relationer när vi vill förstå oss själva och varandra. Goda relationer utvecklas och skapas i mötet med andra. Syftet med vår studie är att belysa specialpedagogers upplevelser om hur de genom samtal som verktyg bygger relationer med förskollärare och grundskollärare och vilka förutsättningar de har för att ha samtal. Bubers dialogfilosofi har använts i den teoretiska tolkningen och som en del av definitionen av relation eftersom han ser på vad som händer i möten och samtal mellan människor. Enligt Buber (1997) innebär relation ett speciellt förhållande mellan Jag och Du. I studien genomförs en kvalitativ metod i form av djupintervjuer för att undersöka specialpedagogernas upplevelser utifrån syftet. Vi är inspirerade av en fenomenologisk ansats. En semistrukturerad intervjuguide användes i intervjuerna av sex specialpedagoger. Det vårt resultat visar är att specialpedagogerna har både lika och olika upplevelser om hur de genom samtal som verktyg bygger relationer med förskollärare och grundskollärare. Det är specialpedagogens organisering för samtal; tiden för samtal, närvaron för att kunna samarbeta med förskollärare eller grundskollärare och specialpedagogens samtalskompetens som framkommer i analysen. Vår studie bidrar med nya tankar om specialpedagogens verktyg att genom samtal bygga relationer med förskollärare eller grundskollärare och vilka förutsättningar de har för att kunna göra detta. I tidigare forskning har inte alla dessa tre delar: samtal, relationer och förutsättningar för detta, undersökts som en helhet. Vår analys och våra slutsatser visar att det finns ett behov av ett helhetsperspektiv.

Den här uppsatsen handlar om specialpedagogens roll som kvalificerad samtalspartner och handledare. Syftet med studien är att undersöka specialpedagogens roll som kvalificerad samtalspartner och specialpedagogisk handledning. Fokus för studien är att få fram specialpedagogers upplevelser av rollen. Begreppen handledning och kvalificerad samtalspartner och hur de är förankrade hos specialpedagogerna belyses också.Begreppen kvalificerad samtalspartner och handledning diskuteras och en forskningsöversikt inom området redovisas. Det empiriska materialet består av inspelningar från sju intervjuer med verksamma specialpedagoger från förskola och skola. Resultatet av studien visar på olika teman som specialpedagogerna resonerar kring. De olika teman benämns som: Ett mångfacetterat uppdrag, vikten av trygghet och påfyllnad, förhållningssätt som samtalsledare, förutsättningar för rollerna, gyllene ögonblick och utmaningar, handledning och kvalificerad samtalspartner-ett känt och ett okänt begrepp. Specialpedagogerna upplever sin roll som kvalificerad samtalspartner som positiv även om den innehåller utmaningar. De menar att de är trygga i sin roll och att tryggheten växt i takt med erfarenhet. Resultatet visar på att det finns en strävan mot att ha grupphandledning och att i dessa sammanhang stimulera deltagarnas förmåga att komma fram till egna lösningar med hjälp av fördjupande frågor. Specialpedagogerna menar att förutsättningar som organisation, tid, mandat och att ha ledningen med sig är högst betydelsefulla för rollen. Begreppet handledning är mer känt hos specialpedagogerna än begreppet kvalificerad samtalspartner. Det finns en osäkerhet kring begreppet kvalificerad samtalspartner och det används ej i verksamheterna.En slutsats som dras i studien är att rollen som kvalificerad samtalspartner bör förtydligas för att förväntningar ska bli tydligare. / This essay is about the role of special educator as a qualified dialogue partner and tutor. The purpose of the study is to examine the role of the special educator as qualified dialogue partner and special education tutoring. The focus of the study is to get special educators' experiences of the role. The concepts of tutoring and qualified dialogue partners and how they are anchored at the special educators are also highlighted.The concepts of qualified dialogue partners and tutoring are discussed and a research overview in the area is reported. The empirical material consists of recordings from seven interviews with active special educators from preschool and school.The result of the study shows different themes that the special educators are discussing. The different themes are called: A multifaceted assignment, the importance of feeling safe and refills, attitude as conversation leader, role conditions, golden moments and challenges, tutoring and qualified dialogue partners-a known and an unknown term. Special educators perceive their role as qualified dialogue partners as positive even if it contains challenges. They mean that they are confident in the role and that security is growing in line with experience. The result shows that there is a strive to have group tutoring and in these contexts stimulate participants' ability to reach their own solutions using in-depth questions. Special educatorsbelieve that the conditions such as organization, time, mandate and management are most important for the role. The term "tutoring" is more familiar with the special educators than the term qualified dialogue partner. There is uncertainty about the term qualified dialogue partner and it is not used in the sectors. A conclusion drawn in the study is that the role as a qualified dialogue partner should be clarified to ensure that expectations become clearer.

Bakgrunden till studien har sin utgångspunkt i innebörden av specialpedagogens uppdrag och roll som kvalificerad samtalspartner och rådgivare. Eftersom dess innebörd inte är preciserat i något styrdokument kan det leda till olika förväntningar och föreställningar. Syftet med studien är att ta reda på hur specialpedagoger tolkar och beskriver kvalificerad samtalspartner och rådgivare i praktiken samt vilka förutsättningar till att vara kvalificerad samtalspartner och rådgivare som behövs. Metoden kvalitativa intervjuer med frågeguide baserad på öppna frågor till specialpedagoger verksamma inom förskola och grundskola F-6 användes för att ta reda på hur specialpedagogerna definierar och uppfattar sitt uppdrag och sin roll att vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare. Resultatet visar att specialpedagogerna urskiljer specifika drag med att vara en kvalificerad samtalspartner, vilket innebär kvalité och kompetens medan rådgivare innebär snabba lösningar och ”quick fix”. Resultatet visar vidare att specialpedagogerna ser alla samtal som positiva då ett råd kan utvecklas till ett kvalificerat samtal. De menar att bemötande, förhållningssätt, tillit och relationsskapande är grunden till förändringsarbete där specialpedagogernas kommunikationsförmåga är ett verktyg i samtal. Resultatet visar också att om specialpedagogers uppdrag och roll ska förankras i praktiken som kvalificerad samtalspartner och rådgivare behövs mandat, förtroende, tid och organisation. / The background to the study is based on the meaning of the special educator's assignment and role as a qualified dialogue partner and adviser. Since its meaning is not specified in any policy document, it can lead to different expectations and perceptions. The aim of the study is to find out how special educators interpret and describe qualified dialogue partners and advisers in practice as well as what conditions to be qualified dialogue partners and advisers are needed. The method qualitative interviews with question guides based on open questions for special educators active in preschool and elementary school F-6 were used to find out how the special educators define and perceive their assignment and their role as a qualified dialogue partner and adviser. The result shows that special educators distinguish specific features of being a qualified dialogue partner, which means quality and competence, while advisers mean quick solutions and quick fix. The result further shows that special educators see all conversations as positive as a counsel can be developed into a qualified conversation. They believe that attitudes, approach, trust and relationship-building are the basis for change work where special educators' communication skills are a tool in conversation. The result also shows that if special educators' assignments and roles are to be established in practice as a qualified dialogue partner and adviser, mandate, trust, time and organization are needed.

I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete. / Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity. In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.

Dementia may cause impairment of linguistic abilities, affecting both production and comprehension, which in turn affects communication (Mahendra & Hopper, 2012: Perkins, Whithworth & Lesser, 1998). The aim of the present study was to investigate and describe the communication strategies in everyday conversations between people with dementia and their interlocutors, and to describe the identified interaction phenomena based on a participatory perspective. The study was conducted at a home for people with dementia. Three people with known dementia and two health professionals participated in the study. Everyday interactions were filmed, and then transcribed and analyzed according conversation analytic principles. The transcribed data was also analyzed with ideas from positioning theory. The present study highlights the presence of trouble sources in communication between the person with dementia and carers and how these are handled by the participants in terms of strategies, competence and positioning. The study shows that all participants use communicative strategies when trouble sources occurs, but also that trouble sources in the conversation sometimes are ignored. How trouble sources are handled affects how participants acknowledge themselves and each other competence and how they position themselves and each other in the conversation. The study also demonstrates that Conversation Analysis can be an important tool to map strenghts and break downs in communication between people with dementia and key interlocutors. That knowledge could then form the basis for designing individual adaptations and strategies to facilitate communication.

<p>I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete.</p> / <p>Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity.</p><p>In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.</p>

Kommunikation är avgörande för att uppnå en god livskvalitet och grundläggande för att kunna förstå andra och göra oss själva förstådda. Grunden för en tillfredsställande kommunikation är att det finns ett samspel mellan de parter som ingår, vilket förutsätter att det sker ett ömsesidigt utbyte mellan samtalsparterna. De funktionsnedsättningar som cerebral pares ofta leder till kan medföra svårigheter för individen att göra sig förstådd. Det saknas idag svenska studier gällande interaktionen hos små barn med grav cerebral pares (CP). Denna studies syfte är att bidra till en ökad kunskap om hur interaktionen ser ut hos yngre barn (1,5-5 år) med grav CP (GMFCS IV-V) och deras närmaste omgivning. Studien är en kombinerad kvantitativ och kvalitativ fallstudie med fokus på strukturella bidrag och pragmatiska funktioner i den gemensamma interaktionen mellan två barn med grav CP och deras kommunikationspartners på respektive barns förskola. Barnen filmades i olika vardagliga aktiviteter och därefter transkriberades filmerna, innan de analyserades med ett strukturerat bedömningsmaterial och med beskrivande statistik. De frågeställningar som undersöktes i studien var: Vilka typer av kommunikativa bidrag använder yngre barn med grav cerebral pares i interaktionen med sin närmaste omgivning? Vilka typer av kommunikativa bidrag använder omgivningen i interaktionen med yngre barn med grav cerebral pares? Skiljer sig barnens sätt att delta åt mellan olika vardagliga aktiviteter? Går det att besvara ovanstående frågeställningar med det bedömningsmaterial som utvecklats och översatts av Paulsson 2011? Resultaten av analysen indikerade att fokusbarnen hade en passiv roll i samtalet och främst producerade responser, medan kommunikationspartnern var mer aktiv och tog fler initiativ. Resultaten går därmed i linje med tidigare studiers resultat, från andra länder och med äldre barn. Bedömningsmaterialet går att använda på målgruppen och kan identifiera mönster och skillnader i kommunikationen hos dessa yngre barn. Materialet kräver dock vidare bearbetning för att säkerställa validiteten i resultaten. Ett mer utvecklat material kan tänkas ligga till grund för framtida forskningsstudier av denna målgrupp samt för att skapa underlag för evidensbaserade logopediska insatser. / Communication is crucial to achieve a good quality of life, and it’s also a vital skill to be able to understand others and to make ourselves understood. The basis of a satisfactory communication is that there is an interaction between all parties involved. This requires that there is a mutual exchange between the conversational partners. Disabilities commonly associated with cerebral palsy often lead to difficulties in the individual’s ability to make him- or herself understood. Today there is a lack of Swedish studies investigating how young children with cerebral palsy (CP) interact. The aim of this study/master thesis is to contribute towards a better understanding of how young children (1,5-5 years old) with severe cerebral palsy (GMFCS IV-V) interact with their immediate surroundings. This thesis is a combined qualitative and quantitative case study focusing on turns and communicative functions in the joint interaction of two children with severe cerebral palsy and their communication partners in each child's preschool. Both children were filmed in various everyday activities and subsequently the films were transcribed before being analyzed with a structured assessment material and presented with descriptive statistics. The issues addressed in this study are: What kind of communicative contributions do young children with severe cerebral palsy use in their interaction with their communication partners? What kind of communicative contributions are used by the communication partners when they interact with young children with severe cerebral palsy? Do the way in which children interact vary between various everyday activities? Is it possible to use the assessment material that was developed and translated by Paulsson 2011 to try to answer the questions above? The result of this study indicated that the children in this study used a passive way of communicating. They mainly produced responses, while their communication partners were more active and made more initiations. The results are thus consistent with the results of previous studies from other countries and with older children. The findings indicate that the material can be used to identify patterns and differences in the communication even for younger children, but it requires further adaptations to ensure the validity of the result. A further developed assessment material may form the basis for future research studies of this target group and may create a basis for evidence-based speech- and language pathology interventions.

Sammanfattning/AbstractEriksson, Cristina (2022). Speciallärare med specialisering språk-, skriv- och läsutveckling -en kollega med lite fler verktyg i sin verktygslåda. Specialpedagogprogrammet, Institutionenför skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90 hp.Förväntat kunskapsbidragDenna studie belyser vikten av pedagogiska samtal och kollegialt lärande. Genom att synliggörainformanternas bild av uppdraget för speciallärare med inriktning språk-, skriv- ochläsutveckling och deras uppfattningar utifrån inkludering, anpassningar och elevers skiftandebehov förväntas studien bidra med förutsättningar för ett gynnsamt och språkutvecklandesamarbete mellan lärare och speciallärare utifrån ett relationellt perspektiv.Syfte och frågeställningarStudien belyser några lärares uppfattningar vad gäller uppdraget för en speciallärare medinriktning språk-, skriv- och läsutveckling och hur de tänker att en sådan kan utveckla ochfördjupa arbetet i verksamheten. Följande preciserade frågeställningar har formulerats för attbehandla studiens syfte:• Hur uppfattas en speciallärare kunna bidra till och komplettera det språkinriktadearbetet i verksamheten?• Vilka uppfattningar gällande inkludering, särskilda anpassningar och elever ibehov av särskilt stöd framträder hos respondenterna?TeoriStudiens teoretiska ramverk grundar sig i systemteoretiskt perspektiv, närmare bestämtBronfenbrenners ekologiska systemteori. Bronfenbrenner (1979), framhåller att elevers lärandeär beroende av omgivningen och argumenterar för att det är viktigt att se barnets utveckling irelation till de olika system som barnet är en del av. Den utvecklingsekologiska modellen bestårav fyra strukturer som Bronfenbrenner benämner mikro-, meso-, exo- och makrosystemet. I