Syftet med detta arbete har varit att belysa hur kompensatoriska hjälpmedel vid läs- och skrivsvårigheter kan integreras i klassrumsundervisningen. Jag ville lära mig mer om hur man kan arbeta för ett kompensatoriskt tänkande i en inkluderande skola.Jag har gjort en kvalitativ fallstudie och under en vecka följt en elev med dyslexidiagnos i skolår 4. Jag har i olika klassrumssituationer observerat hur kompensatoriska hjälpmedel används eller inte används. Observationen följdes upp med semistrukturerade intervjuer med elev, förälder, klasslärare, specialpedagog och rektor. Under min observation fick jag uppleva hur viktig klasslärarens förmåga att skapa struktur och sammanhang är för elever i allmänhet och för elever med dyslexi i synnerhet. Min slutsats är att en kombination av klassrumsundervisning med struktur och muntliga genomgångar och tidig introduktion av kompensatoriska hjälpmedel, där mycket stöd ges vid introduktionen ger elever med dyslexi goda förutsättningar att klara skolan. Önskvärt vore att kombinera struktur och sammanhang, med att använda datorn som ett naturligt verktyg för att läsa, skriva, tala och lyssna för alla elever. Då skulle kompensatoriska hjälpmedel kunna introduceras på ett inkluderande sätt i klassrummet. Detta är en stor utmaning för många pedagoger.

SyfteStudien syftar till att bidra med kunskap om dyslexi som upptäcks på gymnasiet. Syftet är att få en uppfattning om hur diagnosen dyslexi upptäcks samt vilken betydelse diagnosen har. Vidare är syftet att beskriva hur dyslexi påverkar elevens syn på sig själv. De frågor studien vill besvara är hur gymnasieskolans aktörer uppfattar elever med dyslexi och vilken funktion läs- och skrivutredningar har på gymnasiet. Andra frågor studien vill besvara är hur eleven förhåller sig till sin diagnos och svårigheter samt om stödet är anpassat för eleven.Teoretisk förankringStudien utgår från den sociokulturella teorin men har även ett psykosocialt och salutogent perspektiv. Den sociokulturella teorin vilar på den ryske psykologen Lev Vygotskijs idéer om att människan föds in i ett socialt sammanhang där kunskaper och färdigheter skapas i relation till andra. Med rätt stöd kan individen nå den proximala utvecklingszonen för lärande menar BrunerVygotskij, vilket innebär att man inte ska se begränsningar hos individen (Alexandersson, 2009; Hjörne & Säljö, 2013). Perspektivet innebär också att man måste se lärandet i sitt sociala och kulturella sammanhang och inte låta det skymma och styra individen mot normativa förväntningar.Det psykosociala perspektivet i studien anser att den omgivande sociala miljön påverkar individen och har betydelse för utvecklingen enligt psykoanalytikern Erik Homburger Eriksson och menar vidare att individer utvecklas genom åtta olika faser i livet. I varje fas står individen inför en förändring och svårigheter som måste lösas. Om individen lyckas upplever individen kompetens och om den misslyckas upplever individen en känsla av att inte duga. I ungdomsåren 12-20 år dominerar identitetsutveckling och rollförvirring och det är viktigt att individen har en framtidstro för att en positiv identitet ska utvecklas och individen är bättre rustad inför vuxenlivets utmaningar (Havnesköld & Mothander, 2009).Antonovsky y beskrev det salutogena perspektivet i vilket han menade att man måste se till friskfaktorerna och vad det är som vidmakthåller hälsa. Han kom fram till individens behov av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet inför livets uppgifter var de komponenter som påverkade hälsan, vilket han kallade för en känsla av sammanhang (KASAM) (Jacobsson, 2008). MetodDatainsamlingen i studien genomutfördes med semistrukturerade intervjuer av med specialpedagoger och elever på gymnasieskolan och en Komvuxenhet. Studien hade en kvalitativ ansats där informanternas berättelser transkriberades och analyserades med hjälp av tematisering av materialet. Materialet bearbetades induktivt samt tolkades sedan hermeneutiskt och rimliga slutsatser drogs. ResultatI studien framkom att specialpedagoger och elever såg olika på diagnosens funktion. Specialpedagogerna på skolorna ansåg att diagnosen inte hade någon funktion för deras arbete med eleverna med några få undantag. Eleverna däremot ansåg att diagnosen var viktig för deras förståelse för problematiken samt att det stärkte dem i deras rätt till stöd. En diagnostisk utredning kunde ge både specialpedagogen och eleven en fördjupad kunskap om styrkorna och svagheterna hos eleven vilket kunde motivera nya sätt att arbeta med svårigheterna. Alla elever i studien tyckte det var märkligt att deras problematik inte hade upptäckts på grundskolan och kände sig svikna. Eleverna menade vidare att mer explicita problem på grundskolorna var orsaken till att de inte blivit synliga som dyslektiker. Ingen av eleverna tyckte att de hade fått tillräckligt stöd på grundskolan. De ansåg däremot att diagnosen hade underlättat deras studier. Stödet eleverna fick på gymnasieskolorna och Komvux var relativt likvärdigt med små variationer.Metoden att upptäckta dyslektiker skilde sig något mellan skolorna där en gymnasieskola använde kommunens screeningsverktyg som en första ingång medan andra skolor förlitade sig på personliga brev skrivna av eleverna eller lärarnas kompetens. Gemensamt var att specialpedagogerna tyckte kommunens screeningsverktyg var ett alltför trubbigt instrument för att hitta dyslektiker.Det framkom i studien att attityder mot dyslektiker lever kvar bland unga människor, att de ser dyslektiker som dummare än andra och att elever med dyslexi har en mer negativ bild av sig själva och sina möjligheter. Specialpedagogerna i studien menade att detta har blivit bättre med åren eftersom kända personer har kommit ut med sin dyslexi och förebilder är viktiga om attityder ska förändras.

Vilka metoder och hjälpmedel underlättar för elever i läs- och skrivsvårigheter? / Which methods and tools are useful for students in reading and writing difficulties?

Eftersom det är viktigt att alla elever ska lära sig läsa och skriva så växte mitt intresse över hur lärarna ser på sin roll och sitt arbete med att stötta elever med läs- och skrivsvårigheter. Syftet med studien var att undersöka lärarens förutsättningar att stötta elever som har läs- och skrivsvårigheter, hur de tycker att samarbetet omkring dessa elever fungerar och om det finns några bra arbetsmetoder som är effektiva att använda i tidig läs- och skrivinlärningprocess. Studien genomfördes med semistrukturerade intervjuer av fem lärare i årskurs 1-3. Intervjuerna spelades in för att sedan transkriberas och analyseras. I analysen tar jag hjälp av Nilholms tre grundläggande perspektiv ur specialpedagogiken; kategoriska, relationella och dilemmaperspektiv för att närmare belysa hur lärarna ser på sin och skolans roll i stöttningen av elever med läs- och skrivsvårigheter. Sammanfattningsvis så upplever lärarna att de får tillräckligt med stöd från sina kolleger och specialpedagoger för att klara av arbetet med elever som har läs- och skrivsvårigheter. Ur ett relationellt perspektiv är det viktigt med ett fungerande samarbete omkring elever med svårigheter. Det framkommer även hur viktigt det är att ha kollegor som kan hjälpa och stötta, men även hur specialpedagogen kan hjälpa med material och metoder för att lyckas med elever som har läs- och skrivsvårigheter. Resultat om läromedel och arbetsmetoder framkommer att det finns dåligt med läromedel och arbetsmaterial som är anpassade till elever som har läs- och skrivsvårigheter. Det är lärarna som själva får anpassa allt material så det fungerar till elever med svårigheter På en övergripande nivå kan konstateras att när lärarna i studien beskriver arbetet med elever som har läs- och skrivsvårigheter dominerar det relationella perspektivet, där stöttning ses som skolans gemensamma uppgift.

Media målar upp en mörk bild av relationen mellan skola och vårdnadshavare och beskriver vårdnadshavare i negativa ordalag samtidigt som andelen ungdomar som lämnar grundskolan med ofullständiga betyg är hög. Detta väckte frågan om hur vårdnadshavare ser på samverkan med skolan. Syftet med studien var att få en bild av hur samverkan med skolpersonal på högstadiet upplevdes av vårdnadshavarna och att se eventuella framgångsfaktorer i samverkan. Studien hade en kvalitativ ansats och datainsamlingsmetoden var semistrukturerade intervjuer. Tio respondenter intervjuades, vilkas berättelser sedan utgjorde grunden för analys och tolkning. Resultatet visade att de flesta av respondenterna upplevt någon form av problem i samverkan med högstadiet men det fanns även två respondenter som såg positivt på sin upplevelse. Framgångsfaktorer som synliggjordes var god förmåga hos skolan att möta elevers behov, skolpersonalens engagemang och strävan efter att eleven ska lyckas, goda relationer mellan skolpersonal, vårdnadshavare och elev samt kollegial samverkan på skolan. De slutsatser som dragits var att vårdnadshavarna hade sitt barns bästa för ögonen och att det som av skolan kunde upplevas som ett ifrågasättande i grunden handlade om att värna sitt barns rätt till en lyckad skolgång samt att vårdnadshavarna ansåg att orsaken till deras barns skolsvårigheter låg i ett upplevt systemfel i skolan.

Syftet med studien är undersöka hur assisterande teknik används som stöd/hjälpmedel i årskurs F-6 till elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Studiens frågeställningar är: Vilken assisterande teknik används som stöd/hjälpmedel till elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi vid läsning och skrivning?  På vilket sätt gynnas eleverna av assisterande teknik? Hur tillgänglig är den assisterande tekniken på skolorna? Vilka hinder och svårigheter upplever lärarna i arbetet med assisterande teknik? Studien bygger på en kvalitativ forskningsansats med semistrukturerade intervjuer. Studiens resultat bygger på de tolv informanternas erfarenheter av assisterande teknik. Resultatet uppvisar att den assisterande tekniken kan hjälpa elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. I studien framkommer det att den assisterande tekniken finns ute i verksamheten i olika omfattning. Studien påvisar dock att lärarnas kompetens behöver höjas för att den assisterande tekniken ska kunna användas på bästa sätt för att hjälpa eleverna att arbeta inom den proximala utvecklingszonen. Det blir utifrån studiens resultat tydligt att lärarens och speciallärarens/specialpedagogens kompetens är av högsta vikt för att ge eleverna de bästa förutsättningarna för att använda den assisterande tekniken. Det visar sig att elevernas användande av assisterande teknik utan ett syfte i det närmaste är verkningslöst.

Denna studies syfte var att undersöka hur det specialpedagogiska stödet utformas på olika stadier för elever i läs- och skrivsvårigheter. En kvalitativ forskningsansats användes då studien eftersträvade ett djup snarare än ett generaliserbart resultat. Metodvalet bestod av semistrukturerade intervjuer som genomfördes med elva verksamma speciallärare, vilka representerade grundskolans alla stadier. Urvalet gjordes från två kommuner och samtliga respondenter var färdigutbildade speciallärare eller studenter på speciallärarutbildningen. Empirin tolkades utifrån studiens teoretiska ramverk Response to Intervention (RTI), samt den Proximala utvecklingszonen, vilken är en viktig beståndsdel inom den sociokulturella teorin (Vygotskij, 1979). Resultatet visade på hur speciallärare arbetade förebyggande för att främja alla elevers läs- och skrivutveckling, samt åtgärdande för att stötta elever i läs- och skrivsvårigheter. Vidare framkom vilka likheter och skillnader som kunde ses inom skolans olika stadier i detta arbete. En likhet var att respondenter från samtliga stadier strävade efter att arbeta förebyggande. De upplevde dock att mycket av tiden upptogs av åtgärdande arbete vilket bidrog till svårigheter i att främja alla elever läs- och skrivutveckling. En skillnad var att stödinsatserna, i och med elevernas stigande ålder, blev mer inriktade på betyg medan det i de lägre åldrarna låg ett större fokus på att ta eleven vidare i sin läs- och skrivutveckling.

De flesta elever lär sig läsa oberoende av vilken läsinlärningsmetod som används, men för ungefär en femtedel av eleverna kan användandet av strukturerad phonicsträning vara helt avgörande för en positiv läsutveckling. Syftet med den här systematiska litteraturstudien var att undersöka vad den senaste forskningen säger om hur phonics kan användas för att utveckla läsningen hos låg- och mellanstadie elever med dyslexi. Vi ville även ta reda på vilka metoder inom phonics som har visat sig vara framgångsrika när det gäller att utveckla läsningen hos elever med dyslexi och om det är gynnsamt att kombinera phonicsträning med andra metoder. Resultatet av de studier vi granskat visade stora positiva effekter av strukturerad phonicsträning och att det även kan vara gynnsamt att kombinera phonicsträning med träning av andra språkliga aspekter för att utveckla läsning och skrivning effektivt. Forsknings-genomgången visade att språkliga områden som är effektiva att kombinera med phonicsträning är stavning, läsflyt/läsförståelse, morfemkunskap, stavelseträning eller sight word-träning. Flera av studierna visade dock att strukturerad phonicsträning var en nödvändig grund och att eleverna först behövde ha uppnått en viss nivå av fonologisk medvetenhet och avkodning genom phonicsträning, för att sedan kunna utveckla exempelvis stavning och läshastighet effektivt.

Dyslexi är ett allvarligt och utbrett språkligt handikapp. Åtskilliga barn får överraskande stora svårigheter att lära sig läsa och skriva när de börjar skolan. Dyslexi är betydligt vanligare än man tror. Hos politiker, myndigheter och i skolan brister medvetandet om problemets allvar, storlek och omfattning. Att inte kunna lära sig läsa och skriva i takt med sina klasskamrater upplevs som mycket traumatiskt av de drabbade. Som en följd av nederlaget i ”kampen om bokstäverna” får dessa barn dåligt självförtroende. Detta i sin tur, får till följd att barn med dyslexi sällan kommer till sin rätt i skolan. Ett holistiskt och lösningsfokuserat synsätt är av stor vikt vid hjälp till dyslektiska personer.Dyslexi får också allvarliga konsekvenser ute i samhället. I takt med datoriseringens fortskridande i arbetslivet, ställs det högre krav på samhällsmedborgarnas läs- och skrivkunskaper. Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, medför dessa problem negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Idag är det knappast möjligt att finna en anställning där läs- och skrivförmågan inte behövs. Det är därför av största vikt att elever lär sig läsa och skriva innan de lämnar skolan.Huvudfrågan i arbetet är hur skolor (från förskolan till gymnasiet) organiserar sin hjälp till dyslektiker. För att få fram information har jag kontaktat samtliga skolor i en västsvensk kommun och genomfört både en kvantitativ enkätstudie, riktad till rektorer, lärare och specialpedagoger ute på skolorna, samt några kvalita-tiva intervjuer med utvalda specialpedagoger. För mig som blivande studie- och yrkesvägledare är det viktigt med denna kunskap, då jag i min framtida yrkesprofession kommer att möta både unga och vuxna med dessa problem.De väsentligaste resultat som jag kommer fram till i studien är, att hjälpen till dyslektiker fungerar bra i grundskolan. Den svaga länken är gymnasieskolan, både vad gäller hjälpen till dyslektiker och kunskapen hos lärarna/pedagogerna angående ämnet dyslexi. Dock uppfattar jag att samtliga yrkesgrupper, både i grundskolan och på gymnasiet, har en uttalad vilja och önskan om att förbättra och utöka sina kunskaper i och kring ämnet dyslexi. Detta för att i framtiden än bättre bemöta elever med läs- och skrivsvårigheter. / Dyslexia, difficult to say and far more difficult to spell

Syftet med denna studie är att undersöka hur instrumentala bilder som pedagogiskt stöd framställs, och hur instrumentala bilder fungerar, för dyslektiker vid textbaserat lärande i litteraturen och i fallstudien. Därför ställs frågan: Hur framställs för och nackdelar med att ha bilder som stöd för dyslektiker vid textbaserat lärande? Metoden som har använts är en kombination av litteraturstudie och en fallstudie. Studien visar att det både finns svårigheter och fördelar med att använda bilder som stöd. Den främsta svårigheten är att bilder tolkas utifrån personliga erfarenheter och förkunskaper samt att om bilden inte stämmer överens med textens innehåll kan bilden förvirra samt försämra koncentrationsförmågan ytterligare. Om bilden stämmer överens med textens innehåll kan bilden hjälpa personer med dyslexi att få överblick över innehållet. Bilder kan då även hjälpa personer med dyslexi att minnas innehållet i texten eftersom dyslektiker minns bilder lättare än ord. Slutsatsen i studien är att bilder kan vara till stöd för personer med dyslexi, men att det då är extra viktigt att få pedagogiskt stöd i hur bilder läses och tolkas. Därför kan det vara bra med en pedagog med bildkompetens för att utveckla lässvaga personers kompetens i att ta tillvara på bildens innehåll. Förutom att en bildpedagog kan ge stöd i elevers bildtolkningsförmånga och kompetens i att använda sig av bilder kan de ge stöd till andra lärare i hur de kan använda sig av bilder, färger och former för att underlätta för vissa elever med en nedsättning i läs- och hörförståelse.