Bakgrund: Varje år får cirka 500 000 kvinnor beskedet livmoderhalscancer runt om i världen. Sjukdomen kan föra med sig komplikationer så som svårigheter med det sexuella livet och att bli gravid. Kvinnorna kan även få ångest inför framtiden och vara oroliga för återinsjuknande. Livmoderhalscancer är en ångestladdad sjukdom och sjuksköterskor behöver ökad förståelse för de frågor och tankar patienter upplever i samband med livmoderhalscancer. Syfte: Syftet med studien var att beskriva kvinnors upplevelser av att leva med livmoderhalscancer. Metod: Litteraturstudie med kvalitativ ansats. Data samlades in från olika sökoperatörer och analyserades med Graneheim och Lundmans tolkning av innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att livmoderhalscancer kan medföra oro för framtiden, ångest för återinsjuknande och rädsla för infertilitet. Kvinnorna beskrev också att vardagslivet och det sexuella livet påverkats av sjukdomen. Kvinnorna kände sig som en belastning för familjerna på grund av de rollförändringar som kunde ske i hemmet under sjukdomsförloppet. Det sexuella livet blev lidande av komplikationerna från behandlingen. Kvinnorna önskade mer information från vårdpersonal angående behandlingens bieffekter och ansåg dessutom att vårdpersonal borde visa mer medlidande. Kvinnorna upplevde inte stödet från vårdpersonal som tillfredställande utan såg familj och vänner som en viktig källa till stöd. Medpatienter ansågs även vara ett stort stöd då det var skönt att prata med någon i samma situation. Slutsats: Kvinnor som insjuknat i livmoderhalscancer upplever oro, ångest och rädsla. De upplevde förändringar i det sexuella- och vardagliga livet vilket fick dem att ifrågasätta sin kvinnliga identitet. Genom att uppmärksamma kvinnors upplevelser av livmoderhalscancer kan sjuksköterskan bidra till minskat lidande hos dessa kvinnor. Vårdpersonal bör ge kvinnor som insjuknat i livmoderhalscancer mer information om eventuella bieffekter från behandling för att öka kvinnors möjligheter att hantera sjukdomen.

Syftet med denna studie har varit att utifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv undersöka hur förskollärare uttrycker sig om vilka begränsningar och svårigheter som barngruppens storlek får för genomförandet av ett pedagogiskt arbete som går i linje med läroplanen. För att undersöka detta har intervjuer med fem förskollärare ägt rum med intervjufrågor som har varit konstruerade för att kunna ge svar på syfte och frågeställningar. Resultatet har tydligt visat att barngruppens storlek har betydelse i viss mån när det gäller att följa läroplanens riktlinjer. Förskollärare upplever press att hinna se varje barn något som begränsar barnens inflytande och delaktighet, speciellt när barn i behov av stöd finns i barngruppen. Hur förskollärare väljer att organisera sin verksamhet och om det finns möjlighet att dela in barnen i smågrupper, så visade det sig att barngruppens storlek inte var ett lika stort problem. Det som visade sig ha en viktig roll i relation till hur barngruppens storlek uppfattades, var främst om det fanns barn i behov av stöd på avdelningen.

Denna studies syfte var att undersöka hur elever i behov av särskilt stöd uppfattade musikundervisning och med ett särskilt fokus på sånginlärning. Frågeställningarna var hur elever beskrev det som de brukade göra på musiklektionerna, hur eleverna uppfattade sin inlärningsmiljö och hur eleverna uppfattade sin sånginlärning. Eleverna var 10-11 år. Elevernas huvudsakliga aktiviteter under musiklektionerna var sång, dans och instrumentalspelande. Medan fria val av musikaktiviteter upplevdes som positivt, upplevdes brist på koncentration som negativt. Svaren visade även betydelsen av lyssning och upprepad övning, utifrån såväl skriven text som i form av härmning av framförd text. I resultatet framkom det att sjunga tillsammans med hela klassen medförde en risk att höras om inte samtliga sjöng med. Det kunde i sin tur medföra en känsla av obehag och resultera i en ovilja att delta i den gemensamma sången. Även den egna rösten upplevdes som främmande. Lite oväntat fanns en skillnad mellan flickor och pojkar i de redovisade svaren. Skillnaden framkom hos både flickor och pojkar, men i olika moment.

Bakgrund Cancer är en sjukdom som slår hårt för den drabbade både fysiskt och psykiskt som gör att den drabbade blir i behov av stöd och omsorg från vården. Sjuksköterskan måste i sin yrkesprofession kunna möta dessa behov på ett individanpassat sätt. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva sjuksköterskors uppfattningar och erfarenheter av att ge patienter med cancer stöd samt att beskriva undersökningsgrupperna i de inkluderade artiklarna. Metod: Litteraturstudie med beskrivande design. 11 kvalitativa artiklar användes som identifierades på databaserna PubMed och CINAHL. Huvudresultat: Relationen mellan sjuksköterska och patient var en viktig komponent i hur stödet kunde ges både på ett behovsanpassat och individuellt sätt. Sjuksköterskans roll som informatör och kunskapskälla var en viktig del i stödet till patienter med cancer. Sjuksköterskans känslor påverkade relationen. Resultatet visade även att sjuksköterskans uppfattningar och erfarenheter i vissa aspekter skilde sig åt. Vad gäller undersökningsgrupperna presenterades bland annat att alla eller några deltagare var specialistutbildade inom onkologi i tre av studierna. I de studier deltagarnas yrkesverksamma år presenterades fanns en stor variation. Deltagarnas ålder varierade mellan 21-61 år i de studier ålder presenterades. Slutsats: Relationen mellan sjuksköterska och patient var grunden till att på ett individuellt sätt förstå och möta patientens behov av stöd. Information om behandlingar och biverkningar var en viktig del av stödet så att patienten lättare skulle kunna hantera sjukdomen. Sjuksköterskan behövde ha tid, mod och förmåga att sätta sig in i patientens situation för att möta stöd behovet och få patientens förtroende.

Syfte: Syftet med studien har varit att undersöka lärares undervisning av elever med autism i ämnet idrott och hälsa på grund- respektive resursskolor. Frågeställningarna var: Vad innehåller undervisningen i idrott och hälsa och hur beskriver lärarna elevernas lärande? Hur förhåller sig lärarna till kursplanen i idrott och hälsa?  Vilka individuella anpassningar sker och vilka motiv till olika anpassningar uppger lärare?       Metod: En kvalitativ metod har använts som undersökningsmetod: halvstrukturerade intervjuer. Urvalet av respondenterna baserades på att respondenterna skulle vara verksamma lärare med erfarenhet av elever med autism i grundskolan i idrott och hälsa på en grundskola eller resursskola. Urvalet gjordes med hjälp av ett flerstegsurval som startade med ett bekvämlighetsurval där kontakt togs med en lärare från en närliggande kommun. Resterande deltagare valdes utifrån ett strategiskt urval med hjälp av en sammanställning från Autism och Asperger föreningen (2015). Tre av totalt sex intervjupersoner undervisar på en resursskola och tre undervisar på en grundskola med resursklasser. En didaktisk undervisningsteori, differentiated instruction, har använts vid analys av empiri. Resultat: Lärarna betonar att undervisningen av elever med autism i idrott och hälsa bör utgå från en tydlig struktur, där tydligheten och upprepning vid aktiviteter och instruktion  underlättar elevernas lärande. Lärarna gör anpassningar i kursplanen för att alla elever ska kunna delta utifrån sina egna förutsättningar. Undervisningen är fokuserad på de motoriska grundformerna i olika rörelsemoment till exempel hinderbanor. Även aktiviteter som simning, orientering och dans prioriteras som innehåll i undervisningen. Om eleverna inte klarar vissa moment kan läraren välja att ”pysa” eleven, men det sker endast i enstaka fall. Överlag har eleverna inte svårt att nå upp till kunskapskraven. Individuella anpassningar görs bland annat genom att låta eleverna få vara aktiva i en annan undervisningsmiljö (exempelvis i gym), få alternativa vägar i hinderbanor eller förenklade regler i ett spel. Detta görs för att eleverna ska tycka idrott är roligt. Uppnås inte detta kommer dessa elever att sluta vara med och därmed inte heller kunna utvecklas. Slutsats: Analys och slutsatser från studien pekar på att lärarna i idrott och hälsa gör olika anpassningar efter elevernas svårigheter/speciella förmågor, och försöker undvika att eleverna blir isolerade då de redan har svårt med sociala anpassningar. Lärarna arbetar för att eleverna ska nå upp till kunskapskraven och detta utifrån deras egna förutsättningar, vilket ligger i linje med vad som rekommenderas i den didaktiska teoribildningen differentiated instruction. / Aim: The purpose of this study was to investigate teachers' education of students with autism in physical education in elementary schools and resource schools. The questions were: What does the teaching in physical education include and how do the teachers describe the students' learning? How do the teachers relate to the curriculum in physical education? What individual adaptions occur and what motives to various adaptions state the teachers? Method: A qualitative method has been used as a method of investigation: semi-structured interviews. The selection of respondents was based on that the respondents would be practicing teachers with experience of students with autism in elementary school in physical education at an elementary school or a resource school. The sample was selected using a multistage sampling which started with a convenience sample where contact was made with a teacher from a nearby municipality. The remaining participants were selected from a strategic choice with a compilation from Autism and Asperger föreningen (2015). Three of the six people that were interviewed teach at a resource school and three teach at an elementary school with resource classes. A didactic teaching theory, differentiated instruction, has been used in the analysis of the empirical data. Results: The teachers emphasize that the education of students with autism in physical education should be based on a clear structure, where the clarity and repetition during activities and instruction facilitates the students' learning. The teachers make adjustments in the curriculum because all students should be able to participate on their own terms. The teaching is focused on basic motor activities into different movement elements such as obstacle courses. Even activities like swimming, orienteering and dance are a priority in the educational content. If students do not pass certain elements the teacher can choose to remove them for the student, but it only occurs occasionally. Overall, the students do not have difficulties to reach the knowledge requirements. Individual adaptations are sometimes made by having students be active in another educational setting (e.g. a gym), get alternate routes in obstacle courses or simplified rules in a game. This is done so that the student will think that sports are fun. If this is not achieved, then these students will not participate and thus not be able to develop. Conclusions: Analysis and conclusions from the study indicate that the teachers in physical education make different adjustments for students' difficulties/special abilities, and try to avoid that the students become isolated. The teachers work so that the students can reach the proficiency requirements and this based on their own conditions, which are in line with what is recommended in the didactic theory differentiated instruction.

Att få en cancerdiagnos påverkar inte bara den cancerdrabbade personen utan även partnern. Det kan leda till stora förändringar i vardagen både psykosociala och praktiska för både partner och den cancerdrabbade personen. Partners behov kan märkas med hjälp av personcentrerad vård i hemmet. Syftet med litteraturstudien var att undersöka behov av stöd för personer som är partner till patienter med cancerdiagnos. I resultatet framträdde det att partner har ett stort behov av informativt stöd, behov av socialt stöd och behov av religiös tro samt att partners önskemål om stöd att återgå till ett väl fungerande liv som partner och vårdgivare. Därför finns ett ökat behov av att vidga kunskapen och forskningen kring partners upplevelse om olika personliga stödbehov. Sjuksköterskan ska bemöta både den cancerdrabbade personen och partner som en helhet och inte ägna all uppmärksamhet åt den cancerdrabbade.

Familjer med barn med kognitiva funktionsnedsättningar är utsatta för större påfrestningar än familjer med typiskt utvecklade barn och är i behov av mer stöd och insatser. Syftet med denna studie har därför varit att undersöka hur en grupp föräldrar till barn med kognitiva funktionsnedsättningar beskriver vardagslivet för familjen samt hur de beskriver det stöd som familjen är berättigade till. Studien är baserad på fem kvalitativa intervjuer med föräldrar till barn med kognitiva funktionsnedsättningar i Umeå kommun, vilka utgick ifrån en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuerna analyserades med hjälp av meningsbärande enheter. Resultaten visar att de intervjuade föräldrarnas utmaningar i vardagen ofta består i att kämpa för barnens rättigheter och hur de bäst kan hjälpa sina barn. Det stöd som familjerna mottar värderas olika, och verkar inte vara likvärdig mellan intervjupersonerna. De flesta anser att de får ta ett alltför stort ansvar för att deras barn ska få rätt stöd. De slutsatser som kan dras utifrån intervjuerna är att de intervjuade föräldrarna är i behov av mer infomation, både skriftligt och muntligt, om vad verksamheter kan erbjuda familjerna samt att de i deras vardag får ta ett stort ansvar själva för att kunna efterfråga stöd åt sina barn.

Att som allmänsjuksköterska utbilda sig inom anestesi som specialistområde och sedan börja arbeta på en operationsavdelning medför stora förändringar. Det kan innebära att funderingar väcks hos sjuksköterskan kring exempelvis ökat ansvar, annorlunda miljö och att arbeta mer självständigt. Övergången från att arbeta som sjuksköterska, kanske en längre tid, att ha hittat sin roll, varit säker i det och blivit expert i yrket sätts plötsligt på prov igen då hen blir novis på nytt. Tidigare forskning finns kring hur den nyutexaminerade allmänsjuksköterskan upplever sitt yrke, dock finns det lite forskning om den nyutexaminerade anestesisjuksköterskans upplevelse.   Syftet med studien var att beskriva hur den nyutexaminerade anestesisjuksköterskan upplever sin nya yrkesroll på en operationsavdelning. För att ta reda på hur de upplever första året i arbetet användes en kvalitativ forskningsintervju med induktiv ansats som metod. Åtta anestesisjuksköterskor intervjuades. Transkriberingen analyserades sedan utifrån kvalititativ innehållsanalys. Resultatet visar på att anestesisjuksköterskorna upplevde yrket som ansvarsfullt, varierande och spännande. De upplevde också att det fanns många svårigheter som skapade oro och stress och de berättade om vad som är viktigt för att de ska känna sig trygga, exempelvis stöd från kollegor. Resultatet presenteras i fyra kategorier; ett givande arbete, att känna sig otillräcklig, att skapa förutsättningar för att lyckas och att tillåta sig vara ny. Kategorierna presenteras med respektive underkategorier. Tidigare forskning styrker att nyutexaminerade anestesisjuksköterskor upplever mycket stress och att de behöver stort stöd från arbetskamrater. Det framkommer   också   skillnader   mellan   studiens   resultat   och   tidigare   forskning, exempelvis skiljer sig upplevelserna åt kring produktionsstress på arbetsplatsen. De slutsatser som studien resulterar i är; att trots stress i arbetet upplever anestesisjuksköterskorna att de valt rätt yrkesinriktning, det är viktigt att skapa goda förutsättningar för nyutexaminerade anestesisjuksköterskor exempelvis att få stöd av sina kollegor, att ha kontroll över situationer ökar känslan av trygghet och minskar osäkerheten samt är det också av stor betydelse att anestesisjuksköterskor tillåter sig själva att vara nya för att de ska trivas på jobbet.

No description available.

Syftet är att, utifrån ett elevperspektiv, få fördjupad kunskap om och förståelse av vad mötet med skolans krav innebär för kvinnor som i rollen av grundskoleelever bedömts vara i behov av särskilt stöd och som numer är diagnostiserade med ADHD. Studien är retrospektiv genom att kvinnliga elever som nu har diagnosen ADHD berättar om sin tidigare skolgång. Vidare utgår studien ifrån en kvalitativ ansats där 15 före detta grundskoleelever har djupintervjuats utifrån en strukturerad intervjumall angående sina skolerfarenheter. I resultatet framgår att de tillfrågade kvinnorna överlag bar på upplevelsen av sin skolgång som problematisk och med en känsla av att inte ha blivit sedda och lyssnade på. Faktorer som lyfts fram som har påverkat deras skolgång positivt är tillgången betydelsefulla vuxna, konkret stöd och individuell anpassning samt eget intresse och motivation. Faktorer som lyfts fram som negativa för skolgången är avsaknad av signifikant eller kompetent vuxen, samt känslan av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. En av studiens slutsatser är att det framkommer ett behov av kunskap hos de som möter unga i behov av särskilt stöd. Skolan måste fortsätta att arbeta med att utbilda personalen för att man ska kunna se alla individers unika behov. Studien lyfter vikten av att skolor har specialpedagoger som kan verka som broar mellan eleverna och pedagogerna där specialpedagogens handledning möjliggör för ett ökat lyckande och en känsla hos eleverna att alla har en plats i skolan.