Syftet med uppsatsen var att belysa hur LSS-handläggare tolkade begreppet barnperspektiv och hur detta applicerades i utredningsarbetet. Vi har genomfört kvalitativa intervjuer med sex LSS-handläggare och resultaten analyserades med hjälp av teorin om sociala konstruktioner. I analysen av intervjuerna identifierades fem centrala teman som vi såg som förklarande faktorer angående hur LSS-handläggarna applicerade barnperspektivet i handläggningen. Dessa teman var utredningsförfarandet, avsaknaden av riktlinjer och utredningsmetod, barnperspektivet kontra barns perspektiv, delaktighet och inflytande samt kommunikation. Det framkom att avsaknaden av riktlinjer och utredningsmetoder medförde att LSS-handläggarna själva fick konstruera egna sätt för hur barnperspektivet skulle appliceras. Samtliga LSS-handläggare kunde definiera hur de själva uppfattade barnperspektivet men däremot hade de svårigheter att veta hur detta rent praktiskt skulle tillämpas. Analysresultatet visade att det mestadels var den vuxnes syn på barnperspektivet som var rådande och inte barnets egen syn på sin tillvaro. Kommunikationssårigheter var en bidragande orsak till bristen på delaktighet och inflytande hos barn med funktionsnedsättningar. / The purpose of this study was to elucidate how LSS administrators interpreted the concept of child perspective and how this was applied in the investigation. We conducted qualitative interviews with six LSS administrators and the results were analyzed using the theory of social constructions. The analysis of the interviews identified five key themes that we saw as explanatory factors regarding how LSS administrators applied the child perspective in the investigations. These themes were investigative procedure, the lack of guidance and investigation method, the child perspective versus the child´s own point of view, participation and influence, and communication. It was found that the lack of guidelines and methods of investigation led to the LSS administrators themselves had to construct their own way of how the child perspective should be applied. All LSS administrators could define how they perceived the child´s perspective but they had difficulty in knowing how this should be applied in practice. The analytical results showed that it was mostly the adult´s views on the child´s perspective that was present and not the child´s own view of his existence. Communication difficulties were a contributing factor to the lack of involvement and influence of children with disabilities.

Uppsatsen undersöker dilemman och strategier när minderåriga barn och unga ska få komma till tals i svenska nyhetsmedier, och på vilket sätt myndighetsgränsen ingår som en parameter när mediers ansvarighet (media accountability) ska tolkas på detta område. Frågorna diskuteras ur ett barnrättighetsperspektiv, och utgår från barndomssociologins tankar om barndom som en social konstruktion. En analys av de medieetiska kontrollinstansernas friande och fällande av anmälda publiceringar visar att ett flertal etiska övertramp begås i samband med att unga omtalas som brottsoffer eller anhöriga, medan etiska övertramp i samband med intervjuer är betydligt färre, och då framför allt när barn får personifiera sociala problem. Av en kvalitativ intervjustudie med utgivare inom olika typer av nyhetsmedia, varav flera branschdominerande, framgår att utgivare i stort sett helt vill undvika negativa reaktioner från vårdnadshavare. Försiktighetsprinciper och målgruppstänkande dominerar över mångfaldsprinciper. Flera tidningar har också prioriterat bort tidigare barn- eller ungdomssatsningar. Samtidigt visar undersökningen att sociala medier innebär nya möjligheter även för nyhetsmedier, med direktkontakt till unga källor och dialog där unga personer kan bidra med erfarenheter och åsikter i en bredd av frågor.

Uppsatsens syfte var att undersöka hur den ideella föreningen Bryggan och Kriminalvården ger stöd till barn med frihetsberövade föräldrar. Vi ville undersöka hur de yrkesverksamma tar barnets bästa i beaktning och hur de använder och definierar begreppet “barnperspektiv” i sin verksamhet. Studien genomfördes med en kvalitativ metod genom fem intervjuer med yrkesverksamma inom Bryggan och Kriminalvården. Analysen av materialet gjordes med empowerment som teoretisk utgångspunkt. Resultatet visar att Bryggan och Kriminalvården definierar barnperspektiv på olika sätt, men att de båda verksamheterna har en ambition att ha ett bra bemötande i möte med barnen. Som ideell organisation jobbar Bryggan mer direkt med barnen och kan då i större grad tillgodose deras behov jämfört med Kriminalvården som begränsas av lagar och regler. / The purpose of this study was to explore how the non-profit organization Bryggan and The Prison and Probation Service support children with incarcerated parents. We wanted to research how the professionals in these organizations have the best interest of the child at hand, and how they use and define “children’s perspective” in their daily work. The qualitative study involved interviewing professionals that worked in the chosen organizations. The analysis was made with empowerment as the theoretical frame of reference. The result of the study shows that Bryggan and the prison service define “children’s perspective” differently. However both organizations aim to meet the children with a good treatment. As a non-profit organization, Bryggan works more towards the children, and can therefore satisfy their needs in a greater extent than the prison service, which are more bound by laws and rules.

Syftet med denna uppsats är att genom intervjusamtal och enkäter få ökad insikt i samt beskriva hur musicerande barn uttrycker sina upplevelser av och ambitioner med sitt musicerande, såväl inom som utom ramen för frivillig musikundervisning. Det empiriska materialet består av 95 enkätsvar samt information från intervjusamtal med nio barn. Samtliga barn var mellan åtta och tretton år. Studien vilar på en kulturteoretisk ram, vilken utgör fonden för studiens övriga teoretiska utgångspunkter. Studiens syfte avspeglar ett hermeneutiskt kunskapsintresse, varför ett tolkningsteoretiskt perspektiv utgör en grundläggande utgångspunkt. Vidare vilar studien på tankegångar från den s.k. nya barndomssociologin, vilken satt studiet av barndom i fokus. Begreppsparen barnperspektiv och barns perspektiv är centrala i studien, liksom begreppen barnkultur och barns kultur. Barnen uttryckte skilda ambitioner med sitt musicerande. Vissa hade planer för fortsatt musikutbildning eller ett yrkesliv inom musik, andra inte. De sistnämnda tenderade att tillskriva musicerande för egen skull ett lägre värde än musicerande där planer finns för ett professionellt musikutövande. Eleverna tycktes finna tillfredsställelse i att kunna framföra låtar i sin helhet. Här framhölls gruppundervisning som en positiv faktor, då medmusikanter kan bidra till en mer klangfull musikupplevelse. Men gruppundervisning tillskrevs även negativa konnotationer, bl.a. att övriga gruppmedlemmar stör och/eller tar för mycket lektionstid i anspråk. Det visade sig att påfallande många barn skapar egen musik på fritiden. De tycks dock inte ha framfört denna för sina musiklärare, varför det är rimligt att anta att dessa inte har vetskap om elevernas musikskapande. Barnen gjorde skillnad mellan musicerande relaterat till undervisningen och musicerande i övrigt, där aktiviteten ”att spela” tycktes vara förbehållen musicerandet under lektionstid. Det fria musicerandet och att lära sig spela ett instrument på egen hand tycktes inte värderas lika högt av barnen själva. Vad gäller musiklyssnande på fritiden framstår många som musikaliska allätare och rör sig över flera genrer i sina musikpreferenser. Att uppträda och visa vad man har lärt sig tycks värderas mycket högt bland barnen. Många beskrev att musiken ger dem en känsla av kompetens och självförtroende, även om exempel på det motsatta också framkommit, dvs. att musicerandet ger eleverna en känsla av inkompetens. Vuxnas inflytande över barns musicerande tycks vara omfattande. Detta gäller såväl vuxna inom familjen som utomstående vuxna.

Syftet med denna uppsats är att lyfta fram några barns egna tankar om lek och vänskap och undersöka vad dessa värderingar och konkreta handlingar kan säga om a) skillnader och likheter över kulturgränser, b) hur barnen upplever och påverkar maktfördelningen genom leken och genom sina kamratrelationer samt c) vad gruppfördelning, rollfördelning och val av lekkamrater kan säga om tillhörighet och gruppens inneboende genusrelationer. Studien är komparativ och gäller barn i Sverige och Brasilien. Genom en kvalitativ processorienterad metod har observationer kompletterats av deltagande observation, gruppsamtal samt enskilda samtal. Det empiriska materialet utgörs av loggboksanteckningar och bandade samtal. Totalt tolv enskilda samtal har bandats, vilket omfattar tre pojkar och tre flickor från respektive land. Studien vilar på en kombination av teoretiska och begreppsmässiga influenser. Foucaults diskursteori samt barndomsdiskurser ramar in förståelsen av lek. För analysen av barnens grupplek har även genusteorier använts. Hermeneutiska teorier samt barnperspektiv är ytterligare teoretiska influenser i studien. Etiska frågor kring metod och samtal med barn har beaktats. Av analyserna framgår att regellekar dominerade barnens lekval i bägge kulturer. Det framgår att barn i Trancoso lekte i större och mer åldersintegrerade grupper till skillnad från Göteborgsbarnen som föredrog lek i parrelationer, vilket ofta medförde en relationsproblematik utan motsvarighet i Trancoso. Klassaspekten och materiella tillgångar spelade en viktig roll för de brasilianska barnen och kom att påverka upplevelsen av tillhörighet i förhållande till lek och vänskapsrelationer. Olika former av maktstrukturer påverkade och organiserade barnens lek. Dels bestod dessa maktstrukturer av omgivande vuxnas kommentarer kring leken, men även av förhandlingar, bestraffningar samt inkludering och exkludering av lekkamrater i givna lekgrupper. Även genusaspekten visade sig ha en organisatorisk funktion i barnens lek.

Min första frågeställning fokuserar på föräldrarna för att förstå vilka som är Babydramas publik och varför dessa har valt att ta med sig sina barn till föreställningen. Jag undersöker om habitus och kulturellt kapital kan användas som förklaringsvariabler genom att kartlägga föräldrarnas socioekonomiska status, kulturintresse och barnsyn, samt undersöker om det finns fog för att säga att spädbarn har habitus. Metoden är intervjuenkät med kvantitativa och kvalitativa inslag samt observationer. Det kulturella kapitalet hos föräldrarna är den avgörande faktorn till varför man har sett Babydrama. Habitus är ett förkroppsligat kulturellt kapital, vilket är den urvalsmekanism som gjort att dessa personer har valt att se Babydrama. Det finns stora likheter i föräldrarnas socioekonomiska situation, kulturkonsumtion och barnsyn. De har både stort ekonomiskt och kulturellt kapital i likhet med sina egna föräldrar. Babypublikens habitus har redan börjat formas i och med besöket på Babydrama. Min andra frågeställning handlar om barns perspektiv och barnperspektivet på barnens upplevelser av Babydrama. Jag undersöker om det fenomenologiska förhållningssättet kan tillämpas för att förstå babypublikens egna uttryck för sin upplevelse samt intervjuar föräldrarna om deras perspektiv på detsamma, samt deras syn på bebisars kulturbehov. Materialet består av observationer från Babydrama och intervjuer med föräldrarna. Babypubliken ger högsta betyg för föreställningen, vilket stämmer överens med föräldrarnas bedömning i intervjuerna. Barns perspektiv och barnperspektivet sammanfaller. Det fenomenologiska förhållningssättet är tillämpligt för denna typ av observation. Föräldrarna har olika uppfattning om bebisars kulturbehov, men kan antas konsumera mer kultur med sina barn i framtiden genom en relativt medveten inskolningsstrategi.

I denna studie undersöker vi hur personalen på en anstalt i Sverige bemöter barn som besöker ett fängelse. Mötet kan på många sätt vara känsligt och barn med frihetsberövade föräldrar behöver tas emot av personal som förstår dess livssituation. Genom kvalitativa intervjuer vill vi förstå hur barnperspektivet på anstalten yttrar sig, vilken kompetens som finns hos personalen samt om det finns något samarbete mellan olika myndigheter för att stödja barnet.  I resultatdelen framförs och diskuteras nio intervjuades åsikter i förhållande till tidigare begrepp och forskning. Sammanfattningsvis menar vi att alla intervjuade har ett barnperspektiv men att lagar och föreskrifter ibland hindrar personalen att möta barnet ur barnets perspektiv. De anställda på anstalten ska jobba för att den intagne inte ska återfalla i brott samt att upprätthålla säkerhet. Att vara barn till någon som sitter i fängelse är speciellt. När barnet kommer till anstalten måste höga säkerhetskrav balanseras med vad barnet uttrycker och behöver. Vidare ser vi att ett större samarbete mellan socialtjänsten, kriminalvården och andra myndigheter skulle kunna stödja barnet och hans/hennes familj under förälderns fängelsevistelse. / The aim of this essay is to study how the staff at a Swedish prison approaches children that visit the prison. The meeting can in many ways be sensitive and children with imprisoned parents need to be welcomed by employees that have an understanding of their situation. The method used is qualitative interviews. Through these interviews we explore the child perspective at the prison, the employee’s competence and if there is any cooperation between different authorities to support the child.  In total we have interviewed nine persons and their views and reflections are compared with established research. We conclude that all the interviewees apply a child perspective in their work. However sometimes laws and regulations in effect hamper the staff’s ability to meet the child from the child’s perspective. The prime objectives for the employees at a prison are to maintain security and to help the inmates towards a life outside the criminal sphere. To be a child and have a parent in prison is difficult. When the child visits the prison his/her needs and feelings has to be balanced with the security demands at the prison. We also argue that it would be helpful for the support of the child and his/her family if social services, The Prison and Probation Service and other authorities would have a closer cooperation.

No description available.

Syftet med uppsatsen är att diskutera vilken delaktighet RATS Teater erbjuder sin publik i mobiltelefondramat Antigones dagbok och vidare visa på hur publiken förvaltar denna delaktighet under föreställningstillfället.I uppsatsens första del görs en semiotisk tolkning av föreställningens visuella och audiella teckengrupper. I uppsatsens andra del görs en receptionsstudie med den unga publiken. Förutom observationer och intervjuer återfinns en analys av det textmaterial som publiken får möjlighet att skapa under föreställningstillfället.I uppsatsens teoridiskussion redogör jag för delaktighetsbegreppets mångfacetterade innehåll och funktion. Detta är nödvändigt för visa på begreppets variationer beroende på i vilken forskningskontext det används och vidare för att ringa in på vilket sätt begreppet delaktighet diskuteras i relation till uppsättningen.Antigones dagbok är utformad som en applikation för smartphones och kan beskrivas som gps-styrd radioteater i offentlig miljö. Ljudfiler spelas upp när publiken närmar sig de i förväg bestämda spelplatserna. För att publiken ska kunna orientera sig tar de hjälp av den karta som visas i telefonens display samt de röster och den musik som spelas upp. Efter varje ljudscen ställer huvudkaraktären Antigone en fråga till publiken. De svarar på dessa genom att skicka sina svar som sms. Kommentarerna går att läsa direkt i displayen och kan få betydelse för tolkningen av föreställningen. I uppsatsen diskuteras dels hur publiken är delaktig genom att replikera skriftligt på frågorna. Därtill diskuteras hur iscensättningen låter publiken vara medskapare av uppsättningens helhet. De unga åskådarna måste själva tillskriva karaktärerna attribut eftersom dessa aldrig syns utan enbart finns i ljudscenerna. Publiken har också till uppgift att ta ställning till vad, i den offentliga miljön, som ska utgöra föreställningens scenrum. Till skillnad från föreställningar i teatersalonger med specifik scenografi och rekvisita blir det publikens uppgift att skapa föreställningens fiktiva rum utifrån det offentliga rummet som omger dem.I receptionsstudien är det tydligt att publiken gillar denna digitala och utmanande iscensättning. Den unga publiken visar sig ha vissa svårigheter att ta till sig historien om Antigone. Samtidigt är det tydligt att den stora behållningen inte är föreställningens berättelse utan formen. Eleverna i receptionsstudien framhåller närheten till karaktärerna och platserna som skapas under föreställningshändelsen; de känner sig snarare som aktörer än som åskådare. Formen erbjuder också en mer tillåtande miljö där elevernas är mer aktiva som åskådare än passiva. Detta visar sig har positiva effekter på elevernas upplevelser.Mest uppskattat är föreställningens digitala verktyg. Det tillåter publiken att göra avtryck i produktionen. Förutom att svara på frågorna som ställs och dela med sig av sina perspektiv använder eleverna tekniken för att lämna omdöme på föreställningen och kommentera sin upplevelse.

Studien grundas på att undersöka vad förskollärare anser om begreppet trygg omsorg, vilken betydelse förhållningssättet och arbetssättet har till barngruppen samt vilka främjande metoder de använder sig utav. Forskningsmetoden som är vald till studien är kvalitativ metod. Syftet är att få fördjupad förståelse över hur förskollärarna tänker kring sitt arbete. För att göra det har intervjuer hållits med fokusgrupper och intresset är att tillsammans skapa diskussioner kring det valda området. Empiriinsamlingen görs på sex förskolor i samma kommun. Fokusgrupperna blir tre stycken förskollärare på varje förskola. Även en ensam intervju med en förskollärare kommer göras. Sammanlagt blir det 14 förskollärare som intervjuas. Resultatet visar att respondenterna förhåller sig på snarlika sätt med sitt arbete i barngrupperna. I sitt förhållningssätt strävar de efter att alla barn blir sedda, lyssnade på och få göra sig hörda. I verksamhet bör förskollärare arbeta med att ta tillvara på barnens olika behov, att se behoven som styrkor i stället för något negativt. Anknytning måste barn känna till sin omgivning för att kunna utvecklas som individ i relation till andra. Metoder de använder sig av är förebyggande, förtydligande och lösningsinriktade. Diskussionen visar på kopplingar mellan respondenternas diskussioner, litteraturer och den valda teorin till studien.