No description available.

De så kallade borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken (1962:700) (BrB) ställer upp tre objektiva rekvisit, vilka ska vara uppfyllda för att ett brott ska föreligga. Rekvisiten har utformats på skilda sätt beroende av brottstyp och är: handlingsrekvisitet, tidsrekvisitet samt effektivitetsrekvisitet. Tidsrekvisitet benämns även obeståndsrekvisitet, vilket har en objektiv och en subjektiv sida. Med rekvisitets objektiva sida åsyftas konkurrensrättsliga regler och rekvisitets subjektiva sida innefattar att ett brott gjorts avsiktligen. Det är sedan tidigare klarlagt att det råder en viss problematik vad gäller rekvisitets subjektiva sida, då det måste bevisas att insikt eller vårdslöshet förelåg hos gärningsmannen. I vissa fall ska det även bevisas att anledning till misstanke om insikt eller vårdslöshet förelåg vid gärningens utförande. Bevissvårigheterna har emellertid motsvarigheter på rekvisitets objektiva sida. Mot bakgrund av att det i flertalet fall saknas bokföring eller i annat fall en bristfällig sådan är det problematiskt att fastställa en tidpunkt för när gärningsmannen kom på obestånd. I sådana fall blir bevissvårigheterna alltför omfattande och straffrättsligt ansvar kan inte utdömas. Då en obeståndsbedömning inte sker vid bokföringsbrott kan lagföring i flertalet fall ske härför. Studiens syfte är att undersöka vilken problematik som föreligger vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär. För att uppnå syftet och besvara de frågeställningar som ställts upp har i huvudsak den rättsdogmatiska metoden nyttjats. Vidare har inslag av den rättspolitiska metoden använts i de lege ferenda-perspektiv. Den första frågeställningen lyder: vad tillmäter domstolen i Sverige betydelse vid bedömningen av handlingsrekvisitet, obeståndsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet i 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Denna besvaras i studiens analytiska del, vari det framhålls att obeståndbedömningen inte skiljer sig åt beroende av bestämmelse. Det råder enighet om att obestånd föranleder oklarhet och någon enhetlig definition av begreppet finns inte. Domstolen tar bokföring i beaktning vid en bedömning, men när en sådan saknas blir bedömningen allt mer problematisk. Vidare undersöks vad domstolen lägger vikt vid när en bedömning av handlingsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet sker. Vad gäller det förstnämnda gör domstolen snarare ett fastställande att ett avhändande skett än en redogörelse för vad som tillmäts betydelse. Vad gäller effektivitetsrekvisitet lägger domstolen stor vikt vid om gärningsmannen i betydande omfattning försämrat den förmögenhetsrättsliga ställningen. Samtliga rekvisit är emellertid kumulativa, varför domstolen beaktar dessa när en bedömning sker. Den andra frågeställningen lyder: varför utdöms 11 kap. 5 § BrB mer frekvent i praktiken jämfört med 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Det föreligger skillnader i innehåll och vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär samt bokföringsbrott. Vad gäller innehåll är den största skillnaden att obeståndsrekvisitet saknas i bokföringsbrottet, varför bevisningen underlättas för åklagare. Vid ett brott räcker det inte med ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten utan rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning ska i huvudsak inte gå att bedömas. Vid denna bedömning finns det tydliga kriterier att utgå från. De påvisade skillnaderna medför att straff för bokföringsbrott utdöms mer frekvent i praktiken. De bokföringsbrott som är fastställda av domstol behöver emellertid inte ge en representativ bild, då kontrollmyndigheternas selektion kan medföra att okomplicerade brott når domstolen. Den sista frågeställningen lyder: vad bör lagföras för att samtliga bestämmelser i 11 kap. BrB ska utdömas mer frekvent. Mer klara och lättillämpade rekvisit, omvänd bevisbörda samt en sanktionsavgift är förslag på åtgärder som skulle lösa den problematik som idag föreligger.

The law of preferential rights has, since the 70’s, given företagshypotek a high priority after a company has claimed bankruptcy. After the costs concerning the insolvent estate and the liens, företagshypotek has received full refund. The effect has been that the unprioritized creditors often have not recieved any of their claims after the bank have re-cieved theirs. Many countries have during the last decades deviated from this law and in 2003, Sweden decided to take the same path. The new law was implemented in January 2005. The law of företagshypotek was replaced by the law of företagsintekning which purpose was to give the unprioritzed creditors a greater chance to receive refunds on their claims. Företagsinteckning is only giving the prioritiested creditors 55 % instead of the former 100 % of the nominal value. The debate concerning this new law has been about the fear that it is now harder for companies to get loans, since the banks have become more restricted in their credit granting with företagsinteckning as collataral security. In addition, the banks have also expanded their factoring and leasing services in order to own the companies balance sheet, thus own all things that can be transformed into money. This leads us up to the question: Will the new law make it better for the unprioritized creditors when bankrupsy of their debtors occurs? Our purpose is to describe and explain the consequences that will occur after the change of the preferential rights for the unprioritized creditors. This essay is delimited to focus on the unprioritized creditors and the law change concerning the change from företaghypotek to business mortgage. We have concluded that the implemented law change is not an improvement for the unprioritized creditor’s situation when bankrupsy of their debtors occurs, contrary to the purpose of the new law. The banks new ways concerning credit granting and new services could easily spoil the intended effect, and might even leave them worse off. / Förmånsrättslagen har länge givit företagshypotek en hög prioritet vid konkurser. Näst efter konkursboets egna kostnader och panträtterna har de haft full återbetalningsrätt. Detta har inneburit att de lägre prioriterade fordringsägarna i många fall har fått se sina fordringar förverkas efter att innehavaren av företagshypoteksbrevet, oftast en bank, ta-git sin del av kakan. Många länder har under de senaste åren frångått detta system och 2003 beslutades att Sverige skulle göra likadant. Den nya lagens övergångsregler trädde i kraft 1:a januari 2004 och lagen i sin helhet 1:a januari 2005. Lagen om företagshypotek ersattes av lagen om företagsinteckning och har som syfte att ge en större skara ford-ringsägare chans till utdelning vid bolagskonkurser. Detta genom att inteckningen endast ger rätt till 55 % av företagsinteckningens nominella belopp som prioriterad utdelning, mot tidigare 100 % av företagshypoteket. Den kritik som riktats mot den nya lagen har varit att det blir svårare för företag att få tillgång till främmande kapital på grund av att bankerna har blivit mer restriktiva i sin långivning med företagsinteckningen som säkerhet. Dessutom har bankerna utvidgat leasing och factoringtjänsterna för att på så sätt kunna äga ett företags balansräkning som kompensation för sina försämrade villkor. Detta leder oss till frågeställningen: Kommer den nya förmånsrättslagstiftningen förbättra situationen för de fordringsägare som står sist i prioriteringsordningen, vid konkurs av dess gäldenär? Vårt syfte är att beskriva och förklara de konsekvenser som ändringen den 1:a januari 2004 av förmånsrättslagstiftningen kommer att föra med sig för de oprioriterade fordringsägarna. Arbetet är skrivet med fokus på de oprioriterade fordringsägarna. När det gäller lagändringen fokuserar vi på den del som handlar om ändringen från företagshypotek till företagsinteckning. Vår slutsats är att den genomförda lagändringen inte är en förbättring för de oprioriterade fordringsägarnas situation vid konkurs av dess gäldenär, alltså raka motsatsen till syftet med den nya lagens införande. Bankens ändrade kreditmönster skulle utan någon större insats kunnat omintetgöra den förbättring som lagändringen var tänkt att medföra.

<p>The law of preferential rights has, since the 70’s, given företagshypotek a high priority after a company has claimed bankruptcy. After the costs concerning the insolvent estate and the liens, företagshypotek has received full refund. The effect has been that the unprioritized creditors often have not recieved any of their claims after the bank have re-cieved theirs. Many countries have during the last decades deviated from this law and in 2003, Sweden decided to take the same path. The new law was implemented in January 2005. The law of företagshypotek was replaced by the law of företagsintekning which purpose was to give the unprioritzed creditors a greater chance to receive refunds on their claims. Företagsinteckning is only giving the prioritiested creditors 55 % instead of the former 100 % of the nominal value.</p><p>The debate concerning this new law has been about the fear that it is now harder for companies to get loans, since the banks have become more restricted in their credit granting with företagsinteckning as collataral security. In addition, the banks have also expanded their factoring and leasing services in order to own the companies balance sheet, thus own all things that can be transformed into money. This leads us up to the question: Will the new law make it better for the unprioritized creditors when bankrupsy of their debtors occurs?</p><p>Our purpose is to describe and explain the consequences that will occur after the change of the preferential rights for the unprioritized creditors.</p><p>This essay is delimited to focus on the unprioritized creditors and the law change concerning the change from företaghypotek to business mortgage.</p><p>We have concluded that the implemented law change is not an improvement for the unprioritized creditor’s situation when bankrupsy of their debtors occurs, contrary to the purpose of the new law. The banks new ways concerning credit granting and new services could easily spoil the intended effect, and might even leave them worse off.</p> / <p>Förmånsrättslagen har länge givit företagshypotek en hög prioritet vid konkurser. Näst efter konkursboets egna kostnader och panträtterna har de haft full återbetalningsrätt. Detta har inneburit att de lägre prioriterade fordringsägarna i många fall har fått se sina fordringar förverkas efter att innehavaren av företagshypoteksbrevet, oftast en bank, ta-git sin del av kakan. Många länder har under de senaste åren frångått detta system och 2003 beslutades att Sverige skulle göra likadant. Den nya lagens övergångsregler trädde i kraft 1:a januari 2004 och lagen i sin helhet 1:a januari 2005. Lagen om företagshypotek ersattes av lagen om företagsinteckning och har som syfte att ge en större skara ford-ringsägare chans till utdelning vid bolagskonkurser. Detta genom att inteckningen endast ger rätt till 55 % av företagsinteckningens nominella belopp som prioriterad utdelning, mot tidigare 100 % av företagshypoteket.</p><p>Den kritik som riktats mot den nya lagen har varit att det blir svårare för företag att få tillgång till främmande kapital på grund av att bankerna har blivit mer restriktiva i sin långivning med företagsinteckningen som säkerhet. Dessutom har bankerna utvidgat leasing och factoringtjänsterna för att på så sätt kunna äga ett företags balansräkning som kompensation för sina försämrade villkor. Detta leder oss till frågeställningen: Kommer den nya förmånsrättslagstiftningen förbättra situationen för de fordringsägare som står sist i prioriteringsordningen, vid konkurs av dess gäldenär?</p><p>Vårt syfte är att beskriva och förklara de konsekvenser som ändringen den 1:a januari 2004 av förmånsrättslagstiftningen kommer att föra med sig för de oprioriterade fordringsägarna.</p><p>Arbetet är skrivet med fokus på de oprioriterade fordringsägarna. När det gäller lagändringen fokuserar vi på den del som handlar om ändringen från företagshypotek till företagsinteckning.</p><p>Vår slutsats är att den genomförda lagändringen inte är en förbättring för de oprioriterade fordringsägarnas situation vid konkurs av dess gäldenär, alltså raka motsatsen till syftet med den nya lagens införande. Bankens ändrade kreditmönster skulle utan någon större insats kunnat omintetgöra den förbättring som lagändringen var tänkt att medföra.</p>

No description available.

Med hjälp av förarbeten, propositioner och doktrin i en samlad bedömning får man en uppfattning av vilka borgenärsskydden är, samt hur långt de sträcker sig. Att endast använda begreppet borgenär kan dock medföra missförstånd och en ofullständig bild av verkligheten. Det finns olika typer av borgenärer vilka redogörs för i uppsatsen. Denna uppsats är skriven för att redogöra för hur borgenärsskydden är utformade idag, om det är ändamålsenligt samt besvara uppkomna frågeställningar såsom: finns det transaktioner som tillåts att vidtas av aktiebolaget som inskränker det bundna egna kapitalet, och varför är det överhuvudtaget intressant med det bundna egna kapitalet? På vilket sätt innebär låneförbudsreglerna ett mer ändamålsenligt skydd? Vilka transaktioner är egentligen tillåtna eller otillåtna enligt värdeöverföringsreglerna, och vilka transaktioner anses som förtäckta? Hur skyddar minimikapitalregeln borgenärerna? Hur skyddas borgenärerna vid tvångslikvidation på grund av kapitalbrist i aktiebolaget? Vad händer med borgenärernas fordringar vid en eventuell konkurs? Vi har kommit fram till att borgenärsskyddsreglerna för de icke-anpassade borgenärerna (exempelvis små aktiebolag) i aktiebolagslagen inte är speciellt ändamålsenliga. Det krävs mer och/eller tydligare reglering kring vad som gäller i situationer när juridiska personer oönskat hamnat i en avtalsrelation med ett aktiebolag som borgenär. Flera jurister har i doktrinen kritiserat borgenärsskyddsreglerna i aktiebolagslagen, varför en utredning av rättsläget har varit nödvändig. Hur aktiekapitalets bundna egna kapital och värdeöverföringsreglerna inverkar på borgenärernas möjlighet till täckning av fordran kan vara något som en icke-anpassad borgenär inte direkt tar i beaktning. Uppsatsen syftar således dels till att förklara rättsläget men även till att uppmärksamma de icke-anpassade borgenärerna på vilka risker som finns samt hur regleringen borde förändras för att inge ett bättre rättsskydd för den svagaste parten, vilket vi i denna uppsats utgått från är den icke-anpassade borgenären.

No description available.

Denna uppsats behandlar en ganska okänd affärsmodell, funktionsförsäljning, men vilken är på frammarsch och kan komma att bli allt viktigare i och med den nödvändiga klimatomställning som behöver göras på jorden. Funktionsförsäljning anses bidra till lägre resursförbrukning och affärsmodellen kan bidra till nya möjligheter inom ekonomin. Den fråga som behandlas i uppsatsen är huruvida ett funktionsavtal kan användas som kreditsäkerhet för funktionssäljarens krediter. Frågan besvaras genom en utredning av tillgängliga kreditsäkerhetsformer däribland, skuldebrev, växel, företagshypotek och handpant. Det framkommer att köparens invändningsrätt mot säljaren är det som i stor utsträckning är avgörande för huruvida ett kreditinstitut beviljar en borgenär kredit med köpavtal som säkerhet, dvs factoring. Funktionsförsäljning har emellertid egenskaper som köp av varor och tjänster saknar i och med förekomsten av lös egendom som används för att tillhandahålla en funktion hos köparen. Den hos köparen installerade egendomen torde enligt analysen kunna användas som säkerhet hos köparen i utbyte mot att köparen utställer en växel gentemot funktionssäljarens borgenär. Köparen kan då inte göra gällande invändningar, rörande det bakomliggande funktionsavtalet, mot betalningskrav från växelborgenären. Funktionsavtal löper såsom ett abonnemang och det är de framtida betalningarna från köparen som funktionssäljarens borgenär i så fall övertar och därför beviljar kredit till funktionssäljaren. En förutsättning för ett sådant upplägg är att egendomens värde motsvarar köparens värde av invändningsrätt gentemot fordringsägaren. Vidare framhålls att konsumenttjänstlagen bör vara tillämplig på funktionsförsäljning i nu gällande rätt. Ett exempel på funktionsavtal har upprättats som en bilaga och kring det avtalet har vissa begränsningar i konsumenttjänstlagen och närliggande lagar diskuterats rörande funktionsförsäljning. I slutsatsen läggs fram att nuvarande reglering bör ses över i det fall det är önskvärt att gynna aktörerna som funktionsförsäljning som en ny affärsmodell i samhället för både miljöns och kreditmarknadens skull.

Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären befrias från betalningsansvaret för de fordringar som sätts ned i samband med skuldsaneringsbeslutet. Fordringsförhållandet mellan gäldenären och borgenärerna upphör således inte, utan skuldsaneringsbeslutet medför en civilrättslig förändring avseende betalningsansvaret. Skuldsaneringen syftar till att ge överskuldsatta gäldenärer chansen till ekonomisk rehabilitering, samtidigt som borgenärerna erhåller en realistisk lösning på problemet genom att åtminstone få betalt för viss del av fordringarna under en, i huvudregel, femårig period. Uppfyller inte gäldenären förpliktelserna enligt skuldsaneringsbeslutet finns omprövningsbestämmelser uppställda i skuldsaneringslagen som ger borgenärerna rätt till ändring av beslutet, eller att i vissa fall få beslutet upphävt. I det fall en gäldenär avlider under ett lagakraft vunnet skuldsaneringsbeslut är det inte lagstadgat vad som gäller för borgenärernas omprövningsrätt eller rätt till fullföljande av betalningsplanen. I NJA 2017 sid. 405 fann Högsta domstolen att gäldenärens dödsbo förpliktas att fullfölja betalningsplanen, men i det fall dödsboet inte fullföljer planen har borgenärerna inte rätt till omprövning av skuldsaneringsbeslutet. Problemet att ärvdabalkens regler syftar till att avveckla dödsboet samtidigt som borgenärernas intresse av att betalningsplanen fullföljs leder till att konflikt kan uppstå, om det visar sig att det i dödsboet finns tillgångar som överstiger skulderna. Ärvdabalkens regler går således inte så väl ihop med skuldsaneringslagen och att nå en lösning av situationen, till skillnad från hur Högsta domstolen bedömde i NJA 2017 sid. 405, har visat sig vara svårare än förväntat. För att inte skada den allmänna betalningsmoralen i samhället och för att allmänheten inte ska förlora förtroende för skuldsaneringsinstitutet, bör följaktligen en utvidgning av omprövningsgrunderna i skuldsaneringslagen göras. I det fall det finns tillgångar i dödsboet bör borgenärerna således ha rätt till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut i två fall: om dödsboet inte fullföljer betalningsplanen och avvikelsen inte är ringa, och i det fall gäldenären förfarit illojalt under skuldsaneringstiden. Avskärs borgenärerna från rätt till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut i dessa fall finns risk att borgenärskollektivet missgynnas, vilket kan inverka menligt på kreditinstitutet.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder. Juridisk metod används för att beskriva gällande rätt och för att bringa klarhet i de grundläggande bestämmelserna på området används en deskriptiv metod. En problemorienterad metod används för att analysera rättsläget. Konsekvenserna av att ett konkursbo är bundet av konkursgäldenärens skiljeavtal är att en borgenär kan, genom sin skiljeklausul, komma att tillgodogöra sig mer ur konkursboets egendomsmassa än övriga borgenärer med bevakade fordringar i konkursen som inte avtalat om skiljeförfarande. Att konkursboet i obligationsrättsliga fall är bundet att tvista i ett skiljeförfarande, trots att boet inte existerat vid skiljeavtalets uppkomst, innebär att en kollision mellan offentlig- och civilrätt uppstår. Författarna anser avslutningsvis att konkursgäldenärs skiljeklausul inte ska binda dess konkursbo. De sak- och föreningsrättsliga rättsfallen är mer klara i sina argument och utveckling av rättsläget bör därför, enligt författarna, ske i samförstånd med dessa bedömningar. / The purpose of this bachelor’s thesis is to investigate current law whether if and when a bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankrupt’s estate and the consequences of this. The legal position is in the current situation uncertain and is solely based on legal cases; the thesis investigates therefore whether legislation or other development within the area is required.  It has been stated through legal cases that bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankruptcy estate when the conflict refers to claims on law of obligations and when monitoring procedures are in question. Case law furthermore state that the bankruptcy estate is not bound by its bankruptcy debtor’s arbitration agreement in conflicts concerning law of property and rights of association. A traditional legal method has been used in order to investigate current law and a descriptive method has been used to clarify the fundamental provisions in the area. A problem-oriented method has been used in order to analyze the legal position. The consequences of the binding effect of the arbitration agreement towards the bankruptcy’s estate is that a creditor can, through its arbitration clause, utilize more from the bankruptcy’s estate property than the rest of the creditors, whom have not agreed on an arbitration clause. That the bankruptcy’s estate is considered forced to dispute in arbitration, even though the bankruptcy’s estate did not exist when the arbitration agreement occurred, implies that an impact between public- and civil law arises. The authors consider that the bankruptcy’s debtor arbitration clause should not be binding towards its bankruptcy’s estate. The authors is of the opinion that the case law conflicts concerning law of property and rights of association are more clear in their argument’s and development of the legal position should take guidance from these legal cases.