Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och globalt har var tredje kvinna utsatts för våld någon gång under sitt liv. För kvinnor är den farligaste platsen att vistas på sitt hem och gärningspersonen är oftast någon som kvinnan känner eller står nära (Socialstyrelsen 2016 s. 14). Syftet med studien är att undersöka kvinnors upplevelser av den hjälp de har erbjudits av myndigheter och organisationer, kopplat till deras erfarenheter av våld i nära relation i heterosexuella förhållanden. Detta för att få en djupare förståelse och ökad kunskap kring hur dessa erfarenheter har betydelse för vilket stöd kvinnorna upplevt fungerat eller inte. Studien genomfördes genom en kvalitativ ansats med sju semistrukturerade intervjuer av kvinnor som upplevt våld i nära relation där alla kvinnor hade barn. Studien lutar sig mot ett feministiskt strukturellt perspektiv som teoretiskt ramverk med normalisering, könsmakt och stigmatisering som relevanta begrepp. Resultatet visar att våldet som kvinnorna utsatts för har normaliserats först och främst hos de själva men sedan även bekräftats av myndigheterna som inte tagit dem på allvar eller lyssnat på dem när de sökt hjälp. Detta har till stor del upplevts bero på kunskapsbrist hos myndighetsutövarna men har även ur det strukturella feministiska perspektivet kunnat tolkas som ett uttryck för samhällets grundläggande könsnormer där mannens perspektiv på situationen premierats framför kvinnans. Utifrån hur kvinnorna lyfter positiva aspekter av bemötandet konstateras att när myndigheter och organisationer haft kunskap om våld i nära relation och tagit kvinnorna och deras livssituation på allvar, har kvinnorna känt att de fått det stöd och den hjälpen de behövt. Som slutsats konstateras att det behövs mer kunskap om könsnormer och våld i nära relationer hos alla myndigheter för att de ska kunna bemöta samt ge adekvat stöd till de utsatta som söker hjälp.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt jämställdhetsproblem och utrotandet av våldet är därför ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål. En av de åtgärder som politiker vidtagit emot våldet är införandet av fridskränkningsbrotten. Visionen var att brotten skulle inkludera och synliggöra mäns brottsliga våld mot kvinnor i nära relationer. Vid det tillfälle då den här uppsatsen påbörjades, augusti 2023, hade det gått 25 år sedan brottens införande. Mot bakgrund av den tid som passerat och det våld män fortfarande utsätter kvinnor för i nära relationer idag, blir frågan om åtgärden varit tillräcklig. Uppsatsen utreder därför fridskränkningsbrottens tillämpningsområde. Det våld fridskränkningsbrotten omfattar, jämförs med det våld empirin presenterar. Analysen visar att det finns diskrepanser mellan det våld lagstiftaren ämnade till att omfatta och de gärningar som faktiskt omfattas av fridskränkningsbrotten. Brotten synes inte vara kapabla till att uppfylla sitt ändamål. Därför föreslås lagändringar av fridskränkningsbrotten som i större utsträckning omfattar mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande globalt och nationellt jämställdhets- och jämlikhetsproblem. Ett syfte med denna studie var att öka kunskapen om våldsutsatta kvinnors levnadsvillkor utifrån social position i form av socioekonomiska faktorer, etnicitet, funktionsnedsättning samt könsidentitet och sexuell läggning. Ett ytterligare syfte var att öka kunskapen om hur socialtjänstens insatser påverkar våldsutsatta kvinnors levnadsvillkor utifrån ett jämlikhetsperspektiv. Deltagarna i intervjustudien är sju socialsekreterare. I studien tillämpades kvalitativ metod i form av induktiv innehållsanalys. Följande fyra underteman framkom i studien: 1. En särskild bundenhet och utsatthet. 2. Strukturell diskriminering ett svagare samhällsskydd 3.Normativa föreställningar och begränsningar 4. En hemlighet att bära och stigma. Huvudtemat som framkom var: Lika insatser till alla våldsutsatta kvinnor skapar ojämlikhet. Denna studie visade att socialtjänsten brister i att anpassa insatser efter behov vilket leder till reproducering av ojämlika levnadsvillkor. Socialsekreterarna som deltog i studien efterfrågade en ökad möjlighet till individanpassade och kompensatoriska insatser. Studiens resultat synliggör behovet av politiska satsningar och prioriteringar för att kompensera för det bristande stödet och skyddet våldsutsatta kvinnor, som tillhör en svagare position i samhället, riskerar utsättas för. / <p>Betyg i Ladok 210602.</p>

Mäns våld mot kvinnor efter separation är ett fenomen som sällan lyfts när det talas om våld i nära relation. I denna studie var syftet att öka förståelsen för vilka utmaningar kvinnor kan möta efter att ha lämnat en våldsam partner. Detta gjordes med hjälp av ett kvalitativt angreppssätt och semistrukturerade intervjuer med fem socialarbetare. Resultatet i studien visade att kvinnor som lämnat en våldsam relation kan utsättas för flera former av eftervåld. Det mest förekommande sättet som män utövar våld mot en tidigare kvinnlig partner framgick vara genom användningen av ekonomiska medel och gemensamma barn. Andra sätt för män att utöva eftervåld kan vara genom trakasserier, hot, förföljelse, skrämsel, emotionell misshandel och/eller manipulation av samhällssystem. Vidare pekar resultatet på att kvinnor som utsätts för våld efter separation är i behov av samhälleligt stöd. Det stöd som hjälpsökande kvinnor värderade högst var att professionella hade ett empatiskt och lyhört bemötande. Socialarbetares stöd och bemötande visade sig vara avgörande för utsatta kvinnors möjligheter till ett liv fritt från våld. Det framgick även i studien att samhälleliga sturkturer och föreställningar om genus måste förändras för att mäns utrymme till att utöva våld mot kvinnor ska minimeras. För att analysera det eftervåld som män utövar, har studiens teoretiska förankring utgått från två perspektiv om makt och kontroll. Dessa teorier var maskulinitetsteorin och könsmaktsperspektivet.

Studiens syfte är att beskriva och förstå fem vuxna kvinnors levda erfarenheter av eftervåld och deras upplevelser av samhällets stöd. Utgångspunkten är kvinnornas berättelser, där deras erfarenheter och upplevelser, tankar och känslor står i centrum. Studiens vetenskapsteoretiska förankring är hermeneutisk och utgår från en kvalitativ metod med abduktiv ansats. Studiens empiriska material består av fem intervjuer som analyserats genom ett hermeneutiskt tolkningsförfarande. Bourdieus teori om den manliga dominansen och Ebaughs exitteori har använts som teoretiska utgångspunkter i tolkningen. Resultatet pekar på att eftervåldet kan utövas på olika sätt och innebära olika konsekvenser. Hot och trakasserier är en vanlig våldsform, liksom att gemensamma barn utnyttjas som maktmedel av våldsutövaren i syfte att fortsätta kontrollera den våldsutsatta kvinnan. Resultatet pekar vidare på att upplevelsen av samhällsstödet kan skilja sig åt samt att förståelse och kunskap om våld och eftervåld är en gemensam faktor för att samhället ska kunna stödja kvinnorna på ett adekvat sätt. Våra främsta forskningsfynd är att de våldsutsatta kvinnornas livskvalitet försämras av eftervåldet och dess konsekvenser, men även att motståndskraften hos dem hela tiden ökar trots barriärerna.

Fokus för denna uppsats är att jämföra hur förövarna som använt våld mot kvinnor beskrivs i Kriminalvårdens två olika behandlingsprogram. Behandlingsprogrammen som riktar sig till förövare av våld i nära relationer respektive förövare av sexualbrott har i denna studie granskats och jämförts. I uppsatsen används innehållsanalys som metod och det empiriska materialet har utgjorts av manualerna till Kriminalvårdens ovan nämnda behandlingsprogram. Jämförelsen visar att det finns skillnader i hur sexualbrottsförövare och förövare av våld i nära relationer beskrivs i de båda behandlingsprogrammen. En slutsats är att sexualbrottsförövare i detta empiriska material i högre grad än förövare av våld i nära relationer definieras utifrån antaganden om att beteendet är en del av identiteten. Det framkommer även att sexualbrottsförövare i högre utsträckning än förövare av våld i nära relationer beskrivs som mer avvikande och förväntas fortsätta vara en avvikare även efter behandlingen. Detta blir bland annat tydligt genom att målen i de båda behandlingsprogrammen skiljer sig åt. När det gäller förövare av våld i nära relationer framställs att målet är att förövaren ska kunna fungera i en relation igen, medan målet för sexualbrottsförövare uppges vara att, trots kognitiva förvrängningar, avstå från att återfalla i det brottsliga förövarbeteendet. Vidare finns en skillnad mellan hur förövare av våld i nära relationer och sexualbrottsförövare innesluts i samhället. I manualerna till behandlingsprogrammet som riktas till förövare av våld i nära relationer hävdas att "vår kultur" är en förklaring till beteendet och samhället tilldelas därmed en det av skulden för det våld som förövaren dömts för. Sexualbrottsförövare däremot blir särskilda från den gemensamma kulturen genom att det hävdas att "vissa kulturer" påverkar "vissa män" att begå sexualbrott. Detta kan tolkas som ett sätt att utesluta sexualbrottsförövare, vilket kan göra det möjligt att placera problemet antingen hos individen eller hos andra kulturer än den som benämns som "vår". Att sexualbrottsförövare betraktas som mer avvikande kan även exemplifieras med att sexualbrottsförövare i behandlingsprogrammets manualer beskrivs med att förövare kan "(…)te sig som vanliga människor" (Kriminalvården, 2006, ROS, Teorimanual, s.23), vilket antyder att de i själva verket inte är vanliga människor. Resultaten i denna studie visar på ett avståndstagande och mystifiering av sexualbrottsförövaren, vilket kan leda till att sexualbrott som problem förläggs hos individen eller andra kulturer snarare än att det betraktas som ett av det svenska samhällets problem.

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och även en kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige har ett ansvar att förebygga våld i nära relationer och stödja de som är och har varit utsatta för detta. Det är svårt för brottsoffret på många olika sätt att bli utsatt för våld i nära relation. En viktig del för att klara av denna utsatta situation på bästa sätt kan vara stöd av samhället i olika former till brottsoffret. I denna uppsats undersöker jag hur kvinnorna med erfarenhet av utsatthet för mäns våld mot kvinnor i nära relation upplever anmälningsprocessen och vilka faktorer som är hjälpsamma för att fullfölja en anmälan och eventuellt fullfölja en rättsprocess. Studien baseras på kvalitativa intervjuer. För att uppnå studiens syfte samt svara på frågeställningarna intervjuades fyra personer med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Resultatet från intervjuerna med informanterna visade att bemötande, tillgänglighet, samverkan och kunskap/information är faktorer som utkristalliserar sig som värdefulla faktorer för att kunna fullfölja anmälnings-och rättsprocessen. Studien fann även ett underliggande tema som genomsyrade det empiriska materialet; informanterna hade en önskan att bli en del av en hjälpande plan. Den slutsats som jag kunde dra av studien var att bli utsatt för mäns våld mot kvinnor i nära relation, är en utsatt och svår situation. Det övergripande svaret är att samtliga informanter är enade om att detta är en svår och komplex situation och alla informanterna beskrev att utan stöd och hjälp är det svårt att göra något åt situationen. Informanterna beskrev att det var en trygghet och ett gott stöd, när de kände att det funnits en plan för dem och att det funnits någon person, som de kunde känna sig trygg med och som kunde guida dem, länka dem vidare genom hela processen som det innebär att ha blivit utsatt för våld i nära relation samt att delta i en anmälningsprocess samt eventuell rättsprocess.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande folkhälsoproblem. Våldet innefattar inte enbart fysiskt våld mot kvinnans kropp utan även att kvinnan skadas psykiskt genom exempelvis kränkningar, isolering och skuldbeläggning. Syftet med studien är att beskriva hur kvinnor som utsatts för våld i nära relation upplever bemötandet inom hälso- och sjukvården. Både forskning och rapporter visar att vårdpersonal ofta upplever svårigheter eller osäkerhet i detta möte. Ökad kunskap hos vårdpersonalen gällande våld i nära relation kan i sin tur bidra till ett bättre bemötande. Studien grundar sig på en litteraturstudie enligt Fribergs analysmodell med grund i kvalitativ forskning. Nio artiklar har analyserats för att beskriva kvinnans upplevelse av bemötandet inom hälso- och sjukvården. Resultatet delades upp i tre huvudteman: “Vårdpersonal skapar känslor”, “Att samtala om våldet” samt “Vårdpersonalens vårdande” med tillhörande tio underteman. Resultatet visar att våldsutsatta kvinnor upplever olika känslor i mötet med vårdpersonal. Det kan vara känslan av att bli bekräftad, känslan av att känna sig trygg. Det kan även vara negativa känslor som att känna sig förminskad och ifrågasatt vilket förstärker kvinnans lidande. Många kvinnor önskar att bli tillfrågade om våld i nära relation då det ofta upplevs genant att ta första steget och berätta om sin utsatthet. Resultatet visar också att kvinnorna upplever att sjuksköterskans fokus låg på att vårda de fysiska skadorna medan de psykiska skadorna försummades. Vårdpersonal inom hälso- och sjukvården upplever att det är svårt att tala om våld i nära relation med en patient, vilket gör att vårdpersonalen ofta undviker att ställa frågan om våld. Av den orsaken kan det vara av stor betydelse att vårdpersonal får utbildning i ämnet för att utsatta kvinnor ska få ett så bra bemötande som möjligt.

Mäns våld mot kvinnor i parrelation är ett allvarligt socialt- samt människorättsligt problem. Det är ett internationellt problem som drabbar miljontals kvinnor. Syftet med studien är att undersöka kvinnors egna erfarenheter samt berättelser av mäns våld i parrelation med fokus på makt och kontroll, normaliseringsprocess, skam och skuld. Fyra semistrukturerade intervjuer genomfördes med kvinnor som har erfarenhet av mäns våld i parrelation. Resultatet visade att respondenterna har olika erfarenheter av våld i parrelation, men samtliga våldsrelationer har börjat med psykiskt våld som sedan utvecklats till andra typer av våld. Av resultatet framkom det också att psykiskt våld är det som varit svårast att prata med andra människor om. Slutsatserna är att det finns en maktrelation mellan mannen och kvinnan där mannen besitter makten. Män som utövar våld i parrelation uppvisar två olika identiteter, en i hemmet och en på offentliga platser. Det finns en koppling mellan våldsutsatthet samt känslorna av skam och skuld. Samtliga respondenter har upplevt både skam och skuld i den parrelation där mannen utsatt dem för våld. Det är av stor vikt att professioner inom socialt arbete känner till de känslor som är vanligt förekommande bland våldsutsatta kvinnor för att bli medvetna om och synliggöra mäns våld mot kvinnor i parrelation.