Syftet med den här studien är att studera förhållandet mellan barn med läs- och skrivsvårigheter och matematik. Forskningen visar att det finns ett samband, och i den här studien sätts barnens upplevelser samt hur de tänker vid sina uträkningar i fokus. Studien har bestått av kvalitativa intervjuer där elever med läs- och skrivsvårigheter samt en kontrollgrupp har fått besvara frågor om vad de tycker om ämnet matematik. De har också fått räkna ut olika sorters tal och berätta hur de tänker när de räknar ut talen. Majoriteten av eleverna med läs- och skrivsvårigheter tyckte att matematik var roligt trots att de hade ganska stora svårigheter. Tal som de uppfattade som enkla visade sig ändå vara svåra att räkna ut. De här eleverna använde sig av betydligt fler krångliga strategier än eleverna i kontrollgruppen som använde sig av automatiserade kunskaper. Forskningen menar att det finns många faktorer som gör att barn med läs- och skrivsvårigheter får problem med att räkna. Några faktorer som ställer till det är att barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi ofta har dåligt långtidsminne och även dåligt korttidsminne. Det gör att det blir svårt att till exempel automatisera matematikkunskaper, komma ihåg instruktioner och lära in nya ord. Det är av stor vikt att de här kunskaperna kommer fram till skolorna så att de här eleverna kan bli hjälpta på rätt sätt. / With focus on mathematics - How a number of children with reading and writing disabilities experience and deal with mathematics.

Syftet med denna kunskapsöversikt är att redogöra för vilka arbetsformer som presenteras i forskning som gynnsamma för elever i matematiksvårigheter i årskurserna F-3. För att kunna besvara detta krävs inledningsvis en redogörelse för vilka olika former av matematiksvårigheter som skrivs fram i forskning som förekommande i årskurserna F-3. Syftet har således delats in i två frågeställningar: Vilka olika former av matematiksvårigheter presenteras i forskning, och vilka förklaringar redogörs för varför elever hamnar i matematiksvårigheter? Samt vilka arbetsformer skrivs fram i forskning som gynnsamma för elever i matematiksvårigheter?  Metoden som användes för att finna adekvat forskning var i största utsträckning en datorbaserad litteratursökning, men även manuella sekundärsökningar tillämpades som metod. För att finna relevant forskning att belysa i kunskapsöversikten söktes med hjälp av adekvata nyckelord flertalet forskningsrapporter, doktorsavhandlingar och artiklar upp via databaserna SwePub och ERC. Dessa granskades och säkerställdes att de var av vetenskaplig karaktär. Vidare undersöktes källornas referenslistor i den utvalda forskningen, vilket utmynnade i ett antal sekundärkällor av relevans för kunskapsöversiktens frågeställningar. Som stöd för våra val av källor har Backman (2016) och Östlundh (2017) varit till stor hjälp.  Resultatet av den litteratursökning som gjorts mynnade ut i relevant forskning som användes och gav svar på kunskapsöversiktens frågeställningar. Kunskapsöversiktens resultat är tematiskt och uppdelat i två huvudfrågor vilka kom att sätta grunden för rådande underrubriker. Resultatet presenterar specifika- och generella matematiksvårigheter samt särskilda utbildningsbehov i matematik (SUM). Resultatet redogör för kognitiva, medicinska, pedagogiska, känslomässiga och miljömässiga förklaringar och faktorer som beskriver varför elever hamnar i matematiksvårigheter. Det framgår även i resultatet flertalet gynnsamma arbetssätt för elever i matematiksvårigheter. I resultatet redovisas: Inkludering, intensivundervisning, kooperativt arbete, formativ bedömning, högläsning, samt läsplatta. Slutsatsen av resultatet påvisar att det finns flertalet lämpliga metoder för att arbeta med elever i matematiksvårigheter. I slutsatsen redogörs även för eventuella konsekvenser av de olika arbetsformerna.  Nyckelord: Dyskalkyli, generella matematiksvårigheter, inkludering, kooperativt arbete, matematiksvårigheter, specifika matematiksvårigheter, SUM, särskilt stöd

Alla elever ska få en likvärdig utbildning och undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Vissa elever har inga svårigheter med att nå målen i matematik. Medan andra hamnar i matematiksvårigheter och behöver därför extra stöd för att uppnå kunskapskraven för årskurs tre. I den här studien undersökte vi hur lärare i årskurs tre upptäcker och stöttar elever i matematiksvårigheter. Resultaten samlades in genom intervjuer samt observationer av fyra verksamma matematiklärare på fyra olika skolor. Resultatet visar att lärarna upptäcker elever i matematiksvårigheter genom diagnosmaterial och med sina tidigare erfarenheter. Ju fler år som verksamma lärare desto fler kännetecken har lärarna i studien för att upptäcka dessa elever. Till exempel fler konkreta material och arbetssätt så som sorteringsövningar eller om eleverna behöver beröra föremålen när de räknar. För att stötta elever i matematiksvårigheter betonar informanterna vikten av väl genomtänkt undervisning, olika hjälpmedel och ett varierat arbetssätt eftersom elever lär sig på olika sätt. Vi fick även syn på olika möjligheter samt svårigheter som lärare stöter på i matematikundervisningen med elever i matematiksvårigheter med hänsyn till begreppet inkludering.

Syftet med denna studie var att undersöka speciallärares syn på matematiksvårigheter i grundskolans tidiga år. Vi ville söka svar på vilka svårigheter speciallärare med utbildningen specialisering mot matematikutveckling ansåg vara mest förekommande inom matematikämnet. Studien syftade även till att ta reda på vilka arbetssätt de menade vara mest effektiva i arbetet med elever i matematiksvårigheter, samt vilka orsaker de ansåg kunna ligga bakom dessa svårigheter. Studien grundades på en semistrukturerad metod, där kvalitativa intervjuer användes till datainsamling. I studien har fyra speciallärare intervjuats, alla från olika skolor och län, men med samma utbildning. Resultatet visade att speciallärarna ansåg att de mest förkommenade matematiksvårigheterna fanns inom området taluppfattning. Speciallärarna påpekade även att det inte fanns en metod som fungerar på alla utan det berodde på elev och situation. Under intervjuerna fokuserades även på olika begrepp som varit väsentliga för denna studie. En fråga var hur speciallärarna definierar begreppet SUM, vilket gav lite olika svar. Ett par av speciallärarna ansåg att SUM kunde innefatta både elever i matematiksvårigheter, men även elever med fallenhet för matematik. De andra svarade att SUM är elever i svårigheter, vilket även mycket av forskningen pekar på. Ett annat begrepp som diskuterades var dyskalkyli. Detta begrepp har inte helt definierats av tidigare forskning, och innebörden har heller inte bekräftats. Samtliga speciallärare poängterade att de inte använde sig av begreppet eftersom de inte var säkra på vad det innebar, utan använde sig istället av ordet matematiksvårigheter. Matematiksvårigheter är därför även det begrepp vi använt oss av genomgående i studien.

Min fenomenologiska studie av personer som låtit sig diagnosticeras för dyskalkyli och deras föräldrar och skolledare visar de känslor, reflektioner och erfarenheter dessa individer har runt dyskalkyli. Det finns bara ett fåtal personer i Sverige i dag som har fått diagnosen. Deras berättelser visar att det finns elever i skolan som kämpar för att förstå det som för andra är så lätt, nämligen matematikens grunder. Hur kampen utförs är individuell men alla fick de rådet av någon att de borde undersöka om de inte har dyskalkyli. Av de som deltog hade två fått rådet av sina föräldrar och två av skolpersonal. De personer som deltagit i denna studie tyckte att det var skönt att få en etikett på sin svårighet. De ansåg att en diagnos hjälpte dem att hålla kvar sin självkänsla. De tyckte att de fortare fick hjälp vid lärarbyten, men att lärarnas kunskap om dyskalkyli var för liten. De hoppades få mer hjälp i skolan och att inte framtida karriärvägar skulle stängas på grund av deras matematiksvårigheter. De hoppades att deras andra förmågor skulle ge dem framkomliga vägar i livet. De ville att omgivningen skulle få mer förståelse för deras problem. Föräldrarna hade tidigt sett att deras barn hade det svårt med vissa saker. De uttryckte att de haft stor oro för att barnet inte skulle klara skolan och hoppades att en diagnos skulle underlätta skolan och underlätta för barnet att ta sig vidare i skolsystemet. Skolledarna erkänner att de i skolan idag inte kan så mycket om dessa barn. De har knappt mött någon elev som haft denna diagnos. De anser att skolpersonal och då framför allt speciallärare och matematiklärare behöver mer utbildning i hur man på bästa sätt ska hjälpa dessa barn att lyckas i skolan. Känslan hos alla inblandade är att det är en okänd diagnos i skola och samhälle men att den behövs för att undvika känslan av totalt misslyckande i skolan och för att skapa vägar vidare i landets utbildningssystem. Om de olika yrkesgrupperna, logopeder, psykologer, neuropsykiatriker, pedagoger och elevhälsopersonal, började samarbeta bättre kunde man få en mer holistisk syn på människan och därmed mer individualiserade lösningar. Jag hoppas att de olika grupperna kan börja samarbeta för att på bästa sätt driva kunskapen och pedagogiken framåt för de drabbade individernas skull. Det är fortfarande få elever som får denna diagnos. Vid en rundringning till fem av de stora kommunala skolorna i en av Sveriges större städer fanns det 2 elever med en dyskalkylidiagnos. Detta trots att det i denna kommun finns folk som gör utredningar av just dyskalkyli. Det är långt ifrån de ca 5 % som bland annat Butterworth (2012) hävdar att det finns i en befolkning. I framtiden behövs mer forskning som tydliggör hur man ska diagnosticera dessa barn och sedan tar fram metoder för hur dessa barn ska kunna utvecklas så långt som möjligt.

Det övergripande syftet med detta examensarbete är att undersöka yngre elevers taluppfattning igrundläggande aritmetik inom addition och subtraktion i lägre talområde. Detta för att en godtaluppfattning är en grundläggande färdighet för det fortsatta matematikarbetet i skolan. Hur stor del aveleverna har svårigheter inom grundläggande aritmetik? Vilka specifika typer av svårigheter i dengrundläggande aritmetiken visar eleverna samt i vilket avseende förbättras elevernas färdigheter efterträning? Metoden att få svar på detta var att använda befintliga data från skriftliga diagnoser somgenomförts tidigare på året på en årskurs 1-6 skola. Resultatet visade att en stor del av eleverna på skolantroligen inte automatiserat den grundläggande aritmetiken så de kan räkna i huvudet med flyt. Efterträning visade uppföljningen att knappt hälften av de elever som tidigare visat svårigheter behövde vidareinsatser. De specifika svårigheterna som visade sig var främst till tals uppdelning av termer ochlikhetstecknets betydelse för de yngre eleverna och talområdet 20-100 med tiotalsövergångar för de äldre.

Syftet med denna undersökning var främst att beskriva hur stadieövergången mellan grundskolan och gymnasiet upplevs av elever med diagnosen ADHD. Studien syftade också till att skildra elevers upplevelser av undervisning och stödinsatser i matematik i årskurs nio och på gymnasiet. Dessutom var avsikten att ta del av matematiklärares erfarenheter av hur stadieövergången och matematikundervisningen fungerar för elever med ADHD. Undersökningen genomfördes med hjälp av kvalitativa intervjuer med elever och lärare och deltagande observationer på en gymnasieskola i mellersta Norrland. Mitt arbete tog sin utgångspunkt ur en hermeneutisk-fenomenologisk ansats, då intentionen var att ta del av informanternas upplevelser och erfarenheter kring problemområdet, samt att jag till viss del gjorde tolkningar utifrån min egen förförståelse. Resultatet visar att elevernas erfarenheter av specialpedagogiska insatser i matematikundervisningen påverkar elevernas inställning till fortsatt stöd på gymnasiet. Deras upplevelse av tidigare stödinsatser skapades till stor del utifrån elevernas känsla av inkludering samt lärarens pedagogiska och didaktiska kompentens. De flesta elever beskriver stadieövergången som en chans till nystart, men de upplevde en oro inför att läsa matematikkursen, Ma1. Studien visar även att vissa stödinsatser förekom i högre utsträckning i grundskolan än på gymnasiet, och att undervisningsgrupperna i matematik var större på gymnasiet. Lärarna anser att de pedagogiska överlämningshandlingarna från grundskolan ofta var vaga och saknade relevant information. Dessutom upplevde gymnasielärarna att de inte får det gehör som de önskar från rektorer när det gäller elevernas behov av specialpedagogiska insatser.

Syftet med denna rapport är att belysa hur matematikundervisningen för elever med ASD/Aspergers syndrom och matematiksvårigheter organiseras. Dessutom undersöka hur elever med denna problematik kan inkluderas i matematikundervisningen utifrån relevant och aktuell forskning. Rapporten utgår från en kvalitativ grund där två lärare har intervjuats och observerats. Resultatet visar att lärarna använder aktuell forskning som de upptäcker genom kollegialt lärande och olika media som lärarforum på internet, forskningsrapporter samt böcker. Eleverna får arbeta med grupparbeten vilket skapar en social tillhörighet och eleverna har tidigt fått stödstrukturer för att hjälpa varandra. Eleverna arbetar utifrån sina förkunskaper och sin kunskapsnivå. Lärarna och eleverna ser olikheter som en tillgång och är positiva till alla elever oavsett om de har problematik eller inte och arbetar utifrån att eleverna ska få en social och kunskapstillägnande inkludering, inte bara en rumslig sådan. Detta gör att lärarna kan släppa taget istället för att hålla handen genom matematikundervisningen.

Vi valde att göra en kvalitativ studie med 15 elevintervjuer för att få fördjupad kunskap om och förståelse av elevers upplevelser och erfarenheter av matematik och att inte nå kunskapskraven i ämnet samt vad de anser om sitt deltagande under lektioner och hur det inverkat på svårigheterna. Resultatet visar att avsaknad av drivkraft är centralt och eleverna anser att det är de själva som är orsaken till att de inte når kunskapskraven. Även elevernas självbild och motivation är viktiga för att förstå elevernas upplevelser av skolmatematiken, visar studien. Elevernas beskrivningar av undvikande beteenden kan tolkas som matematikängslan och skapar hinder i deras matematiklärande. Såväl inre som yttre faktorer framkommer i resultatet vilket är intressant och visar att ämnet är komplext med många faktorer som inverkar. Insikten om att dessa inverkar på varandra är betydelsefullt och viktig kunskap i det specialpedagogiska arbetet.

Syftet med studien är att undersöka hur några utvalda skolor arbetar med elever som är i behov av särskilt stöd vid matematikundervisningen. I studien används observationer av lektioner och intervjuer med lärare samt specialpedagog som metoder för att få svar på våra frågeställningar. Vi vill undersöka hur lärare och specialpedagoger förhåller sig till åtgärdsprogram och extra anpassning samt hur de arbetar med inkludering i klassrummet. I resultatet framkommer att eleverna arbetar enskilt eller i mindre grupp med specialpedagog samt att klassläraren försöker anpassa undervisningen de tillfällen inte specialpedagog finns som hjälp. På de undersökta skolorna arbetar de aktivt med åtgärdsprogram och sätter elevens lärande i fokus. Den hjälp som ges till elever som är i behov av särskilt stöd är främst undervisning av specialpedagog, hos specialpedagogen blandas rutinuppgifter med motivationshöjande moment. Vi kan genom studien dra slutsatsen att skolorna arbetar aktivt för att stödja elever i matematiksvårigheter samt att hela verksamheten är involverad för att utveckla lärandet hos dessa elever.