Det har framkomit i forskningen att det i västvärlden är ett problem med att allmänheten söker akutmottagningen via ambulanssjukvården när de istället kunde söka sig till annan vårdnivå. När behovet av ambulanstransport uppstår så kan den kontakten innebära istället för en vidare transport, en avancerad vård på plats av en patient. Personal som arbetar inom ambulanssjukvård är oftast specialistutbildade inom prehospital akutsjukvård och har stor erfarenhet av denna typ av vård. Det har dock visat sig i tidigare forskning att i en tredjedel av ambulansuppdragen finns det inget behov av ambulanstransport. Det är därför av stor vikt att studera vilka faktorer som påverkar det prehospitala vårdteamets bedömning av patient och hur bedömningen påverkar beslut som att vårda patient på plats istället för en vidare transport till sjukhus. Syftet med studien var att belysa vilka faktorer som påverkar det prehospitala vårdteamets bedömning i att inte transportera patienten till akutmottagning. Studien var en litteraturöversikt med metoden integrativ review, denna metod tillåter att både kvalitativa och kvantitativa artiklar används. Artiklarna söktes i databaserna CINAHL och PubMed samt manuella sökningar genomfördes. 15 artiklar ingår i litteraturöversikten. Artiklarna kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering. Dataanalys genomfördes i enlighet med integrativ review. I resultatet framkom det två kategorier samt sju underkategorier. Den första kategorin var prehospitala vårdteamet med fem underkategorier, utbildning och erfarenhet, samarbete med andra professioner, beslutsstöd, patientinformation och upplevelse av rädsla och frustration. Den andra kategorin var patienten men två underkategorier, patientens autonomi samt tillstånd och orsaker till icke transport. Litteraturstudiens resultat tyder på att viktiga faktorer som påverkar det prehospitala vårdteamets bedömning är baserat på erfarenhet och utbildning, samarbete med andra professioner och patientens autonomi. Antal uppdrag där patienten inte är i behov av ambulans ökar, vilket kan leda till att det prehospitala vårdteamet är i behov av mer utbildning i att göra dessa bedömningar och samarbetet med andra professioner. Ökningen av dessa uppdrag leder även till känsla av frustration hos det prehospitala vårdteamet och att patientens autonomi inte alltid kan tillgodoses. Resultatet tyder på att utbildning är önskarvärt i att bedöma dessa patienter som inte är i behov av ambulanstransport till akutmottagning, utan istället kan hänvisas till annan vårdnivå. Nyckelord: prehospitalt vårdteam, icke transport, bedömning, annan vårdnivå, patientens autonomi

Introduktion: Varje år avlider 4,4 miljoner människor till följd av våld. Forensisk omvårdnad innebär att vårda våldsoffer, förövare och familjer som drabbats av våld samt samla in och bevara potentiellt bevismaterial som senare kan användas för att fälla en eventuell förövare. Ambulanspersonal har en unik möjlighet att upptäcka om en person blir utsatt för våld då ambulanspersonal ofta är först på plats och kan utvärdera patienten i dess hemmiljö. Vidare har ambulanspersonalen möjlighet att intervjua patienten under transporten in till sjukhus och samtidigt göra en närmare undersökning utan eventuell förövare i närheten. Syfte: Beskriva forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård. Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie genomfördes och analyserades enligt Whittemore och Knafl´s femstegsmodell. Totalt inkluderades 14 artiklar i studien. Resultat: Fyra huvudkategorier identifierades. Identifiering av ett forensiskt fall, omvårdnadsåtgärder kopplade till forensisk omvårdnad, ambulanspersonalens behov av utbildning och verktyg och rädsla att göra fel. Konklusion: Det förelåg kunskapsluckor i att upptäcka tecken och symtom på våld som inte var tydligt framträdande. Ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning inom forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård fanns. / Introduction: Every year 4.4 million people suffer as a result of violence worldwide. Forensic nursing involves caring for victims, perpetrators and families affected by violence, and collecting and preserving of evidence in the chain of custody. Paramedics have a unique opportunity to identify a person who is exposed to violence since they are often first on scene and can evaluate the patient in its home environment. Paramedics have the opportunity to interview the patient during transport to the hospital and also do a closer examination without a possible perpetrator nearby. Aim: To describe forensic nursing in ambulance care. Method: A systematic integrative literature review was used and analysed using Whittemore and Knafl's five-step model. A total of 14 articles were included in the study. Results: The analysis resulted in four main categories. Identification of a forensic case, nursing care linked to forensic nursing, paramedics need for training and tools and fear of making mistakes. Conclusion: There is gap to be filled in detecting signs and symptoms of violence that are not obvious. Evident guidelines and more training in forensic nursing are needed in ambulance medical care.

Att arbeta som ambulanssjuksköterska är mångfacetterat. Ambulanssjuksköterskan ska vara beredd på att möta situationer som hen inte varit med om tidigare. En av situationerna är att gå in i en ledarroll i ett skadeområde. Forskningen på ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vara ledare i ett skadeområde är bristfällig. Syftet med studien är ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vara ledare och samverka för ett optimalt vårdande i ett prehospitalt skadeområde. Studien är genomförd som en kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer med en induktiv ansats. Sammanlagt åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Analysen av datan gjordes genom en kvalitativ innehållsanalys. Analysen utmynnade i fyra generiska kategorier och tio subkategorier. Fördelningen var två till tre subkategorier per generisk kategori. Resultatet visar på upplevelser av yttre förutsättningar, leda arbetet, gränsöverskridande teamarbete och reaktion på händelsen. Ett välfungerande ledarskap och en god samverkan ger bäst förutsättningar för ett optimalt vårdande för patienten. Utbildning, erfarenhet och en bra bearbetning efter en särskild händelse är viktiga aspekter för att kunna leda och samverka på ett bra sätt i ett skadeområde.

Introduktion: Svårt sjuka och skadade patienter kan få svårt att upprätthålla fri luftväg. Det blir den prehospitala sjukvårdpersonalens uppgift att säkerställa fri luftväg och stötta patientens andning vilket kan utföras med olika tekniker och hjälpmedel. Syfte: var att belysa prehospital luftvägshantering med fokus på utbildning och erfarenhet. Metod: Studien hade en kvantitativ ansats. En webbaserad enkät besvarades av prehospital sjukvårdspersonal verksamma i två regioner från Mellansverige. Insamlade data sorterades i webbaserade enkätverktyget Survey & Report. Resultat: Resultatet redovisade fem kategorier; demografiska data, ofri luftväg, hjälpmedel, självskattad trygghet och utbildning. Konklusion: Att vårda en patient prehospitalt med ofri luftväg är inte en vardaglig arbetsuppgift det är därför av största vikt att praktiska repetitionsutbildningar utförs kontinuerligt så att prehospital vårdpersonal är väl förberedda på detta arbetsmoment. Den praktiska träningen bidrar även till en ökad trygghet och kunskap i handhavandet av hjälpmedel som används för att skapa fri luftväg. Detta kan i sin tur leda till minskad morbiditet och mortalitet för patienterna. / Introduction: Severely ill and injured patients may find it difficult to maintain a free airway. It will be the task of the prehospital healthcare staff to ensure a free airway and support the patient's breathing which can be done with various techniques and airway management tools. Aim: the aim of the study was to illustrate prehospital airway management with focus on education and experience. Method: The study had a quantitative approach. Web-based questionnaire was answered by prehospital health care staff operative in two regions in central Sweden. Collected data were sorted in the web-based survey tool Survey & Report. Results: the result was presented in five subcategories: demographic, airway, blocked airway, airway management tools, self-assessed knowledge and education. Conclusion: To care for a patient in a prehospital environment with a blocked airway is not an everyday task. Therefore, it is imperative that practical training is carried out continuously so prehospital healthcare staff are prepared for this task. The practical training also contributes to increased safety and knowledge in handling airway management tools. This can lead to reduced morbidity and mortality for patients.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar prehospitalt ska kunna bedöma om en patient är kritiskt sjuk samt kunna påbörja en adekvat behandling. Det är sällsynt med komplikationer vid luftvägshantering men det kan i stället ha allvarliga konsekvenser. Tidigare forskning presenterar att det visar en brist på utbildning vid luftvägshantering inom de prehospitala verksamheterna, där utbildning saknas för att bibehålla en viss kompetens hos sjuksköterskorna. Syfte: Syftet var att undersöka hur utbildning påverkar sjuksköterskans hantering av en ofri luftväg prehospitalt.  Metod: En litteraturstudie med kvantitativ ansats med elva vetenskapliga studier. Datainsamlingen hämtades i databaserna PubMed och Cinahl. Resultat: Genom utbildning ökade kunskap och självkänslan hos sjuksköterskor som arbetar prehospitalt. Utbildningen bör hållas frekvent för att bibehålla kompetensen hos de prehospitala sjuksköterskorna. Efter utbildning av supraglottiska enheter för luftvägshantering, insåg personalen som arbetar prehospitalt att den är både lättare att hantera och går snabbare att använda jämfört med endotrakeal intubation.  Konklusion: Det är nödvändigt med en fortsatt kontinuerlig forskning i den prehospitala vården för att kunna ge och upprätthålla en säker vård till patienterna. / Background: The pre-hospital nurses must be able to assess if a patient is critically ill, as well as start adequate treatment for the patient. Complications in respiratory management are rare but can have serious consequences. Previous research indicate that airway management is worsening in pre-hospital settings, where there is a lack of training to maintain a certain level of competence within the nurse staff. Aim: The aim of the study was to investigate how training affects the nurse’s management of an airway obstruction in a pre-hospital setting. Method: A literature review based on eleven scientific studies. The data collection was collected from the databases PubMed and Cinahl. Results: The training increased the knowledge and self-esteem of the pre-hospital nurses and should be offered regularly to maintain the competence of the staff. After the training period with supraglottic airway management devices, the pre-hospital nurses realized that the devices were easier to manage and faster to use compared to endotracheal intubation. Conclusion: Continuous research in prehospital care is necessary in order to provide and maintain safe care to patients.

Introduktion: Sjuksköterskor inom ambulanssjukvården är ofta de första i vårdkedjan som kommer i kontakt med patienten vid akut sjukdom eller skada. I de fall patienten är ett barn ställs större krav på sjuksköterskan då anatomin och sjukdomstillståndet skiljer sig beroende på vilken ålder barnet är i. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att vårda akut sjuka barn prehospitalt. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ forskningsmetod genom semistrukturerade intervjuer och insamlad data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Nio sjuksköterskor och ambulanssjuksköterskor inkluderas till studien och de arbetade på glesbygd samt i stad. Resultat: I resultatet framkom känslor av osäkerhet och saknad av tillräcklig kunskap oavsett antal verksamma år. Sjuksköterskorna upplevde det positivt att inkludera föräldrarna i omhändertagandet medan distans till sjukhus och brist på resurser gav en känsla av utsatthet. Deltagarna var överens om att kompetens inom teamet påverkar känslan vid larm på akut sjuka barn och att kommunikation blir viktigare i stressiga situationer. Slutsats: Om det endast är brist på kunskap som ligger till grund för rädslan gällande att ha långt till sjukhus framgår inte i studien. Ökad kunskap skulle kunna tänkas bidra till ökad trygghet och minskad osäkerhet hos prehospital personal vid omhändertagande av akut sjuka barn. Fortsatt forskning inom området anser författarna krävs då det tydligt finns delar inom att vårda akut sjuka barn som behöver utvecklas.

Bakgrund: Det är långa avstånd i Västerbottens inland och 11 av 14 ambulansstationer har genomsnittliga transportsträckor som överstiger 90 km per uppdrag. De avstånd som förekommer i glesbygd och tätortsnära landsbygd innebär långa framkörningstider till patienten och längre tid innan ankomst till närmsta vårdenhet eller sjukhus, än i tätort eller storstäder. Tidigare studier har visat att det var bättre med “ scoop and run” än “stay and play” om transporttiderna till närmsta akutsjukhus var korta. När det däremot var långa transporttider eller om det prehospitala arbetet utspelade sig i glesbygd och i tätortsnära landsbygd, fanns det behov av mer avancerad teknik i ambulansen och att de medicinska behandlingarna påbörjades. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta inom ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd. Metod: Studien bygger på semistrukturerade intervjuer, med 7 ambulanssjuksköterskor som hade erfarenhet av ambulanssjukvård i minst 2 år i Västerbotten, södra Lappland, som analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i 2 huvudkategorier; Ett stort ansvar och Resurser –en tillgång. Att arbeta i glesbygd och tätortsnära landsbygd var ett utmanande och kravfyllt arbete. Hjälp från övriga resurser som andra ambulanser och ambulanshelikopter fanns att tillgå, men många gånger var dessa resurser bristfälliga på grund av de långa avstånden och väderförhållanden. Slutsats: Sammanfattningsvis förefaller ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd som ett kravfyllt jobb med ett utökat ansvar. Emellanåt krävdes mycket planering kring patienten vad gällde logistik och samordning. Trots detta upplevdes arbetssituationen som tillfredställande och utvecklande. Med denna studie ses dock att det kan finnas anledning att forska vidare för att belysa eventuella skillnader att arbeta i storstad och glesbygd. En utveckling av den tekniska utrustningen vad gäller visuell teknik inom ambulanssjukvården kan också ses som behövligt. Ett förbättrat samarbete och fördjupning i ambulanssjukvård i glesbygd och tätortsnära landsbygd, tillsammans med glesbygdsmedicinskt centrum som finns i primärvården i Västerbotten och mellan jourläkare och läkare med högre medicinsk kompetens, skulle kunna leda till ytterligare kvalificerade bedömningar och adekvata åtgärder på ett ännu tidigare stadium. / Background: Västerbottens interior and 11 of the 14 ambulance stations have average distances exceeding 90 km per mission. The distance that exists in rural areas and in near-urban rural areas means long run-up times for the patients and even longer time before arrival to the nearest health care unit or hospital. There are long distances, especially in the Earlier studies has shown that it`s better with the "scoop and run" than "stay and play" when the journey time to the nearest emergency hospital was short. However, when it was long transport times or if the prehospital work took place in rural areas and in near-urban rural areas, there was a need for more advanced technology in the ambulance and that the medical treatment will be started. Purpose: The aim of this study was to describe ambulance nurses experiences of working in the ambulance service in rural and near-urban rural areas. Method: Seven registered nurses with experience of having worked in the ambulance for at least 2 years in Västerbotten in south Lapland were interviewed by qualitative research. The transcript was analyzed by using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in 2 categories; A great responsibility and Resources- an asset. Working in rural and near-urban rural areas was a challenging job with a lot of solitary work. Help from other resources as other ambulances and ambulance helicopters were available, but many times were these resources inadequate because of the long distances and weather conditions. Conclusion: In conclusion, it seems that the ambulance service in rural and near-urban rural areas was a requirement filled job with great responsibility and occasionally a lot of planning around patient, concerning the logistics and coordination. Despite this perceived was working at a satisfactory level and fulfilling. However, the result of this study shows that there might be reason to dig deeper to develop investigate further in order to highlight any differences to work in big cities and rural areas. A development of the technical equipment in terms of visual technology for the ambulance service can also may need to be procured. Improved cooperation and specialization in emergency medical services in rural and near-urban rural areas, together with the rural medical center, in the primary care, Västerbotten, and between emergency physicians and physicians with higher medical expertise, could lead to more qualified assessments and appropriate action at an even earlier stage

Bakgrund: Inom den prehospitala akutsjukvården kan specialistsjuksköterskan möta en stor variation av luftvägsproblematik. Att ställas inför situationer med patienter med ofri luftväg prehospitalt ställer höga krav på specialistsjuksköterskans kunskap och erfarenhet. En ofri luftväg är ett livshotande tillstånd där snabb och korrekt handläggning krävs för att minimera risken för hypoxi, med risk för efterföljande men som fatal utgång. Att identifiera ett luftvägsproblem och sätta in adekvata metoder för att skapa fria luftvägar är något som specialistsjuksköterskan behöver känna sig säker att utföra, vilket innebär att ha en god förmåga att hantera de tekniker och hjälpmedel som finns att tillgå. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors och ambulanssjuksköterskors kunskapsnivå och erfarenhet av att hantera patientens ofria luftväg prehospitalt. Metod: Studien har en kvantitativ ansats. Specialistsjuksköterskor (n=145) verksamma inom den prehospitala akutsjukvården i en region i södra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen genomfördes i form av enkäter och datan analyserades i programmet SPSS. Resultat: Studiens fyra huvudsakliga fynd var att ungefär 20 % av respondenterna hade minst en gång under det senaste året varit med om att inte lyckas skapa fria luftvägar. Anestesisjuksköterskor hade en högre självskattad säkerhet inför ofria luftvägar än ambulanssjuksköterskor. Två tredjedelar av respondenterna ville genomföra en repetitionsutbildning i hantering av ofria luftvägar, och hela 83 % av ambulanssjuksköterskorna ansåg att de var i behov av en repetitionsutbildning i att hantera ofri luftväg. Slutsats: Det finns en signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna där anestesisjuksköterskor skattar sig säkrare med att hantera utrustningen vid ofria luftvägar jämfört med ambulanssjuksköterskor. Specialistsjuksköterskorna upplever ett behov av ytterligare utbildning samt kompetenskontroll av luftvägshantering.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund. Kardiovaskulära sjukdomar är globalt sett den ledande dödsorsaken bland befolkningen. Hälften av dödsfallen beror på plötsligt hjärtstopp. Bakomliggande orsaker kan vara kardiellt eller icke-kardiellt betingat. Optimal luftvägshantering är av avgörande betydelse vid ett hjärtstopp då patienten inte andas själv. Larynxmasken är ett supraglottiskt hjälpmedel och har fått en viktig roll i akuta situationer såsom hjärtstopp där fri luftväg och ventilering snabbt måste upprättas. Syfte. Att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av att använda larynxmask vid prehospitalt hjärtstopp. Åtta specialistsjuksköterskor vid tre ambulansstationer i norra Sverige deltog i studien. Metod. Data samlades med semi-struktuerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat. Analysen resulterade i fyra kategorier; Att handhavandet är enkelt, att den prehospitala miljön ökar riskerna, att vara i behov av träning för att vara förberedd samt att larynxmasken inte är helt säker. I resultatet framkom att larynxmasken är enkel att använda vid prehospitalt hjärtstopp, men att det finns vissa svårigheter och risker vid applicering till följd av den prehospitala miljön, samt att den inte alltid går att få att sluta tillräckligt tätt för att minska risken för aspiration. Trots detta beskrevs larynxmasken vara ett bra förstahandsval. Slutsats. Vår slutsats är att larynxmasken är ett vitalt hjälpmedel vid prehospitla hjärtstopp men att specialistsjuksköterskor behöver kontinuerlig träning för att känna sig säkra i handhavandet och upprätthålla sin kompetens.