Lås in pedofilerna och kasta bort nyckeln. Tvångskastrera våldtäktsmännen. Samhällets dom mot sexualbrottslingarna är hård och vägen tillbaka för många omöjlig. Möt sexualbrottslingen och de som arbetar med män vars handlingar väcker avsky.

Det finns lite forskning om kvinnliga förövare jämfört med vad det finns om manliga förövare och det verkar även finnas begränsningar i litteratur som kan handleda till exempel poliser och socialsekreterare i ämnet. Detta skulle kunna bero på att kvinnliga förövare utgör en sådan liten andel av det totala antalet förövare så att fenomenet inte uppmärksammas tillräckligt. Studien bygger på en diskursanalys av tidningsartiklar från svensk press i syfte att granska hur media framställer kvinnliga förövare vid sexualbrott mot barn. Resultatet visar att de framträdande diskurserna är offerdiskurs, förövardiskurs och kunskapsdiskurs och att bilden av kvinnliga förövare konstrueras på olika sätt samt att detta skapar olika gestaltningar av verkligheten. Media har en viktig roll i hur en bild förmedlas och uppmärksammas samt stor makt när det gäller hur en diskurs rekonstrueras eller reproduceras. Detta skulle i sin tur kunna påverka hur ett fall gällande sexualbrott mot barn, där förövaren är en kvinna, hanteras.

Denna uppsats undersöker hur uppfattningar om pedofili artikuleras och omformas under perioden 1950—1980. Två delundersökningar genomförs. Den ena studerar uppfattningar och förhållningssätt kring barns sexualitet, sexuella avvikelser och sexualupplysning bland några av de professioner som verkade inom områdena, som exempelvis psykiatriker, pedagoger och läkare. Den andra delundersökningen fokuserar på några av de radikala idéströmningar som artikuleras inom den sexuella frigörelserörelse som växer fram under 1960- och 1970- talen. En grundpelare inom de sexliberala idéströmningar som nu formas är idén om allas rätt till sexuell tillfredsställese där en frigörelse från vad som uppfattades som gammal förlegad moralism och där en mer tillåtande inställning till sexualiteten eftersträvades. Även pedofilen som kategori undersöks i denna uppsats närmare, hur det talas om denne och hur diskursen förändrats över tid. Under den undersökta perioden råder det delade meningar om huruvida sexuella avvikelser ska betraktas som psykopatologiska störningar eller bara ett mindre vanligt beteende som tabubelagts. I uppsatsen drivs tesen att att den vetenskapliga diskursen  gav viss legitimitet åt och möjliggjorde den mer radikala argumentationen under 1960- och 1970-talen.

Få polisanmälda sexualbrott mot barn leder till åtal. Det kan bero på att barnets utsaga, vilken ofta är den huvudsakliga bevisningen, inte bedöms nå upp till rättens beviskrav. Vuxnas generella förmåga att avgöra tillförlitlighet i barns utsagor är låg och i rättspraxis värderas utsagor utifrån kriterier såsom detaljrikedom, logik och konstans – kriterier som inte är anpassade till barnets värld samt ibland har bristande empiriskt stöd. Syftet var därför att undersöka vilka kriterier svenska domstolar åberopar i tillförlitlighetsbedömning av målsägandeutsagan vid sexualbrott mot barn. Etthundra domar från år 2017 analyserades utifrån kriterier från rättspraxis (NJA 2010 s 671), utsagepsykologisk forskning (SVA:s CBCA) samt utvecklingspsykologiska aspekter. I resultatet syns fokus på generellt hållna kriterier enligt praxis, medan forskningsbaserade specifikt hållna kriterier särskilt anpassade för barn som utsatts för sexuallbrott användes i låg grad. Den utvecklingspsykologiska kunskapen hos domstolarna framstod som generell och i liten grad anpassad till olika barns utvecklingsstadier. I diskussionen argumenteras för att ökad användning av fler forskningsbaserade kriterier särskilt anpassade för barn samt dito utvecklingspsykologiska kunskaper, förhoppningsvis skulle kunna öka lagföringsgraden och därvid ha positiv spridningseffekt på anmälningsbenägenhet, synen på rättsväsendets legitimitet samt den allmänna graden av rättvisa i samhället. Avslutningsvis omformuleras rådande utsageanalytiska riktlinjer från Högsta Domstolen utifrån utsagepsykologisk forskning. / Few reported cases of sexual crime against children lead to prosecution. This might depend on the child’s testimony – often the main evidence – which doesn’t satisfy the court’s requirement for evidence. The general capacity of an adult to determine reliability in children’s testimonies is low. In legal usage, testimonies are valued by the use of criteria such as quantity of details, logic and constancy, which may not be adjusted to fit a child and sometimes lacks empirical support. This study examined which criteria the Swedish courts invoke with reliability assessments of the plaintiff’s testimony in sexual crimes against children. One hundred grounds for decisions from 2017 were examined from legal usage (NJA 2010 s 671), testimonial research (SVA’s CBA), and developmental psychological aspects. The results found a focus on general maintained criteria according to practice, while research based criteria, adjusted specifically for the different ages of children who have been victims of sexual crime, were however used to a low degree. The developmental psychological knowledge seems general and to a low degree adjusted to the various developmental stages of children. Finally, it is argued that increased usage of more research based criteria, adjusted to suit children and such child psychological knowledge, could increase the prosecution degree. This would have a positive multiplying effect on crime reporting tendencies, the view of the justice’s legitimacy, and the general degree of justice in society. Lastly, the testimonial guidelines of the Swedish high court are redefined from testimonial research.

Att män tar sig friheter att ta på kvinnors kroppar, är en normaliserad handling inom krogkontexter och något som många kvinnor varit utsatta för. Syftet med denna studie är att undersöka hur mäns frihetstagande tar sig uttryck i en krogkontext och hur det i sin tur kan påverka kvinnor och vilken effekt det kan ha på könsroller i det offentliga rummet. Resultatet bygger på två observationer och sex semi-strukturerade intervjuer, som sedan analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Objektifieringsteori som en del av genusteori och feministisk teori, socialkonstruktivism, symbolisk interaktionism samt tidigare forskning har legat till grund för tolkning och analys av materialet. Av resultatet framgår det att mäns frihetstagande tar sig uttryck i handlingar och ord som objektifierar kvinnor och upprätthåller den strukturella könsmaktsordningen. / <p>2018-01-19</p>

Uppsatsen behandlar propositionen En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet som Sverige fick 2018 utifrån ett feministiskt samt biopolitiskt perspektiv. Den har sin utgångspunkt dels i radikalfeministiska teorier och dels i en poststrukturalistisk förståelse av makt och kunskap med fokus på Foucault. Även om samtyckeslagen från 2018 kan förstås som en feministiskt vunnen kamp kan det även förstås som ett sätt för fortsatt reglering och kontroll genom regeringsmakten. Syftet med uppsatsen är att förstå hur sexuella övergrepp konstrueras och hanteras inom svensk politik och lagstiftning idag genom att identifiera centrala teman i propositionen och dess innebörd. Detta görs genom en dekonstruktion av beskrivningar och rekommendationer som synliggör hur propositionen verkar normativt och kunskapsproducerande.  Resultatet visar bland annat på att frivillighet är en tydlig tolkningsram för sex där grundtanken baseras på att sex kan vara ömsesidigt. Genom att förstå sexuella övergrepp som ett individproblem osynliggörs maktstrukturer och kvinnoförtryck. En analys av hur propositionen ofta delar upp övergrepp i privata och politiska sfärer visar hur regeringsmakten har en ovilja att kontrollera övergrepp i nära relationer vilket genom ett biopolitiskt perspektiv tolkas som en reglering av reproduktion och population. Till sist visar resultatet hur olika definitioner av sex och våld har betydelse för hur samhället uppfattar dessa och därmed också hur olika kroppar och sexualiteter regleras olika beroende på om och hur de benämns.

Coronaviruset har orsakat restriktioner och nedstängningar världen över, vilket har tvingat folk att stanna hemma i större utsträckning. Således har ett omdiskuterat ämne varit hur detta påverkar sexuellt våld, då hemmet är en utsatt plats för detta. Sydafrika är ett av världens länder med högst andel sexuellt våld och dessutom har landet genomfört stränga nedstängningar under pandemin. Trots teorier om att sexualbrott bör ha ökat under pandemin visade den skattade paneldatastudien, genom i huvudsak en fixed effects modell, att COVID-19 hade negativa effekter på sexualbrott för landets nio provinser under tre kvartal under 2020. Utmärkande var minskningen för det andra kvartalet under år 2020. De negativa estimaten motsäger siffror rapporterade både i mediala sammanhang och tidigare studier vilket lyfter en diskussion om mörkertal och hur dessa resultat kan tolkas i termer av tidigare forskning. / Due to the coronavirus, countries all over the world have imposed restrictions and lockdowns. Therefore, people have been forced to stay at home to a greater extent. Thus, a controversial topic has been how this affects sexual violence, since one’s home is a vulnerable place for this. South Africa has one of the worlds highest rates of sexual violence. Furthermore the country has had severe lockdowns during the pandemic. Despite theories that sexual offenses should have increased during the pandemic, the fixed-effects panel data study estimated a negative correlation between COVID-19 and sexual offenses for the country's nine provinces during three quarters in 2020, especially for the second quarter. This contradicts numbers reported both in media and previous research, which raises a discussion about unreported sexual crimes and how these results can be interpreted in terms of previous research.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att öka min och läsarens förståelse för sexualbrottens utveckling genom historien, men även att öka förståelsen för de bakomliggande faktorer som låg till grund för de ideologier och perspektiv enligt vilken lagen stiftats. De frågeställningar som besvaras är följande: Hur har diskursen kring sexualbrott förändrats inom svensk rätt från mellankrigstiden fram till idag?  Vilka likheter eller skillnader i form av värderingar och attityder går att utröna i de valda förarbetena? Detta är ett rättshistoriskt arbete där kritisk diskursanalys och hermeneutik används för att analysera det språkbruk som använts och de makthierarkier som fått plats under lagstiftningsprocessen genom historien. Lagstiftningsarbetet har genom historien sett ut på olika sätt, men alla lagar de senaste 100 åren har på ett sätt eller annat föregåtts av en SOU. Detta arbete grundas därför på några av författaren valda utredningar som alla resulterat i en större förändring av sexualbrotten. Arbetet innehåller även tvärvetenskapliga källor som ger ytterligare perspektiv och sammanhang till de olika tidsperioderna samt de makthierarkier som analyseras.Det första kapitlet i denna uppsats redogör för de rättsvetenskapliga riktlinjer enligt vilka denna uppsats är författad. I det andra kapitlet presenteras valda utredningar och viss historisk kontext. I de tre följande kapitlen analyseras dessa utifrån temana “normer”, “mannen” och “kvinnan”, i vilka det framkommer att lagstiftningen har gått från att ha ett moraliserande och allmänpreventivt syfte till ett rättspositivistiskt, det vill säga objektivt, syfte som inte ska bedöma något annat än den objektiva handlingen. I kapitlet om normer analyseras bland annat språkbruk, objektiv normativitet och könsroller. Här diskuteras bland annat hur normativa perspektiv har använts för att legitimera och vidmakthålla könsmaktshierarkin. Kapitlet om mannen innehåller analys av synen på förövare, manlighet ur ett intersektionellt perspektiv samt manliga sexualbrottsoffer. Avsnitten behandlar bland annat mäns behov av att distansera sig från våldtäktsmannen, att skylla det sexuella våldet på män med annan etnicitet, samt perspektiv på det normbrytande manliga offret. I kapitlet om kvinnan analyseras synen på kvinnan som skyddsvärd och icke-skyddsvärd, samt synen på kvinnliga förövare. Här framkommer att begreppet brottsoffer, som introducerades på 70-talet, möjliggjorde ett nytt perspektiv. Tidigare hade det inte funnits ett namn på en grupp människor som utsatts för våldsbrott. Brottsofferperspektivet synliggjorde att lagstiftarens perspektiv var ett normerat, manligt sådant och därmed uppdagades det att lagstiftningsprocessen gällande sexualbrott behöver omfatta personer utanför den manliga normen.

Av de svenska internetanvändarna använder 83 procent sociala medier och 63 procent av dessa använder sociala medier dagligen. Tekniken i dagens samhälle har skapat en plattform för sexualbrott. Lagarna idag inkluderar inte alltid sexualbrott via sociala medier. Studien visar att bristande kunskap och beteende bland internetanvändarna är två stora problem. Det finns ingen statistik om de vanligaste sexualbrotten på sociala medier men enligt de intervjuade är sexuellt ofredande det vanligaste sexualbrottet som sker på sociala medier. Problemet med sexualbrott på sociala medier bör ses som ett problem av de mänskliga rättigheterna och bör hanteras på ett djupare plan. Ansvarstagandet ligger hos flera aktörer än polisen och det behövs mer kunskap inom området för att kunna utbilda alla aktörer som har en koppling till internet. Vidare forskning om metoder för att motverka sexualbrott på sociala medier kan leda till hjälpmedel för de aktörer som kan göra förändring. / Of the Swedish internet users, 83 percent use social media and 63 percent of them use socialmedia daily. The new technology have created a platform for sexual offenses. The laws do notinclude sexual offenses via social media. The study shows that lack of knowledge andbehaviour among internet users are two major problems. There are no statistics on the mostcommon sexual offenses on social media, but according to the interviewees, sexually abusivesex crime is the most common sexual crime that occurs on social media. The problem of sexual offenses on social media should be seen as a problem of human rights and should be dealt with on a deeper level. Responsibility lies with more individuals than the police and more knowledge is needed in the area to be able to educate all respective who have a connection to the internet. Further research on methods for counteracting sexual offenses on social media can lead to aids for those organizations who can make change.