Att känna oro för att utsättas för brott beskrivs i tidigare forskning som en företeelse ojämnt fördelad inom Sverige beroende på bostadsort. Utöver detta förklaras det finnas en klyfta mellan gruppers faktiska utsatthet för brott och den oro som finns över att utsättas. Därför syftar denna studie till att undersöka eventuella regionala skillnader i nivåer av oro för brott och huruvida variationerna kvarstår efter att individuella faktorer har undersökts. Detta görs utifrån en kvantitativ ansats. Oro för brott mäts utifrån tre brottstyper: oro att utsättas för rån/misshandel, oro att utsättas för stöld och oro att utsättas för sexualbrott. Studien utgår från två teoretiska ramverk: rutinaktivitetsteorin och risksamhället som teoriområde för att förklara varierande nivåer i oro för brott på områdesnivå och individuell nivå. Datamaterialet som studien baseras på är inhämtat av Brottsförebyggande rådet i den Nationella trygghetsundersökningen 2018. För att uppfylla syftet tillämpas linjär sannolikhetsmodell (LPM) och logistisk regressionsanalys som analysmetoder. Resultat visar att nivåerna av oro för brott tycks prägla storstadsregionerna i störst utsträckning, dock har även större städer högre nivåer än de mindre städerna. Dessutom verkar även oro inför att utsättas för de olika brottstyperna kännetecknas av individuella egenskaper. I diskussionsavsnittet analyseras resultaten utifrån tidigare forskning och teorier, varpå oro att utsättas för brott argumenteras vara sammanlänkat med rutinaktiviteterna i stadskontexter. Vidare förstås de påvisade individuella variationerna kännetecknas av den egna utsattheten för risk givet brottstypen.

The purpose of this study was to analyze how the media constructs sexual offenses. This was concretized into two research questions focusing on examining representations of solutions to sexual offenses as well as representations of perpetrators and victims. The study has a scientifict heoretical starting point in social constructivism and furthermore the used method was critical discourse analysis. A choice was made to review debate articles from two of Sweden’s major evening newspapers; Aftonbladet and Expressen. The articles were analyzed with both a qualitative text analysis and a critical discourse analysis. The data was analyzed with the concepts of transitivity and modality. The results showed that several different solutions were presented in the articles, these formed discourses. The dominating discourses were: “More police officers”, “Stricter legislation”, “Valuation- and normchange”, “Deport foreigners”and “Society’s responsibility to change”. The result showed that sexual offenses sometimes are given less priority compared to homicide and gang-related crimes. The authors pointed out that this could lead to a greater need of police-officers. In some of the articles the authors thought that the legislation regarding sexual offenses was too vague, they wanted a more straight forwarddeportation and harsher punishments. Other articles focused on how sexual offenses are handled and how they become apparent is controlled by society’s norms and values. The authors arguedthat, for example, a patriarchal structure and bad male norms influence this, but also that the school has a responsibility to operate sex education. The result also showed that victims and perpetrators were portrayed differently in the discourses, with for example the use of “men’s violence against women” but also with a gender-neutral approach. In some of the articles neither the object nor the subject of the problem emerged.

Att rättsprocessen kan vara frustrerande är något som många har upplevt. Det är ofta en omfattande och utdragen process från gärningstillfället till att en eventuell påföljd meddelas i rätten. Att sprida kunskap om rättsprocessen och de principer som domstolarna är skyldiga att följa enligt lag, är viktigt för att stärka den positiva synen på rättssystemet och stärka rättssäkerheten. En annan viktig aspekt är att lyfta fram våra mest utsatta samhällsgrupper, i detta fall barn och unga som har placerats på HVB-hem. På senare år har det framkommit allt fler fall av våldtäkter på flickor som utsätts av personal på HVB-hem som flickorna befinner sig på. Den aktuella studien hade som syfte att undersöka domstolars bedömningar i sexualbrott mot tvångsplacerade flickor. De fyra frågeställningarna var (1) vilka typer av bevis åberopades, (2) hur värderades de muntliga utsagorna, (3) hur argumenterade domstolarna för fällande och friande domar, och (4) vilka rättsligaprinciper använde domstolarna sig av? Metoden bestod av en kvalitativ innehållsanalys av sex domstolsprotokoll, där samtliga målsägare var flickor som var placerade på HVB-hem under tiden för brotten. De tilltalade bestod av män som under gärningen var anställda på HVB-hemmet och därmed ansvarade för målsägarens vård och tillsyn. Resultatet visade hur bedömningarna i de olika fallen varierade till viss del. En stor brist kunde ses i utsagevärderingen, då domstolarna till stor del inte använde sig av de kriterier som Högsta domstolen angav i prejudikatet NJA 2010 s.671. Vissa av domstolarna beskrev inte heller hur bedömningen och bevisvärderingen hade gått till eller vilka principer som de grundade sig på. Denna brist kan riskera att rättens transparens försvinner och att parterna inte blir lika införstådda i målet.

Denna uppsats analyserar mediers rapportering om sexuella trakasserier i Sverige fem år innan och fem år efter metoo rörelsens genomslag. Genom en kvantitativ innehållsanalys av tjugofem artiklar från två morgontidningar och två kvällstidningar mellan 2012 och 2022 och genom en intervjustudie med åtta journalister visar vår studie vilka skillnader och förändringar som skett. Tidningarna i studien är: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Den kvalitativa innehållsanalysen ger insikter om rapporteringens utveckling och om artiklar om sexuella trakasserier innehåll. De intervjuade journalisterna får frågor utformade efter den kvantitativa innehållsanalysen och får därefter utrymme att diskutera sina egna upplevelser och tankar om vad metoo varit med och påverkat eller förändrat.  Resultatet visar att det rapporterades mer om sexuella trakasserier under metoo i samtliga tidiningar och att det förekommer vissa skillnader i rapporteringen före och efter metoo. Det förekommer få skillnader mellan morgontidningarna och kvällstidningarna men den största skillnaden var att kvällstidningarna fortfarande skriver många artiklar om sexuella trakasserier medan morgontidningarna har en konstant nedgående kurva efter metoos genomslag.  När journalisterna intervjuas och får ta plats i studien beskrivs ett stort uppmärksammande av rörelsen och vad den varit med och påverkat. Medvetenhet och namnpublicering var något som journalisterna var mycket engagerade i. Genom att kombinera kvantitativ och kvalitativ data ger denna uppsats djupare förståelse för hur metoo-rörelsen har påverkat och format rapporteringen om sexuella trakasserier.

I den här uppsatsen undersöks hur sexualbrottsartiklar är uppbyggda i kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen. Fokus kommer att ligga på rubriker. Det finns mycket forskning om genus och media men inte specifikt om dessa typer av artiklar. Uppsatsen har utgått från ett genusperspektiv med kvinnan som offer och mannen som gärningsperson, eftersom det är kvinnor som i högst utsträckning utsätts för våldtäkter.  Siffror från Brottsförebyggande rådet visar att 7,8 procent av kvinnor uppgav att de utsatts för sexualbrott 2022. Majoriteten av dem som misstänks för våldtäkt eller andra sexualbrott är män.  Genom en kvantitativ innehållsanalys kodades 100 artiklar från tidningarna Aftonbladet och Expressen utifrån genus- och gestaltningsteorin. I den här studien undersöks hur rubrikerna och artiklarna är uppbyggda, vad de innehåller och vem som får uttala sig i detta ämne. Vårt resultat visar att rubrikerna ofta handlar om flera saker och att kvinnan är det vanligaste subjektet i dessa artiklar. Utifrån vårt resultat kan vi också se att det ofta är polisen som får komma till tals med talminus eller att ingen uttalar sig med talminus. En anledning till detta är att det är vanligare att texterna inom ämnet är notiser, och i en notis har man inte alltid ett talminus.

Fokus för denna uppsats är att jämföra hur förövarna som använt våld mot kvinnor beskrivs i Kriminalvårdens två olika behandlingsprogram. Behandlingsprogrammen som riktar sig till förövare av våld i nära relationer respektive förövare av sexualbrott har i denna studie granskats och jämförts. I uppsatsen används innehållsanalys som metod och det empiriska materialet har utgjorts av manualerna till Kriminalvårdens ovan nämnda behandlingsprogram. Jämförelsen visar att det finns skillnader i hur sexualbrottsförövare och förövare av våld i nära relationer beskrivs i de båda behandlingsprogrammen. En slutsats är att sexualbrottsförövare i detta empiriska material i högre grad än förövare av våld i nära relationer definieras utifrån antaganden om att beteendet är en del av identiteten. Det framkommer även att sexualbrottsförövare i högre utsträckning än förövare av våld i nära relationer beskrivs som mer avvikande och förväntas fortsätta vara en avvikare även efter behandlingen. Detta blir bland annat tydligt genom att målen i de båda behandlingsprogrammen skiljer sig åt. När det gäller förövare av våld i nära relationer framställs att målet är att förövaren ska kunna fungera i en relation igen, medan målet för sexualbrottsförövare uppges vara att, trots kognitiva förvrängningar, avstå från att återfalla i det brottsliga förövarbeteendet. Vidare finns en skillnad mellan hur förövare av våld i nära relationer och sexualbrottsförövare innesluts i samhället. I manualerna till behandlingsprogrammet som riktas till förövare av våld i nära relationer hävdas att "vår kultur" är en förklaring till beteendet och samhället tilldelas därmed en det av skulden för det våld som förövaren dömts för. Sexualbrottsförövare däremot blir särskilda från den gemensamma kulturen genom att det hävdas att "vissa kulturer" påverkar "vissa män" att begå sexualbrott. Detta kan tolkas som ett sätt att utesluta sexualbrottsförövare, vilket kan göra det möjligt att placera problemet antingen hos individen eller hos andra kulturer än den som benämns som "vår". Att sexualbrottsförövare betraktas som mer avvikande kan även exemplifieras med att sexualbrottsförövare i behandlingsprogrammets manualer beskrivs med att förövare kan "(…)te sig som vanliga människor" (Kriminalvården, 2006, ROS, Teorimanual, s.23), vilket antyder att de i själva verket inte är vanliga människor. Resultaten i denna studie visar på ett avståndstagande och mystifiering av sexualbrottsförövaren, vilket kan leda till att sexualbrott som problem förläggs hos individen eller andra kulturer snarare än att det betraktas som ett av det svenska samhällets problem.

<p>Turistbranschen växer i takt med globaliseringen och har idag utvecklats till en av de mest lönsamma ekonomiska inkomstkällorna i världen. I dess kölvatten växer också den internationella barnsexhandeln. Denna uppsats fokuserar på barnsexturism och förutsättningarna att ställa en förövare inför rätta i Sverige och Kambodja, ett sändar- respektive mottagarland.</p><p>Sedan den extraterritoriella lagstiftningen infördes i Sverige 1962 har vi haft tre rättsfall på området. Den nya sexualbrottslagstiftningen från 2005 har inte tillämpats i något av fallen. Bevissvårigheter utgör det största hindret mot lagföring av barnsexturister. Några av de åtgärdsförslag som framförts är en separat extraterritoriell lagstiftning som riktar sig särskilt mot sexualbrott begångna mot barn i utlandet.</p><p>   I Kambodja är rättsreglerna på området mycket otydliga. Det största hindret mot lagföring är dock den omfattande korruptionen. Aktörer inom frivilligsektorn har en viktig roll i rättssystemet och utför i flera avseenden polisens arbete. Resurser från sändarlandet, exempelvis i form av sambandsmän, är av stor betydelse för lagföring av utländska förövare.</p><p> </p>

<p>Forskning har visat att förekomst av riskfaktorer för brottsrecidiv skiljer sig mellan vålds- och sexualbrottslingar. Ytterligare forskning behövs dock om skillnader mellan mer specifika brottskategorier. Syftet var att undersöka skillnader mellan män dömda för mord (n=363), dråp (n=110), rån (n=238), sexualbrott mot vuxen (n=71) respektive sexualbrott mot barn (n=57) avseende ålder, psykopatiprofil enligt PCL-R samt riskkaraktäristika bedömt med HCR-20. Resultatet visade att personer dömda för sexualbrott mot barn hade lägre förekomst av historiska riskfaktorer, lägre grad av psykopati, samt var äldre än övriga grupper. Gruppen dömda för dråp hade en lägre grad av psykopatisk personlighet (faktor 1) än de andra våldsbrottsgrupperna, mord och rån, medan de hade den antisociala livsstilen typisk för psykopater (faktor 2). Det omvända gällde för gruppen sexualbrott mot vuxen. Grupperna rån och mord liknade varandra på flertalet variabler, dock var personer dömda för rån yngre än samtliga grupper. Resultaten har betydelse för utformande av åtgärder avsedda att minska recidivrisken.</p>

<p>När det sker förändringar på det samhälleliga planet, vad gäller normer och värderingar, måste även de lagar samhället följer utvecklas för att på så sätt bli tillämpbara i den nya samhällsordningen. Den svenska sexualbrottslagen är en lag som tydligt visar den utveckling som såväl det svenska samhället som rättsväsendet genomgått under de senaste seklerna. Lagen i sig påvisar hur normer och värderingar vad gäller kvinnans och mannens sexualitet över tid förändrats, samt hur det kvinnliga könet successivt integrerats i det svenska rättsväsendet som rättsligt subjekt. Då det är i den politiska arenan de svenska lagarna förnyas och omarbetas bygger således denna uppsats på de debatter vilka uppstår i riksdagen under en lagändringsprocess. Syftet med uppsatsen är att belysa hur sexualbrott konstrueras och rekonstrueras i riksdagsdebatter. Uppsatsen vilar på en syn om könets betydelse i samhället, då det är svårt när det talas om sexualbrott att inte ta hänsyn till dess påverkan och betydelse.</p>

Forskning har visat att förekomst av riskfaktorer för brottsrecidiv skiljer sig mellan vålds- och sexualbrottslingar. Ytterligare forskning behövs dock om skillnader mellan mer specifika brottskategorier. Syftet var att undersöka skillnader mellan män dömda för mord (n=363), dråp (n=110), rån (n=238), sexualbrott mot vuxen (n=71) respektive sexualbrott mot barn (n=57) avseende ålder, psykopatiprofil enligt PCL-R samt riskkaraktäristika bedömt med HCR-20. Resultatet visade att personer dömda för sexualbrott mot barn hade lägre förekomst av historiska riskfaktorer, lägre grad av psykopati, samt var äldre än övriga grupper. Gruppen dömda för dråp hade en lägre grad av psykopatisk personlighet (faktor 1) än de andra våldsbrottsgrupperna, mord och rån, medan de hade den antisociala livsstilen typisk för psykopater (faktor 2). Det omvända gällde för gruppen sexualbrott mot vuxen. Grupperna rån och mord liknade varandra på flertalet variabler, dock var personer dömda för rån yngre än samtliga grupper. Resultaten har betydelse för utformande av åtgärder avsedda att minska recidivrisken.