Somliga elever har med sig högläsningen och textsamtel hemifrån, då de har läsande rförebilder som inspirerar och motiverar till ett utforskande av läsning.Det ligger sedan i skolans uppdrag att se till att de elever som inte får med sig detta får tillfälle att möta litteratur på ett sätt som jämnar ut skillnaderna i hemförhållanden. Eleverna ska få likvärdiga förutsättningar för en fullgod läsförmåga, lustfyllda läsupplevelser, samt möjlighet att utveckla sin läsförmåga. Som undervisande lärare i årskurs 1 är jag av upplevelsen att allt färre barn har med sig detta hemifrån. Stunder av högläsning och efterföljande textsamtal har därför blivit ett pedagogiskt verktyg som används kontinuerligt i min undervisning. Detta för att se till att samtliga elever får förutsättningar att utveckla sin läsförmåga, men även sin förståelse av en läst text. Utifrån min egen undervisning har jag sedan i denna studie valt att undersöka just dessa stunder för att ta reda på vilken inverkan de har på mina elever. Studien har genomförts med en etnografisk ansats med observationer av undervisningssituationer med högläsning och textsamtal. En lektion med tydlig struktur och efterförljande textsamtal, och en där detta saknades. Kvalitativa forskningsintervjuer har även genomförts med tre elever, för att mer ingående ta del av deras förståelse och tankar. Vad som blev i synligt i studien var hur stor skillnad det var på elevernas förståelseav den upplästa texten beroende på om ett samtal förs i anknytning med läsningen. Stunder av högläsning där inte detta samtal genomfördes, gav inte eleverna det stöd de behövde för att utveckla sin förståelse. Vad som även framkom vid intervjuerna med de tre eleverna var att de reagerade och tog med sig olika saker från undervisningstillfällena.

Syftet med föreliggande studie är att bidra till en förståelse för på vilket sätt några elever i årskurs fem upplever att deras läslust påverkas av huruvida de kan identifiera sig med karaktärerna i en skönlitterär bok eller ej. Frågeställningarna som besvaras är: ”På vilket sätt upplever de tillfrågade eleverna att läslusten påverkas av huruvida de kan identifiera sig med karaktärerna eller ej?” och “Vilka faktorer, enligt de tillfrågade eleverna, är avgörande för att eleverna ska kunna identifiera sig med karaktären?”. Studien är av kvalitativ karaktär och genomfördes med hjälp av semi-strukturerade intervjuer. Totalt intervjuades tolv respondenter från parallellklasser i samma skola. Könsfördelningen är fem flickor och sju pojkar i 11–12 årsåldern. Resultatet visar att majoriteten av eleverna menar att de läser mer ifall de kan relatera till boken. Samtidigt uppger majoriteten av eleverna att de inte känner sig representerade i skönlitteraturen. Resultaten visar även att vilka faktorer eleverna identifierar sig med skiljer sig åt avsevärt. Slutsatserna är att läslusten ökar för majoriteten av respondenterna ifall de kan relatera till bokens karaktär eller relatera till omgivningen. Identifikation framstår inte som avgörande för val av bok.

Syftet med studien var att synliggöra förskolepersonalens inställning till IKT-verktyg samt att synliggöra förskolepersonalens uppfattning om barns användning av IKT-verktyg i förskolan, ur ett sociokulturellt perspektiv. Frågor som lyftes fram i studien var, utbudet av IKT-verktyg som barn möter i förskolan, förskolepersonalens in­ställning till IKT-verktyg och skattning av sin egen digitala kompetens. För att besvara dessa frågeställningar användes en kvantitativ metod, webbenkät­sunder­sökning, som riktade sig till förskolepersonal. Resultatet visade att Ipad var det IKT-­verktyg som dominerade hos barn och förskolepersonal i användandet. Förskole­personalens inställning skattades som positiv och utvecklande, de ansåg sig ha ganska goda och måttliga digitala kunskaper. Resultatet visade en variation mellan förskole­personalen, att möjligheten till digital kompetensutveckling erbjöds delvis eller i hög grad. Slut­satsen av studien belyser vikten av det kollegiala lärandet inom digitalisering, mellan de två yrkesprofessionerna. Utbytet av erfarenheter och kunskaper kring IKT-verktyg kan bidra till att främja barns digitala kompetens och stödja dem till att bli framtidens digitala samhällsmedborgare.

Denna studie handlar om hur förskollärare använder artefakter i matematikundervisningen med de yngsta barnen. Enligt läroplan för förskolan, Lpfö 18, ska förskolan skapa möjligheter för barnen att möta såväl planerad som spontan matematikundervisning som tar sin utgångspunkt i barnens tidigare erfarenheter och intressen (Skolverket, 2018). Grunden för denna studie är det sociokulturella perspektivet och metoden för datainsamlingen består av kvalitativa intervjuer och bilder som förskollärarna fotograferat från sina verksamheter. Intervjuerna genomfördes via distansteknik med fem förskollärare alla verksamma på avdelningar med barn 1 - 3 år. Resultatet visar att artefakterna som används i matematikundervisningen inte alltid har ett matematiskt uttalat syfte. Förskolläraren använder sitt språkliga redskap som komplement till de fysiska artefakterna för att benämna begrepp och uppmärksamma barnen mot matematiska aktiviteter. Att ta på sig matematikglasögonen kan hjälpa förskollärarna att synliggöra artefakter som barnen själva väljer när de utforskar matematik och utifrån det planera matematikundervisning för de yngsta barnen.

Syftet med studien är att utveckla kunskap om hur förskollärare främjar barnens matematiska kunskapsutveckling i vuxenstyrda och informella undervisningssituationer. Forskningsfrågorna som används i studien är: Hur beskriver förskollärare undervisning i matematik i förskolan? Hur beskriver förskollärare att de främjar barnens kunskapsutveckling inom matematik? Vilka artefakter beskriver förskollärare att de använder som stöd för att främja matematik i förskolan? Studiens teoretiska utgångspunkt är det sociokulturella perspektivet. Datainsamlingsmetoden som används är semistrukturerade intervjuer och dessa utfördes på respektive förskola där intervjupersonerna arbetar. Respondenterna i den här studien är fem utbildade förskollärare. Att de skulle vara utbildade var en förutsättning då läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) framhåller att det är förskolläraren som ska ha ansvaret för undervisningen i förskolan. För att analysera det insamlade materialet användes Rennstam och Wästerfors (2015) beskrivning av tre grundläggande steg: sortera, reducera och argumentera. Datamaterialet sorterades upp efter intervjufrågorna för att sedan reduceras genom forskningsfrågorna. Resultatet i studien visar att det förekommer både informella och vuxenstyrda undervisningssituationer i förskolan. Vardagssituationer är det som syns mest i matematikundervisningen. Resultatet visar även att olika artefakter har stor betydelse för att främja barns matematiska kunskapsutveckling. Genom lek och olika artefakter skapas lustfyllda situationer för matematikinlärningen. Slutsatsen i den här studien är att när förskollärarna visar positivitet till matematik, kan det leda till att barnen visar mer intresse för matematik i framtiden.

Syftet med denna studie har varit att undersöka om lärare använder sig av strategier och arbetssätt som möjliggör kommunikation i det matematiska klassrummet. Genom ett sociokulturellt perspektiv och ett matematiskt ramverk baserat på tio kommunikativa drag har vi besvarat vår forskningsfråga. Vi har observerat fyra olika klassrum i årskurs fem och sex och genom observationer samlat in kvalitativa data.  Resultatet belyser lärarens centrala roll och att lärarens val av arbetssätt påverkar antalet kommunikativa strategier som eleverna får tillgång till för att möjliggöra matematiska samtal. Observationerna understryker att olika kommunikativa arbetssätt gynnar elevernas aktiva deltagande och interaktion.  Slutsatsen av studien visar att ett av fyra klassrum möjliggör kommunikation mellan eleverna. Eleverna får tillgång till kommunikation när läraren väljer att använda sig av grupp och helklassdiskussioner med avslutande redovisning för varandra. För att ge eleverna så goda förutsättningar som möjligt att uppfylla läroplanens mål och syfte bör eleverna få tillgång till mer av denna typ av arbetssätt där eleverna får möjlighet att resonera kommunikativt tillsammans.

Föreliggande studie har sin utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet. Syftet i studien är att undersöka hur 8 legitimerade grundlärare resonerar kring och hanterar talrädsla hos elever i årskurs 1–3 i undervisningen. Studien undersöker också hur lärarna arbetar förebyggande för att få sina elever att våga tala i klassrummet samt möjliga orsaker till att talrädsla uppstår. Studien bygger på kvalitativa intervjuer och resultatet har analyserats med tematisk innehållsanalys. I resultatet framkommer att talrädsla förekommer i de flesta klasser i olika utsträckning och ger sig till uttryck på olika sätt. Studien visar att alla respondenter använder sig av strategier för att främja talet hos elever i klassrummet. I resultatet framkommer även att en trygg miljö i klassrummet är viktigt för att eleverna ska känna sig trygga att framföra redovisningar och svara på tilltal framför klassen. Resultatet visar även att talrädsla påverkar läs och skrivutvecklingen i de tidiga skolåren och försvårar bedömningen för lärarna av eleverna i ämnet svenska.

I denna studie undersöktes hur matematikundervisning med yngre barn utförs och vilka olikaartefakter som barnen väljer. Enligt läroplan för förskolan, Lpfö 18, ska förskolan skapamöjligheter för barnen att möta såväl planerad som spontan matematikundervisning. Det tarsin utgångspunkt i barnens tidigare erfarenheter och intressen (Skolverket, 2018). Den metodsom har använts i studien är kvalitativa intervjuer och videoinspelning. Det perspektiv somanvändes var det sociokulturella perspektivet. Det insamlade materialet analyserades medutgångspunkt från Lev Vygotskij’s texter om det sociokulturella perspektivet. Jag har använtBishops sex matematiska aktiviteter under lärstunderna och vid en del av frågorna somställdes till förskollärarna där utveckling och lärande i socialt samspel var centralt. Understudien framkom att yngre barn valde välbekanta artefakter i första hand och att yngre barnvälkomnar planerade lärstunder med stort intresse. Förståelsen för matematik hos barneninnehåller mer än bara siffror. Matematik är ett bredare begrepp som kan innehålla ord sombarnen inte tidigare känt till och ordens betydelse kan undersökas av barnen via artefakter.Innehållet i matematikundervisningen kan utforskas av barnen på ett lekfullt sätt. Under dessaaktiviteter kan det finnas möjlighet att få syn på hur förskollärarna uppmärksammarmatematik med artefakter i undervisningen på förskolan. När förskolläraren användematematiska begrepp för de yngre barnen skapades en förståelse över de matematiskabegreppen med hjälp av artefakter. Lärstunderna med artefakter synliggjorde att yngre barnkan förstå sifferkort kopplat till begreppet antal samt att barnen kunde med hjälp av artefaktervisualisera begreppen stor, liten och mellan. Studien visade att barnen generellt väljerartefakter de är välbekanta med.

Syftet med studien är att undersöka förskollärares förståelse hur estetiska lärprocesser med fokus på drama främjar barns språkutveckling. Arbetet har utgått från en kvalitativ metod. Fyra semistrukturerade intervjuer från tre förskolor har genomförts för att besvara studiens syfte och forskningsfrågor. För att erhålla en fördjupad kunskap har tidigare forskning och litteratur om estetiska lärprocesser och barns språkutveckling bearbetats. Studien har utgått från det sociokulturella perspektivet med inslag av Reggio Emilia filosofin. Materialet och datainsamlingen har bearbetats genom en kvalitativ innehållsanalys. Studiens resultat visade att estetiska lärprocesser upplevs som ett komplext begrepp i relation till barns språkutveckling. En slutsats är att dramatisering kan fungera som ett kommunikativt verktyg för barns språkutveckling, men hur används det i förskolan?

Syftet med denna studie var att vinna kunskap om hur elever i lägre årskurser kan utveckla sin naturvetenskapliga förståelse om solsystemet genom modellbyggande. För att undersöka detta planerade, genomförde och analyserade jag en lektionsserie som bestod av fyra lektioner i en årskurs 2. I studien användes variationsteorin och det sociokulturella perspektivet som ett teoretiskt ramverk.  Eleverna fick visa sina förkunskaper om solsystemet som sedan utgjorde grunden för hur jag utformade lektionerna. Under den andra lektionen blev elevgruppen indelade i par där de fick varsin tilldelad planet från solsystemet varpå de sedan fick läsa en faktatext om sin planet. Elevparen fick skissa hur de hade tänkt skapa sin planet. Lektionerna innehöll kritiska aspekter där gemensamma samtal fördes. Elevparen fick sedan arbeta med modellering som var en röd tråd under hela studiens gång. För att synliggöra eleverna nyvunna kunskaper genomfördes ett för- och eftertest. Resultatet visar att elever i årskurs 2 utvecklar en begreppsförståelse genom modellering av solsystemets planeter då kommunikationen innefattar ord som banor runt solen och planeters avstånd vilka förekommer i eftertestet.