After having worked within the preschool and it’s system for a number of years, we have often reflected over the fact that many educators tend to look at children with language difficulties in several different ways, and many of them being conflicting. Something that might contribute to this problem is the fact that the term itself, language difficulties, is defined differently between individuals, who in turn affects the way educators and preschools deal with the problem. The aim of this study is to create an understanding of the problems related to language difficulties, and how it is being dealt with within the preschool environment. To achieve this we have chosen to work within a qualitative research approach, alongside a discourse analysis. The selection of informants we have chosen consists of ten, qualified educators. Within this study we have collected a variety of descriptions for the term language difficulties, and how these in turn affect the way that children’s language, the typical and the atypical, is developed. As reference material we have chosen to use the paper Med blicken på barnet - Om olikheter inom förskolan som diskursiv praktik, by Palla (2011), and we stick to this theoretical approach throughout the study. Furthermore, we will try to explain the language development of children through developmental psychology and language theories. Through the analysis of the results found in this study, we conclude that the definition and construction of the term language difficulties, varies greatly, but are always seen as correct and true by the individual behind it. This in turn affects the way that educators deal with the children that are affected. In this study, two reoccurring aspects to this have been found, namely, the age of the child, and the responsibility held by the preschool. These aspects seem to be important in forming the image that educators have of the matter, and furthermore shape the way that they value and deal with it.

The purpose of this study is to show the importance of task texts for students in grades 5 when solving mathematical problems. It was conducted in a class 5 (where the children are 11 years old). The pupils were assigned two different tests with mathematical problems; one where the problems were described in text and one where the problems were presented with numbers and mathematical signs. Previously done research, done on bilingual children, (Bernardo, 2002) shows that pupils tend to do better on mathematical tests when no text is presented. My research supports that theory even though the correlation is not that strong. The big discovery laid in the fact that boys tend to perform significantly lower results compared to the girls. / Syftet med denna undersökning är att visa vilken betydelse uppgiftstexter har för elever i årskurs 5 när de ska lösa matematiska problem. Eleverna i klassen fick göra två matematiska test; en med uppgifter formulerade i text och en med uppgifter presenterade med endast siffror och matematiska tecken. Tidigare forskning, gjord på elever som läser matematik på sitt andraspråk (Bernardo, 2002), visar att eleverna presterar bättre då endast siffror, och ingen text, finns med i provet. Resultatet i den här undersökningen visar en svag trend åt det hållet medan den starka tendensen var skillnaden i resultat mellan de två könen då flickor tenderade att prestera betydligt bättre än pojkarna oavsett om uppgifterna gavs i form av text eller som rena sifferövningar.

Studien grundas på att undersöka vad förskollärare anser om begreppet trygg omsorg, vilken betydelse förhållningssättet och arbetssättet har till barngruppen samt vilka främjande metoder de använder sig utav. Forskningsmetoden som är vald till studien är kvalitativ metod. Syftet är att få fördjupad förståelse över hur förskollärarna tänker kring sitt arbete. För att göra det har intervjuer hållits med fokusgrupper och intresset är att tillsammans skapa diskussioner kring det valda området. Empiriinsamlingen görs på sex förskolor i samma kommun. Fokusgrupperna blir tre stycken förskollärare på varje förskola. Även en ensam intervju med en förskollärare kommer göras. Sammanlagt blir det 14 förskollärare som intervjuas. Resultatet visar att respondenterna förhåller sig på snarlika sätt med sitt arbete i barngrupperna. I sitt förhållningssätt strävar de efter att alla barn blir sedda, lyssnade på och få göra sig hörda. I verksamhet bör förskollärare arbeta med att ta tillvara på barnens olika behov, att se behoven som styrkor i stället för något negativt. Anknytning måste barn känna till sin omgivning för att kunna utvecklas som individ i relation till andra. Metoder de använder sig av är förebyggande, förtydligande och lösningsinriktade. Diskussionen visar på kopplingar mellan respondenternas diskussioner, litteraturer och den valda teorin till studien.

Syftet med denna uppsats var att undersöka hur stor kunskap pedagoger har om utlandsadopterade barn och deras eventuella språkproblem. De frågeställningar vi ämnade besvara var bland annat vad litteraturen skriver om utlandsadopterade barns språk. Vi ville också ta reda på vad föräldrarna till de utlandsadopterade barnen hade för åsikter om deras barns eventuella språkproblem och hur dessa barnen fått den hjälp de rimligtvis behöver. Vi arbetade enligt trianguleringsmetoden och arbetet inleds med en litteraturstudie, där vi redogör för den forskning vi tagit del av. Därefter följer en enkätundersökning där 15 föräldrar till utlandsadopterade barn deltog. Metoddelen avslutas med intervjuer av fem pedagoger. Resultatet visar att föräldrarna, efter hårt arbete, fick den hjälp som barnet behövde, exempelvis genom att få hjälp av en logoped eller talpedagog. Resultatet visar även att lärarna i vår undersökning inte hade någon större kunskap om utlandsadopterade barns språkproblem.

Sammanfattning I dagens samhälle är det viktigt att kunna kommunicera verbalt med olika personer i olika situationer och sammanhang. För de flesta så är detta inget större problem, men om man har svårigheter med talet som exempelvis stamning, pratar otydligt eller inte kan säga vissa språkljud, så kan det vara ett hinder för att föra ett samtal. Vi har fått intresse för fonologiska svårigheter genom verksamhetsförlagd utbildning och i vardagen där vi mött barn som på olika sätt har haft problem med sitt språkande. Där av har vi intresserat oss för hur olika yrkesgrupper i en viss kommun arbetar för att hjälpa barn som har fonologiska svårigheter. Vi vill undersöka hur termen språkstörning definieras och om respondenterna upplever att det finns en "vänta och se – mentalitet" gällande språksvårigheter. Med detta menar vi att pedagoger kan arbeta förebyggande eller vänta in barnets mognad, för att se om svårigheterna försvinner av sig självt. Denna inväntningsstrategi visade sig vara vanligare för 10-15 år sedan medan man idag arbetar man mer förebyggande. För att nå fram till våra resultat så har vi intervjuat sju personer som är verksamma inom yrken där man jobbar med barn som har språksvårigheter. Vi har delvis inspirerats av ett fenomenologiskt synsätt, då om hur olika personer i specifika yrkesgrupper uppfattar fenomenet fonologiska svårigheter. Vi vill även ta del av våra respondenters praktiska och teoretiska erfarenheter i ämnet. Genom intervjuerna har vi fått insikt i hur komplext fenomenet språksvårigheter är, eftersom barnet utvecklas och mognar olika snabbt i olika åldrar. Likaså har vi sett hur arbetet och samarbetet ser ut i denna kommun, då respondenternas utsagor stämmer väl överens med varandras och de fyller i varandras berättelser om hur arbetsgången fungerar dem emellan. Vi har också fått insikt i hur de olika yrkesgrupperna jobbar med barn som har fonologiska svårigheter. Vi har även fått reda på att det finns olika benämningar beroende på vilken språksvårighet barnet har. Med denna examinationsuppgift önskar vi kunna bidra med kunskap om fonologiska svårigheter till personer inom olika yrkeskategorier, som arbetar med barn.

Syftet med denna studie är att undersöka hur några lärare och talpedagoger anser sig ge barn med språkstörningar goda förutsättningar för att främja deras tal- och språkutveckling i förskolklass samt år 1 och 2. I syfte att få svar på frågeställningen intervjuades sex olika pedagoger: två förskollärare, två talpedagoger och två specialpedagoger med erfarenhet av att arbeta med så kallade språkstörda barn i åldrarna 6-8 år. Resultatet visar främst på respondenternas arbetssätt, men även deras kartläggningar över barns språkutveckling och respondenterna något differentierade syn på vad en språkstörning innebär. Flera av de intervjuade menade att det skulle behövas mer tid till specificerad språkundervisning samt att kartläggningar är betydelsefulla för pedagoger för att se elevernas styrkor i språket. Elevens starka sidor/sinnen måste tas tillvara i undervisningen för att eleven med språkstörning ska kunna tillgodogöra sig den lättare. Anpassad, strukturerad, lustfylld språkstimulans i varierande former av lekar, sånger, rytmer, skapande, samt elevens egen motivation var betydande för elever med tal- och språksvårigheter i deras språkliga utveckling.

Språk är ett viktigt medel för tillförseln och upptagandet av fakta. Språkets roll inom elevernas lärande under deras skolgång, är därför en viktig aspekt som bör diskuteras och forskas på för att besvara vad brister i detta medel kan orsaka för konsekvenser för elevernas lärande. I mitt arbete genomförde jag en kvalitativ studie som har som mål att undersöka främst utifrån elevernas perspektiv följande ämnen: vad språksvårigheterna hos elever med utländsk bakgrund har för påverkan på lärande i ämnet matematik, ifall äldre kunskaper från hemlandet om eleven har studerat utomlands hjälper och vilka metoder eleverna anser avhjälper dessa svårigheter. Detta undersöktes genom att genomföra semistrukturerade intervjuer med fem elever med utländsk bakgrund och en lärare. Studien visade att eleverna anser att språksvårigheterna kan vara ett hinder i deras lärande samt utveckling i ämnet matematik. Det visades att dessa svårigheter upplevs ha störst påverkan på begrepps- och problemlösningsförmågorna. Ifall äldre kunskaper från hemlandet hjälper hade eleverna olika svar på. Eleverna anser att olika metoder krävs för att bekämpa dessa svårigheter och därmed hindra mer negativ påverkan på deras utveckling och betyg inom matematikämnet.

Språket är en viktig pusselbit för att eleverna ska utvecklas både socialt och ämnesmässigt. ”Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära” (Skolverket, 2011, s. 1). Språket är en del av individens identitet och bör därför uppmärksammas i högre grad i fritidshemmets verksamhet. Ett fokus bör därför ligga på språkutvecklande arbetssätt. Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i fritidshem beskriver sitt språkutvecklande arbetssätt. Studien undersöker två olika verksamheter, ett fritidshem med hög andel flerspråkiga elever, samt ett fritidshem med låg andel flerspråkiga elever. Urvalet i studien består av tre lärare i fritidshem från respektive fritidshem. En statistik av andelen elever med tillgång till modersmålsundervisning har använts, för att välja ut två fritidshem. Den kvalitativa metoden bestod av fokusgruppssamtal, där deltagarna tillsammans med författarna beskrev deras språkutvecklande arbetssätt och deras tankar kring detta ämnesval. En tematisk analysmetod genomfördes med hjälp av färgkodning. Kategorin arbetssätt skapades utifrån färgkodningen och därefter kopplades fem teman till kategorin, också via färgkodning. I teorin om språket beskriver Vygotskij (1934/2001) att språk börjar i det sociala för att övergå i det individuella. I resultatet framgår det att lärare på fritidshemmet med hög andel flerspråkiga elever arbetar medvetet med språkutvecklande arbetssätt.  Lärarna på detta fritidshem beskrev språket som en del av individens identitet och inte enbart som ett socialt fenomen. Lärarna anser att arbetssätten ”spelet” och ”leken” ger eleverna möjligheter att skapa sin identitet. I resultatet framgår även att lärarna på fritidshemmet med låg andel flerspråkiga elever inte är lika medvetna om olika arbetssätt för språkutveckling. Det finns dock arbetssätt som båda fritidshemmen använder, men på olika sätt. Dessa arbetssätt består av: högläsningen, skriftspråket, samtal och diskussioner, spelet och leken och kommunikationsmedel. Lärarna på fritidshemmet med låg andel flerspråkiga elever beskriver språket enbart som ett socialt fenomen.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om studie- och yrkesvägledares arbete med nyanlända elevers studie- och yrkesvägledning under högstadietiden, med ett särskilt fokus på metoder som används vid vägledningen av denna elevgrupp samt de utvecklingsområden som kan finnas. Våra frågeställningar handlar om de intervjuades erfarenheter av arbete, vilka metoder de använder och vilka utvecklingsområden som kan identifieras när det gäller arbetet med att vägleda denna elevgrupp.  Den teoretiska anknytningen i studien utgörs av konstruktivistisk vägledningsteori. I studien används kvalitativ metod och data har samlats in genom intervjuer. Studien visar att de intervjuade studie-och yrkesvägledarna till stor del har samstämmiga erfarenheter, de känner att de har för lite tid till alla nyanlända elever. Studien visar även att det finns kompetensutvecklingsbehov hos både studie- och yrkesvägledarna och de nyanlända eleverna som består av kulturella och språkmässiga kunskaper för att de tillsammans ska kunna skapa goda relationer och förutsättningar för att lyckas med vägledningen. De intervjuade använder lite olika metoder, men visualiseringsmetoder är vanliga. Det finns vidare ett behov av att anställa fler studie-och yrkesvägledare.

Studiens syfte var att synliggöra ett möte med språklig sårbarhet i skolan och de pedagogiska anpassningar som vidtas för att underlätta mötet med miljön. I denna studie blir det tydligt hur viktigt positiva förväntningar på elever är liksom ett välfungerande samarbete mellan speciallärare/specialpedagog och övriga pedagoger. Kompetensen kring språklig sårbarhet och språkutvecklande arbetssätt måste höjas. Genom formativ bedömning kan flera områden stärkas i såväl undervisningens kvalitet som kunskapsutvecklingen hos eleverna. Genom att stärka den metakognitiva förmågan och använda formativ bedömning på rätt sätt kan även elever i svårigheter förbättra sina prestationer och självkänsla. Åtgärsprogram kan vara ett värdefullt redskap, om de hålls levande och aktuella genom kontinuerliga utvärderingar. Ytterligare en förutsättning för att dokumentet ska hållas levande är involverandet av all personal vid såväl framtagandet som utvärdering.Eleven i fallstudien har fått diagnoserna generell språkstörning och dyslexi och med svårigheter inom språkförståelse, ordförråd, uttal, egen uttrycksförmåga, läs- och skrivförmåga samt arbetsminne. Det senaste åtgärdsprogrammet utgår till största delen från logopedens rekommendationer och är nästintill identiskt med det föregående. Insatser utifrån åtgärdsprogrammen har genomförts, men inte lett till kontinuerliga sådana och de flesta insatser har skett via specialpedagog. Anpassningar i klassrummet för eleven och kompensatoriska hjälpmedel används. Pedagogernas förväntningar på eleven är låga och de tror inte att hen kommer att uppnå kunskapskraven. Eleven har inte heller involverats i sina mål. Pedagogerna har fått stöd av vårdnadshavare och handledning av kommunens resurscentrum.Det är i miljön svårigheter uppstår, det är där den språkliga sårbarheten blir märkbar. Ett relationellt förhållningssätt bejakar detta utan att se eleven som ett problem. Genom att öka medvetenheten kring vilket förhållningssätt som präglar verksamheten kan lärandet bli effektivare då fokus istället läggs på miljön och vilka förändringar som kan ske där istället för att eleven ska ändra sig.Alla som möter språklig sårbarhet måste vara insatta och samspelta för att skapa goda förutsättningar för alla elever. Genom formativ bedömning med fokus på mål kan den metakognitiva förmågan stärkas. Genom att tydliggöra målen och göra vägen klar för eleven vart den ska och hur den ska ta sig dit har en bra grund lagts för fortsatt lärande. Eleven måste få veta var den befinner sig i förhållande till målen då den inte ska behöva gissa vart den ska eller vad nästa steg är. Formativ bedömning är till för alla såväl lärare som speciallärare/specialpedagoger och viktigt att ta till sig av. Därtill kommer lärares förväntningar på eleverna. Höga förväntningar gynnar skolframgång och elevernas väg mot kunskapskraven. Låga förväntningar riskerar att ge motsatt effekt.Denna tydlighet med mål och återkoppling borde i allra högsta grad även gälla åtgärdsprogram. Tydliga mål vägleder pedagogerna i sitt arbete med insatser och anpassningar av miljön. Samarbetet mellan speciallärare/specialpedagog och övriga pedagoger är också en förutsättning för ett aktualiserat och levande dokument. Det måste finnas en återkommande dialog om hur arbetet fortskrider och hur det ska gå vidare. Speciallärare och specialpedagoger har ett stort ansvar för att dels göra åtgärdsprogram levande, dels att forma verksamheten för att präglas av såväl ett relationellt förhållningsätt som positiva förväntningar.